Etikettarkiv: Brukarinflytande

Att lämna plats och ge ordet

Brukarmöte

En kulen kväll samlades deltagare från 16 av Värmlands kommuner i ett konferensrum på Karlstad CCC för att lyssna till, och diskutera Ann Jönssons remissförslag till utökat brukarinflytande. Detta är inte specifikt just för Värmland, utan handlar om hela Sverige. Jönsson åker runt i Sverige och berättar om sin text.

Det rådde en viss förvirring när seminariet öppnade kring ordet ‘brukare’. Är brukare den som får insatsen från kommunen, eller kan det också vara den personens anhöriga? Till slut nådde deltagarna konsensus, att det är den som får insatsen som är brukare. Sedan kunde Jönsson börja tala.

Orsaken till remissen är att Socialstyrelsen fick i uppdrag av Regeringen att se om det gick att förbättra brukarinflytandet inom socialtjänsten och angränsande hälso- och sjukvård. De främsta målgrupperna för remissförslaget är personal inom socialtjänsten, psykiatri, missbruks- och beroendevården samt brukarorganisationerna själva.

I pausen fick ASP Bladet en pratstund med en av brukarna, Lennart Berg, som varit ordförande för RSMH i Säffle under 25 år. ASP Bladets reporter samtalade med honom om det som Ann Jönsson hade sagt och hans tankar om framtiden.

– Jag har en förhoppning om en utökad kontaktyta och kunskap om målgruppen. Jag är nöjd med stödet från kommunen på det stora hela och tycker att brukarnas röst behövs höras mer. Ju mer de hörs, desto större blir livskvaliteten för brukarna, säger Lennart Berg.

– Men, en av nackdelarna är att det ställer högre krav på både brukare och de som hjälper till, avslutar Berg.

Den närmaste framtiden tänker Berg ta ledigt från det styrelsearbete han varit sysselsatt med de senaste 25 åren. Efter dialogseminariet fick ASP Bladets utsände skribent även en kort pratstund med Ann Jönsson och frågade henne om hon har hittat något som överraskade henne under arbetet med remissen.

– Jag insåg att det fanns många olika aspekter i området, vilket gjorde att det var svårt att skriva en kortare text. Jag är tacksam att jag hade erfarenhet från en lång tids arbete inom synskadades förening, säger Ann.

När undertecknad frågade vad Ann Jönsson har för förhoppning om att utredningen skulle leda fram till på sikt, svarade hon att hon hoppades att den skulle leda fram till att den blir ett redskap för de som arbetar med dessa frågor och och att den kommer att lyfta brukarinflytandet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad & Kid Overgaard

Färdiga schizofreniriktlinjer

Förra året var ASP Bladet på plats för att bevaka hur arbetsgruppen ”Framtidens psykiatri” resonerade kring framarbetandet av riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni. Nu är de färdiga, och vi ger dig som läsare några av slutsatserna från Socialstyrelsen.

Tidiga insatser är ett av de områden som man i Socialstyrelsens riktlinjer sätter fokus på. Andra är åtgärder för att öka individens deltagande och inflytande i vård och omsorg: att få till stånd så kallat brukarinflytande. Socialstyrelsen tar även upp utbildning, psykologisk behandling, kognitiv och social träning, arbete, boende och samordning. Tillsammans utgör de ett helt batteri med perspektiv som Socialstyrelsen vill se påverka praxis inom vård och socialtjänst.

Enligt Lars Högblom, som är enhetschef för patient- och medborgarservice, så handlade delvis processen att ta fram riktlinjer att ”utranchera icke-fungerande metoder”. Detta konstaterades även i ovan nämnda möte med ”framtidens psykiatri”.

Sättet att finna vilka metoder som är bättre än andra är att kika på hur det vetenskapliga underlaget ser ut. Socialstyrelsens rekommendationer sker utifrån en tiopoängsskala, där en etta representerar en väldigt högt rekommenderad åtgärd och tio står för saker som har väldigt liten dokumenterad nytta.

Mindre rekommenderade åtgärder 

Exempel på metoder som Socialstyrelsen rekommenderar i låg omfattning är bland annat att använda sig av trappstegsmodellen vid schizofreni och samtida hemlöshet. Trappstegsmodellen innebär krav på skötsamhet och behandlingsanpassning, något som riskerar leda till att brukare och klienter blir kvar längre tid i sin hemlöshet. Framför detta ställs ”Housing first”-modellen, som tar fasta på att bostad är och bör vara en social rättighet.

Ett annat område där man ger en låg rekommendation är kring psykodynamisk psykoterapi, där det vetenskapliga underlaget anses saknas. Framför den rekommenderas istället kognitiv beteendeterapi och även musikterapi, som enligt Socialstyrelsen stödjer sig på starkare evidens.

 Tidig upptäckt

En utmaning för tidig upptäckt av sjukdom är att allmänläkare har rätt redskap att tolka den psykotiskes ofta diffusa kroppsliga symptom.

Personen kan bedömas vara kroppsligt frisk och inte vara i behov av vård, därför är det viktigt att allmänläkarnas kunskap kring symptombilder är aktuella. Det kan spara mycket lidande i det långa loppet.

Vid insjuknande i psykos anser man också att ACT-modellen bör följas. En modell som bygger på familjeinterventioner och social färdighetsträning. Detta förklarar Socialstyrelsen på följande sätt: ”för personer som för första gången insjuknar i psykossjukdom, innebär att stöd, vårdplanering psykiatrisk behandling och psykosociala åtgärder finns tillgängliga och i stor utsträckning sker inom ett specialiserat team.”

Teamet bör bestå av personer med olika kompetenser, som psykiater, psykologer, arbetsterapeuter, socionomer och psykiatriskt vidareutbildade sjuksköterskor.

Delaktighet 

För personer som ligger inlagda på slutna psykiatriska avdelningar är det viktigt att kontakt sker mellan slutenvårdskliniker, öppenvård och socialtjänst. Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten bör dessutom erbjuda personer med schizofreni en personlig kontakt med personal från öppenvårdsteamet och socialtjänsten före utskrivning från psykiatrisk slutenvård.

Det som kallas för Modell för delat beslutsfattande anser också Socialstyrelsen bör tillämpas.

Något som har som syfte att hjälpa personerna att spela en aktiv roll i beslut som rör deras hälsa samt vård och stöd. På så sätt kan personens egna preferenser tydliggöras och skapa grogrund för gemensamma beslut om behandling.

Text: Robert Halvarsson Illustration: Maria Lundby Bohlin

Strategier för samarbete

ASP bladet fick en pratstund med RFHL:s representanter Camilla Svennious och Louise Hemingsson.  Vi talade om vilka strategier som krävs för att få ett samarbete mellan olika aktörer gällande brukarinflytande.

– Det behövs en dialog mellan kommuner och landsting därför att missbruksvården har två huvudmän: Landstinget och kommunen, säger Camilla.

För att det ska fungera krävs det ett bra samarbete där alla berörda myndigheter är med.

Det krävs dessutom strategier som är anpassade efter varje kommun, län och landsting, hävdar Svennious. Ofta bli det inte likvärdig vård överallt i Sverige och det är inte bra, menar hon.

Strategin ligger i att hitta vägarna till myndigheterna i den region där du är verksam och att gå ihop med olika organisationer, säger hon. Styrkan sitter i att gå ihop med många olika organisationer. Det gör sammanslutningen av organisationer starkare.

Vi på RFHL vill också på sikt arbeta med psykiatriorganisationerna för att nå en ännu större bredd, eftersom det är många i de organisationerna som är direkt berörda av missbruksfrågorna, menar Louise Hemingsson.

– Det är en ödesfråga för landet eftersom 50 % av befolkningen är beroende av att missbruksvården fungerar, avslutar Camilla Svenious med.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Medskapare istället för mottagare

Sveriges kommuner- och landsting (SKL) antog tidigare i år ett positionspapper med ett principiellt ställningstagande för en uppdaterad syn på brukare och patienter. Den traditionella synen på dessa som ”mottagare” av socialtjänstinsatser och hälso- och sjukvård ska ersättas med ett förhållningssätt där personen anses vara medskapare.

Anders Knape som är ordförande i SKL skriver att socialtjänsten och hälso- och sjukvården i Sverige har en stark tradition av att involvera sina patienter och brukare på olika sätt. De senaste åren har inneburit en förstärkning och utveckling av detta synsätt, och nya positionspapper förändrar inte detta. Men de förtydligar och lägger an en riktning mot framtiden.
– Med allt fler välutbildade medborgare, nya tekniska lösningar och lättillgänglig information ökar kraven och förväntningarna på den gemensamt finansierade välfärden. Detta kombineras med en trend av individualisering, där många gärna ser skräddarsydda lösningar, skriver Anders Knape i förordet.

SKL lyfter bland annat fram att man vill verka för patient/brukarmedverkan som en strategi i sina verksamheter. Man konstaterar att detta skulle bidra till att öka kvalitén och effektiviteten i vid bemärkelse. Detta synsätt innefattar förutom funktionshindrade även personer med nedsatt autonomi, unga och barn. Synsättet där professionella yrkesutövare är auktoriteter som ska ”lösa individens situation” anses däremot vara otidsenlig och förlegad.

Dialog människor emellan
Att utveckla ett perspektiv där den enskilde är medskapande innebär att brukarupplevelser och önskemål anses vara en kunskapskälla som ska vägas samman med forskning och beprövad erfarenhet. Brukare som medskapande handlar heller inte bara om att man ska få medverka i traditionella verksamheter inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det kan även innebära att vissa välfärdstjänster kan utövas av patienter och brukare själva.

Inom socialtjänsten kan detta betyda att t.ex sysselsättningsverksamheter eller sociala aktiviteter styrs av brukare eller det civila samhället. Ett annat exempel man lyfter fram är utvecklandet av självhjälspgrupper, vilket ASP Bladet tidigare har bevakat.

En nyckel för att patienter, brukare och deras närstående ska kunna inta rollen som medskapande är att det finns tillgänglighet till god information. SKL nämner kvalitétsredovisningar av verksamheter och öppna jämförelser som exempel på detta. De konstaterar också att medborgardialog i dagsläget ofta sker genom intresseföreningar och att det därför finns en risk att särskilt utsatta människor som inte har en stark föreningsverksamhet bakom sig får samma möjlighet till dialog.

Text: Robert Halvarsson

BrukarInflytande: Rapport från nätverksträff i Skellefteå

Nyligen bjöd Föreningarnas Hus i Skellefteå in till årlig nätverksträff för Bisam –BrukarInflytandeSamordnare. I nätverket finns idag ca tjugotre personer, både brukare och personal, fördelat på elva platser runt om i landet. Från Karlstad åkte vi, Annica Lindfors och Vasti Ekholm.

 

De här nätverksträffarna är mycket viktiga för utvecklingen av inflytandearbetet. Erfarenhetsutbyte och diskussioner skapar nytänkande. Eftersom våra verksamhetsområden och inflytandeaktiviteter skiljer sig åt en del så ger det påfyllning och energi till arbetet på hemmaplan.

På de flesta platser har inflytandesamordnaren sin anställning inom kommun eller landsting, men på några platser är det delat huvudmannaskap.
Speciellt för inflytandesamordnarna i Skellefteå är att de är anställda av flera föreningar som gått samman och bildat en ekonomisk förening och ett socialt företag, Föreningarnas Hus.

