Orättvis bedömning av utvecklingsstörda föräldrars förmågor

Ny svensk forskning pekar på anmärkningsvärda brister i hur domstolar och socialtjänsten hanterar omhändertagande av barn till föräldrar med utvecklingsstörning. Det framgår av en debattartikel som  ett antal forskare författat i Dagens Nyheter.

Forskarna skriver att föräldrar med IF, intellektuell funktionsnedsättning, ofta blir mycket ifrågasatta. Framgångsrika föräldraprogram till trots, omhändertas 30 procent av barnen. En siffra som enligt artikeln är större än för någon annan grupp.

Tidigare ansågs det kostsamt för välfärdsstaten att individer med IF skaffade barn. Av den anledningen bedrevs tvångssterilisering fram till 1970-talet. Dagens argument är istället att förälderns IF utgör en riskfaktor för barnets utveckling, skriver artikelförfattarna.

”Omhändertagande av barn till föräldrar med utvecklingsstörning motiveras med felaktiga eller bristfälliga hänvisningar till anknytningsproblem hos barnen. Ny forskning visar att barn till föräldrar med utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning.” skrivs i artikeln.

Forskarna beskriver en underlåtenhet, från myndigheternas sida, att skilja mellan allmänna risker vid IF och enskilda individers situation.

Man tar upp ett exempel där en kvinna med IF fick sitt nyfödda barn omhändertaget, trots att socialtjänsten inte utrett föräldrarnas förmåga att sörja för barnet. Ett andra, liknande fall beskrivs också i debattinlägget.

”En två månaders svensk bebis vars mamma hade IF, omhändertogs nyligen främst eftersom socialsekreteraren menade att bebisen inte utvecklat någon anknytning, då bebisen grät i mammans närvaro. En anknytningsrelation är dock utvecklad först efter 6-9 månader, gråt är det bästa tidiga exemplet på anknytningsbeteenden, och upprepade längre separationer från omvårdare är skadligt för barns utveckling.”

Artikelförfattarna presenterar konkreta förslag på förändring. ”För att diskrimineringen ska upphöra måste socialtjänsten bedöma föräldrarnas omsorgsförmåga utan fördomar, utveckla rutiner som motverkar risken för vanvård och ge omvårdnadsfokuserad föräldrautbildning.”

”Hur ska föräldrar med IF kunna bedömas rättvist, om myndigheterna med makten på sin sida samtidigt har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper?”

Text: Peter Sundström

Fasta hyreskontrakt till ekonomiskt svaga

I Stockholm inleds nu en ny strategi för att minska antalet bostadslösa i staden. Hemlösa, missbrukare och andra utsatta grupper ska erbjudas individuell prövning för fasta hyreskontrakt, rapporterar Dagens Nyheter.

– Vi tar ett större ansvar, vi vill att alla stockholmare ska ha en möjlighet att bo i sin stad, säger bostadsborgarråd Ann-Margarethe Livh (V) till DN.

Den kommunala stiftelsen Hotellhem, som hanterar de nya kontrakten, har traditionellt bara erbjudit så kallade genomgångslägenheter, i vilka man kunnat bo maximalt sju år.

För vissa boende kvarstår den problematiska situationen efter att tiden i genomgångslägenheten löpt ut. Nu ska dessa personer kunna få en individuell prövning som eventuellt leder till ett fast kontrakt.

– De här lägenheterna ska spridas över staden, vi ska försöka undvika en koncentration i ytterstaden. Utomlands blir man fast i social housing-områden, det här ska vara lägenheter som vem som helst kan bo i, inklusive jag själv, säger Fredrik Jurdell, vd för Hotellhem till DN.

Både förstahandskontrakt via staden och andrahandskontrakt hos privata hyresvärdar ska möjliggöras.

Prövning för förstahandskontrakt inom de allmännyttiga bostadsbolagen är möjlig när så önskas, eftersom bolagen kontrolleras av Stockholms stad. Man hoppas få med även de privata hyresvärdarna ombord, genom att låta stiftelsen Hotellhem stå för kontrakten och hyra ut i andra hand till de behövande.

Enligt DN ämnar kommunen också öka antalet försöks- och träningslägenheter med drygt 1300 enheter under åren 2015 till 2017. Tidigare har andra åtgärder vidtagits.

– Vi har sänkt inkomstkraven i allmännyttan till existensminimum vilket gör att många fler äntligen har möjlighet att få en bostad, säger Ann-Margarethe Livh till DN.

Text: Peter Sundström

Musik spelar på känslorna

Att musik påverkar oss är ingen hemlighet. Olika delar av hjärnan aktiveras när melodier av känslor når våra öron.

Musik kan betyda olika saker för olika människor. För mig är musik någonting jag blir stärkt av inombords. Hela tiden, överallt. Vare sig det är hemma när musiken släpps fri genom högtalare eller på en tågresa via hörlurar kopplade till mobilen. Den hjälper mig att fly bort från världens alla sinnesintryck. Lugnar ner mig när jag känner mig upprörd eller stressad.

Enligt forskaren Stefan Koelsch påverkar musik oss mer än vad vi tror. I en artikel från Dagens Nyheter står det bland annat om att personer med afasi kan få en förbättrad talförmåga genom musiklyssnande. Engelsmannen Nick van Bloss har Tourettes syndrom och utför 40000 tics om dagen, men när han väl sätter sig vid pianot försvinner alla ticsen.

Jag tror verkligen på teorin om att musik påverkar våra känslor och vårt mående. Det är mycket tack vare musik som jag har växt som person och vågar stå för den jag är. Men minns ni de gånger som man känt sig förargad och lite irriterad då man suttit på bussen utan hörlurar för att de är kvar hemma…? För mig är just ett sådant tillfälle extra jobbigt, eftersom jag har behov av att kunna stänga av ljuden utifrån.

