Etikettarkiv: BUP

Mindre tvång om BUP får bestämma

22Barn- och ungdomspsykiatrin startade i Värmland redan 1942. Idag jobbar ungefär 120 personer där. Personalen arbetar i fem olika team, som servar hela Värmland. Till Neuropsykiatriskt – team väst hör ett OCD-team, vilka har funnits i 16 år, som behandlar barn med tvångstankar.

– En del personer har en sårbarhet för att utveckla tvångstankar. Oroliga och ängsliga personer utvecklar lättare tvång, säger Roger Ökland som arbetar som skötare på BUP.

Tvångstankar, eller OCD, debuterar vanligen i tidiga tonåren och fram till 30-årsåldern. Två procent av befolkningen har någon gång under livet haft besvär med tvångssyndrom. Sjukdomen är känd sedan länge, och förr kallade man den för tvivelsjuka.

På BUP finns idag cirka 70 barn och ungdomar från hela Värmland som är under behandling. Vården koncentreras med en tät och intensiv kontakt i dagvården eller hembesök vid behov. Tillfälliga platser kan också öppnas under en kortare tid för inläggning.

– Behandlingen bygger på Kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med läkemedel, fortsätter Roger Ökland.

Kognitiv beteendeterapi går ut på att man skall bli medveten om vilka tankar som uppstår samt vilket beteende man har. Man arbetar då för att ändra sitt beteende och på så vis även de negativa tankarna.

Behandlingen startar med en analys av tvångsproblemen, sedan beskriver man det mål man vill uppnå med behandlingen. Den varierar från några träffar med personen, upp till flera år. Upplägget är att man behandlas i de miljöer där tvångsproblematiken finns, det är där man får träna. 75 procent av ungdomarna blir bättre efter behandlingen.

– I OCD-teamet arbetar två behandlare och en läkare, berättar Roger Ökland.

Med kognitiv beteendeterapi har man störst sannolikhet att kunna hjälpa barn med tvångsproblematik menar Roger. Innan KBT fanns det ingen bra behandling.

Man försöker nu dessutom att utveckla behandling med hjälp telefoner och datorer i hemmet. Då behöver inte barnen resa till Karlstad.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

Att se blommor växa

18Gestaltande terapier är liksom grön rehab en växande arena, där flera huvudmän, såsom kommun och landsting ibland samverkar. Landstingsråd Gert Olsson har verkat för ökat inslag av dessa rehabiliteringsformer. ASP Bladet har pratat med honom.

Gert Ohlsson jobbar politiskt för det som kallas Värmlandssamverkan. Där har de tidigare lagt ett förslag om ökat inslag av gestaltande terapier och grön rehabilitering.

– Man skall erbjudas uttryckande konstterapi, där arbetar man med musik, bild, dans, rörelser och psykodrama, berättar han för ASP Bladet.

Psykodrama är när man sätter upp roller på en scen. Man får bestämma en konflikt som man exempelvis själv har. Uttryckande konstterapi finns idag redan inom Landstinget, inom öppenpsykiatrin och BUP. Landstinget har sagt att det skall utökas, att det skall finnas mera av detta.

– Det är en terapiform där patienterna kan få uttrycka sina känslor där orden inte räcker till. Eller när orden står i vägen. Det är ofta sådana som drabbats av för mycket stress och blivit sjuka av det som denna rehabilitering riktar sig emot.

HÄSTAR ELLER TRÄDGÅRDAR
När det gäller gestaltande terapier, så finns det redan inom Landstinget, men i liten omfattning.

– Det måste vi utöka, utbrister Gert entusiastiskt! Han berättar att de ser över om det går att anställa någon mer som har den här kompetensen.

– Sedan måste vi också kontakta
personer som kan vara lämpliga att ta emot patienter till grön rehabilitering. Det kan handla om trädgårdar eller även gårdar som har hästar för ridning.

LANDSTING OCH KOMMUN
Landstinget och kommunen samarbetar hela tiden när det gäller terapierna. Gert Ohlsson ser dock främst ur Landstingets perspektiv.

– Men i nästan alla frågor så har vi ett samarbete med kommunerna, fortsätter han. Hur det skall vara varierar från fall till fall.

– Det kan vara en person som har stöd ifrån socialen på något sätt i någon kommun, som också söker hjälp från Landstinget och som får denna terapiformen. Då får Landstinget kontakta dem och Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och alla som finns runt patienten för att samarbeta. Det behövs också ett arbete med privata aktörer.

– Vi har ju inga hästar inom Landstinget. Vi måste se till både enskilda företagare, kooperativ, föreningar och organisationer som kan hjälpa oss med detta.

MINDRE MEDICINER
Det finns exempel på att man har tagit bort eller minskat på mediciner för att man ger grön rehabilitering eller gestaltande terapier istället. Ibland kan man använda det i ett övergångskede, i en kombination av viss medicinering och den här terapiformen.

– De här terapierna har ju mycket mindre biverkningar än de kemiska preparaten har.
– Beslutet är taget nu. Nu är vi inne i införandefasen så att säga. Implementeringen av det här i verksamheterna. Gert hoppas att denna typen av terapier kommer bli vanligare i framtiden.

– Grejen är den att vi människor är olika, och då behöver man erbjuda folk olika typer av rehabilitering. Om du ska rehabiliteras kanske det fungerar bäst med mediciner, trädgård, hästar och att komma ut i naturen för just dig. Medan för mig kanske det är bättre med musik och bild till exempel. För att vi är olika, det är så vi tänker.

DELAKTIGA PATIENTER
Man skall inte dra sig som patient för att man be om den här typen av terapi, menar Gert.

Enligt den nya patientlagen som kom första februari skall patienterna göras mer delaktiga i behandlingen och även ta ansvar för sin behandling.

– Jag ska inte komma som terapeut och säga du ska ha KBT-terapi och mediciner här, utan jag ska fråga vad tror du själv skulle passa dig? Det är ju inte så dumt.

Gert är själv uttryckande konstterapeut och har utbildat sådana i åtta år. Han betonar att det måste finnas ett samspel mellan klienten och terapeuten.

– För du måste vara med på noterna och vara motiverad, annars kanske jag ska skicka dig till någon annan istället, menar han. Som patient ska vi alltså anpassa behandlingen efter dina behov och det stöd som du behöver.

– Jag är glad att ni skriver, för det behöver komma ut information om detta. Om man vill ha detta, så skall man fråga efter det, och det är mitt absoluta råd!

Text: Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Snabb väg in med första linjen

3Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

5

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Den psykiatriska subkulturen

På Internet florerar personer som jag uppfattar tillhöra en psykiatrisk subkultur. Det är farligt att säga, då oskyldiga kan anklagas felaktigt, men det finns många tonårs-emo-jag-vill-också-gå-på-BUP-för-jag-är-så-speciell-och-unik.

Några kännetecken är tiaror, korta kjolar, sexuellt utmanande kläder, hårt smink, zebraränder, leopardmönster, neonrosa, svart och tävlingar i vem som har mest och värst mediciner och värst och mest diagnoser. Detta är personer som ofta benämns med det nedsättande epitetet emo (ej liktydigt med musikstilen emotional hardcore och den därtill hörande subkulturen fashioncore), andra kallas Attention Whores, eftersom de gör utspel om till exempel suicidhot, utan att fullfölja.

Självskadebeteende ingår, ju mer desto bättre, liksom ibland mycket alkohol, droger och sexmissbruk. Frekventa besök på psykjouren förekommer, med och utan inläggningar, där personen vill bli inlagd när hon är ute, och vill ha frigång när hon är inlagd. Flera gör mer eller mindre seriösa självmordsförsök eller gester. Ofta får dessa personer diagnosen borderline.

Fenomenet fick ett starkt uppsving i och med boken ”Vingklippt ängel” skriven av Berny Pålsson som, mot sin uttryckliga vilja, blev en idol för en generation av främst unga flickor med psykiska problem. På hennes föreläsningar kommer personer med tiaror, prinsesstavar, korta tyllkjolar och med håret färgat i svart och vitt liksom Berny; ena sidan av håret svart och det andra vitt, med rakblad i kedjor kring halsen. Några personer har ett plastband kring vristen från inläggningar på psyket och några är uppenbart påverkade av mediciner. Jag upplever att fenomenet lagt sig något efter att tid har gått sedan ”Vingklippt ängel”, men subkulturen finns ändå stark, både före och efter Berny.

Det är viktigt att veta att Berny inte skapade subkulturen, hon råkade bara bli ansiktet utåt. På fristaden Bilddagboken (numera kallas sajten Dayviews) skrivs dikter och deprimerade texter om hur dåligt de mår och näst intill dagliga ”jag klarar inte längre”. Det viktigaste är att visa respekt. Även om en del av dessa ungdomar inte är psykiskt sjuka ”på riktigt” så mår man inte bra om man lever i en sådan värld. Men minst lika viktigt: många av dem är faktiskt psykiskt sjuka. Det svåra är att veta vilka som är suicidbenägna och vilka som bara anammat stilen, ofta tror jag omedvetet.

Text: Maria Lundby Bohlin

Kortare kötider till BUP

Barn- och ungdomspykiatrin (BUP) har inom 20 av 21 landsting i Sverige lyckats att korta ner sina kötider, meddelar Sveriges kommuner och landsting. Jämfört med i fjol har antalet barn och unga som väntar på fördjupad utredning och behandling i år reducerats till hälften så många. Kraven har också skärpts på landstingen, i år ska 90 procent av barnen få ett första besök inom 30 dagar – tidigare var gränsen 80 procent.

Enligt den nationella vårdgarantin har patienter rätt till första besök inom 90-dagar från det att man söker kontakt. För att ge landstingen en morot att lyckas bättre med detta, så får de som kortar ner sina tider dela på 214 miljoner kronor. Sedan 2006 har antalet barn som väntat mer än 90 dagar minskat från nästan 800 barn och ungdomar till 11 unga 2010.

Text: Robert Halvarsson

En dag i anknytningens tecken

I början av maj samlades för tredje gången olika representanter inom dagens psykiatri som ingår i arbetsgruppen som fått namnet ”framtidens psykiatri”. De var där för att få information och föra dialog om prevention och vikten av anknytning för att förhindra psykisk ohälsa.

Kerstin Almqvist, leg. Psykolog och docent vid Karlstads Universitet inledde dagens reflekterande samtal med att berätta om vikten av barns anknytning till sin vårdnadshavare.
Anknytningsförmågan är en biologisk disposition sedan födseln. Det är ett grundläggande fundament och en av de mest framstående forskarna inom området är Daniel Stern som var den första som gjorde forskning på riktiga spädbarn.

 

Bertil Larsson och Ulrika Kullberg lyssnar uppmarksamt på Kjerstin Almqvist då hon berättar om anknytningens roll för den framtida psykiska hälsan.

Kjerstin fortsätter att förklara hur omsorgsrespons fungerar hos den vuxne. Man kan beskriva den som ett ”ångestkretslopp”: När barnets ångest stegras leder det till att det försöker påvisa detta genom exempelvis skrik och gråt. När barnet sedan får den respons den söker genom att någon kommer så går också ångesten ner.

Detta lär barnet hur det självt skall reglera sin ångest – på egen hand eller med hjälp av någon annan – och detta är grunden i psykisk hälsa. Om barnet inte lär sig denna ångestreglering så kan det i förlängningen leda till att barnet växer upp med kognitiva och emotionella störningar. En trygg anknytning är alltså grunden för barnets framtida psykiska hälsa.

Närmare 30 procent av alla barn växer upp med anknytningsmönster som kan ses som otrygga. Dessa kan delas in i tre grupper: Först har vi de barn som vi brukar kalla för ”självförsörjande”. De lär sig att ta sig an världen på egen hand och uppfattas ofta som väldigt självständiga. Sedan har vi de barn som ofta uppfattas som väldigt krävande och de tillhör gruppen som växt upp i en ambivalent miljö. Ibland har de lyckats knyta an till sin förälder och ibland inte. En kluven uppväxt som gör barnet osäker.

Slutligen har vi de tio procent av barnen som hör till gruppen desorganiserade barn. De här barnen upplever inte trygghet genom närhet utan ofta är det tvärtom – närhet är något som förknippas med smärta, otrygghet, utsatthet och ångest. Miljön runt dessa barn består ofta av missbruk, våld, övergrepp, psykisk ohälsa och rädsla. Det här leder till att barnet aldrig lär sig att reglera sin egen ångest och det i sin tur leder ofta till att de som vuxna tar efter sina föräldrars beteende. Mönster förs lätt över.

Efter Kjerstins anförande var det öppet för de andra deltagarna att komma med tankar, frågor och slutsatser. En som tog ordet var biträdande divisionschef Bertil Larsson som ville få de närvarande att reflektera över vem det egentligen är vi bygger vårt samhälle för? Varför faller så stora grupper utanför? Det är frågor som tål att tänkas på. Ulrika Kullberg som är ST-läkare på BUP flikade in att anknytningstänkandet tyvärr inte är något som genomsyrar verksamheten idag och att det nog är något som det borde läggas större vikt vid.

Kjerstin berättade att i Egypten finns det ett ordspråk som säger att ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Kanske ligger det något i det med tanke på att de mest sårbara familjerna är de där det endast finns en omvårdnadsperson. Ensamma unga mammor är speciellt utsatta i dagens tuffa samhälle. Karin Haster ville dock få en positiv avslutning på denna lärorika eftermiddag med följande ord: Det är aldrig försent att hitta trygghet till en annan människa. Det kan exempelvis vara en terapeut som kompenserar för tidigare anknytningsproblem. Det är inte försent, saker och ting kan förändras.

Text: Kajsa Jansson Foto: Per Rhönnstad

Attention Värmland

bjorn-hoffmanAttention har en viktig roll i samhället gentemot människor som har ett neropsykiatriskt funktionshinder. Som stöd åt den som har funktionshindret samt deras familjer. Sen är det en jätteviktig uppgift att sprida information i samhället så kunskapen och förståelsen ökar.

Attentions styrelseordförande Björn Hoffman svarade på frågor runt området NPF och Attention

När bildades föreningen i Karlstad? Det bildades 2003 och i början förde den en ganska tynande tillvaro. När ja kom till föreningen 2005 tro2 jag det var 34 medlemmar bara. I dag är vi betydligt flera 317 medlemmar. Så medlemsantalet har ökat stort och det utan att vi marknadsfört oss på något större vis säger Björn.

Hur har medlemmarna fått tag på er/ eller fått medvetande om er existens? Dels från mun till mun, men det är inte så många. Vi är ju på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och informerar familjer som fått ett barn diagnostiserat med en NPF diagnos. Det ingår i en utbildning som BUP har och då kommer vi dit och informerar om oss och våran verksamhet.

Det vi märkte när vi kom till dessa träffar var att föräldrarna inte visste någonting om diagnosen som deras barn fått, så efter hand ändrade vi vårat sätt att bemöta dom på. Är ju viktigt att familjer får information utifrån deras egna kunskaper. Det finns ju mycket okunskap om ämnet. Men det var en hel del som blivit medlemmar därifrån.

Vilken målgrupp av människor vänder ni er till?
Om vi tittar i våran verksamhets berättelse så står det att vi skall hjälpa dom funktionshindrade och deras anhöriga. Det är portalen, de viktigaste. Sen kommer det näst lika viktigaste och det är att se till att samhället får information och kunskap om människor med funktionshinder.

Viktigt att lärare, kuratorer och liknande får kunskapen om dessa människor så dom vet om hur man har det med sitt funktionshinder. Allt för att underlätta för den som har funktionshindret.

Hur jobbar ni aktivt med att förändra situationen för era medlemmar? Det är att upplysa dom som har med våra medlemmar att göra, viktigt att skapa förståelse om hur människor med funktionshinder. Dom som jobbar med dessa människor behöver få information så dom vet hur människorna dom har att göra med har det.

Har ni stött på några problem med att informera berörda människor inom dom olika yrkena? Nej vi har inte stött på några bekymmer än så länge alls. Problemet är hur vi som ideell förening ska orka, många i vår styrelse har själva personliga erfarenheter från området och dom har jobb och allt tar sin tid för alla inblandade, så vi kan bara ge med oss så mycket vi förmår.

Finns det i dag någon informationsträff gentemot skolorna om NPF? Nej det finns inget och det finns ingenting som säger att det ska vara det heller. Sen finns det någon skola som har begärt att få någon information. Tyvärr så efterfrågas det inte av skolorna och dom har så mycket annat att jobba med så denna biten blir lidande. Det tycker jag som skriver är helt bedrövlig då det är i skolan som många av oss med problematiken börjar på att spåra ur.

Det resulterar ofta i en känsla av utanförskap och genererar dåligt mående, eller i slut ändan till kriminallitet och beroendeproblem. Så hoppas skolorna inför denna information som en normalitet. Barn i skolan som kräver lite mer uppmärksamhet oavsett diagnos eller inte kommer oftast i kläm på grund av ekonomi. Bedrövligt att man redan som barn ses som siffror i en budget. Måste ju gå att tänka om för dom som sitter med beslutsmakten.

Attention har tillsammans med IFA kört en föreläsnings serie under hösten och vinter. Har den varit givande? Har ni märkt av om den har fått mycket uppmärksamhet? Ja det är klart, tidningarna har ju varit där och skrivit om det. Sen hör man folk prata om det. Jag tro det har varit väldigt givande och har uppskattats.

Hur kom den här föreläsningen till? Helst fantastiskt säger Björn. Det var Cecilia Cekestrand på jobbcenter som märkte att hennes klienter hade lite särskilda behov, så hon förstod att det fanns en problematik inblandad i en del av dessa människor. Så hon ville veta mera om området. Så hon började lära sig men insåg ganska snabbt att hennes medarbetare borde veta om mera än dom gjorde med. Så hon tog kontakt med oss och frågade om vi kunde hjälpa till med en föreläsnings serie och då föreslog vi en serie där dom olika funktionshinder togs upp. Så det slutade med en nota på 100 000 som hon tog med sig upp till sin chef och fick det hela godkänt.

Detta är enda gången i Sverige som en kommun har stått för initiativet och ekonomin. Det är helt unikt och många av föreläsarna som vart här har medvetet sänkt sina arvoden för att dom ville så gärna kunna vara med att ta tillfället i akt och sprida sina erfarenheter. Så detta skall Cecilia och kommunen ha mycket kredit för att dom vart med och anordnat denna serie.

Hur ser Attentions framtidsvision / målsättning ut? Målsättningen är att fortsätta utbilda ute i samhället, föreläsningsserien är ett bra exempel på hur vi kan arbeta och hur vi vill arbeta. Nu kan man ju hoppas att skolorna tar efter och anordnar en liknande dag för sina anställda som IFA gjorde.

Det känns jätteviktigt att lyckas nå ut med information till alla berörda parter i samhället som genom sina jobb träffar på dessa människor. Samt givetvis informera och stötta familjer och dom som själva har problematiken. Målet är ja att underlätta för människor med problematiken i samhället vi lever i och då är det viktigt med att informera alla berörde parter i samhället.

Text: Thomas Andersson