Etikettarkiv: Conny Allaskog

Ibland finns inga enkla svar

Ibland-finns-det-inga-enkla-svar_OmslagMånga tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin