Vardagslunkens Prövningar – För den som blivit vit kan tillvaron kännas blå

Att ta steget bort från ett liv i rus är ingen dans på rosor. När tillvarons hårda kanter inte längre rundas av med hjälp av stimulantia kan till och med vardagssysslor bli kämpiga att tampas med. Den som levt med ett amfetaminberoende vet bättre än de flesta hur tradiga dagsrutiner kan skava mot själen under resan mot en nykter tillvaro. 

Amfetamin är en central-stimulerande drog som gör dig aktiv och pigg. Den är mycket vanlig i vårt samhälle och det finns många som tar drogen för att städa, träna, banta eller öka sin koncentrationsförmåga.

Det kan tas oralt, sniffas eller injiceras. Numera finns det substitut att få utskrivet hos läkare, såsom Ritalin eller Concerta. Jag har träffat många som brukat amfetamin, och många av dessa klarar inte av att sköta sig. De faller in på brottets bana eller spårar ur totalt, för att sen läggas in på psyk.

Nedan följer en berättelse om en tjej som under ett flertal år periodvis höll på med amfetamin.

Hon började vakna upp. Det dröjde inte länge innan telefon ringde och hennes vän erbjöd henne ytterligare en dos för att hon skulle ”vakna till”. Hon ville egentligen inte ha något, men hennes beroende hade blivit så påtagligt att hon satte sig på cykeln för att få den efterlängtade dosen.

Hon hade börjat injicera, vilket egentligen var helt emot hennes principer. Under det sista året hade hon ”skjutit” själv, men den här gången var det han som gav henne dosen. Hon mådde inte bra av injicerandet och hade på senare tid funderat på att sluta med det.

Under åren hade hon varit noga med att sova på nätterna. Det är A och O när man går på amfetamin. Är man vaken för länge är risken stor att man åker på en psykos. Det är även konstaterat att om man är vaken 52 timmar i sträck utan droger, är risken stor för att man blir psykotisk.

I början tog hon nästan ingenting, men efter hand började hennes vän öka doserna och till slut var de så stora att det kändes som om hon skulle svimma varenda gång hon fick en. Om hennes pengar var slut var inte det något problem. Vid såna tillfällen bjöd han henne. Det slutade ofta med att hon slarvade med sömnen – ibland var hon vaken fyra till fem dygn, vilket gjorde att hon blev sjuk.

Fyra till sex månader om året var hon inlåst på psyk. De gav henne olika diagnoser, mestadels att hon var manisk och hade bipolär sjukdom. Detta var otroligt jobbigt. Det värsta var när hon blivit utskriven och skulle gå ut på stan. Tänk alla människor som sett och hört en prata under tiden man varit sjuk. Hur skulle man bli behandlad? Skulle de minnas den tid man varit sjuk eller normal?

Efter den senaste psykvistelsen beslutade hon sig för att hon aldrig ville dit igen! Det var en salig blandning på de inlagda, och man hade inte något att säga till om.

Efter intagningen fick hon injektioner i rumpan med en medicin som heter Risperdal. Detta gjorde henne trött, apatisk och hon orkade inte träna som hon gjort tidigare.

Tvätt och städning kom också i skymundan. Hon sökte återigen upp sin vän. Hon sa till honom att inte ge henne så stora doser, och hon började allt oftare att inta drogen oralt, eftersom det är lite snällare mot hjärnan.

Det fanns dock vissa problem. Hon längtade efter den så kallade ”kicken” man får när man injicerar. Dessutom var hon tvungen att ta relativt stora doser, eftersom medicinen dämpade effekten. Hon började åter ta allt oftare. Ibland injicerade hon två doser på raken.

Hon firade jul och nyår hos sin vän. Ett år innan han dog svimmade han och efter det blev han aldrig sig lik. Han orkade inte gå ut. De få gångerna han begav sig till staden blev han helt slut. När han kom hem och skulle gå uppför trappan fick han stanna och vila flera gånger. Hon bad honom att söka hjälp, men han vägrade.
I och med att han avled fick hon anledning att sluta. Nu har hon varit ren i ett år, men har under den tiden haft två återfall. Det var inget vidare. En vän hon har umgåtts mycket med hatar knark, och att sitta där hos honom och vara påtänd var ingen höjdare.

Numera arbetar hon och lever ett så kallat ”Svenssonliv”. Hon säger att det är otroligt jobbigt emellanåt. Hon kommer på sig själv med att tänka: ”Ska livet vara så här?” Man går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Städar. Tvättar. Lägger sig framför tv:n – innan man går till sängs. Och nästa dag ser likadan ut.

Efter att ha levt ett hektiskt och annorlunda liv är detta hemskt tråkigt. Det måste finnas något mer med livet än tv och jobb. Ibland blev hon så uttråkad att hon tog sig en öl. Det har hon också slutat med nu, då bakfyllorna blev alltför jobbiga.

Under tiden hon höll på med amfetamin beställde hon en hel del varor via Internet. Det skulle vara gratis, men efter hand kom det allt fler räkningar. Nu är hon hos Kronofogden och lever på existensminimum, så någon resa kan hon heller inte planera.

Ibland är hon så fruktansvärt uttråkad att hon tänker att hon lika gärna kan börja knarka igen. Det är minnena från psyk och den tid hon spenderat där som hindrar henne.

Hon har nu lyckats vara ute i cirka ett och ett halvt år och vill att det ska fortsätta på den vägen. Jag hoppas att det går bra för henne i framtiden och att hon finner en mening med livet i den enkla vardagen!

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

OBS! bilden är arrangerad för att skydda personen i reportagets integritet.

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

Det finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson

Inblick i Beroendeenheten

De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. Detta är ett av de ämnen som Anna på Beroendeenheten kommer att beröra i framtiden. Det är viktigt att de som äter medicin också kan känna av en gemenskap.

Hur länge har du jobbat inom beroendeenheten? Jag har jobbat som enhetschef i fyra och ett halvt år här i Karlstad, berättar Anna, varav två och ett halvt år på beroendeenheten. Innan det så jobbade hon bl. a. som chef inom rättspsykiatrin i många år i Stockholm. Så hon har sett både öppen- och slutenvård.

Har beroendeenheten förändrats mycket under tiden som du jobbat här? Ja, när jag började på beroendeenheten, som då hette Livana, så jobbade man mycket med kommunen i Basen, Credo och Kurage. Sen omorganiserade kommunen sig så halva Credo och Basen försvann. Flertalet sjukskrivningar inom personalen gjorde att vi tillfälligt var tvungna att lägga ned verksamheten. Då jobbade vi med att anställa fler sjuksköterskor och rehabilitera tillbaka de som var sjukskrivna. Som beroendeenheten ser ut i dag med sex tjänster har den sett ut i ett och ett halvt år. Kurage finns fortfarande kvar och är ett stödprogram för unga heroinmissbrukare och det drivs tillsammans med ANA. Beroendeenheten har lagt ner mycket tid på att utveckla samarbetet med ANA och ASP under Annas tid som enhetschef. Att kommunen och lanstinget har ett nära samarbete är viktigt för att alla ska få så effektiv hjälp som möjligt.

Vad har du för personligen för mål och visioner i ditt jobb? Som enhetschef är det två delar, ena är att se till att personalen som jobbar på beroendeenheten mår bra och har en bra miljö att jobba i samt att låta dem utvecklas och att kunna ge dem råd och stöd. Att personalen mår bra är viktigt. Personal som trivs i sin miljö och får möjlighet att utvecklas är till förmån för alla vårdtagare som söker hjälp. Det andra är att vi får en bredare beroendevård i hela Värmland. Mycket händer med det nya psykiatrihuset som byggs just nu. Där kommer bl. a. en ny vårdavdelning att finnas med inriktning på dubbeldiagnoser. Där kommer också att finnas en länsgemensam mottagning för läkemedelsassisterad behandling.  Jag har varit delaktig i processen under planeringen av psykitrihuset och jag och beroendeenheten kommer fortsätta att jobba för att hjälpa de olika lokala öppenvårdmottagningarna med kunskap om hur man arbetar med patienter med läkemedelsassisterad behandling, så att det blir lika för alla som bor i länet. Tillgänglighet och samverkan är viktigt i båda fallen, både för personal och klienter.

Är det något du skulle vilja förändra inom ditt yrke? Vi skulle vilja jobba mer med nätverkskontakter och anhörigbiten, den blir lite lidande i dag då trycket är så stort på oss. Det är något vi vill jobba med på våra planeringsdagar; att utveckla anhörighets-kontakten och nätverket runt klienten. Sedan är det viktigt att se över vilka tillgångar psykiatrin har inom landstinget så det går att samordna vården så att den blir så effektiv som möjligt för alla inblandade och på så sätt skapa mer resurser. Antalet klienter ökar hela tiden och vi får mer och mer att göra. Alla skall ju ha rätt till vård.

Hur ser samarbetet ut mellan kommun och beroendeenheten? Vi har delat in sjuksköterskorna i samverkans områden så att de är lite olika inriktade mot ANA och ASP, så att det ska bli lättare för båda parter att få tag på den som är ansvarig. En sjuksköterska jobbar på Nexus två eftermiddagar varje vecka, där hon träffar klienter. Sen har sjuksystrarna möte med olika delar av ANA och ASP för att underlätta samverkan. Det är viktigt att ha strukturerade möten så att vi har lätt för att få kontakt med varandra, allt för att samarbetet skall flyta på så smidigt som möjligt.

Känner du att ni lever upp till förväntningarna som era klienter har? Det tror jag, säger Anna, det känns att våra klienter är väldigt tacksamma över att få hjälp. Det är en svår fråga men det känns inte som om det finns något missnöje från våra klienter, vi får mycket bra kredit för vad vi gör, det känner vi alla på beroendeenheten. Många säger att dom är glada och nöjda för hjälpen, men det bästa, säger Anna, är att se förändringen hos patienten som växer och arbetar hårt för sin utveckling mot ett drogfritt liv.

Vad tror du om idéen att kunna starta en självhjälpsgrupp för alla som har olika mediciner, vilket inte accepteras inom vissa kretsar? Det tror jag skulle vara jättebra, säger Anna, vi har förstått att man inte riktigt känner sig accepterad på samma sätt inom vissa grupper, så det vore en bra sak. Vi har hört den önskan från flera klienter och vi hoppas att det blir av.  De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. I vår framtida planering kommer vi att beröra detta ämne och se hur vi kan vara med och stötta.

Vi som äter mediciner behöver ju också känna att vi kan gå till en stödgrupp där vi accepteras för de vi är. Men för mig som skriver detta så känns det som om vi med olika mediciner inte är accepterade fullt ut inom AA eller NA, och borde försöka skapa en grupp av egen kraft.

Det var en mycket givande pratstund med Anna Henriksson, som vi på ASP bladet fick. Personligen tycker jag det känns jättetryggt med Anna som chef utifrån det klientperspektiv som jag har, för hon är en varm och omtänksam människa och sådana kan vi klienter aldrig få nog av, och detsamma gäller hela beroendeenheten.  De ska ha en massa kredit för att de alltid försöker vara till hands och hjälpa alla klienter.

Text & Foto: Thomas Andersson