Etikettarkiv: Christer Olsson

Vi måste sluta skuldbelägga offren

IMG_9105Inget barn föds elak, och jag påstår också, att det inte finns några genetiska anlag som predestinerar någon till att bli en framtida översittare. Detta menar psykologen Christer Olsson, som återkommer i månadens debatt till frågan om mobbning.

Trots att inga barn föds elaka finns det elever som utför onda, maliciösa handlingar mot andra elever, medvetet och med uppsåt att orsaka sitt offer känslomässig och/eller fysisk smärta. Skändligheter som inte bara bryter mot skollagens Nolltolerans med anmälnings- och handlingsplikt, utan ganska ofta också har sitt speciella lagrum i Brottsbalken, exempelvis misshandel, olaga tvång, olaga hot, sexuellt ofredande, olaga frihetsberövande, bötning (utpressning) och/eller olika former av elektronisk mobbning.

Att förneka eller förminska detta är en farlig illusion, som i allra högsta grad försvårar möjligheterna att förändra strukturella mönster. Illgärningar som har sitt lagrum i Brottsbalken skall, enligt min mening, alltid polisanmälas av skolledare. Skolan får inte vara en frizon för brottsliga handlingar.

Det är oftast omgivningen, aktiva hantlangare, och passiva medlöpare, som möjliggör att mobbare kan hålla på i månader och år. Det krävs en ondskans ring som förstärker mobbarens destruktiva stolthet och lämnar offret ensamt med starka känslor av skam.

Några brevutdrag hämtade från min egen digra samling:
”Som en vissen blomma stapplar jag ur sängen. Jag kan inte låta bli att tänka på dagen som ligger framför mig. Dom hårda orden, slagen och sparkarna. Snälla någon hjälp mig. Snälla.”

”Jag är en tjej på tolv år, och jag har blivit mobbad i tre år. Det känns som tusen år när jag varje dag blir retad och slagen. En gång i fyran, stod jag inte ut längre, utan jag sprang till en sjö i närheten och tänkte dränka mig.”

”Under en middagsrast beordrade mina särskilda bödlar mig att klä av mig naken. Jag nekade självklart, men efter en stunds övertalning med knytnävarna, insåg jag att det var bäst att lyda. Sedan kom örfilarna, som snart byttes ut mot ett hopprep. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte låta bli att gråta, men till slut kunde jag inte hålla emot.”

När mobbning och kränkning har upptäckts på en skola händer det inte så sällan att offret skuldbeläggs.

Min egen, mer än fyra decenniers erfarenhet av att arbeta med dessa frågor är; när förtvivlade föräldrar och elever kontaktar mig, så berättar de ofta att skolpersonalen tycker ”att de har sig själva att skylla”. Vid en granskning av anmälningar till Barn- och elevombudet, förekommer ofta att skolor lägger skulden på offret. Vilken helvetisk situation för den mobbade. Först bli kränkt och sedan själv få bära skulden.

Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker! Aldrig!

I ett positivt samarbetsklimat mellan alla berörda parter, och om arbetet – under kunnig och engagerad skolpersonals ledning – får ta den tid som krävs, har jag svårt att inte se en lösning på varje mobbningsärende.

Hur ser jag då på föräldrar, som gör sina egna barn en björntjänst, genom att de metodiskt obstruerar och vägrar att samarbeta, kanske förnekar, ja, till och med försvarar sitt barns destruktiva beteende?

Då menar jag, att beslutet inte längre är förhandlingsbart. Tyvärr finns skolor, som vid sådana tillfällen, exponerar en oförsvarbar feghet.
Skollagen ger bland annat möjlighet till:
• Tillfällig omplacering inom den egna skolan. Det kan innebära särskild undervisningsgrupp eller enskild undervisning. (Skollagen 5 kap. 12 §)
• Tillfällig placering på annan skola. (5 kap. 13§
• Elever i kommunala grundskolor och grundsärskolor kan också flyttas permanent till en annan skola. (10 kap. 30§ och 11 kap. 29§)

Sedan finns det lyckligtvis översittare i det här läget, som är mycket klokare än sina föräldrar.

”Så jag ringde till den här flickan och grät när jag bad henne om ursäkt i telefon. När hon förlät mig, så kändes det som en stor tyngd lyftes från mitt hjärta.”

c.55o.Text: Christer Olsson
Leg.psykolog, föreläsare och författare bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Foto: Privat

Vi kan stoppa gympamobbning

1233333Det finns inte någon vuxen, som skulle acceptera en enda gång den situation, som hundratals, kanske tusentals elever möter varje dag med anledning av sina idrottslektioner.

Det förekommer omklädningsrum där elever tvingas vistas, som facket på en arbetsplats för vuxna aldrig hade accepterat. Ja förmodligen, till och med omklädningsrum, som hade stängts av skyddsombudet, på grund av allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa.

Jag vädjar till föräldrar och idrottslärare när elever ”skolkar” och ofta ”glömmer” sina gymnastikkläder hemma. Ta alltid reda på den egentliga orsaken.

Personligen har jag full förståelse för att många mobbade elever uteblir från sina idrottslektioner. Det handlar om mental överlevnad och/eller att slippa bli fysiskt skadad.

I samband med dessa tillfällen är det mycket av mobbning och kränkning som florerar. Barn och ungdomar som vid av och påklädning, inkluderat i duschen får möta sina plågares crescendo.

Några exempel från min egen mångåriga erfarenhet.
*Ingen elev skall behöva skriva som i det här brevutdraget. ”Värst var det då vi hade idrott. De slog mig i duschen tills jag låg nere på golvet. Då ställde de sig runt omkring mig och kissade på mig”.

*Ingen elev skall efter en lektion behöva komma in i omklädningsrummet och hitta alla sina kläder dyngsura på golvet. Samtidigt som andra elever skrattar och någon säger: ”Du behöver inte duscha. Det har vi fixat åt dig.”

*Ingen elev skall med våld behöva bli tvingad in i duschen med kläderna på.

*Ingen elev skall behöva höra nedsättande omdömen om sin kropp och utseende.

*Ingen elev skall behöva få sitt huvud nedtryckt i toalettstolen samtidigt som någon spolar.

*Ingen elev skall behöva bli fotograferad eller filmad vid omklädning eller duschning, och höra hot om att det skall läggas ut på sociala medier. Hot som ibland förverkligas.

*Ingen elev skall behöva bli av med värdesaker.

*Ingen elev skall behöva få sina kläder förstörda.

För att komma tillrätta med problemen i samband med idrottslektioner krävs ingen ny antimobbningskonferens eller ännu en anti-mobbningsgala. Åtgärderna kan ibland, om viljan finns, utföras utan längre tidsspillan.

Det skall alltid vara med en vuxen i omklädningsrummen, både före och efter varje lektion.
Jag hävdar med emfas, att om skolledningen på en skola vill genomföra detta, så kan de också lösa det schematekniskt.

Förbjud mobiler med sina kameror i omklädningsrummen.

Det skall vara möjligt för varje elev som duschar att ha en dörr att stänga om sig, eller åtminstone ett draperi att dra för. Att kunna duscha ensam utan andras insyn och kommentarer har med den personliga integriteten att göra.

Huvudansvaret för förändringsarbetet, när det gäller elevers situation i samband med idrottslektioner lägger jag på skolledare, och i förlängningen huvudmännen, kommuner och friskolors ägare.

Föräldrar uppmanar jag, att stå upp för sina barns och ungdomars självklara rättigheter.
Ge er inte, jaga, metaforiskt uttryckt, rektorer och huvudmän med blåslampa, om det behövs.

Text: Christer Olsson
Leg. Psykolog, föreläsare och författare bland annat till boken: “Verktyg mot mobbning och kränkning”.
Foto: Privat

Mobbningsfri skola är en rättsregel och ingen utopi!

3Sveriges Kommuners och Landstings stora enkätundersökning som presenterades i slutet av december 2014 visar att många elever inte känner sig trygga i skolan, men också att elever som upplever att de vuxna reagerar mot kränkningar känner sig tryggare än andra.

Det finns minst 30 000 elever som är vad jag benämner; TOTALMOBBADE. Då också många kvällar, helger och emellanåt lov blir till ett psykiskt lidande för dem, genom att mobbningen hela tiden finns med i tanke och i känsla – ibland dessutom konkret genom elektroniska giftpilar, som skickas genom cyberrymden via mobiltelefoner och datorer – och möjligheten att känna glädje är förstörd.

Därutöver tillkommer minst 20 000 elever som är MOBBADE. Då oron över vad som skall hända under veckan som följer, oftast börjar någon gång under söndagen, och varje skoldags ångest slår till på morgonen. Även dessa elever kan – av och till – utsättas för elektroniska giftpilar.

Förutom lidandet i nuet, kan mobbning leda till ett livslångt sargat självförtroende, psykisk ohälsa med depression och ångest, till ätstörningar med anorexi/bulimi och självskadebeteende.

Det finns unga människor, som genomför självmordsförsök orsakade av den mobbning som de är/eller har varit utsatta för. Det finns också unga människor som dör genom självmord.

Enligt forskning gjord vid NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), har en övervägande andel av de unga individer som genomför självmordsförsök blivit mobbade.

Ovanstående, ytterst skrämmande uppgifter, existerar trots att våra skolors uppdrag är kristallklart. Värdegrunden är allas lika värde, med total nolltolerans mot all mobbning och kränkning.

Vad krävs då FÖR att skapa en mobbningsfri skola?
Den viktigaste grundförutsättningen för en mobbningsfri skola är att all verksamhet genomsyras av en varm och positiv atmosfär. Jag är övertygad om att positiva krafter är mycket starkare än negativa – om de får chansen.