På hemsidan ”den kulturella hjärnan” står det att forskare nu kommit fram till att musik som innehåller känslor aktiverar olika delar av hjärnan. Glad musik kan få oss att andas snabbare och skratta, medan sorglig musik kan få oss att känna vemod och gråta. Men varifrån kommer dessa känslor? Vi vet vilken slags musik det rör sig om, redan innan signalerna har skickats upp till hjärnan. Därefter anpassar kroppen rörelserna efter musiken. På så sätt kan även olika slags känslor, kopplade till det vi hör, komma fram.

Vilken sorts musik blir ni glada av? Jag blir glad av musik som innehåller ett snabbt tempo, eller en låttext med ett tydligt budskap. Men även låtar som man känner igen, tycker jag om, för då kan jag sjunga med och slipper tänka vad som kommer härnäst. Men vilken slags musik blir ni sorgsna av? För min del är det mest ballader, eller låtar där artisten har en kraftfull röst och sjunger om ett aktuellt ämne, som gör mig lättare berörd när jag är ledsen.

Som avslutning har det visat sig att barn med autism reagerar väldigt starkt på just känslosam musik. Musikterapi kan därför vara en bra hjälp för barn, att lättare sätta ord på sina känslor och få bättre kontakt med andra. Musikterapi har därför visat sig ge ett positivt resultat i de flesta fall, detta kan man läsa på ”den kulturella hjärnan”.

Källor: Dagens Nyheter 2009-03-20
kulturellahjarnan.se 2014-03-18

Text & foto: Ellen Berner

Värdet i det som inte går att mäta

Evidens. En faktor som spelar allt större roll när samhället väljer vilka metoder som ska användas vid insatser på både landstings- och kommunal nivå. Ambitionen är god. Men det finns en skuggsida i denna fastslagna kurs: övertron på det mätbara.

Att lyssna på vetenskapliga rön och satsa krutet på det som har mest evidens handlar om att bejaka de metoder som kan visa på god effekt och undvika det som har liten eller ingen effekt. Ingen kan väl rimligtvis tycka att det finns något fel i detta? Inte heller jag, men jag ser vissa risker med ett fyrkantigt förhållningssätt till detta.

En enögd fokus på det som går att mäta kan förminska de mänskliga insatser som i någon mening alltid befinner sig bortom metod. För hur mäter vi det goda mötet? Det kan man förstås försöka göra, men någonstans blottar detta ett hål i den sociala ingenjörskonstens tapet.

I Dagens Nyheter skriver Göran Rosenberg träffande om evidensens allt större vikt vid resursfördelning innebär att vi kanske håller på att få se en ny utopi växa fram: ”Evidensbaseringen av livet självt.” ”Finns det insatser vars effekter inte så lätt går att generalisera och därmed inte heller evidensbaseras, är steget inte långt till uppfattningen att det rör sig om insatser av ett sämre slag”, skriver Rosenberg. Flera metoder är också de som fallit från strålglans, bland annat de långsammare psykologiska skolorna som inte utgår från kognitiva förklaringsmodeller.

Utopins kritiker

En man som hade åsikter om utopier var den vetenskapliga metodens fader Karl Popper (1902-1994). Han var anhängare av social ingenjörskonst och lade fram texten i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” fram en text som syftade till att samhällsutveckling bör ske stegvis och efter hand utvärderas och eventuellt rättas till. Om det nu är så att en väldigt snäv tolkning av evidens håller på att ta över helt, och att det i sådana fall skulle vara utopiskt, hade antagligen Popper protesterat högljutt.

För det finns andra faktorer, som ibland skaver med bokstavstrogen tolkning av evidens, och det kan bland annat gå under termer som beprövad erfarenhet. Yrkeskårer som allteftersom har lärt sig vad som fungerar och vad som inte gör det, det kan handla om ”kunskapen som sitter i väggarna.”  Den är inte alltid beforskad, men fungerar trots detta ibland rätt så bra.

Att tala om beprövad kunskap och i samma andetag nämna Jurgen Reeders debattbok ”Det tystade samtalet” är inte helt fel.  Reeder representerar en yrkeskår psykologer av den gamla stammen, som länge har arbetat utifrån den psykodynamiska psykoterapin. De tillhör något av förlorarna då Socialstyrelsen och landstingen har fastställt vilka metoder som är effektiva i behandling av psykisk ohälsa.

Vikten av etisk kompass

”Evidens utan etik är livsfarlig”, skriver barnläkaren Lars H. Gustafsson i ett blogginlägg – jag är benägen att hålla med. Sociologen Zygmunt Baumann är bra att hålla i handen i detta sammanhang, då han konstaterar att det moderna samhällets massövergrepp inte sker på grund av kaos eller brott från allmän ordning – utan på grund av ordningens och förnuftstrons extrema tillämpning.

Det samhälle som både bejakar evidens men förmår att inse dess begränsningar och förhåller sig till det utifrån en etisk kompass – lär undvika några de risker jag målar upp.

Och vem vet: även om det vore ”dumt, orealistiskt och otänkbart” – tänk om vi skulle få evidens som visar att det är bra för lugnet i klassrummet att sätta skräck i de små liven genom att prygla stökiga ADHD-ungar. Frågan som följer i sådana fall, behöver vi då komma med evidens som visar på att det i långa loppet är ineffektivt eller räcker det att konstatera att det är grymt och omänskligt?

 Text: Robert Halvarsson