Kronofogden hjälper intagna

Mynt

Skulderna växer för åtta av tio intagna visar en tidigare studie gjord av Kriminalvården. Relativt låga belopp som till exempel felparkeringar, CSN-lån och bilskatt riskerar att flerdubblas under tiden i fängelse.

Dagens Juridik rapporterar att åtta av tio intagnas skulder ökar under tiden de avtjänar sitt straff. Samtidigt påvisar Kriminalvården att dålig ekonomi ökar risken för att begå nya brott när man släpps fri.

Kronofogdemyndigheten samarbetar med Kriminalvården för att motverka att skulderna ökar för de intagna. I Skåne och Stockholm har ett gemensamt projekt genomförts för att visa hur man med ganska enkla medel kan uppmärksamma de intagna om skuldsättning och hur de kan bromsa en negativ skuldspiral.

I projektet förseddes både personal och intagna med checklistor som innehöll frågor om ekonomi och tips hur man kan undvika en ökad skuldsättning. Personalen har också genomgått en så kallad budbärarutbildning av Kronofogden. Utbildningen syftar till hur man kan stödja personer i vardagsekonomi.

De intagna som deltog i projektet förstod hur viktigt det var att inte få ökade skulder under fängelsetiden. I en del fall kunde detta enkelt lösas genom att se till att någon tog hand om den intagnes post. I något fall behövdes hjälp och stöd att ta kontakt med fordringsägare med flera och få hjälp med hur man betalar räkningar.

Även om den goda viljan finns hos Kriminalvårdens personal ansåg man att arbetstiden för att stötta interners ekonomi inte riktigt finns och att kunskaperna i ekonomi är för låga.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Robert Halvarsson

DÅLIG EKONOMI + PSYKISK OHÄLSA = SANT

Människor med psykiska funktionshinder har ofta svårt att få ekonomin att gå ihop. Fångade i en snårskog av regelverk, fördomar och sina faktiska problem, har de hamnat i samhällets frysbox och har svårt att påverka sin ekonomi i positiv riktning. I lagsportens värld hamnar spelare som inte längre har tränarens förtroende i ”frysboxen”. De ingår inte längre i coachens framtidsplaner. Denna bild passar tyvärr in på den situation många med psykiska (och fysiska) funktionshinder upplever.

Ekonomiska och psykiska problem går hand i hand
Människor från socialgrupp tre är kraftigt överrepresenterade bland dem som lider av psykiska störningar, orsakssambanden är givetvis individuella och komplexa, men en stor anledning är att fattigdom skapar ekonomisk stress. Den som ständigt måste vända på varenda krona har svårt att koppla bort oron – den sätter sig i kroppen – och sömnproblem kommer som ett brev på posten.
Enligt Socialstyrelsen har drygt var tredje person som lever på socialbidrag någon form av funktionshinder, och av dessa har de med psykiska problem sämst ekonomi, där en av fyra lever på fattigdomsgränsen. Trettiofem procent av dem med psykiatriska diagnoser klarar inte av sina löpande utgifter, vilket är dubbelt så många jämfört med hela befolkningen.
Att människor med psykiska funktionshinder har svårare än andra att förbättra sin ekonomi beror mest på deras svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden. De är inte eftertraktade och deras besvär gör att de har svårt att leva upp till prestationskraven. Dessutom är de arbeten denna grupp blir hänvisade ofta både monotona och illa betalda, vilket inte ger de nödvändiga stimulanseffekter de är i behov av, i värsta fall förvärras problemen. Allra sämst har de som drabbats av funktionsnedsättning i unga år. Då de sällan (eller aldrig) varit ute på arbetsmarknaden och sjukersättningsnivån baseras på tidigare inkomst, fastnar de i fattigdomsfällan redan i inledningen av vuxenlivet.

Det finns en massa människor i världen som är i helvetet därför att de är beroende av andra människors omdöme. – Jean-Paul Sartre

Fångade i verklighetens rävsax
Alliansregeringens ambition är att skillnaden mellan arbete och arbetslöshet ska märkas i plånboken.De låga ersättningsnivåerna i försäkringssystemen ska motverka fusk och ”stimulera” människor att ta jobb, även de som egentligen inte faller den arbetslöse på läppen. Kruxet för människor med psykiska funktionshinder är att de tvingas leva med en modell som inte tar någon större hänsyn till deras besvär. Arbetsgivarna vill inte anställa dem, vilket permanentar deras tillvaro på existensminimum, där de i bästa fall kan få plats på en daglig verksamhet med lönebidragstillägg.
Detta leder till att gruppen marginaliseras, inte endast till samhället i stort utan även gentemot andra handikappgrupper, då människor med psykiska besvär ofta har högre levnadsomkostnader än andra.

När psykiatrireformen kom i mitten nittiotalet, var ambitionen att normalisera denna grupps levnadsförhållanden. Istället har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. En svag grupp har försvagats ytterligare. Eftersom detta inte är personer som går ut på gator och torg för att påtala de orättvisor och systemkonsekvenser de drabbas av, görs man beroende av beslutsfattarnas godtycke. Man kan gissa att problemkomplexet runt psykisk funktionsnedsättning inte är någon ”sexig” snackis vid budgetförhandlingar. Att hänvisa människor till en tillvaro på överlevnadsmarginalen är både cyniskt och kostsamt, till och med kontraproduktivt.

Pengars positiva effekt för psykiskt välmående
Att en förbättrad privatekonomi har en positiv inverkan på de flesta är knappast en kontroversiell slutsats. Men att studier visar på att en förstärkning av de psykiskt funktionshindrades ekonomi leder till ökat psykiskt välmående kan däremot tänkas vara kontroversiellt för vissa, det kan till och med vara en av orsakerna till att denna typ av forskning har svårt att få anslag. Åtminstone i Sverige.

När det gäller behandling av denna grupp ligger fokus av hävd på medicinska och psykoterapeutiska metoder. Att förbättrad ekonomi också kan vara ett rehabiliteringsinstrument måste få ingå i en helhetssyn runt dessa frågor. Förstärkningen handlar givetvis inte enbart om att öka ersättningsnivåerna, utan om att bygga ett starkare nätverk runt dessa individer, som kan guida dem i situationer där de exponeras mot det sociala livet. Det kan vara något så enkelt som att med en ledsagare få gå på café ett par gånger i månaden. Detta är knappast att be någon plocka ner månen. Det här är faktorer som bidrar till en återhämtningsprocess, som i sin tur kan innebära en biljett tillbaka till arbetslivet.

Den långsiktiga effekten av en sådan strategi borde leda till minskade kostnader för kommuner och landsting, men innebär givetvis ett nytt synsätt och en förändrad attityd. Vågar man hoppas att detta kommer att inträffa i tid?

Fan tro´t …

Text: Christer Jansson