Det innebär givetvis att all personal – lokalvårdare, lärare, elevassistenter, vaktmästare, skolledare, skolsköterskor, bespisningspersonal, kuratorer, psykologer och andra, har den gemensamma attityden att mobbning och kränkning är något som ingen någonsin skall acceptera. Att konsekvent, och till varje pris påtala att det inte tolereras. Då blir vi ett föredöme för våra elever.

En annan grundförutsättning för en mobbningsfri skola är, att huvudmännen ger skolor resurser för att kunna genomföra skollagens krav och intentioner. Vilket också innebär kontinuerlig utbildning av all personal för att ge främjande, förebyggande och vid behov akuta verktyg mot mobbning och kränkning, också för den som sker i cyberrymden.

I detta arbete är det givetvis självklart att elever och föräldrar måste involveras.

En ytterligare grundförutsättning för en mobbningsfri skola är att huvudmännen entledigar skolledare som inte håller måttet, utan är riskfaktorer när det gäller våra elevers trygghet och säkerhet – deras fysiska och psykiska hälsa.

Ur ett elevbrev hämtar jag följande utdrag:
… ”Livet det skrämmer mig för mycket. Jag vill bara bort härifrån. Men hur? Jag orkar inte leva mer. Snälla hjälp mig. Snälla!”…
Två och en halv månad senare skriver samma tjej:
…” Livet, vad skönt det är att leva. Jag ville dö. Men nu vet jag, att livet är värt att leva. Jag är skör, men jag ska pröva att leva. För det vill jag nu!”…

Det är inte bara sagans troll som spricker i solen. Det gör mobbning också om man riktar strålkastaren rätt!

Text: Christer Olsson
Leg. psykolog, föreläsare och författare

Vi kan stoppa dödande mobbning

123Varje dag är det tusentals elever som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade, slagna. Min klasskompis var mobbad under många år. Det var inte bara elever som var med och mobbade, utan även lärare.

Tillsammans var de delaktiga till att Josefin tog sitt liv.
Jag minns det som igår, när Josefin blev mobbad utav allt och alla. Värst var nog tjejerna i klassen. Men till och med lärarna mobbade Josefin. Hennes situation på skolan utgör nog några av de värsta mobbningsminnena jag har.

Vid ett tillfälle skulle killarna ha en gemensam gymnastiklektion ihop med tjejerna, vi gick i högstadiet. Då tar läraren fram Josefin, som alla vet har noll bollkänsla. Hon gick upp inför hela klassen som satt vid ribbstolarna och stirrade. Hon missade första serven, hon missade den andra serven, när hon skulle pröva en tredje gång, då skriker läraren:

– Hur jävla svårt ska det vara och träffa en boll, för fan! Under tiden han vräker ur sig detta skrattar hela klassen åt Josefins misstag. Det här är en brutal situation tagen ur verkligheten. Jag skäms när jag tänker tillbaks på den där gången.

Jag önskar att någon hade varit tuff nog och sagt till läraren: Vad håller du på med? Gubbe.

Några år efter 9:ans slut så tog Josefin sitt liv.

Vuxna har särskilt ansvar
Christer Olsson är psykolog och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”. Han påstår att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning, i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när skolpersonalen får signaler om att något hänt.

Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Det här arbetet har blivit bättre med åren, påstår Christer Olsson.

Men trots en lag som började gälla den 1 juli 2011, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

Jag hoppas verkligen att skolor har blivit bättre gällande mobbning än hur det var när jag växte upp.

Josefin blev retad, hånad, slagen utav en hel klass under flera års tid. Jag kan förstå att barn inte fattar konsekvensen av att mobba någon, men jag kan inte förstå hur alla lärare blundade år efter år. De var med och mobbade Josefin.

Sånt här ska inte få hända, trots det sker det. Men alla människor har rättigheter. Det handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor. De mänskliga rättigheterna utgör en av grunderna för vårt samhälle, och det handlar också om relationer. Hur vi beter oss mot varandra. Det borde vara kärnan i alla religioner och politiska system. Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på papper.

Många känner dock inte till vilka dessa rättigheter och skyldigheter är. Att mobbning och diskriminering är ett brott mot en grundläggande medmänsklighet, även i Sverige.

Vi har alltså många brott som dagligen sker i Sverige.

Om man kollar på FN:s allmänna förklaring så står det så här:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Tyvärr så ser inte verkligheten ut så för alla. Speciellt inte för Josefin, som tog sitt liv efter många års mobbning.

Text: Bo Persson
Foto: Per Rhönnstad

OBS! Vissa händelser är ändrade för att skydda personen och familjens integritet. Josefin heter egentligen något annat.

Varje elev måste få känna sig trygg

bildMånadens debattskribent Christer Olsson anser att skolor måste bli bättre på att leva upp till sin vision om nolltolerans mot kränkande behandling och mobbing i skolvärlden. Trots fina lagtexter är verkligheten ibland allt annat än vacker.

Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna. En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerans!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.

Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i. Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

– ”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det! Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet!

Text: Christer Olsson
psykolog, kurator och författare bland annat till boken:
”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Foto: Privat