”Vi räknar inte frånvarodagar, utan närvarodagar”
Inledningsvis fick vi också en presentation av Föreningarnas Hus och Gränden, ett Bed & Breakfast. Föreningarnas Hus drivs av fem föreningar inom området psykisk ohälsa och är helt föreningsstyrt. Målsättningen är att bl. a skapa rehabiliterande arbetsuppgifter och att stärka föreningarnas samverkan med närsamhällets olika aktörer. Det bedrivs flera verksamheter och aktiviteter i huset och mottot är: ”vi räknar inte frånvarodagar, utan närvarodagar”.
När vi steg innanför dörrarna möttes vi genast av en härlig atmosfär och kom strax in ett stort inbjudande café som är öppet för alla. Dit kommer ensamma som vill känna gemenskap, pensionärer, skolungdomar, en och annan stadsvandrare m. fl.

Gränden invigdes i våras och idén att öppna ett B & B fick de för två år sedan vi hade nätverksträffen här i Karlstad och alla deltagare bodde på Solakoop. De trivdes så bra där och tog med sig konceptet hem till Skellefteå. Roligt! Rummen är inredda i olika teman och bär namn efter sponsorer i Skellefteåbygden.

Vi delade sedan upp oss för att samtala i små grupper och därefter återsamlas och knyta ihop diskussionerna. Prioriterade områden från förra träffen var denna gång:

  • Demokratifrågor. Hinder och möjligheter.
  • Utbildning, information till verksamheter. Motverka fördomar.
  • Marknadsföra arbetet utåt.
  • Empowerment – stärka egenmakten.
  • Motverka stigmatisering
  • Gemensam plattform.
  • Vem talar för oss? Paraplyorganisation?

Demokratiutveckling – grunden är allas lika värde. Som demokratifråga togs bl. a upp att man i en del verksamheter ser åldersgränser, olika diagnoser, kulturer och funktionsnedsättningar som hinder för utveckling. Istället kan man tänka att mångfald kan motverka fördomar och öka förståelsen för varandra.
Det är inte alltid enkelt att sprida demokrati- och inflytandefrågor utåt och uppåt. Ibland kan personalen och vissa formalia/regelverk bromsa inflytandearbetet. Attityder och bemötandefrågor är därför alltid viktiga att jobba med. Värderingsövningar kring inflytande och delaktighet får oss att reflektera över våra synsätt. Intresse och aktivt stöd av chefer är avgörande.

Inflytandesamordnarna har en uppgift i att sprida information om arbetet och om möjligt hjälpa andra verksamheter att få igång bisamgrupper. Vi kan också finnas med på olika arrangemang som Kommunen eller Landsting ordnar. På några platser är Bisam med och arrangerar utbildningar och ger information. Karlstad har t. ex haft en dag med kommunikation och bemötande som utgångspunkt för delaktighet. Bisam Jönköping är med och utbildar deltagare på arbetslivsinriktade verksamheter i en modell för demokratiska arbetsplatsträffar.

I Skellefteå har man spelat in en DVD om återhämtning som används som utbildningsmaterial för personal. Där gör Bisam också revisioner på uppdrag av verksamheter även i andra kommuner.
Det är också värdefullt att samverka med bostadsföretag och bovärdar med tanke på de svårigheter det kan innebära för en del personer med psykisk ohälsa att få och/eller behålla ett hyreskontrakt. Karlstad berättade om vikten av öppenhet – öppet hus – när det öppnas nya verksamheter. Genom information och öppenhet motverkar vi fördomar ökar kunskapen om psykisk ohälsa hos allmänheten.
Ett café där olika människor har en mötesplats, som i Skellefteå, är ett exempel på hur man kan motverka fördomar och stigmatisering.  Alla former av demokratiska möten är bra forum för delaktighet och dialog, och att ha hittat forum att verka i och påverka stärker egenmakten.

I år deltog Gävle för första gången, och av egen erfarenhet som brukare poängterade en Bisam därifrån om hur viktigt det är med en välkomnande atmosfär när man kommer på första besöket till en träffpunkt, sysselsättning/arbete eller till ett boende. Att vi utformar och skapar trivsamma miljöer och möter människor med respekt och rätt attityd kan vara helt avgörande för om man kommer tillbaka.

Vi pratade mycket om vår roll som Bisam och att uppdragen kan skilja sig åt. Ju fler vi blir, desto viktigare att hitta gemensamma utgångspunkter. Vi kom överens om följande beskrivning;

BISAM är ett verktyg för utveckling av demokratiska metoder och är en möjliggörare av ökat inflytande för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Samordnarna i landet arbetar på olika sätt utifrån de lokala förutsättningar som finns på orten.

Den gemensamma plattformen är att BISAM

  • Arbetar på uppdrag av föreningar, kommuner, landsting eller privata företag.
  • Främjar metodutveckling för ökat inflytande genom t.ex. brukarrevision och demokratiska mötesformer.
  • Arbetar för utveckling, utbildning och dialog i bemötande- och andra inflytandefrågor.
  • Skapar olika forum och förutsättningar att starta processer kring ökat inflytande genom att vara igångsättare och möjliggörare.
  • Samverkar med lokala och nationella aktörer på alla nivåer – även den politiska.

En fråga som fanns med redan i Göteborg förra året och som togs upp igen, var om Bisam skulle lyda under en gemensam huvudman, ett organ som talar för oss och marknadsför Bisam. NSPH och Socialpsykiatriskt forum nämndes som möjliga i det avseendet. Kontakter har tagits och diskussionen fortsätter.

Innan vi avslutade våra två dagar i Skellefteå fick vi med oss värdegrunden för arbetet i Föreningarnas hus. En värdegrund som vi alla har som utgångspunkt för arbetet.

Vår värdegrund är att alla människor kan och vill

  • Ha en framtidstro – att känna hopp och tro på förändring.
  • Utvecklas – att bli uppmuntrad och bekräftad för den man är, fokusera på förmågor och möjligheter utifrån en positiv människosyn.
  • Vara delaktiga – att ha rätt att ställa krav på tillgänglighet, att vara delaktig i arbete och social gemenskap utifrån egna behov och önskemål.
  • Ha inflytande – att ha möjlighet att vara med och fatta beslut om verksamheten samt om sin egen situation.
  • Bli respekterad och respektera andra – att själv få och ge andra ett bra bemötande, känna att det är tillåtet att vara den man är.
  • Ta ansvar – att genom stöd och handledning bidra till ansvarstagande för varandra och verksamheten.

Text: Annica Lindfors & Vasti Ekholm.

Ett rum att växa i

Inre rum är ett kunskapscenter baserat om psykisk ohälsa i Göteborg som finansieras med medel av Allmänna arvsfonden. Ett center som står på flera ben, och arbetar med vitt skilda saker som föreläsningar, utställningar, utbildningar och webbproduktion. De har även en tidning vid namn Inblick. ASP Bladet har pratat med två personer ur redaktionen för att få oss en egen inblick i deras verksamhet.


Linda Weichselbraun är handledare på Inre rum och redaktör för Inblick. Innan hon började arbeta med tidningen har hon bland annat gjort en tv-dokumentär om psykisk ohälsa, i bagaget har hon en journalistikexamen.
– Jag anställdes som handledare på Inre rum när verksamheten drogs igång för tre och ett halvt år sedan, i början av 2007. Mina arbetsuppgifter var att handleda personer med egen erfarenhet av psykisk sjukdom i skrivande och berättande. Dessutom skulle vi arbeta för att göra dessa röster hörda i media. Från början hade vi inte tänkt göra en egen tidning, men allt eftersom att deltagarnas texter strömmade in började tanken ta form och så föddes Inblick, berättar Linda.

Runt sex personer utgör kärnan i redaktionen, men det är flera som författar material. I senaste numret kan man bland annat läsa artiklar av gamla ASP Bladet-skribenten Håkan Kristensson. Tidningen kommer ut i flera hundra exemplar per nummer och finns bland annat att läsa på samtliga öppenvårdsmottagningar i Göteborg. Inblicks skribenter arbetar även med att bidra till redaktionellt material för Göteborgs Fria Tidning.
– Vi är ett forum för brukare att göra sin röst hörd, att berätta om sina erfarenheter och om hur man vill ha det. Tidningen skickas till allt från brukare och andra privatpersoner med intresse för frågorna, till vårdpersonal, politiker och tjänstemän. Även alla som sitter i Göteborgs kommunstyrelse får tidningen. Man kan se detta ur ett demokratiskt perspektiv, vi ger politikerna chans att få ökade kunskaper om hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, vilka problem man har men också vad man önskar och behöver, berättar Linda Weichselbraun.

En av de personer som har varit central i framväxandet av Inblick i Inre Rum är Christian Linde. Han har hängt med sedan starten och har en gymnasielärarutbildning i svenska, engelska och filosofi med sig. Han har även diagnosen Aspergers syndrom och erfarenhet av ett flertal psykoser.
– Skrivandet har alltid funnits i mitt liv. Redan som liten tyckte jag om att skriva berättelser. Men det kan vara ganska ensamt att sitta och skriva på egen hand. Därför är det stimulerande med en grupp människor som jobbar tillsammans, som i Inblicks redaktion. Vi läser varandras texter, ger feedback och kommer med konstruktiva förslag, berättar han för ASP Bladet.

Christian hoppas att tidningen kan fungera som ett verktyg för att påverka folks inställning till psykisk ohälsa. Inre rum vill han med sina egna ord ska vara en tidning ”för alla brukare i samhället.”
– Jag hoppas och tror att det kan leda till att psykisk ohälsa avdramatiseras. Att folk skall få lättare att prata om hur vi mår psykiskt. Och att vi kan bidra till att bli av med skam och tabun kring att må dåligt och vara patient i psykiatrin, berättar Christian.

När jag frågar honom vad han är extra stolt över att ha varit med att producera, lyfter han fram ett av sina arbeten kring en mindre känd sida hos nazismens brott mot mänskligheten. Som tog upp föreställningen att ”mentalt svaga” och handikappade människor inte skulle vara en del av framtidens Tyskland.
– Jag lyfte fram att det inte bara var judar som mördades, utan även psykiskt sjuka och funktionsnedsatta människor. Den artikeln kändes extra viktig att skriva, eftersom det är angeläget att minnas sådant som hänt i historien, berättar Christian.

Om framtiden hoppas både Linda Weichselbraun och Christian Linde på god fortsättning.
– Framtiden är, tyvärr, ett osäkert kapitel. Men om vi får finansiering kör vi på som vanligt med fyra nummer av Inblick per år, säger Linda Weichselbraun.
Christian säger på samma tema:
– Framtiden avgörs – som alltid – av hur ekonomin och finansieringen ser ut. Det gäller att få politikerna att vilja satsa, avslutar Christian Linde.

Text & Foto: Robert Halvarsson

HUR NÅR VI DELAKTIGHET?

41Avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika anordnar en halvdag i Sessionssalen i Karlstad Bibliotek, kring ämnet delaktighet/inflytande. Syftet är att vi skall reflektera över hur vi bemöter varandra i vardagen och skapa nya infallsvinklar kring Brukarinflytandet.

I Karlstad Kommun arbetar vi efter metoden Terapeutisk Allians/Relationsbaserat arbete, och att ge klienterna empowerment, egenmakt. Jag skulle vilja tillföra att vi borde arbeta mera med MOD som metod. Modet att lita mera på våra Brukare och att ha större tålamod”, säger Inger Granhagen i sin inledning.

Därefter fick vi se en mycket belysande teaterföreställning i tre akter. Tre mycket talande exempel på hur man kan omöjliggöra brukarens inflytande över väsentliga delar av sitt liv, bara genom att vara alltför rationell på jobbet. Föreställningen om ”Bostödet” visade på ett tydligt sätt hur såna ”små” saker går till, och hur otroligt förödande det kan bli; Bostödjarna tyckte det tog för lång tid för brukaren att komma till dörren och öppna…då låser man upp och går rakt in. I stället för att ha tålamod och ta sej tid att låta henne själv avgöra vad hon vill ha handlat…så gör man det åt henne. Man rullar upp persiennerna åt henne…för ”alla vill väl ha lite ljus i sin lägenhet…eller hur”.

