Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Måste jag ha en sådan medicin?

Det är många som samlats i Centralsjukhusets samlingssal när Edvard Smith och Per Olov Kirke ska tala om läkemedelsberoende. Beroende är man när man behöver allt högre doser, man får ett förändrat behov och ett begär efter medlet, och upplever abstinens.

De medel som man oftast blir beroende av är de som är smärtlindrande, mot ångest eller sömnläkemedel. Ett beroende innebär att man får behov av allt högre doser för att få samma effekt. Man känner av ett ändrat behov. Först tar man kanske läkemedlet för en anledning som ångest, men senare så fortsätter man ta läkemedlet även fast den initiala anledningen är borta, det ger någon form av stimulans, ett sug, speciellt om man försöker sluta med läkemedlet, berättar Edvard Smith, överläkare på Psykiatriska Beroendeenheten i Karlstad.

– Det är BRA mediciner, det är läkemedel som vi SKA använda, så länge de används på rätt sätt, under en begränsad tid. Man måste ställa frågan redan i början när du får ett beroendeframkallande läkemedel, hur länge ska du använda den här medicinen, vad ska vi göra sedan?, fortsätter Edvard.

En del patienter tycker de vaknar för tidigt på morgonen. Men om man sover en timme efter lunchen och lägger sig tio på kvällen, så har man fått sina sju timmars sömn redan vid fyra på morgonen.
– Sömnmedel får man i indikationen ha fyra veckor max. Så varför ges medicinen ut i 100-förpackningar? frågar sig Edvard.

VÄRMLAND FÖRSKRIVER MEST
Värmlands landsting har högst förskrivning av opioider, benzo och liknande mediciner i Sverige.

– Vi har glesbygd, arbetslöshet och dåligt med doktorer. Men vem ligger lägst i förskrivning? Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Gotland. De har nog lika hög arbetslöshet och dåligt med doktorer som vi har här. Från år 2006 till nu ligger Värmland stabilt högt i förskrivning. Det är en behandlingstradition vi har i Värmland. Det kan inte vara bra, därför startade vi projektet Individuell läkemedelsnedtrappning (ILN). En patient blir inte alltid hjälpt av mer mediciner, kanske riskerar man att göra patienten en björntjänst.

– Projektet är bättre för patienten. Det ordineras, kommuniceras och ges bättre stöd. Vi måste tala om för patienten när den fått en medicin, att denna kan vara beroendeframkallande. Därför kommer den att användas under en kort tid, och sedan när ångesten har lagt sig så ska vi behandla den på ett annat sätt. Så att det inte blir så att jag som läkare skickar hem en ångestdrabbad patient med en pillerburk, och alltid förutsätter att det räcker.

Personal inom vården, som får höra om läkemedelsberoende, tycker att det är bra att man tagit tag i problemet, fortsätter Edvard.

Som patient är det viktigt att ta medicin enligt ordination, och rådgöra med läkare vid misstanke om beroende, innan nedtrappning och kontakta läkare innan receptförnyelse.

MISSBRUK PLUS SJUKDOM
Per Olov Kirke är sjuksköterska och arbetar på beroendeenheten.
– Ibland får patienten bättre hälsa om man tar bort medicinen.

Opioider, benzo, benzoliknande och andra ångestlindrande mediciner är bra om de används rätt.
– Men det är lätt att bli beroende och då har man ingen nytta av medicinen längre.

Några skäl att trappa ned är om man får biverkningar, dålig eller ingen effekt, toleransutveckling eller blir beroende. Mediciner som är menade att hjälpa kan stjälpa om de används fel. Vissa patienter mår bättre om de trappar ned och frågar sig, ”varför har jag tagit denna medicin så länge?” Kirke gör en liknelse med ett annat ”medikament”.
– Kaffe botar inte morgonhuvudont, det ger morgonhuvudont!

Är man beroende kan man lida av exempelvis trötthet, fumlighet, negativt påverkad talförmåga, ökad smärta/ångest och störd sömn.
– Det är som en fläkt som snurrar, man märker det först när den slutar, skjuter Per Olov in.
– Du märker kanske att medicinen inte hjälper, du behöver en högre dos och mår dåligt när du inte tagit din medicin, fortsätter Edvard.

VAR GÖR ILN?
För att få delta i individuell läkemedelsnedtrappning så ska man ha försökt trappa ned men inte klarat det. Som patient i ILN har man en lugn nedtrappning med en stödkontakt, akupunktur och taktil massage. Vid behov får man även mediciner som lindrar utsättningssyndrom.

Beroende i sig är inte farligt på kort sikt, men det kan hindra andra terapier eller träningar. Har man utvecklat ett beroende finns det alltså hopp.
– Åtta av tio klarar att sluta, ler Edvard och Per Olov brett!

De avslutar sitt föredrag med en liknelse. Förr skrev man ut antibiotika till höger och vänster. Nu frågar patienterna ”Är det verkligen nödvändigt, måste jag verkligen ha en sådan medicin?” Dit vill man komma inom psykiatrin.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

KURAGE STÄNGER…

I slutet av juni stänger Kurage på Tingvallagatan, och verksamheten flyttas till Beroendecentrum på Centralsjukhuset.

Bland oss deltagare (ca 25 personer) har stället gått under smeknamnet ”Basen”. För de läsare som inte vet vad Kurage är kan jag upplysa att det är en plats för frivilligvård, dit man kan vända sig om man har missbruksproblem. Man går dit varje vardag för att få en medicin som heter Subutex (eller Suboxone), som blev godkänd som läkemedel 1999. Människorna som kommer till Kurage har prövat det mesta som finns i behandlingsform. När behandlingshem m.m. inte har hjälpt är Subutex och Suboxone sista utvägen för att kunna bli fri från heroin.

För att kunna delta i projektet måste du uppfylla vissa kriterier. Det tar minst tre månader av utredning och kissprover för att få detta läkemedel. Långt ifrån alla som kommer dit för prövning lyckas komma i behandling. Medicinen är ett opiatämne – och är sålunda narkotikaklassat – och funkar som ett antabus mot heroin. (Enkelt uttryckt tillfredställer det samma receptorer som endorfiner, och binder sig till dessa, vilket dels ger en stimulering av endorfinsystemet, dels hindrar andra opiater att bindas till dessa receptorer. Om personen vill dra i sig heroin uteblir följaktligen effekten.)

Nåja, tanken var inte att skriva så mycket om mediciner, den stora grejen är att alla projektdeltagare kommer att omplaceras till Beroendecentrum. Det kanske inte låter som en stor sak, men för vissa har Kurage kommit att bli ett andra hem. Om man går till en plats varje dag så skapas givetvis relationer till både personal och andra vårdtagare.

Något som varit bra är att de tre som jobbar där, Krister, Annika och Anette, kan oss utan och innan. Den som till exempel försöker ljuga om ett återfall är chanslös. Sånt ser de direkt. Sen har det varit jäkligt skönt att ha haft någon som man alltid kunnat gå och prata med, både när man mår dåligt eller bara för att småprata. Det är sånt jag kommer att sakna, och jag tror att de flesta håller med mig.

Text: Christer Adrian

”Varde ljus”

Jag har just kommit hem från öppet hus i nybyggda psykiatrihuset i Karlstad. Min känsla är positiv, det är ljust, konst sitter på väggarna och Stora fönster släpper in naturen och ger en känsla av frihet. Det syns att många verkligen lagt ner sig på att få det trevligast möjligt för dem som kommer att bo här under en period.

Psykiatrihuset ska samla Värmlands slutenvård. Det är mysigt, det är lugna färger utan att kännas för mycket som ett sjukhus. Det var bara de höj och sänkbara sängarna som skvallrade om sjukhus. Det är konst, det är ljust och det är hemlikt men med säkerhet.
Det är brunnar med ljus uppifrån mellan våningarna, med stora fönster, så det inte känns instängt på avdelningarna. I botten av en brunn finns kupoler som ger ljus till psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) på nedre botten. Första brunnen har grenar med ägg vilande, nästa brunn har flygande fåglar, ett steg mot frihet!
Det är skyltat från Centralsjukhusets huvudentré, 375 meter dit. Jag är förväntansfull. Jag börjar skaka när jag ser psykiatrihusets entré, men bestämmer mig för att försöka smälta in i mängden tills vidare och försöka inte se allt för förvirrad ut.
Jag frågar runt och blir rundvisad på halvakuta psykosavdelningen av trevliga Daniel som verkade engagerad och glad över det nya huset.
Det första rummet är ett samtalsrum/barnrum. Här möter patienter sina gäster och i synnerhet barn, som inte lämpligen släpps in på själva avdelningen. Det är också hit patienterna kommer först och blir visiterade, personalen tar kameror och mobiler med kameror, sladdar, nagelsaxar, speglar, skosnören, hörlurar, knivar, batterier, mediciner, cd-skivor, allt som i ens vildaste fantasi kan vara farligt.
Alla patienter har eget rum med toalett och dusch som ser likadana ut, med bortmonterbar duschslang och med sittplats på gröna sittkuddar i fönstren. Vid sängen finns knappar; en röd larmknapp, högtalare och radio med fyra kanaler och volymknappar.
Allrummet på halvakuta psykosavdelningen är orange. Matsalen har en stor vinklad veranda (så ovänner kan sitta i var sin ände) med ”glas” så att det inte går att hoppa ner. På verandan finns en ”tändare” på väggen, tryck på knappen och sätt in ciggen i hålet så tänds den. Då undgår man hanteringen av farliga tändare eller tändstickor.
Det finns kök, patienttelefon, britsar och fikarum. Huset är fint, rymligt och ljust! Det är olika diagnoser på olika avdelningar för sig i mån av plats; psykotiska ska inte blandas med depressioner och ätstörningar har var sina avdelningar.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Per Rhönnstad

Korta fakta om psykiatatrihuset
Under perioden 28 februari till och med 4 april flyttar länets allmänpsykiatriska slutenvård, samt psykiatrins öppna mottagningar som är gemensamma för länet, in i det nya huset. Först in är psykiatrins akutmottagning som öppnar 28 februari.
Den öppna vården finns kvar på fem ställen i Värmland: Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Säffle/Grums och Hagfors/Torsby.
Den rättspsykiatriska slutenvården finns kvar i Kristinehamn.
Psykiatrihuset har arbetsnamnet ”Det läkande huset”. Miljön är öppen och ljus, ljusgårdar finns på varje avdelning, husets fönster är större än brukligt och varje patientrum har burspråk. Lister av ek och andra trädetaljer går igen i hela huset. Stor vikt har lagts vid den konstnärliga utsmyckningen.
Huset, som består av fyra byggnader som är sammanlänkade med varandra, är cirka 12 500 kvadratmeter stort, har 900 fönster och tak som är täckta med växten sedum.
Cirka 230 personer kommer att arbeta i den nya vårdbyggnaden.
Kostnaden för psykiatrihuset uppgår till cirka 350 miljoner kr och då är även inventarier och utrustning inräknade.
Brukarorganisationerna har fått ett eget rum att disponera, som finns vid receptionen vid husets huvudentré.