Etikettarkiv: Bostadslöshet

Gentrifiering av stadens baksida

Gentry: Gentrifiering (av engelska gentry, betydelse: herrskapsklass) är ett begrepp inom stadsplanering som betecknar en social statushöjning av ett område. Gentrifiering sker exempelvis genom påkostade nybyggen, eller genom nyinflyttning av invånare med betydligt högre inkomster än den ursprungliga befolkningens.

Konsekvensen riskerar krasst nog att riskera bli högre bostadslöshet och i förlängningen, social utsatthet, hemlöshet och alla konsekvenser som det för med sig. Detta är stora ord jag kommer med, förvisso. Hur kommer det sig att någonting som borde vara positivt i själva verket förvandlas till dess motsats, kanske du undrar? Alla borde väl tjäna på upprustning av eftersatta områden?

Jo, därför att i upprustningens spår tenderar de försvinna som hade möjlighet att bo där tidigare. Typexemplet på detta i Sverige torde vara Södermalm. Proletär stadsdel under första delen av 1900-talet, en epok odödliggjord i tv-serien Söderkåkar 1970.

Det paradoxala i gentrifieringsprocesser som den på Södermalm är att orsaken varför människor sökte sig dit; låga hyror, sjudande kulturliv, avsaknad av den präktighet som präglar mer bemedlade stadsdelar, försvinner när ursprungsbefolkningen trängs undan. Utan aktiv statlig bostadspolitik och ibland trots denna, och en samtida ökning av stadsdelens kulturella kapital, får marknaden nys om att ”här händer det grejer”, det byggs om och rustas upp, hyrorna ökar, hyresrätter ombildas till bostadsrätter och när processen fullbordats blir inget som förr.

I slutändan har marknaden stött ut alla dem som gjorde att inflyttningen ägde rum till att börja med. De sprids för vinden till områden som anses vara billigare och sämre, om sådana finns.

Osynliga murar

Under hösten rivs nu Maria Ungdomsbostäder i Södermalm. En plats som sedan mitten av 1990-talet ett 1300-tal ungdomar har passerat genom. En form av genomgångsbostäder för unga mellan 18 och 25 år, som i bagaget har taskiga erfarenheter. Där rivningen ägs rum ska 220 hyresrätter byggas, ungdomsbostäderna försvinner samt även ett hemlöshetsprojekt. Inom loppet av två år ska mängden bostäder åter vara lika många, fast utspritt i mindre fashionabla Rinkeby, Vårberg och Västertorp.

Genomsnittsinkomsten för personer som bor på Maria Plaza är i genomsnitt 125,000 per år, i övriga Södermalm ligger den istället på 290,000 kronor om året. Därmed kan man säga att Maria Plaza är den sista rest av en stadsdel som nu försvinner i en statsutveckling som förnekar att segregationens verkliga huvuddel handlar om bättre bemedlade som ej vill ha personer med erfarenheter av livets skuggsida i sin närhet.

I en utställning som har till syfte att hedra Maria Plaza summerar Sofia Priftis som själv bott där, denna blindhet på följande sätt:

– Är det många invandrare på en plats ses det som något problematiskt, men när en hel stadsdel bara befolkas av art directors så ses det inte som ett problem. Det är ganska skamligt, säger hon till tidningen Arbetaren.

Ett Karlstad för färre

Kan vi se en gentrifieringsprocess även här i Karlstad? Det är en fråga som du som läsare kan ställa dig. Klart är i alla fall att upprustning kring våra olika stadsdelar, framförallt av själva lägenheterna, är här likt många andra platser knutna till dyrare levnadsvillkor för den enskilde. Det gäller i allra högsta grad även allmännyttan i form av KBAB.

När renoveringar genomförs här får den enskilde gott får finna sig i att detta innebär att hyran ökar betydligt. Detta innebär i Karlstad liksom Stockholm riskerar få en långsam utstötningsprocess av de som ej längre får råd att bo kvar. En mindre höjning av levnadskostnader vore kanske möjlig om vi hade full sysselsättning, eller ett samhälle där boendemöjligheter inte är knutet till personliga inkomster, men så ser det knappast ut.

Krav på fast lönearbete i en allt mer osäkrad tillvaro ställer dessutom till det för yngre och grupper som har det svårare att komma in på arbetsmarknaden. Och då har vi inte berört de nybyggen som har skett de senaste åren i Karlstad. Säga vad man vill om Sjögången, men det riktar sig knappast till de med längre inkomster.

