Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Sara kämpar mot könsapartheid i Sverige

Sara Mohammad

Sara Mohammad kom till Sverige 1993, efter att hon lämnat sitt dåvarande hemland där hon trakasserades och levde under hedersrelaterat våld. I Sverige har hon haft ett mångårigt engagemang för att opinionsbilda runt hur kvinnors frihet kringskärs av det som kallas för hederskultur.

Sara står självsäkert vid podiet på Karlstad CCC under Socialchefsdagarna. Hon har gjort en lång resa genom livet, och är idag en av Sveriges främsta föreläsare kring hedersvåld, samt är talesperson och grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Hedersvåld har debatterats flitigt de senaste åren, och GAPF har varit en av de organisationer som har varit i centrum för att driva samtalet framåt. Sara Mohammed berättar om anständighetspoliser som kväver kvinnor och flickors frihet, inte bara i länder med fundamentalistiskt styre, utan även i Sverige.

– Tro inte att jag är omedveten om mäns våld mot kvinnor i Sverige överlag. Eller hur löner och bolagsstrukturer ser ut. Men det är skillnad på det och hur hedersvåld och hederskulturer ser ut, berättar Sara Mohammad.

Sara Mohammed berättar engagerat och tydligt kring det våld hon själv sett, och väjer inte för smärtsamma ämnen som könsstympning eller rå misshandel.

– Hur många gånger har jag inte misshandlats av vattenslangar? Jag har träffat många pojkar och flickor i Sverige som vittnar om samma sak. Om personer som kontrollerar och rapporterar avvikande beteenden, säger Sara Mohammad.

Kvinnor och flickor betraktas som mindre värda, och smutsiga i hederskulturer. Brott för att upprätta denna ”heder” är dessutom sällan genomförda av enstaka individer, utan är kollektiva. De bygger på familjestrukturer eller gemensamma värderingar inom expanderade familjer, så som klaner, vilka legitimerar och organiserar övergrepp mot de flickor som går över gränsen.

– Det handlar bland annat om att bevisa att det finns blodiga lakan på bröllopsnatten. Idag har oskuldskontroller flyttat till Sverige. Det är absurt att vi ska ha det så i det här landet, berättar Sara Mohammad.

För att vända på den utvecklingen önskar Sara bland annat att Sveriges kommuner ska ta större ansvar. Bland annat att de inrättar så kallade hederssamordnare, genomför kontinuerliga utbildningar hur man bäst möter de som är drabbade av hedersvåld, liksom att man inte visar överdriven anpassning för familjers beteenden utan sätter barnet först.

Sara riktar sig direkt till socialcheferna med förhoppningen att socialtjänsterna ska bli bättre på att bejaka unga flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.

– Jag har sett det som min livs uppgift att bekämpa våldet som begränsar och mördar kvinnor. Vi kan tala om rasism och islamofobi när vi diskuterar det här våldet, men ansvaret ligger på våra axlar. Jag vill inte uppleva könsapartheid igen, säger Sara Mohammad.

Text & foto:
Robert Halvarsson

---

Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime
GAPF bildades 2001 och kom att få sitt namn till följd av de två unga kvinnorna Pela och Fadime, som mist livet till följd av hedersvåld. På GAPFs sida kan man se på Fadimes tal till Riksdagen. Se deras hemsida här: http://gapf.se/

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Vad händer med de i FAS 3

Penilla Gunther är näringslivspolitisk talesperson för Kristdemokraterna. I Riksdagen har hon ställt en fråga till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson, från regeringen. Gunther frågar sig vad som händer med de sociala företagen när fas 3 avvecklas. ASP Bladet har fått tillstånd att publicera hennes fråga som helhet.

Det rapporteras att avvecklingen av den kritiserade arbetslöshetsinsatsen fas 3 går fortare än vad som förväntats. Det kan ju låta bra om det då finns några planerade aktiviteter och stöd i stället för fas 3, exempelvis de utlovade 20 000 extratjänsterna. Dessa har dock inte kommit upp i fler än cirka 800 i nuläget.

I början av året utsågs också en person att ge förslag på åtgärder för att utveckla och stärka de arbetsintegrerande sociala företagen. En bra tanke och ett gott initiativ från både arbetsmarknadsministern och näringsministern, eftersom det rör personer som har stått långt ifrån ordinarie arbetsmarknad och får en ny chans till arbete genom socialt företagande. Men ej heller där har något presenterats, vilket gör att många i fas 3 som även funnits i arbetsintegrerande sociala företag inte får vara kvar men får inget i stället.

Kristdemokraterna vill se ett samhälle där människor får jobba 100 procent av sin förmåga. Att därför få komma ut i arbete på ett arbetsintegrerande socialt företag eller på arbetsträning där eller i andra företag och verksamheter, med sin befintliga ersättning i botten – oavsett om det är försörjningsstöd, aktivitetsersättning etc – betyder oerhört mycket.

Någonstans måste karriären i arbetslivet börja eller kunna fortsätta om man haft arbetshinder under längre tid av olika skäl. Nu riskerar tusentals personer både sina ersättningar och sina möjligheter att komma vidare i sin strävan efter ett arbete. Om det är på två, fyra, sex eller åtta timmar om dagen spelar ingen roll. Det ska handla om den förmåga varje person har.

Penilla Gunthers fråga till arbetsmarknadsministern är:
Var är det tänkt att de drygt 100 000 långtidsarbetslösa ska få sin arbetsträning, praktik eller anställning om varken löftet om insatser för arbetsintegrerande sociala företag eller extratjänsterna infrias?

Text: Penilla Gunther
Foto: Kristian Pohl, Regeringskansliet

Interpellation:
Är en fråga i riksdagen eller annan folkvald församling från en enskild ledamot till en ansvarig politiker. Ibland leder en interpellation till en debatt mellan den som ställer interpellationen och den ansvariga, som är representant för exempelvis den styrande koalitionen i en kommun, ett landsting eller Sveriges regering.

 

Följ debatten vidare:
Ylva Johanssons svar kommer efter riksdagsmöte att publiceras i september månad på riksdagens hemsida, liksom eventuell debatt, som äger rum på riksdagssammanträdet.

Se den här:
http://www.tinyurl.com/zfe3erg