Etikettarkiv: BoRe

Halv väg till eget boende

Bore står för boenderehabilitering och är ett så kallat halvägshus dit man kommer när man är relativt långt gången i sin drogfrihet. Under den tiden man bor på Bore är det meningen att man ska skapa ett vettigt liv med bra fritid och utan droger.

I denna del av huset finns nio lägenheter som utgör en lugn och skön drogfri miljö. Hur länge man bor på Bore är individuellt. Men upp till ett par år är inte ovanligt. Verksamheten ligger lättillgängligt på stadsdelen Herrhagen. Adressen är Karlagatan 16 a. Bores målgrupp är män och kvinnor mellan 20-65 år med drogproblematik. Man ska dock ha varit drogfri i minst sex månader, för att få möjlighet att flytta in.

Konceptet bygger på boende, sysselsättning, social färdighetsträning och behandling. Vilket innebär att man ska ha ordnat sysselsättning i form av arbete, utbildning och behandling innan man flyttar in.

De lägger stort fokus på att hjälpa dig att skapa en meningsfull fritid och tillsammans med dig påbörjar de att bygga ett stabilt nätverk. För att kunna göra det är det viktigt att du deltar i möten, aktiviteter och samtal. Som stöd för och kontroll av din drogfrihet kommer kontinuerliga drogtester att göras.

För att kunna bo på Bore

…måste man acceptera hela konceptet. De erbjuder möblerade lägenheter på ett rum och kök med självhushåll. Hushållsel och tv-licens ingår och man betalar hyran i förskott. Bore har även ett litet gym och en bastu som man kan använda, samt en stor gemensamhetslokal i källaren som alla har tillgång till. På innergården finns en gemytlig trädgård. Sommartid används den ofta till olika aktiviteter som grillfester, kubbkvällar och annat.

Att ha ett socialt umgänge är viktigt och på Bore får man ta emot besök. Fast bara av ett visst antal personer som måste vara uppskrivna på en lista. Dessa besökare är välkomna under särskilda tider och det är begränsat till ca: fyra-fem personer. Detta system finns till för att de som bor där ska slippa spring, och även slippa en del gamla vänner som kanske fortfarande knarkar. Man kan se det som ett skydd för de boende. Jag vet själv vad svårt det kan vara att säga nej till personer som man egentligen inte vill släppa in.

Självklart ska dessa besökare vara drogfria och bra personer för den som bor där. Man diskuterar i förväg med sin kontaktperson om vilka som får komma på besök. Förutom minderåriga barn får inga personer eller gäster ligga kvar över natten.

Barnperspektivet är viktigt och de ser med glädje att de boendes barn hälsar på. Minderåriga barn kan sova över på helgen och skollov. Självklart måste personalen veta sådana saker förväg. Husdjur är däremot inte tillåtna.

Nästa steg

Per Rhönnstad är en av de som bor på Bore. Han är i den fasen där han snart kommer att få en egen lägenhet. Han har bott där i drygt ett år och berättar för ASP Bladet att det krävs att man har skött sig en längre tid för att det ska bli aktuellt med en egen lägenhet.

Man ska exempelvis ha haft felfria kissprover och inget alkoholmissbruk. För har man haft det tar det mycket längre tid att få ett lägenhetskontrakt, man kan till och med åka ut från Bore om det handlar om ett hårt missbruk.

Under tiden jag pratar med Per så säger han att Bore är ett bra ställe att bo på. Något han tar upp som han gillar med Bore är det besökslistesystem som nämndes tidigare i artikeln.  Han gillar att han slipper spring på personer som man kanske inte vill ha runt sig. Avslutningsvis tycker han att Bore för tillfället är en lugn plats att vara på, men det kan variera beroende på vilka som för närvarande bor där.

Text: Christer Adrian

Ropen skalla: bostäder åt alla!

Den tuffa konkurrensen på bostadsmarknaden, och svårigheten att hitta villiga hyresvärdar, har fått till följd att vissa kategorier av medborgare får allt svårare att finna tak över huvudet. Något som borde vara en självklar rättighet.

Hemlösheten är både en socialpolitisk och bostadspolitisk fråga. Ansvaret delas mellan socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för invånare som saknar bostad, och de kommunala förvaltningar som ansvarar för bostadsförsörjningen. Den minskade tillgången på bostäder och hyresvärdarnas allt högre krav på sina hyresgäster gör att ingången till bostadsmarknaden blir allt svårare för många. Sen vet jag av egen erfarenhet att om man någon gång gör något, exempelvis har en fest eller spelar hög musik, så är det inte alltid en rättvis bedömning av hyresvärden eller grannar.

MÄNNISKOR MÄTS EFTER OJÄMLIK MÅTTSTOCK

I socialförvaltningens planering står det att alla i Sverige (enligt hyreslagen) ska ha samma villkor. Ingen ska sakna tak över huvudet när natten kommer. Detta kan tyckas vara självklart för de flesta, Men glöm det, jag vet flera som är utan. Socialnämnden ska ha tillgång till bostäder i tillräcklig omfattning och för olika behov. Att det är svårt för unga att få en bostad är knappast en nyhet. Det är givetvis ännu svårare om personen har ett beteendeproblem. Har man väl blivit stämplad för något så har människor lätt för att fortsätta leta fel och är snara till att döma (en dålig egenskap anser jag).

Jag har själv fått en påkallelse för att någon hade pissat i en tunnel ca 50 meter från min lägenhet. Jag hade ingenting med pissandet att göra, men jag har haft ett socialkontrakt, och med ett sånt kan jag lova att man blir hårdare granskad. Alla har inte samma rättigheter och det är väl tyvärr bara och acceptera. Jag önskar att människor skulle kunna ge varandra både en andra och en tredje chans. Sen är det väl så att om en person har missbrukat droger stora delar av sitt liv, och varit kriminell, så behöver denne ett stort stöd i sitt boende.

MISSBRUKANDE KVINNOR BEHÖVER MER STÖD

I Karlstad kommun finns det ett flertal boenden för dem som har ett missbruk: till exempel Ulleberg, Bore och Gökhöjden. Men idag saknas skyddat boende för missbrukande kvinnor. För att vara exakt tror jag man har 72 platser. Jag skrev i föregående nummer om ett sånt ställe i Örebro, Villa Susanne. Genom att få i gång ett sådant ställe i Karlstad så skulle förvaltningen kunna erbjuda denna grupp ett förbättrat stöd och skapa förutsättningar till ett självständigt liv. För att uppnå denna effekt behöver antalet lägenheter för stödcentrum utökas, även så personalstyrkan.

Text: Christer Adrian

BoRe/Hjorten

ASP Bladet har mött upp med Maria Widén enhetschef på Bore/Hjorten för att veta mer om verksamheten och om henne.Bore webbKan du beskriva dina arbetsuppgifter här på Bore/Hjorten? Jag jobbar som enhetschef här på Bore/Hjorten. Jag är även chef på Gökhöjdens Rehab Center, plus att jag är chef över en nattpatrull. Bore/Hjorten är boendestöd med tre verksamheter i en, som utgår ifrån samma hus, Karlagatan 16 A och B. Bore står för boende rehabilitering och är ett så kallat halvvägshus dit man kommer när man är relativt långt gången i sin drogfrihet. Förhoppningsvis har man sysselsättning dagtid. På dagen är personalen ute på boendestöd hos personer som har egna lägenheter. Hjorten är ett boende för äldre missbrukare med vård och omsorgsbehov, det vill säga hemtjänst, och där finns åtta platser.

När startade ni här på Bore/Hjorten och hur många anställda är ni? Vi flyttade hit 2004 ifrån Norra Allén där vi hade verksamheten tidigare, så vi har varit på Karlagatan i fem år. Det är 7,75 anställda här på Bore/Hjorten, men det är åtta personer.

