Uttryckande konstterapi

Edith Jordan hämtar upp undertecknad och fotograf i öppenpsykiatrins reception på Bryggaregatan. Hon utstrålar flyktighet i blick och uttryck, men har som kontrast ett stabilt handslag. Vi tar oss genom trappor och korridorer till ett rum fullt av böcker, pärmar, kritor, papper, instrument och konst skapad av patienter.

Hur arbetar man då som fysioterapeut, det som tidigare kallades sjukgymnast, inom psykiatrin? Edith har kompletterat med kroppskännedom, mindfulness och KBT (kognitiv beteendeterapi).

– KBT-utbildningen kompletterar min övriga utbildning bra. Men där jag känner mig mest hemma är inom uttryckande konstterapi. En utbildning som jag blev klar med 2002, och den integrerar jag här i rummet.

ATT KOMMUNICERA I BILDER
Det kan variera under en och samma timme vilken terapiform hon använder. Det kan vara en kombination. En person kan göra en bild av någonting diffust, ”det känns som en klump i bröstet som trycker. Jag har så svårt att andas. Det är en oro i magen”. Edith springer upp och letar fram saker och visar, pappersark, färgkritor, figurer och färgglada kort. Hon ter sig engagerad men också rastlös.

– Jag sätter upp papper på väggen och ber personen att beskriva det här, med färger. Då får vi känslan på papper, och patienten och jag har en bild som vi kan kommunicera med. Där kan det bli lättare att hitta orden. Uttrycken.

– Det som är fint med att arbeta med gestaltning och symboler, är att det blir inte så direkt. Jag sitter inte såhär! Edith sätter sig närmre och stirrar oss i ögonen.

– Då kan vi titta på något på bordet istället eller… Hon studsar iväg och hämtar två träfigurer med färgglada halsdukar.

– …det här är det onda, eller det här är kraven jag har på mig, förstår du? Det här är jag, Edith, och så kan man hålla en dialog här emellan. Så blir det lite kul. Spännande. Tydliggörande.

Hon berättar att de första gestaltande terapeuterna hon känner till i Karlstad utbildades och var klara på 1990-talet. Det viktigaste i valet av patienter är att de skall vara intresserade och nyfikna på gestaltande metoder.

– Ofta har de haft samtal på olika sätt och vill göra någonting mer. De känner att det är något som inte är befäst i kroppen, att någonting fattas. Ångesten som finns i kroppen, vad gör man med den?

– Det kan vara kollegor, psykologer, kuratorer eller sjuksköterskor som känner att de har kört fast. Då kan det räcka att träffa den här personen tillsammans med, säg kuratorn, två-tre gånger vilket ger material att jobba med.

70 PROCENT UNGA VUXNA
Sjuttio procent av de som går terapin är 18-28 år. Diagnoserna kan vara ångestsyndrom av olika slag eller PTSD, tvång eller ADHD.

– En sak jag vill trycka på som inte finns som diagnos är medberoende. Väldigt många har erfarenheter av att vara medberoende. Med medberoende menar jag inte bara dem som har anhöriga med drog- eller alkoholproblem. De kan ha växt upp i en vuxenmiljö och tagit jättemycket ansvar. Sen när de blir 18-20 år så tycker de det är jättesvårt att avgränsa och hitta en egen väg i sitt liv.

– Om det kommer en person till mig som har bensopreparat, med abstinenssymtom som tolkas som panikångest, då kan ju inte jag med mina metoder göra ett dugg. Då måste man ju börja trappa ner. Man får fråga; vill du fortsätta med den här medicinska behandlingen? Vi är skyldiga att hjälpa dem trappa ner, då händer det någonting. ”Ja just det, sådär har jag också tänkt”, säger de.

– Får jag ge några exempel? Edith tar fram en bild som en patient gjort.

– Jag träffade en kvinna med mycket panikångest, som kunde relatera det till just abstinens. Jag frågade hur det var att vara du just nu, och då valde hon ett sådant här symbolkort (visar en bild på en kvinna med bindel för ögonen), hon hade ingen överblick och allting var kaos, både känslomässigt och i huvudet. Vad skulle du vara om ett år? Då valde hon en bild av en guldpokal. ”Då har jag en pokal, för då är jag fri från medicinen!”

Edith jobbar med en rapport där hon vill beskriva symboler i terapi på ett sätt så att kollegor i huset kan använda sig av det. Det skall vara lättillgängligt.

– Jag har fått lite hjälp av FOU; forsknings och utvecklingsenheten, då jag tyckte det var lite svårt att formulera mig. Jag märker att det finns ett sug efter det här, vi får inte tappa det!

PSYKODRAMAUTBILDNINGI KARLSTAD
– Jag är en uttryckande konstterapeut och jobbar med lite olika, det är meningen att man skall kunna vandra mellan olika uttryck. Man kan göra en bild, som kan föras över till en rörelse i kroppen och musik. Flöjt, harpor, stränginstrument eller de här regnrören. Det kan vara något dramatisk, sen kanske det kan bli en dikt av det.

Psykiatrin har ganska frekventa möten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. När personer får jobb så mår patienterna snabbt bättre. Det är viktigt att ha någonting meningsfullt att göra för självkänslan.

– Ibland kommer det personer som säger ”jag vill lämna min bakgrund i historien, där den hör hemma. ” Det fungerar bara om personen tycker att det här är nånting meningsfullt, annars går det inte.

– Man kommer till mig via en egenremiss. Man kan skriva en egen vårdbegäran.

GRATIS PEPPING
– Många tycker att det är svårt att gå till ett gym, men de vill komma igång med någonting. Kanske börjar de promenera men behöver lite stöd och hjälp. Då kan jag ta fram en sådan här sak, en broschyr om Hälsokurs som friskvården har; mat, motion och motivation kallar de det. Det är kostnadsfritt. Det är nytt för i år.

– På ett sätt har vi blivit bättre på att begripa hur hjärnan fungerar, till exempel på en person som har ADHD, alltså en impulskontrollstörning med svårigheter att organisera och planera. Med Asperger blir det svårt med kommunikationen. Att förstå kroppsspråk, abstrakt prat och liknelser. Så vi har blivit bättre på att förstå, absolut, men att så många ska få diagnosen, det vette sjutton. Det kanske är något fenomen i samhället. I stora klasser blir det mycket ljud och synintryck, det är inte konstigt att man får svårt att koncentrera sig.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Anette Mellroth, Sjuksköterska på Kurageprogrammet

När började ni med underhållsbehandling här Karlstad? Jag, Krister Stål och Dr Hans Kleine startade vid årsskiftet 99-00 med några enstaka klienter. Vi hade ett tak på 8 klienter och allting rullade på ordentligt i slutet av år 2000.

Hur många anställda är ni? Det är jag och Annika Larsson ifrån Landstinget och så är det Krister Stål som är anställd av Karlstad Kommun. Ansvarig läkare är Edvard Smith.

Finns det fortfarande klienter kvar som var med sen starten? Ja, det finns ett par stycken kvar i behandling.

Hur många i Karlstad är det som har underhålls-behandling? I Kurage är det 22 klienter och sen har vi en mottagning på Bryggaregatan som har 8 klienter.

Vad är skillnaden på Kurage och Bryggaregatan? Kurage är ett bio psykosocialt behandlingsprogram som sträcker sig över flera år och jobbar med grupp aktiviteter. Bryggaregatan har bara en mottagning.

Hur många är det som har slutfört behandling? Det är en som har slutfört behandling men sen finns det flera stycken som är på nedtrappning.

Vad krävs för att man ska få den här typ av behandling? Man ska vara 20 år samt ha minst 2 års dokumenterat opiatberoende. (Dessutom ska man ha provat andra behandlingsformer utan att ha lyckats.) Inget annat beroende t.ex alkohol eller bensodiazepiner. (Exempel på vanliga bensodiazepiner är Sobril, Stesolid, Mogadon och Temesta. Rohypnol, som numera är förbjudet i Sverige, tillhör också denna grupp.)

Underhållsbehandling har ju fått en del kritik, vissa anser att man fortsätter att ge missbrukare starkt beroendeframkallande medicin. Att man byter en drog mot en annan. Hur ser du på det? Det tycker inte jag att man gör. För det första är det en formell sak när en läkare skriver ut tabletterna så är det ju en medicin. Tar man tabletterna utan recept så tar man en narkotikaklassad medicin och det är faktiskt ett ringa narkotikabrott.

Text: Patrik Andersson & Stefan Ekeroth