Etikettarkiv: Dagbok

I skrivandets magiska land

12343Jag minns den magiska känslan när jag som åttaåring skrev min första berättelse. Plötsligt hade bokstäverna blivit ord och orden bildade meningar. Det var jag som bestämde vad som skulle stå skrivet och fantasin flödade. Det var som att stiga in i en annan värld, en slags vaken dröm där allting kunde hända. Jag både skapande och upplevde berättelserna.

Poesi har för mig också ett magiskt skimmer. Det magiska blir då att genom liknelser och metaforer måla en tavla av ord, som varje gång man tittar på den delvis ändrar motiv. Dikten liksom lever sitt eget liv. Det är en utmaning att försöka fånga känslor och stämningar i några få rader, få texten att andas.

Även min dagbok andas magi. Den för mig tillbaka veckor, månader, år, som en tidsmaskin, för att sedan landa i nuet. När jag skriver blir jag ett med pappret och pennan framför mig. Jag känner pennans sträva trä mot min hand, hör spetsens raspande mot pappret och känner lukten av nyligen vända blad i den bok jag gjort till min egen.

Det är som att tänka på papper, min inre värld med alla tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter, fyller blocket utan att jag riktig vet hur det gick till. Jag får syn på mig själv på ett helt annat sätt, som om jag vore någon annan. Denna distans till mig själv som skrivandet då skapar har många gånger fungerat som en livlina, det har hjälpt mig att se saker ur andra perspektiv och bidragit till större självkännedom.

Hur vilsen och rotlös jag än har känt mig, har skrivandet alltid känts som ett hem, något att vila i. Pennan och pappret har varit en vän i alla lägen. Under perioder har jag känt mig ensam och letat efter något att hålla fast vid när det känns som om allting rasar samman, då har skrivandet funnits där som en famn att krypa upp i. Pennan och pappret har torkat mina tårar och vaggat mig till sömns. Jag har kunnat skapa ljus i en grå vardag, trollat och pusslat med ord och på så vis byggt ett inre rum där skrivandets magi från barndomen fortfarande finns kvar.

Länge höll jag mina texter för mig själv, det var som om magin skulle försvinna om någon annan fick läsa. Successivt insåg jag dock det magiska i att våga bjuda in någon annan i sin värld. Olika skrivarform på Internet blev mina oaser. Där kunde man utbyta tankar om skrivandet och lära känna andra genom deras texter. Plötsligt var skrivandet inte bara en vän i sig utan jag hittade även vänner genom mitt skrivande, men under tiden som andra vänner kommer och går finns skrivandet alltid kvar.

Den existentialistiska tanken att livet får den mening du själv ger det tror jag stenhårt på och en sak är säker, jag lever inte för att skriva, jag skriver för att leva.

Text: Therese Nilsson
Foto: Per Rhönnstad

En dag i mitt liv

thomasTänkte berätta utförligt om hur en dag i mitt normala liv eller min normalitets värdering ser ut. Jag känner mig ofta lite utanför i olika sammanhang men orsaken är jag osäker på, för om jag saknar inre referensramar om situationer som jag är med om, betyder ju det snarare att jag inte skall känna mej utanför utan snarare spetsa mina öron mer och vara intresserad av det jag är med om. För det är ju något nytt jag lär mej och får vara med om.

Att känna utanförskap torde rimligtvis för mig, i alla fall i ovan nämnda stycke, tyda på att jag själv har för låg självkänsla och för lågt självförtroende för att kunna identifiera mej själv i att vara intresserad och nyfiken på det jag inte kan så mycket om.
Tänkvärt är det för mej i alla fall.
Så här ser oftast en dag ut i mitt liv och detta är min verklighet som jag skriver om.
Brukar vakna mellan fyra och halv sex på morgonen och sällan eller aldrig helt utvilad för jag vaknar ofta under natten. Sen gör sig mina 22 operationer påminda i min kropp, så det knarrar lite då jag kliver upp. Förr kunde jag vakna och bara spontant hoppa ur sängen mitt i nätterna och undrande ställa mig frågan: Vad var det jag skulle göra nu då? Jo just det, klockan är tre så du ska lägga dej igen.
Nu för tiden ligger jag lugnt kvar och vilar så gott jag kan. Sen när jag kliver upp, oftast vid fem tiden så har jag min skönaste stund på hela dagen, eller snarare så lägger jag grunden för mitt mående under min kommande dag. Jag sätter på kaffe och tar en kaffekopp sen sätter jag mej vid datan och börjar svara på mailen jag fått under kvällen och natten och det tar mej en timme minst att komma igenom det.
Sen har jag som rutin att alltid varje morgon innan jag går utanför dörren hemma att skriva lite om hur jag skallvara själamässigt under dagen och vilken inställning jag ska ha till mej själv. Så varje morgon skriver jag till mig själv att i dag skall jag vara positivt inställd till mej själv, samt vara kärleksfull och ödmjuk mot mej själv. Det fungerar alltid lika bra och ända gången det inte fungerar är när jag inte tror på mej själv.Men då det fungerar så är det en riktigt skön känsla för de känslorna jag försätter mig själv i om mig själv blir dom samma som jag uppfattar omgivningen!
Sen vid sjudraget så brukar jag dra mej ner mot stadsmissionen för den obligatoriska morgonstunden av kaffe och smörgås, med fina kärleksfulla och omtänksamma inslag av mänsklig värme från personalen och av de andra besökande. Där läser jag tidningen och byter några ord med både besökande som personal. En fin fortsättning på en morgon som börjat bra.

Jag till jobbet och försöker som alltid få något vettigt gjort men ibland slår osäkerhetskänslan åter på mig. Oftast när jag har rätt själslugn så fungerar allt jättebra. Känner mej väldigt nöjd med det jag själv skriver om, det som jag har varit med om själv. Är väldigt trygg i att lämna ut mej själv i tidningen som läses av många inom kommunen samt av många på webben. Gillar att lämna ut mej själv, för jag har levt ett hårt liv och kan man avskräcka en männsiska till att gå samma väg som jag, så är ett liv kanske räddat. Dock om jag ska ut på en intervju, så kan mina tankar dra i väg med mej, jag undrar om han ser på mig att jag levt ett liv i beroende, med allt som det innebär, eller ser han ner på mig för at det syns kanske på mej vad jag är för någon.
Den tankegången eller snarare tankegångarna kan rakt av skrota en halv dag för mej nästan, förr kunde en sådan tankebana sluta inlåst på en anstalt på grund av mitt impulsagerande som alltid byggdes på negativa delar. I dag kan några timmar gå åt pipan men av någon anledning så får jag till intervjun till något bra ändå!

Så mina framsteg märker jag själv nu, ännu bättre när jag skriver om det.
Sen brukar jag gå ut och promenera lite under dagen eller sätta mig på stan och ibland bara vara och ladda batterierna. Dock kommer stunder då jag sitter och ser på människor som kommer och går förbi och undrar vad det är för fel på mig! Hur nu detta egentligen kan blomma upp i min tanke bara genom att titta på en människa som passerar mig. Snacka om att sätta krokben för sig själv liksom..
Grejen blir ju att jag själv ställer mig utanför då jag tänker så, jag blir inte annorlunda utan jag gör andra till annorlunda jämfört med mej själv. Sen när det drar ihop sig till arbets-dagens slut så kommer nästa problem? Vad ska jag hitta på nu? Andra kanske går hem och är slitna och inte har behov av att det alltid måste ske saker efter jobbet. Själv brukar jag ta en promenad, sen, efter jag kommit hem försöker jag bara varva ner och känna mig lugn i själen. Inte det lättaste men jag jobbar på det. Kvällen brukar jag finna själaron på genom att bara vara, och förhoppningsvis lyckas jag släppa alla förväntningar och krav jag har på mej.
Det är då jag kan slappna av och bara vara.
Nu är inte alla mina dagar på detta viset som tur är, men dom infinner sig med jämna mellanrum men med tiden har jag märkt att jag oftast bara släpper taget om allt och bara är. Att gå runt och tänka på vad jag har för fel i mig är bara energikrävande och då är det betydligt lättare att lägga energierna på att man bara är den man som hela tiden utvecklas som individ..
Problemet som jag börjar att se på det och inse är att den ende som ställs utanför via mitt nämnda tänkande är just jag själv! Jag är den jag är likväl som andra är, de som är som de är! Skillnaden på oss människor är ju det som gör det hela intressant och ger oss en chans till att förkovras som människa… Detta blev en blandning av en dag i mitt liv och mina inre tankegångar och reflektioner..
Ta det för vad det är, för det gör jag…

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson