När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida

Social Fobi

Social fobi klassificeras som ångestsyndrom och är en av de allra vanligaste psykiska störningarna. Fobin innebär att den drabbade upplever en irrationell rädsla och ångest vid sociala situationer eller prestationssituationer där man utsätts, eller riskerar utsättas, för andra människors kritiska granskning. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet, en känsla som väl de allra flesta människor har erfarenhet av.

Länge sågs tillståndet som ett excentriskt personlighetsdrag (blyghet, skygghet, rampfeber), och inte förrän under 1980-talet blev social fobi en etablerad psykiatrisk diagnos. Tidigare fick de drabbade diagnoser som erytrofobi (rädslan att rodna), självosäkerhetsneuros, ångestneuros m.m. Siffran på hur stor procentandel som lider av social fobi varierar, sanningen tycks ligga i trakterna runt 10-15 %, och är något mer vanlig hos kvinnor än hos män.
Det finns två varianter av social fobi; dels isolerad/specifik social fobi, dels generaliserad social fobi.
Isolerad/specifik social fobi innebär att man känner rädsla för vissa typer av sociala situationer, vanligen att vara tvungen att tala inför en grupp eller exempelvis äta en måltid i offentlig miljö. Generaliserad social fobi innebär ångest i de allra flesta situationer som innebär kontakt med andra människor.
Olustkänslor inför framträdanden, som att hålla föredrag eller uppträda på en scen, är inget ovanligt. Diagnosen isolerad/specifik social fobi blir inte aktuell förrän en person inte längre klarar av sin uppgift och situationen rent praktiskt påverkar individens förmåga att sköta sitt arbete (eller andra specifika besvär som påverkar fobikerns liv i menlig riktning). Dock kan den som besväras i isolerade situationer ofta leva ett hyggligt liv, där man bildar familj, arbetar och har ett umgängesliv. De som lider av generaliserad social fobi har en tuffare situation. De lever ofta isolerade, utan vänner, oförmögna att etablera relationer eller på ett bra sätt kunna hantera ett yrkesliv. Cirka 3 % av socialfobikerna har den generaliserade formen av fobin.

De besvär social fobi ger upphov till kan delas in i fyra olika undergrupper

1) fysiologiska

2) tankemässiga

3) känslomässiga

4) beteendemässiga

De fysiologiska reaktionerna manifesterar sig i att man rodnar, får darrningar, huvudvärk, andnöd och hjärtklappning m.m. Tankemässiga besvär är hos socialfobiker ofta överdrivna och orimliga tankar om hur omgivningen uppfattar honom/henne; ”De tycker att jag är konstig”, ”Alla skrattar åt mig”, ”Man kan se att jag är rädd”. De känslomässiga reaktionerna yttrar sig i form av panikattacker, rädsla, nervositet och känslor av pinsamhet m.m. De beteendemässiga reaktionerna visar sig i att man försöker undvika det man finner obehagligt. Man håller sig i bakgrunden, drar sig undan, är tyst.
Social fobi innebär oftast ett långvarit lidande som präglat de drabbades liv sedan ungdomsåren. Flera vetenskapliga studier visar att nästan vart tionde barn kan diagnostiseras med syndromet, vilket den vuxna omgivningen ofta är omedveten om, inte minst skollärare. Sannolikt finns ett flertal samverkande faktorer bakom problemkomplexet. Besvären debuterar ofta i 15-20-årsåldern, då man ska börja ha ett socialt liv utanför familjens värld. Vuxna med social fobi är ofta ovetande om att deras problem startade redan under tonåren.
Att omgivningen för det mesta är okunnig om att en person lider av social fobi beror på att personen lärt sig dölja problemet. För att undvika hamna i en för fobiker besvärlig situation
utvecklas en förmåga att alltid ha ursäkter och undanflykter till hands. Man söker undkomma de saker man fruktar, detta leder dock endast till ett vidmakthållande av beteendet. När socialfobikern upplevt något obehagligt ältar han/hon de jobbiga detaljerna om och om igen. Känslan av otillräcklighet dröjer sig kvar och leder till förväntan på fler misslyckanden när man åter ska konfronteras med nya sociala interaktioner.
En drabbad person planerar ofta sin tillvaro för att undkomma ångestframkallande situationer. Då fobikern hela tiden känner sig iakttagen och granskad, kan småsaker som att handla mat eller hämta in posten bli till stora projekt som uthärdas under stark press. Att känna att man inte klarar av att kontrollera sin ångest i lägen som andra tycker är vardagliga är betungande. Tankarna uppfylls av ångest och skamkänslor, och problemen leder ofta till att man avslutar eller avbryter relationer, studier och umgängesliv. Man slutar att svara i telefonen.
Eftersom socialfobikern domineras av sin ångest förmår han/hon inte göra sig själva rättvisa i det sociala spelet. När en drabbad försöker passa in i mönstret blir de oftast så fokuserade på sig själva (sina tankar och reaktioner) att de istället gör ett dåligt intryck på omgivningen. Ironiskt nog uppnår de då en rakt motsatt effekt mot den de tänkt. Exempelvis kan sociala fobiker ha svårt med att hålla ögonkontakt, vilket gör att de riskerar att blibetraktade som arroganta och ointresserade.
Social fobi är tyvärr ett svårbehandlat syndrom där behandlingsresultaten ofta är otillräckliga, oavsett metod. I Quality of Life studier där man jämfört grupper med social fobi mot kontrollgrupper, visar sig socialfobikerna på många olika sätt ha en mycket sänkt livskvalitet. De är ofta ensamstående, oftare skilda eller separerade. De har sämre yrkeskarriärer, lägre genomsnittsinkomst och har svårt att få ett arbete som motsvarar deras verkliga kompetensnivå. Runt en fjärdedel använder alkohol för att dämpa oroskänslor vilket ofta leder till missbrukssituationer. Ungefär hälften drabbas av behandlingskrävande depressioner och sociala fobiker konsumerar mer sjukvård än genomsnittsmedborgaren.
Det finns ett flertal behandlingsmetoder mot social fobi, både terapeutiska och farmakologiska. Många gånger inleds en medicinsk behandling i och med man söker vård för depressionsbesvär, då läkemedel ofta sätts in för att häva depressionen. De idag vanligaste antidepressiva läkemedlen är de så kallade SSRI-preparaten (t. ex. Seroxat, Zoloft, Cipramil), som visat sig effektiva mot ångest- och paniksyndrombesvär. Effekten hos preparaten är dock varierande, och patienten kan få pröva sig fram till det som fungerar bäst för individen. Hävandet av depressionen går oftast snabbare än att få en farmakologisk effekt mot själva fobin, patienten får vara beredd på en lång behandlingstid. Läkemedelsbehandling har dock nackdelen att besvären ofta kan återkomma efter avslutad behandling. SSRI-preparaten utvecklades för att få fram skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medicinernas ofta obehagliga bieffekter.
Många psykiska besvär tros ha sin grund i en obalans i mängden monoaminer i hjärnan. Monoaminer är en grupp substanser, både signalsubstanser (t. ex. serotonin) och hormoner, som utgörs av en molekyl med en (1) amin. SSRI verkar endast mot serotoninet i hjärnan, där det fyller en viktig funktion för individens välmående.
Vid isolerad/specifik social fobi kan man behandla med betablockerare, detta dämpar kroppsliga manifestationer av ångest. Även lugnande medel används emellanåt, men brukas med stor försiktighet då patienten riskerar bli beroende av medicinen. De irreversibla monoaminoxidashämmarna (MAO-hämmare) är ett licensierat preparat som visat sig vara det mest effektiva läkemedlet man känner till mot social fobi. Dessa får dock endast skrivas ut till pålitliga patienter av psykofarmakologiskt kompetenta psykiatriker.
Den terapeutiska behandlingsmetod som idag anses ge bäst resultat vid social fobi är kognitiv beteende terapi (KBT). Denna terapiform går ut på att försöka förändra patientens tankemönster, vanor och beteenden. Metoden går ut på att patienten i nära samarbete med terapeuten konfronterar problemet ett steg i taget. Enligt en uppgjord handlingsplan utsätts/utsätter sig patienten för jobbiga situationer där obehagsgraden eskaleras, allt för att lära honom/henne att de klarar av saker som de tidigare ansåg var oöverkomliga. KBT-terapi har visat sig ge mer bestående resultat än medicinsk behandling.
Det finns numer även en kirurgisk metod för behandling av social fobi. Genom en titthålsoperation blockeras vissa nerver intill ryggraden, detta för att minska effekten av ångestsymptomen. Åtta av tio patienter som genomgått ett sådant ingrepp märkte en förbättring.
Den som vill lära sig mer om social fobi har ett rikt utbud på nätet. Psykoterapeuten Anna Kåvers bok; ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” är rekommenderad läsning för både drabbade och anhöriga.

Text: Christer Jansson  Foto: Per Rhönnstad

MÅNADENS TIPS: Into the Wild, Insidan & From the valley to the stars

INTO THE WILD (DVD)

Into the Wild är en känslofylld dramatisering och sann historia om Christopher McCandless liv (Emile Hirsch). Filmen handlar om att våga leva livet efter sina egna villkor.
Christopher var en ung man som mer eller mindre hade allt, men som släppte allt och sökte efter frihet. En resa som tar han långt in i Alaskas vildmark.
Bakom kameran hittar vi Sean Penn som står både för Regi & Manus. Filmen var dessutom nominerad för två stycken Oscar´s 2008 (bästa klipp & bästa manliga biroll) och är prisad av både svensk såväl som internationell media.

Text: Robert Olsson

”INSIDAN/BROTTEN PENGARNA TIDEN”

av Liam Norberg (Norstedts förlag)

Liam Norberg känner väl dom flesta av oss till genom filmen ”Sökarna” som låg etta på Biotoppen ett tag när den kom på 90-talet. 1990 deltog han vid den så kallade 930-miljonerskuppen, det största värdetransportrånet i svensk historia. Liam Norberg har också varit svensk och nordisk mästare i Taekwondo.

Insidan är berättelsen om Liams väg, från hängiven kampsportskille till yrkeskriminell. Det är en berättelse som ger en bra inblick i de kriminellas värld och deras sätt att se på samhället. Men det är också en bok som visar att det finns en väg ut, en vär till något nytt. Jag hade höga förväntningar på den här boken, dokumentärer/biografier är ju annars en favoritgenre. En kille som Liam med en sådan historia trodde jag skulle leverera mycket mer. Nej tyvärr är det en besvikelse för den känns både haffsigt skriven och den saknar också både djup och karaktär. Insidan får 2 av 5 Aspblad.

Text: Patrik Andersson

EL PERRO DEL MAR

”FROM THE VALLEY TO THE STARS”

(Minimalistisk Pop)

El Perro Del Mar är den svenska singer/songwritern Sarah Assbrings spanska artistnamn [det betyder ”hunden från havet”], och ”From The Valley To The Stars” är hennes andra soloalbum. Musiken präglas av en minimalistisk, avskalad enkelhet i både sound och utförande, där Assbrings något sorgsna grundton för tankarna till både Stina Nordenstam och Sophie Zelmani. Liksom dessa två artister snarare halvviskas sångerna med spröd röst, än blir sjungna (vilket alltid irriterat mig), men faktum är att El Perro Del Mars starka melodier och emellanåt ekvilibristiska flätande med stavelsebetoning, förlåter denna (i mina öron) brist.

Låtarna är till större delen korta – hela nio av sexton spår är på under 2 ½ minut – varav två är totalt överflödiga instrumentella melodier. Ett par av albumets bästa sånger är också de som bryter mönstret. ”How did we forget?”, med sin dominerande, sköna bas-hook, får dig att se dig själv med en paraplydrink i handen på playan i Saint-Tropez. Och ”Somebody´s baby”, skivans enda upptempodänga, är en smart, rak poplåt. Sarah Assbrings talang är uppenbar och hennes bästa tid ligger ännu framför henne, så detta album belönas med tre asplöv.

Text: Christer Jansson