Tankarna går genast till uttrycket ”Att bemöta andra som man själv vill bli bemött”. Men är det verkligen så? Vill alla bli bemötta precis som jag, och är det inte lätt att man faktiskt rationaliserar just när det handlar om att själv bemöta andra? Här kan jag se innebörden av Inger Granhagens ord om Mod och Tålamod. Mod att känna förtroende för att brukaren faktiskt själv är förmögen att avgöra om hon vill ha leverpastej eller ost…om persiennerna ska va nere eller uppe.

Tålamodet att det faktiskt får ta en stund tills hon bestämt sej för vad hon vill ha i sitt kylskåp, och att det tar lite längre tid än du själv skulle göra samma sak på, betyder inte att hon är mindre förmögen till adekvata beslut och handling än du. Den lilla Teatergruppen framförde på ett fantastiskt sätt kärnan av problemen. Föreställningen i sin enkla form gav så mycket ”extramaterial” i form av konkret insikt. Att spela samma scen, fast med rätt beteende direkt efter den första, ger dessutom känslan av att man ger rollerna en chans till.

5Kanske är det inte bara Brukaren som behöver få en extra chans att göra rätt alla gånger. Kanske är det en väsentlig del av själva brukarinflytandet att tjänstemännen faktiskt vågar backa bandet i sin myndighetsutövning, och göra om. Den som inte får en chans att ”göra om” med någon värdighet i behåll, vågar heller aldrig erkänna sina fel. Under presentationen av gruppdiskussioner framfördes åsikter från flera håll om saker som varit dåligt i bemötandet från myndigheterna, likväl om saker som varit bra, och jag slås av det faktum att dom grupper som har allra mest att säga, är dom som haft en eller flera brukare i grupparbetet.

En person framför att det ständiga bytet av handläggare varit ett stort problem, samt att handläggare helt enkelt glömt bort att ta kontakt. En annan tillägger att man inte får glömma bort att brukare inte alltid mår bra…och ibland kan man helt enkelt inte välja att vara delaktig alla gånger. Det är viktigt att man får en chans till!

Någon tycker det var bra att en handläggare faktiskt ringde och frågade ”hur mår du” utan att ha ett tjänsteärende i bakfickan. ”Det kändes som hon brydde sej om mej, inte bara sina papper”.

Anhörigföreningar uttryckte sina synpunkter om möjligheter till inflytande.  Många anhöriga känner sej avskurna från inflytande pga sekretesslagarna och det uttrycktes önskemål om fler kontaktpersoner.
3”Kalle”, med 27 fängelsestraff bakom sej ”seglade runt” i det sociala i över 30 år. Han har sett metoder och program komma och gå, och själv varit föremål för dem, genom åren. Kalle jobbar nu själv som behandlingsassistent på Ullebergsgården och har flera års drogfrihet bakom sej. Han betonar vikten av dom så kallade ”kringverksamheterna”. Kalle var själv med och startade upp KRIS i Karlstad, ansökte om pengar och fick kommunens förtroende att starta verksamhet. Kalle har sett många bli hjälpta till ett bättre liv tack vare den verksamheten. ”Det betyder mycket det vi gör själva…och att vi faktiskt får förtroendet”.

Jag är själv en Brukare och bor i ett av kommunens boenden, och jag tar med mej två stora reflektioner hem från denna förmiddag; Brukare och personal/tjänstemän talar ofta olika språk. Det flyger åtskilliga ord som; evidens, revision, enkät, och återkoppling genom luften. Jag har inte svårt att förstå ordens enskilda betydelser men kan känna att jag ändå lätt förlorar sammanhangen när dom där orden används, och jag undrar…vad döljer det sej för ”hemligheter” bakom ord som evidensbaserad? Återkoppling?

Kanske kan det också vara en viss del av problemet med vårt eget inflytande, att vi inte alla gånger hänger med och förstår vad som egentligen menas. Det krävs lite tålamod att bryta ner facktermer till ”vanlig Svenska”.

Text: Helena Båtman