Kampen om läget

Kompetensprojeketet KLURA hade inbjudit till en seminariedag som fokuserade på Bostad Först. I en fullsatt hörsal i Värmlandsmuseum talade bland annat Marcus Knutagård, lektor och forskare vid Lunds universitet, om sin forskning kring hemlöshet.

Han disputerade 2009 med avhandlingen Skälens fångar: Hemlöshetsarbetets organisering, kategorisering och förklaringar. Marcus Knutagård och lundaprofessorn Hans Svärd var de drivande i implementeringen av Bostad först i Sverige.

Bostad Först är en metod för att skapa boenden för människor som är hemlösa. Anhängare av denna modell hävdar att det är en mänsklig rättighet som inte ska nekas någon. Detta oavsett om personen medverkar i ett behandlingsprogram eller inte. Bostad Först bygger på att de personer som är med, är motiverade att förändra sina liv.

Hemlöshet är ett bostadsproblem. Tack vare Bostad Först kan hemlösa få ett permanent boende med ett förstahandskontrakt, istället för att slussas runt mellan olika typer av boenden.

– Bostad Först är en logisk idé om att människor behöver en fast punkt i livet, för att kunna ta hand om andra situationer i sitt liv, oavsett det handlar om relationer eller något annat allvarligare, förklarar Marcus Knutagård.

Anledningen till att Marcus Knutagård fick upp ögonen för Bostad Först var i samband med att hans avhandlingblev färdig.

Vad är hemlöshet?

Svaret på den frågan kan lättare beskrivas utifrån fyra situationer. Situation ett innefattar: hemlösa boendes på akutboende, härbärgen, jourboenden och de personer som bor på gatan som uteliggare.

I situation två finns hemlösa som bor på institutioner som exempelvis behandlingshem. Dessa personer beräknas bli utskrivna inom tre månader och har ingen ordnad bostad när de lämnar behandlingshemmet.

Den tredje situationen omfattar långsiktiga boendelösningar. Det betyder att man bor i ett boende under en längre tid. Situation fyra innefattar hemlösa som är beroende av tillfälliga boendelösningar. De bor kanske hos släkt, vänner eller hyr i andrahand, och de har på grund av sin situation varit i kontakt med socialtjänsten.

Enligt Knutagård har forskningen konstaterat att hemlöshet inte kan betraktas som något individuellt. Det finns ingen genetisk egenskap som gör att man är mer lämpad för ett liv i hemlöshet.

– Hemlöshet är en situation. Ett tillstånd man befinner sig i, hävdar Marcus Knutagård.

Kampen om läget

Det Marcus Knutagård återkommer till under sin föreläsning är kampen om läget. Var någonstans kan den som inte har en fast punkt i tillvaron hitta sin hemvisst.

Det finns ett antal exempel i Malmö på hur platser förändras medvetet. Detta görs för att det ska vara svårare för hemlösa att vistas där. Knutagård visar på ett antal olika platser från centrala Malmö, där hemlösa och uteliggare har funnit en fristad i staden. Ett tydligt exempel är en viadukt där det finns ett utrymme längs järnvägen där hemlösa vistas.

Med skälet att det var ett farligt ställe att vara på, placerades en hög med sten i det smala utrymmet. På det sättet hindrades uteliggarna att använda platsen som sovplats. Tre lastbilsflak med sten löste problemet. Det finns flera liknande fall i Malmö där kampen om läget leder till att staden kliver in och temporärt anser sig lösa problemet. Men de långsiktiga problemen består trots stadens ambitioner att ta tag i situationen dem.

– Vi flyttar runt en massa problem utan att istället för att ta tag i dem, menar Knutagård.

Det pågår en kamp om staden som tar sig i uttryck av en disciplinering av stadsmiljön. Från myndigheternas sida vill man förhindra att människor bosätter sig på platser som exempelvis viadukten vid järnvägsspåren.

Det finns också exempel på en mer human sida av kommunens agerande. Knutagård berättar om en bänk i en av parkerna i Malmö. Den var hem för en av Malmös bostadslösa som under en grön presenning hade sin fasta punkt i tillvaron.

När Marcus träffade mannen med bänken berättade han att det var hans hem. Han öppnade sin dörr, gick in, stängde och så var han hemma. I Knutagårds avhandling tar han upp mötet med den här mannen.