Hur många lägenheter finns det i huset som är till för Bore?
Det finns nio lägenheter, enrummare, i varierad storlek.

Behöver man uppfylla några kvalifikationer för att få bo på Bore? Eftersom vi inte har personal här på dagtid så vill vi ju gärna att man har sysselsättning. Vi kan inte erbjuda behandling då eftersom personalen är ute på boendestöd. Man ska också vara mogen för att klara av ett eget hushåll, som att laga mat, städa och sköta sin hygien.

Hur länge är det tänkt att man ska bo här?
Det finns ingen ram, det är allt ifrån några månader upp till några år. Efter sex månaders drogfrihet här kan man ansöka om en lägenhet med ett så kallat Bostadssocialt kontrakt. Därefter får man stå i kö för att få en lägenhet.

Finns det någon statistik över klienter som flyttat och sen klarat av att leva nyktert och drogfritt? Nej, det har vi inte, inte på papper. Men målsättningen inom ASP/ANA är att man ska göra en ASI-utredning som täcker olika områden i livet, och den ska följas upp var sjätte månad. Där kan man då se hur det gått. Tyvärr så har sådana uppföljningar ännu inte gjorts.

Hur länge har du varit chef här och vad jobbade du med innan? Jag har jobbat som chef sen 2000 och innan det så arbetade jag som socialsekreterare.

Text: Patrik Andersson Foto: Per Rhönnstad

Behov av boende och bostad inom avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika

Under flera år har ASP i årsredovisningar och ramyttranden,  boendeinventering och boendekartläggning m.m. påtalat det ökade behovet av  platser i särskilda boenden och lägenheter för gruppen personer med psykisk funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen ger kritik efter inventering

En endagsinventering baserad på den 6 maj 2008 har gjorts av Socialstyrelsen. Då tvångsvårdades 3 066 personer, hälften enligt LRV och hälften enligt LPT. Den dagen hade ca 40 procent av de tvångsvårdade permission. Av psykiatrins ca 4 000 vårdplatser upptogs 1 800 platser av tvångsvårdade patienter. Socialstyrelsens inventering och analys visar att det finns skäl för alla aktörer hjälpas åt för att utveckla den psykiatriska tvångsvården.

De personer som vårdas med stöd av LPT och LRV har ofta stora vårdbehov och behöver omfattande vårdinsatser. Ändå visar Socialstyrelsens endagsinventering och den analys som gjorts att de flesta som vårdades den aktuella dagen endast fick läkemedelsbehandling. Det var bara en mindre grupp patienter som också fick psykologiska behandlingar och omvårdnads-/rehabiliteringsinsatser mm.

En stor grupp av patienterna har barn, men det var få som fick t ex familjestöd eller psykologiska insatser. Det finns alltså ett behov inom tvångsvården att etablera kontakt med patientens familj och övriga nätverk.

– Den psykiatriska tvångsvården är mycket tungt belastad med hög beläggning. Det påverkar vårdmiljön, vårdinnehållet och patientsäkerheten för patienterna och därför är det viktigt att alla aktörer hjälps åt för att förbättra situationen inom tvångsvården, säger Anders Printz, chef för nationellt utvecklingsstöd till verksamheter för människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder.

Källa: 2009-02-23, Socialstyrelsens pressmeddelande: ”Tvångsvård är ett stort ansvar”

frodingshojd

Motsvarande svåra bostadssituation för personer med missbruksproblematik har påtalats från ANA. Vi kan nu konstatera att situationen är akut. Detta märks tydligt i flera avseenden: På korttidsboendet Eriksdalsgatan har boendetiderna blivit allt längre.  Boendet har under året haft full beläggning och den uppsatta maxtiden tre veckor för vistelse har inte kunnat hållas. Flera brukare har bott på Eriksdalsgatan under hela 2008. Bristen på lägenheter och boendeplatser i särskilda boendeformer har omöjliggjort för dem att flytta vidare. Tillgången på korttidsplatser har därmed varit så gott som obefintlig.

