Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

När livet är ett krig

”Har du någonsin känt dig så hudlös att alla känslor stormar och inte kan hållas på plats? Har du känt det som att du går och bär en mask? Har du någonsin känt att det gör för ont att leva? Det har jag och många med mig.”

När jag fick min borderline diagnos för några år sedan kom det mest som en lättnad. Äntligen fick jag ett namn på det jag i så många år levt med. Mitt ständiga krig mot livet fick en benämning och jag kunde äntligen börja att förstå vad det egentligen innebär att vara emotionellt instabil. Under tidigt 1900-tal kategoriserades patienter med psykisk ohälsa antingen som psykotiska eller neurotiska. Patienter med borderlineproblematik passade inte in i något av facken utan befann sig i en sorts gränsland vilket ledde till att begreppet myntades.

Denna uppdelning är ju inte längre aktuell men begreppet har bibehållts även om man numer oftare kallar människor, främst kvinnor, med borderline personlighetsstörning (BPS) för emotionellt instabila. Eftersom personen med den här sårbarheten befinner sig i ett gränsland mellan sjukt och friskt så kan man inte säga att BPS är något man har eller inte har. Det är ett pendlande och flytande tillstånd och det kan mildras eller växa bort med tiden – många med de här problemen ”läker ihop” i 30-40års åldern. Det senaste året känner jag att min läkning har börjat ske. Jag kan se på mig själv utifrån och mer och mer förstå de svårigheter jag har och haft.

Men det har inte alltid varit så. Jag levde, och lever fortfarande, under många år med flertalet av de symtom som BPS ger. Den största svårigheten som vi med BPS har är att reglera känslor, vi har det inte med oss i bagaget. Det i sin tur leder till att vi får svårt att skapa och upprätthålla goda relationer av alla de slag, främst på grund av vår starka rädsla för separationer. En rädsla så stark att vi ofta framkallar dessa separationer själva – hellre vara den som lämnar än den som bli lämnad – och på så vis blir det en självuppfyllande profetia. En profetia som i sin tur leder till att känslan av ångest, värdelöshet och maktlöshet ökar och det stora tomrum inom oss som vi har växer allt mer. Ett tomrum vi gång på gång försöker fylla på de mest dramatiska och destruktiva sätt med hjälp av den enorma kreativitet vi oftast besitter.

Kreativiteten är en stark kraft. Så stark att vi blir väldigt duktiga på att vara självdestruktiva på olika sätt. Det kan ske genom att vi svälter oss, vi skär oss, vi bränner oss, vi shoppar, vi missbrukar sex och relationer, vi tar droger eller dricker alkohol. För min del har min destruktivitet främst yttrat sig genom att jag tagit tabletter. Jag fastnade i ett missbruk av värktabletter för 10 år sedan och sedan dess har tabletterna alltid varit mitt sätt att fly verkligheten. En flykt som alltför många gånger resulterat i överdoser, planerade och icke planerade, samt flertalet inläggningar på psykiatrisk klinik. Impulsiviteten som följer med borderlineproblematiiken gör att vi ofta, utan att tänka efter före, tar till drastiska metoder för att slippa ångesten och stå ut med det självförakt vi lever med.

Det finns ingen medicin som hjälper mot borderline eller andra personlighetsstörningar men det man kan göra, och ofta gör, är att medicinera mot symtomen. Antidepressiva mediciner kan hjälpa mot de depressioner som följer med problematiken och även ångestdämpande preparat kan ha effekt för att få bukt med den värsta ångestkänslan. För att däremot bli ”frisk” krävs det terapi, oftast i flera år, och den terapiform som visat sig vara bäst är så kallad DBT (dialektisk beteendeterapi). Tyvärr finns inte den terapiformen att tillgå här i Värmland och det är något jag tycker är väldigt ledsamt. Vad det beror på förstår jag inte riktigt och jag hoppas att finns framtida planer på att utveckla DBT även här.

Jag har valt prata lite om DBT med den person som hjälpt mig allra mest med mina problem: Min kurator Victoria Thurfors som arbetar på öppenpsykiatriska mottagningen i Karlstad. Hon är inte utbildad DBT-terapeut men hon arbetar ofta utifrån det arbetssättet.

Vad är DBT?

– DBT står för dialektisk beteendeterapi och är en kombination av inlärningsteori, kognitiv teori samt dialektisk filosofi. Det är en utveckling av kognitiv beteendeterapi. Terapin skapades först av Martha Linehan eftersom hon såg behovet av en terapiform som riktade sig till just personer med BPS. Ingen tidigare terapiform hade direkt fungerat och med tanke på det stora lidande och den höga suicidrisken som finns hos de här människorna behövdes något nytt komma till. I Sverige är det Åsa Nilsonne och Anna Klåver som vidareutvecklat den.
Vad strävar man efter inom DBT?

– Eftersom den stora svårigheten när det gäller borderlineproblematik är förmågan att reglera känslor så strävar man efter att finna en balans. En balans mellan att acceptera verkligheten men samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar.
Hur är terapiformen uppbyggd?

– Den består av tre delar: individuell terapi, gruppterapi med färdighetsträning samt en slags dygnet runt service. I färdighetsträningen arbetar man med olika verktyg för att kunna hantera sina känslor och olika situationer. Strävan efter en sinnesnärvaro där patienten är medveten i nuet (mindfulness) finns alltid med.
Idag är mitt liv som sagt på rätt väg. Jag har en underbar pojkvän sedan drygt ett år tillbaka, jag har ett bra nätverk runt mig, mycket bättre kontakt med mina nära och kära samt en sysselsättning som jag trivs väldigt bra med. Livet har slutat var som en berg- och dalbana och jag ser fram emot kommande tider med stor tillförsikt.

Kajsa Jansson