Öppet hus på horisont

ASP Bladet har tidigare skrivit om Horisont (nr 6/2013). Det som tidigare var ett projekt, har nu blivit permanent. I mitten av februari hade de öppet hus och ASP Bladet var där. Samordnare för verksamheten är Cecilia Cekestrand och tidningens reporter har träffat henne.

– Bästa betyget på vår verksamhet är när vi valdes till Årets Vardagshjältar i Karlstads kommun hösten 2013. Det var våra gamla deltagare som hade nominerat oss.

Det säger Cecilia Cekestrand, samordnare på Horisont, vilket är en plats för de som inte går på gymnasiet, de som har hoppat av eller är arbetslösa. Andra krav är att deltagarna ska vara mellan sexton och tjugofyra år och vara skrivna i Karlstads kommun.

Sedan verksamheten blev permanent i slutet av 2013, tillhör de Karlstads gymnasieförvaltning och har enbart upptagning inom Karlstad kommun. De som kommer kan ha fått rekommendation från kurator, psykolog, Arbetsförmedlingen, socialen, kommer på egen hand eller med en kompis. Ibland är denna kompis en tidigare deltagare. Det händer även att en eventuell deltagare har fått en remiss.

– Det första vi gör klart för en tänkbar deltagare är att hon eller han måste vara skriven i Karlstad. Det var en läxa jag/vi lärde oss med en flicka från Kil, fortsätter Cecilia. Många har den uppfattningen att de som kommer hit är stökiga och besvärliga. I stället är det tvärtom, och jag brukar kalla dem för de osynliga barnen. De har kanske ett funktionshinder, har varit mobbade, kommer från dysfunktionella familjer eller har en liknande bakgrund.

Tonvikten ligger på hälsa, att öva upp deltagarnas självkänsla och självförtroende, stresshantering och studieteknik. Vi lär även ut konsten att skriva ett CV, talar om första intrycket och ordnar praktikplatser. Det viktigaste är att verksamheten inte är tidsbestämd, säger hon, olika människor behöver olika lång tid på sig.

– När jag startade upp Horisont, fick jag riktlinjerna att en deltagare skulle vara hos oss mellan fyra och tjugo veckor och sedan gå vidare. Jag backade direkt och sa att det var omöjligt! I bland tar det tjugo veckor eller mer för en deltagare att ens våga öppna munnen!

Varje deltagare gör upp en individuell planering. En person kanske bara vill eller orkar komma en dag i veckan, medan en annan person kanske vill gå hela veckan. Detta kan ökas eller minskas om det visar sig att det behövs. I och med att alla har en individuell studieplan når de flesta deltagarna goda resultat i de många fall.

– Det är tufft, men är värt det i slutändan när de har blivit synliga, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Utvärdering av IFA´s Föreläsningsserie

ASP Bladet har mött upp med Cecilia Cekestrand för att med sina egna ord, utvärdera publiksuccén ”IFA´s föreläsningsserie” som hon anordnade under hösten 2008/våren 09

Anledningen till att jag drog igång den här föreläsnings-serien är att jag dels har ett personligt intresse och har läst ganska mycket om det här under åren. Jag märkte att ju mer jag lärde mig desto lättare blev mitt arbete och desto bättre blev det för de klienter jag mötte. En av anledningar var därför att utbilda personalen genom tips och råd och sedan var det för att påvisa för chefer och nämnd att det här existerar. Det har varit personer från olika förvaltningar, olika ställen i kommunen, arbetsförmedlingen och även klienter. Förhoppningen är att de sprider kunskapen och budskapet vidare till sina chefer och sin omgivning.

Det är första gången jag gör en sådan här stor sak och jag hade inte direkt några speciella förväntningar men det jag snabbt märkte var att det tar så otroligt mycket tid, tid som inte alltid syns.  Föreläsare skall planeras och bokas, lokal skall ordnas, tekniken skall fungera, det skall finnas fika på plats och efteråt är det faktureringsarbete som kommer till.Trots det har det varit hur roligt som helst för jag har träffat fantastiska människor och det är helt underbart.

Ungefär 120-170 personer har kommit vid varje tillfälle och då har ca. 80 st. varit samma varje gång medan resterande varit från olika ställen vid varje tillfälle. Lite beroende på vad föreläsningen handlat om har jag bjudit in lite olika människor. Många hörde av sig till första gången då de läste om det i tidningen, jag blev helt nedringd både av privatpersoner, sjukhus och alla möjliga ställen som dels ville gå dit som personal och dels ville ha privat hjälp.

Totalt sett har ungefär 750 personer lyssnat på de totalt fem föreläsningstillfällena och responsen jag fått från människor som varit där har varit positiv. Eftersom kunskapsnivån hos alla människor gällande det här ligger väldigt olika så var jag lite nervös för hur det skulle tas emot. Den enda negativa kritik jag fått är att en del personer kan tycka att det är jobbigt att sitta och lyssna på t.ex. en professor, men det är som sagt en väldigt liten del, till 99 % har det varit positiv kritik vilket är jättekul! Jag har även hört via chefer att personalen uppskattat serien och det känns mycket bra.

Bäst med den här föreläsningsserien är nog att jag har fått lära känna de olika föreläsarna och jag har mailat en hel del med dem under tiden efteråt. Eftersom jag tycker att det är väldigt kul med sådana här utbildningar och föreläsningar så kommer vi säkert att stöta på varandra även på andra ställen. Det är otroligt intressanta människor som jag haft möjlighet att samtala med innan föreläsningarna eller över en lunch efteråt, de har ett oerhört stort engagemang. Föreläsarna har varit bra på olika sätt, de som har levnadshistorier att delge berör ju väldigt mycket och de som arbetar med de här frågorna ger ytterligare dimension till det hela.

Jag blir så trött på att höra att vi inte har råd att skicka personer på utredningar för de pengarna det kostar är ingenting jämfört med vad en person som inte får hjälp kan komma att kosta samhället. Den erfarenhet jag har av personer som fått hjälp är att det då går väldigt bra för dem. Nu hoppas jag att någon tar över efter mig och gör något mer av det här. Jag hoppas man tar till sig tänket, att det pratas mer om de här problemen och att det förankras mer ute i verksamheten. Tips och idéer om vad som mer kan göras mottages med stor tacksamhet!

Text: Kajsa Jansson

Relaterade reportage angående föreläsnings-serien

ADHD

Hur kan man underlätta arbetslivet för personer med NPF?

IFA’s föreläsningsserie om NPF – Steve Eriksson

Attention Värmland

IFA’s Höst/Vinter Föreläsningsserie

Föreläsningsserien anordnas av IFA (Avdelningen för intregration, försörjning och arbete).

VAD ÄR NPF? & MITT LIV MED ADHD

NPF (neuropsykiatriska funktionshinder)

Jag har i många år intresserat mig för NPF och dess negativa och positiva sidor. I mitt arbete i kommunen har jag sett och förstått att kunskapen skiftar väldigt mycket hos personalen. Detta medför att personerna med den här problematiken som vi möter i vårt dagliga arbete får väldigt olika bemötande och olika förutsättningar till en bra steg förflyttning och en kvalitativ vardag.
Vi gör misstag som i slutänden drabbar personen ifråga mest men också gör vår arbetsdag mer komplicerad. Personen känner sig kränkt och misslyckad och det är inte ok.

Ju mer jag lärde mig om NPF och vilka behov det finns desto bättre förstod jag hur jag skulle göra för att undvika misstag.  Då jag pratat högt och lågt om detta fick jag frågan av Pia Andersson om jag kunde få ihop en utbildningsserie. Jag sa ja och satte mig genast och försökte tänka till.

Jag funderade på hur det skulle läggas upp, då kunskapen och intresseområdena skiljer sig hos alla anställda. Mitt största intresse är kopplingen mellan missbruk och NPF. Jag tänkte på vilka diagnoser vi oftast stöter på i vårt dagliga arbete och kom fram till att det är ADHD, Asperger och Tourettes. Tourettes tänker många och menar att det ser vi aldrig. Nej just det, men det finns där och vi bör uppmärksamma det mer.

Utbildningsserien är grundläggande information om ovannämnda diagnoser och jag är fullt medveten om att för vissa kommer det vara ren repetition men för vissa något helt nytt.

Jag kom fram till att det blir bra med två föreläsare vid varje tillfälle och att den ena skall vara en forskare, läkare och den andra en person med egen erfarenhet.

Då jag tröttnat på att höra hur dyrt det är med utredningar tänkte jag att det måste komma en föreläsare som har räknat ut vad en person som INTE får hjälp kan kosta. Jag ville även ha en föreläsare som kan ge oss tips på hur vi får till bättre möten och hur vi med små medel kan förbättra/underlätta i våra verksamheter.

När jag fått ihop ett utkast tog jag kontakt med Attention Värmland (intresseorganisation för personer med dolda funktionshinder) och frågade om de hade något intresse av att hjälpa mig att få fram föreläsare. Det hade dem och jag har haft otroligt mycket hjälp av dem att göra detta möjligt.

Förhoppningsvis leder detta till att fler vill ha mer kunskap och att personerna vi möter får bättre livskvalitet.