När KBAB bestämde sig för att renovera sina lägenheter på Rud ställdes en vän till mig inför fullbordat faktum. För honom återstår två alternativ, betala betydligt mycket mer för sitt boende eller flytta. Och för den som ej har råd, så innebär det att det sista alternativet framstår som självklart. Och det mina vänner, är vad gentrifiering handlar om i mikroformat.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

”Bättre med lön än försörjningsstöd”

Under 2008 ökade kostnaderna för Arbetsmarknads och socialförvaltningen betydligt kring försörjningsstöd för kommunens medborgare. ASP Bladet har träffat Roger Granat; avdelningschef för IFA, för att prata om ett nytt projekt för att stödja 200 hushåll med långvarigt försörjningsstöd.

I den dagliga verksamheten arbetar IFA med dessa frågor hela tiden. Det är så att säga vardag. Anledningen att man nu startat upp vad man kallar för Projekt 200 är att bättre kunna nå personer som har en avancerad behovsbild och att dessa ska få ett långsiktigt stöd. Tanken är att 90 procent av dessa hushåll ska gå från försörjningsstöd till egen försörjning. Ett väldigt ambitiöst mål.
– Hade jag sagt 50 % som under sjuåringsprojektet som vi hade för några år sedan, är det lätt för chefer och handläggare och sortera ut och ta de lätta ärendena. Även utan att ta de svårare och tyngre går man i mål, så att säga. Ambitionen bör vara väldigt hög, berättar Roger Granat till ASP Bladet.

Roger Granat berättar att tanken är att 90 procent av deltagarna i Projekt 200 ska gå till egen försörjning.

Arbetsgruppen som arbetar med dessa hushåll kommer inte att byta ut dem för nya ärenden när saker och ting ordnar upp sig. Det är också ett sätt för att kunna garantera att de som väl är där kommer att fortsätta att vara i fokus under hela projektets gång. Utöver IFA tar man även in stöd från Familjeenheten och ASPANA för att på så sätt ha ett mer komplett stöd att kunna erbjuda projektets brukare.
– Vi har tidigare försökt minska hushåll som är beroende av försörjningsstöd i fyra år eller mer. Då har vi arbetat på egen hand och det har varit ganska lyckosamt. Med det här projektet tar vi hjälp av andra delar av förvaltningen.  Oftast har ju de som en längre tid söker försörjningsstöd en komplex problematik, berättar Roger Granat.

För att kunna nå det ambitiösa målet att 90 procent inte längre ska behöva försörjningsstöd kommer man att satsa på stöttade anställningsformer. Det finns flera olika typer tillgängliga i dagsläget, som trygghetsanställning, lönebidragsanställning och utvecklingsanställning. Gemensamt är att samhället betalar större delar av lönen som incitament för exempelvis kommun eller privat näringsliv att anställa den enskilde.

Tanken är att arbete inte ska finnas uteslutande för friska och högpresterande individer, utan även för personer som exempelvis har varit sjukskrivna, har funktionshinder eller andra svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden.
– Det är mycket bättre att betala ut lön än att betala ut försörjningsstöd. Inte bara utifrån perspektivet från han eller hon som får lönen utan även rent administrativt, säger Roger Granat.

Projekt 200:s fokus ligger på personer som har funnits i IFA:s system två år eller längre. För många som kommer i kontakt med IFA löser sig deras situation efter ett års tid, men sen finns det en grupp som behöver extra stöd. Ett stöttande motivationsarbete som tenderar att bli långvarigt. Det är här Projekt 200 kommer in.
– Att vi gör det till ett projekt istället för att ha det i vår ordinarie verksamhet gör att vi belyser att detta är viktigt. Av den anledningen tror jag också att vi når bättre resultat, säger Roger Granat.

Roger Granat pratar även med ASP Bladet om bostadslöshet. Att sakna eget boende kan vara en stor pusselbit i det komplexa stödbehov den enskilde har, och problemet kan även finnas för personer som inte ser ut som stereotypen gör gällande. Granat är inne på samma linje som det av ASP Bladet tidigare bevakade perspektivet inom Housing First. Det vill säga, att samhället bör betrakta bostad som rättighet man inte kan diskvalificera sig ifrån. Avslutningsvis hoppas han att Projekt 200 kommer att bli framgångsrikt.
– Jag tycker det är spännande och tror att vi kommer att lyckas även om det är höga målsättningar, säger Roger Granat.

Text: Robert Halvarsson Foto: Henrik Sjöberg