Antalet personer som är medicinskt färdigbehandlade ökar. Idag måste vår avdelning pga brist på boendeplatser betala 3 524 kronor per dag till Landstinget eller fatta besluta om externa placeringar.
Antalet ej verkställda gynnande beslut avs särskilt boende ökar. Idag har avdelningen fyra gynnande beslut som inte är verkställda, och vi räknar med flera under året. Främsta orsaken till ökningen är det nya vårdformen i LRV-lagstiftningen. Länsstyrelsen utövar tillsyn och kan hos staten ansöka om sanktionsavgift för kommunen. Resursbrist är inte ett godtagbart skäl. Sanktionsavgifter kan variera per ärende från 10 000 kr till en miljon kr.

På våra egna interna rehab- och boendeverksamheter inom missbruksvården (Ullebergsgården, Gökhöjden, Bore/Hjorten) varierar beläggningen under januari mellan 72 % och 90 %, beroende på aktuell drogsituation, efterfrågan och kravet  på lediga platser för akuta situationer.
Alternativet för dem som är i behov av särskilt boende blir istället externa placeringar. Under 2008 har kostnaderna för externa placeringen för gruppen personer med psykisk funktionsnedsättning ökat. Vi har tidigare klarat behovet med en budget motsvarande 1,5 årsplaceringar. Under 2009 kan kostnaden för externa placeringar komma att uppgå till fem årsplaceringar; 3,6 miljoner kr.

Alléns gruppboende fyller inte längre de krav som finns på särskilt boende vad gäller lägenhetsstandard och arbetsmiljö för personal. Nybyggnationen vid Stockfallet projekterades som ersättningsboende för Allén, med utökning en utökning med 11 boendeplatser. Varken investerings- eller driftskostnader prioriterades i den politiska processen.

Våra brukare/klienter har stora svårigheter att få egna lägenheter på öppna bostadsmarknaden. De som skulle kunna flytta till eget boende blir kvar i gruppboendet eller rehabverksamheter. De får inte möjlighet att utvecklas vidare till självständighet och flödet i verksamheten hämmas.

Vi ser en klar diskriminering på bostadsmarknaden för de målgrupper vi ansvarar för. Vi arbetar med människor som tillhör de mest utsatta., och deras behov av grundtrygghet utifrån sin funktionsnedsättning och förmåga är stort. Deras möjlighet att få en bostad inom den öppna bostadsmarknaden är starkt begränsade. Garantier om boendestöd är sällan tillräckligt.

Antalet ärenden vid ASP har ökat med 50 % sedan 2006. Handläggarna har en ökad arbetsbelastning och behovet av bostadsinsatser är stort. I många ärendet är boendet och stödet i boendet det centrala problemet. Att arbeta med bostadsanskaffning och vräkningsförebyggande åtgärder är viktigt.

Omvärldsförändringar har bl.a inneburit nedskärningar inom psykiatrin, med färre slutenvårdsplatser och kortare vårdtider. Nya diagnosgrupper har kommit till. Missbruksvården möter personer med allt svårare och tyngre missbruk. Droger är idag lätt att få tag i och missbruket börjar i allt yngre åldrar.

Den allt mer desperata situationen på bostadsmarkanden innebär risker för att våra klienter också blir mer desperata, vilket på sikt kan bli ett allvarligt arbetsmiljöproblem och öka kostnader för säkerhetsåtgärder i form av larm och ombyggnationer.

Sammanfattning: För att kunna tillgodose våra målgruppers behov och uppfylla Socialtjänstlagens krav; för att kunna arbeta med framförhållning, planering och med goda hemmaplanslösningar som ger kontinuitet och stabilitet för målgrupperna,  så krävs fler platser i särskilda boendeformer och ökad tillgång till egna lägenheter (spridda och samlat i trapphus).

Text:  Karl-Peter Johansson

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist