Mindre tvång om BUP får bestämma

Barn- och ungdomspsykiatrin startade i Värmland redan 1942. Idag jobbar ungefär 120 personer där. Personalen arbetar i fem olika team, som servar hela Värmland. Till Neuropsykiatriskt – team väst hör ett OCD-team, vilka har funnits i 16 år, som behandlar barn med tvångstankar.

– En del personer har en sårbarhet för att utveckla tvångstankar. Oroliga och ängsliga personer utvecklar lättare tvång, säger Roger Ökland som arbetar som skötare på BUP.

Tvångstankar, eller OCD, debuterar vanligen i tidiga tonåren och fram till 30-årsåldern. Två procent av befolkningen har någon gång under livet haft besvär med tvångssyndrom. Sjukdomen är känd sedan länge, och förr kallade man den för tvivelsjuka.

På BUP finns idag cirka 70 barn och ungdomar från hela Värmland som är under behandling. Vården koncentreras med en tät och intensiv kontakt i dagvården eller hembesök vid behov. Tillfälliga platser kan också öppnas under en kortare tid för inläggning.

– Behandlingen bygger på Kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med läkemedel, fortsätter Roger Ökland.

Kognitiv beteendeterapi går ut på att man skall bli medveten om vilka tankar som uppstår samt vilket beteende man har. Man arbetar då för att ändra sitt beteende och på så vis även de negativa tankarna.

Behandlingen startar med en analys av tvångsproblemen, sedan beskriver man det mål man vill uppnå med behandlingen. Den varierar från några träffar med personen, upp till flera år. Upplägget är att man behandlas i de miljöer där tvångsproblematiken finns, det är där man får träna. 75 procent av ungdomarna blir bättre efter behandlingen.

– I OCD-teamet arbetar två behandlare och en läkare, berättar Roger Ökland.

Med kognitiv beteendeterapi har man störst sannolikhet att kunna hjälpa barn med tvångsproblematik menar Roger. Innan KBT fanns det ingen bra behandling.

Man försöker nu dessutom att utveckla behandling med hjälp telefoner och datorer i hemmet. Då behöver inte barnen resa till Karlstad.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

Att se blommor växa

Gestaltande terapier är liksom grön rehab en växande arena, där flera huvudmän, såsom kommun och landsting ibland samverkar. Landstingsråd Gert Olsson har verkat för ökat inslag av dessa rehabiliteringsformer. ASP Bladet har pratat med honom.

Gert Ohlsson jobbar politiskt för det som kallas Värmlandssamverkan. Där har de tidigare lagt ett förslag om ökat inslag av gestaltande terapier och grön rehabilitering.

– Man skall erbjudas uttryckande konstterapi, där arbetar man med musik, bild, dans, rörelser och psykodrama, berättar han för ASP Bladet.

Psykodrama är när man sätter upp roller på en scen. Man får bestämma en konflikt som man exempelvis själv har. Uttryckande konstterapi finns idag redan inom Landstinget, inom öppenpsykiatrin och BUP. Landstinget har sagt att det skall utökas, att det skall finnas mera av detta.

– Det är en terapiform där patienterna kan få uttrycka sina känslor där orden inte räcker till. Eller när orden står i vägen. Det är ofta sådana som drabbats av för mycket stress och blivit sjuka av det som denna rehabilitering riktar sig emot.

HÄSTAR ELLER TRÄDGÅRDAR
När det gäller gestaltande terapier, så finns det redan inom Landstinget, men i liten omfattning.

– Det måste vi utöka, utbrister Gert entusiastiskt! Han berättar att de ser över om det går att anställa någon mer som har den här kompetensen.

– Sedan måste vi också kontakta
personer som kan vara lämpliga att ta emot patienter till grön rehabilitering. Det kan handla om trädgårdar eller även gårdar som har hästar för ridning.

LANDSTING OCH KOMMUN
Landstinget och kommunen samarbetar hela tiden när det gäller terapierna. Gert Ohlsson ser dock främst ur Landstingets perspektiv.

– Men i nästan alla frågor så har vi ett samarbete med kommunerna, fortsätter han. Hur det skall vara varierar från fall till fall.

– Det kan vara en person som har stöd ifrån socialen på något sätt i någon kommun, som också söker hjälp från Landstinget och som får denna terapiformen. Då får Landstinget kontakta dem och Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och alla som finns runt patienten för att samarbeta. Det behövs också ett arbete med privata aktörer.

– Vi har ju inga hästar inom Landstinget. Vi måste se till både enskilda företagare, kooperativ, föreningar och organisationer som kan hjälpa oss med detta.

MINDRE MEDICINER
Det finns exempel på att man har tagit bort eller minskat på mediciner för att man ger grön rehabilitering eller gestaltande terapier istället. Ibland kan man använda det i ett övergångskede, i en kombination av viss medicinering och den här terapiformen.

– De här terapierna har ju mycket mindre biverkningar än de kemiska preparaten har.
– Beslutet är taget nu. Nu är vi inne i införandefasen så att säga. Implementeringen av det här i verksamheterna. Gert hoppas att denna typen av terapier kommer bli vanligare i framtiden.

– Grejen är den att vi människor är olika, och då behöver man erbjuda folk olika typer av rehabilitering. Om du ska rehabiliteras kanske det fungerar bäst med mediciner, trädgård, hästar och att komma ut i naturen för just dig. Medan för mig kanske det är bättre med musik och bild till exempel. För att vi är olika, det är så vi tänker.

DELAKTIGA PATIENTER
Man skall inte dra sig som patient för att man be om den här typen av terapi, menar Gert.

Enligt den nya patientlagen som kom första februari skall patienterna göras mer delaktiga i behandlingen och även ta ansvar för sin behandling.

– Jag ska inte komma som terapeut och säga du ska ha KBT-terapi och mediciner här, utan jag ska fråga vad tror du själv skulle passa dig? Det är ju inte så dumt.

Gert är själv uttryckande konstterapeut och har utbildat sådana i åtta år. Han betonar att det måste finnas ett samspel mellan klienten och terapeuten.

– För du måste vara med på noterna och vara motiverad, annars kanske jag ska skicka dig till någon annan istället, menar han. Som patient ska vi alltså anpassa behandlingen efter dina behov och det stöd som du behöver.

– Jag är glad att ni skriver, för det behöver komma ut information om detta. Om man vill ha detta, så skall man fråga efter det, och det är mitt absoluta råd!

Text: Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Snabb väg in med första linjen

Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Den psykiatriska subkulturen

På Internet florerar personer som jag uppfattar tillhöra en psykiatrisk subkultur. Det är farligt att säga, då oskyldiga kan anklagas felaktigt, men det finns många tonårs-emo-jag-vill-också-gå-på-BUP-för-jag-är-så-speciell-och-unik.

Några kännetecken är tiaror, korta kjolar, sexuellt utmanande kläder, hårt smink, zebraränder, leopardmönster, neonrosa, svart och tävlingar i vem som har mest och värst mediciner och värst och mest diagnoser. Detta är personer som ofta benämns med det nedsättande epitetet emo (ej liktydigt med musikstilen emotional hardcore och den därtill hörande subkulturen fashioncore), andra kallas Attention Whores, eftersom de gör utspel om till exempel suicidhot, utan att fullfölja.

Självskadebeteende ingår, ju mer desto bättre, liksom ibland mycket alkohol, droger och sexmissbruk. Frekventa besök på psykjouren förekommer, med och utan inläggningar, där personen vill bli inlagd när hon är ute, och vill ha frigång när hon är inlagd. Flera gör mer eller mindre seriösa självmordsförsök eller gester. Ofta får dessa personer diagnosen borderline.

Fenomenet fick ett starkt uppsving i och med boken ”Vingklippt ängel” skriven av Berny Pålsson som, mot sin uttryckliga vilja, blev en idol för en generation av främst unga flickor med psykiska problem. På hennes föreläsningar kommer personer med tiaror, prinsesstavar, korta tyllkjolar och med håret färgat i svart och vitt liksom Berny; ena sidan av håret svart och det andra vitt, med rakblad i kedjor kring halsen. Några personer har ett plastband kring vristen från inläggningar på psyket och några är uppenbart påverkade av mediciner. Jag upplever att fenomenet lagt sig något efter att tid har gått sedan ”Vingklippt ängel”, men subkulturen finns ändå stark, både före och efter Berny.

Det är viktigt att veta att Berny inte skapade subkulturen, hon råkade bara bli ansiktet utåt. På fristaden Bilddagboken (numera kallas sajten Dayviews) skrivs dikter och deprimerade texter om hur dåligt de mår och näst intill dagliga ”jag klarar inte längre”. Det viktigaste är att visa respekt. Även om en del av dessa ungdomar inte är psykiskt sjuka ”på riktigt” så mår man inte bra om man lever i en sådan värld. Men minst lika viktigt: många av dem är faktiskt psykiskt sjuka. Det svåra är att veta vilka som är suicidbenägna och vilka som bara anammat stilen, ofta tror jag omedvetet.

Text: Maria Lundby Bohlin