– I avhandlingen skriver jag om kampen om läget. Vi utesluter hemlösa på många olika sätt och det finns få utrymmen som hemlösa kan vistas i. Så fanns den här bänken och jag tänkte att då finns det hopp. Även om detta inte är vad vi eftersträvar, behöver man inte jaga iväg folk, medan vi letar efter andra och bättre boendealternativ.

En dag var bänken borta. Den hade bytts ut mot en modernare variant. Den gamla parkbänken hade utgått och mannen försvann från platsen. Men helt plötsligt en tid senare var bänken tillbaka. Alla var glada utom mannen som bodde där. Han var inte nöjd eftersom han inte hade bett om en renovering. Men trots det stannade han kvar för det var ju ändå hans hem.

Vintern 2010 var det mycket snö. Det var oskottat i parken med undantag av platsen runt mannens parkbänk. Troligtvis hade någon vid kommunen med hjälp av en traktor röjt undan snön. Snöskottningen hade hanterats som vid vilken annan bostad som helst. När det snöar måste man skotta, så att människor kan komma till och från sina bostäder.

– Jag tycker detta är ganska vackert. Det visar på någon form av känsla för det här med var och vilket läge vi befinner oss i, säger Knutagård.

                                                                                                                                            Text: Henrik Sjöberg

Ropen skalla: bostäder åt alla!

Den tuffa konkurrensen på bostadsmarknaden, och svårigheten att hitta villiga hyresvärdar, har fått till följd att vissa kategorier av medborgare får allt svårare att finna tak över huvudet. Något som borde vara en självklar rättighet.

Hemlösheten är både en socialpolitisk och bostadspolitisk fråga. Ansvaret delas mellan socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för invånare som saknar bostad, och de kommunala förvaltningar som ansvarar för bostadsförsörjningen. Den minskade tillgången på bostäder och hyresvärdarnas allt högre krav på sina hyresgäster gör att ingången till bostadsmarknaden blir allt svårare för många. Sen vet jag av egen erfarenhet att om man någon gång gör något, exempelvis har en fest eller spelar hög musik, så är det inte alltid en rättvis bedömning av hyresvärden eller grannar.

MÄNNISKOR MÄTS EFTER OJÄMLIK MÅTTSTOCK

I socialförvaltningens planering står det att alla i Sverige (enligt hyreslagen) ska ha samma villkor. Ingen ska sakna tak över huvudet när natten kommer. Detta kan tyckas vara självklart för de flesta, Men glöm det, jag vet flera som är utan. Socialnämnden ska ha tillgång till bostäder i tillräcklig omfattning och för olika behov. Att det är svårt för unga att få en bostad är knappast en nyhet. Det är givetvis ännu svårare om personen har ett beteendeproblem. Har man väl blivit stämplad för något så har människor lätt för att fortsätta leta fel och är snara till att döma (en dålig egenskap anser jag).

Jag har själv fått en påkallelse för att någon hade pissat i en tunnel ca 50 meter från min lägenhet. Jag hade ingenting med pissandet att göra, men jag har haft ett socialkontrakt, och med ett sånt kan jag lova att man blir hårdare granskad. Alla har inte samma rättigheter och det är väl tyvärr bara och acceptera. Jag önskar att människor skulle kunna ge varandra både en andra och en tredje chans. Sen är det väl så att om en person har missbrukat droger stora delar av sitt liv, och varit kriminell, så behöver denne ett stort stöd i sitt boende.

MISSBRUKANDE KVINNOR BEHÖVER MER STÖD

I Karlstad kommun finns det ett flertal boenden för dem som har ett missbruk: till exempel Ulleberg, Bore och Gökhöjden. Men idag saknas skyddat boende för missbrukande kvinnor. För att vara exakt tror jag man har 72 platser. Jag skrev i föregående nummer om ett sånt ställe i Örebro, Villa Susanne. Genom att få i gång ett sådant ställe i Karlstad så skulle förvaltningen kunna erbjuda denna grupp ett förbättrat stöd och skapa förutsättningar till ett självständigt liv. För att uppnå denna effekt behöver antalet lägenheter för stödcentrum utökas, även så personalstyrkan.

Text: Christer Adrian