Kortare kötider till BUP

Barn- och ungdomspykiatrin (BUP) har inom 20 av 21 landsting i Sverige lyckats att korta ner sina kötider, meddelar Sveriges kommuner och landsting. Jämfört med i fjol har antalet barn och unga som väntar på fördjupad utredning och behandling i år reducerats till hälften så många. Kraven har också skärpts på landstingen, i år ska 90 procent av barnen få ett första besök inom 30 dagar – tidigare var gränsen 80 procent.

Enligt den nationella vårdgarantin har patienter rätt till första besök inom 90-dagar från det att man söker kontakt. För att ge landstingen en morot att lyckas bättre med detta, så får de som kortar ner sina tider dela på 214 miljoner kronor. Sedan 2006 har antalet barn som väntat mer än 90 dagar minskat från nästan 800 barn och ungdomar till 11 unga 2010.

Text: Robert Halvarsson

En dag i anknytningens tecken

I början av maj samlades för tredje gången olika representanter inom dagens psykiatri som ingår i arbetsgruppen som fått namnet ”framtidens psykiatri”. De var där för att få information och föra dialog om prevention och vikten av anknytning för att förhindra psykisk ohälsa.

Kerstin Almqvist, leg. Psykolog och docent vid Karlstads Universitet inledde dagens reflekterande samtal med att berätta om vikten av barns anknytning till sin vårdnadshavare.
Anknytningsförmågan är en biologisk disposition sedan födseln. Det är ett grundläggande fundament och en av de mest framstående forskarna inom området är Daniel Stern som var den första som gjorde forskning på riktiga spädbarn.

 

Bertil Larsson och Ulrika Kullberg lyssnar uppmarksamt på Kjerstin Almqvist då hon berättar om anknytningens roll för den framtida psykiska hälsan.

Kjerstin fortsätter att förklara hur omsorgsrespons fungerar hos den vuxne. Man kan beskriva den som ett ”ångestkretslopp”: När barnets ångest stegras leder det till att det försöker påvisa detta genom exempelvis skrik och gråt. När barnet sedan får den respons den söker genom att någon kommer så går också ångesten ner.

Detta lär barnet hur det självt skall reglera sin ångest – på egen hand eller med hjälp av någon annan – och detta är grunden i psykisk hälsa. Om barnet inte lär sig denna ångestreglering så kan det i förlängningen leda till att barnet växer upp med kognitiva och emotionella störningar. En trygg anknytning är alltså grunden för barnets framtida psykiska hälsa.

Närmare 30 procent av alla barn växer upp med anknytningsmönster som kan ses som otrygga. Dessa kan delas in i tre grupper: Först har vi de barn som vi brukar kalla för ”självförsörjande”. De lär sig att ta sig an världen på egen hand och uppfattas ofta som väldigt självständiga. Sedan har vi de barn som ofta uppfattas som väldigt krävande och de tillhör gruppen som växt upp i en ambivalent miljö. Ibland har de lyckats knyta an till sin förälder och ibland inte. En kluven uppväxt som gör barnet osäker.

Slutligen har vi de tio procent av barnen som hör till gruppen desorganiserade barn. De här barnen upplever inte trygghet genom närhet utan ofta är det tvärtom – närhet är något som förknippas med smärta, otrygghet, utsatthet och ångest. Miljön runt dessa barn består ofta av missbruk, våld, övergrepp, psykisk ohälsa och rädsla. Det här leder till att barnet aldrig lär sig att reglera sin egen ångest och det i sin tur leder ofta till att de som vuxna tar efter sina föräldrars beteende. Mönster förs lätt över.

Efter Kjerstins anförande var det öppet för de andra deltagarna att komma med tankar, frågor och slutsatser. En som tog ordet var biträdande divisionschef Bertil Larsson som ville få de närvarande att reflektera över vem det egentligen är vi bygger vårt samhälle för? Varför faller så stora grupper utanför? Det är frågor som tål att tänkas på. Ulrika Kullberg som är ST-läkare på BUP flikade in att anknytningstänkandet tyvärr inte är något som genomsyrar verksamheten idag och att det nog är något som det borde läggas större vikt vid.

Kjerstin berättade att i Egypten finns det ett ordspråk som säger att ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Kanske ligger det något i det med tanke på att de mest sårbara familjerna är de där det endast finns en omvårdnadsperson. Ensamma unga mammor är speciellt utsatta i dagens tuffa samhälle. Karin Haster ville dock få en positiv avslutning på denna lärorika eftermiddag med följande ord: Det är aldrig försent att hitta trygghet till en annan människa. Det kan exempelvis vara en terapeut som kompenserar för tidigare anknytningsproblem. Det är inte försent, saker och ting kan förändras.

Text: Kajsa Jansson Foto: Per Rhönnstad

Attention Värmland

Attention har en viktig roll i samhället gentemot människor som har ett neropsykiatriskt funktionshinder. Som stöd åt den som har funktionshindret samt deras familjer. Sen är det en jätteviktig uppgift att sprida information i samhället så kunskapen och förståelsen ökar.

Attentions styrelseordförande Björn Hoffman svarade på frågor runt området NPF och Attention

När bildades föreningen i Karlstad? Det bildades 2003 och i början förde den en ganska tynande tillvaro. När ja kom till föreningen 2005 tro2 jag det var 34 medlemmar bara. I dag är vi betydligt flera 317 medlemmar. Så medlemsantalet har ökat stort och det utan att vi marknadsfört oss på något större vis säger Björn.

Hur har medlemmarna fått tag på er/ eller fått medvetande om er existens? Dels från mun till mun, men det är inte så många. Vi är ju på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och informerar familjer som fått ett barn diagnostiserat med en NPF diagnos. Det ingår i en utbildning som BUP har och då kommer vi dit och informerar om oss och våran verksamhet.

Det vi märkte när vi kom till dessa träffar var att föräldrarna inte visste någonting om diagnosen som deras barn fått, så efter hand ändrade vi vårat sätt att bemöta dom på. Är ju viktigt att familjer får information utifrån deras egna kunskaper. Det finns ju mycket okunskap om ämnet. Men det var en hel del som blivit medlemmar därifrån.

Vilken målgrupp av människor vänder ni er till? Om vi tittar i våran verksamhets berättelse så står det att vi skall hjälpa dom funktionshindrade och deras anhöriga. Det är portalen, de viktigaste. Sen kommer det näst lika viktigaste och det är att se till att samhället får information och kunskap om människor med funktionshinder.

Viktigt att lärare, kuratorer och liknande får kunskapen om dessa människor så dom vet om hur man har det med sitt funktionshinder. Allt för att underlätta för den som har funktionshindret.

Hur jobbar ni aktivt med att förändra situationen för era medlemmar? Det är att upplysa dom som har med våra medlemmar att göra, viktigt att skapa förståelse om hur människor med funktionshinder. Dom som jobbar med dessa människor behöver få information så dom vet hur människorna dom har att göra med har det.

Har ni stött på några problem med att informera berörda människor inom dom olika yrkena? Nej vi har inte stött på några bekymmer än så länge alls. Problemet är hur vi som ideell förening ska orka, många i vår styrelse har själva personliga erfarenheter från området och dom har jobb och allt tar sin tid för alla inblandade, så vi kan bara ge med oss så mycket vi förmår.

Finns det i dag någon informationsträff gentemot skolorna om NPF? Nej det finns inget och det finns ingenting som säger att det ska vara det heller. Sen finns det någon skola som har begärt att få någon information. Tyvärr så efterfrågas det inte av skolorna och dom har så mycket annat att jobba med så denna biten blir lidande. Det tycker jag som skriver är helt bedrövlig då det är i skolan som många av oss med problematiken börjar på att spåra ur.

Det resulterar ofta i en känsla av utanförskap och genererar dåligt mående, eller i slut ändan till kriminallitet och beroendeproblem. Så hoppas skolorna inför denna information som en normalitet. Barn i skolan som kräver lite mer uppmärksamhet oavsett diagnos eller inte kommer oftast i kläm på grund av ekonomi. Bedrövligt att man redan som barn ses som siffror i en budget. Måste ju gå att tänka om för dom som sitter med beslutsmakten.

Attention har tillsammans med IFA kört en föreläsnings serie under hösten och vinter. Har den varit givande? Har ni märkt av om den har fått mycket uppmärksamhet? Ja det är klart, tidningarna har ju varit där och skrivit om det. Sen hör man folk prata om det. Jag tro det har varit väldigt givande och har uppskattats.

Hur kom den här föreläsningen till? Helst fantastiskt säger Björn. Det var Cecilia Cekestrand på jobbcenter som märkte att hennes klienter hade lite särskilda behov, så hon förstod att det fanns en problematik inblandad i en del av dessa människor. Så hon ville veta mera om området. Så hon började lära sig men insåg ganska snabbt att hennes medarbetare borde veta om mera än dom gjorde med. Så hon tog kontakt med oss och frågade om vi kunde hjälpa till med en föreläsnings serie och då föreslog vi en serie där dom olika funktionshinder togs upp. Så det slutade med en nota på 100 000 som hon tog med sig upp till sin chef och fick det hela godkänt.

Detta är enda gången i Sverige som en kommun har stått för initiativet och ekonomin. Det är helt unikt och många av föreläsarna som vart här har medvetet sänkt sina arvoden för att dom ville så gärna kunna vara med att ta tillfället i akt och sprida sina erfarenheter. Så detta skall Cecilia och kommunen ha mycket kredit för att dom vart med och anordnat denna serie.

Hur ser Attentions framtidsvision / målsättning ut? Målsättningen är att fortsätta utbilda ute i samhället, föreläsningsserien är ett bra exempel på hur vi kan arbeta och hur vi vill arbeta. Nu kan man ju hoppas att skolorna tar efter och anordnar en liknande dag för sina anställda som IFA gjorde.

Det känns jätteviktigt att lyckas nå ut med information till alla berörda parter i samhället som genom sina jobb träffar på dessa människor. Samt givetvis informera och stötta familjer och dom som själva har problematiken. Målet är ja att underlätta för människor med problematiken i samhället vi lever i och då är det viktigt med att informera alla berörde parter i samhället.

Text: Thomas Andersson

Barn- och ungdomspsykiatrin bjöd in till forskningsdag

Tisdagen den 21 oktober bjöd Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) in till en forskningsdag på Karlstads Universitet. Man ville med denna dag förmedla var forskningen står i dagsläget. ASP bladet åkte till universitetet och besökte en av dagens två föreläsningar.

Föreläsningen hölls av utifrån frågeställningen:

”Vad betyder behandlingsrelationen för resultatet i psykoterapi och hur kan vi dra större nytta av den i det praktiska arbetet?”

I sin föreläsning visade Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi, på sambandet mellan allians (behandlingsrelation) och utfall (resultat).

Holmqvist beskrev olika faktorer av betydelse för sammanhanget (kontexten), såsom patientens och terapeutens. Ett exempel hos patienten är dennes sociala kompetens och hos terapeuten olika förmågor när det gäller dennes egenskaper och behandlingsteknik.

Vi fick därefter ta del av olika studier som handlade om utfallet i samband med behandlingsrelationen.

Det har i dessa visat sig att en avvikelse i alliansen inte behöver vara av ondo. Inte heller under terapins gång, utan resultatet blir snarare bättre. En sådan variation uppstår ofta efter några samtal. En avvikelse i alliansen brukar kallas alliansbrott och kan ske genom tillbakadragande eller konfrontation. Om terapeuten tar itu med ett sådant alliansbrott genom bearbetning och förståelse, blir resultatet bättre.

Utifrån detta kan två olika terapimål formuleras:
• Att använda alliansbrotten för att känna igen dysfunktionella relationsmönster.
• Att utveckla förståelse för samspelet i relationen

Sammanfattningsvis kan man säga att aktivt arbete med alliansen är av godo i det praktiska arbetet.

Frågor
Efter föreläsningen frågade jag Rolf Holmqvist om denna kunskap kunde appliceras på behandlingsrelationen mellan exempelvis skötare och patient.
Han menade att det mycket väl kunde det och att det inte hängde på utbildningsnivå.

Jag frågade också Annika Lindell, en av forskningsdagens arrangörer, om dagen blev som man hade hoppats på. – Absolut, det tycker jag. Vår ambition var just att förmedla forskningsläget och det har vi lyckats med.