Etikettarkiv: Debatt

Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Sara kämpar mot könsapartheid i Sverige

Sara Mohammed
Sara Mohammad

Sara Mohammad kom till Sverige 1993, efter att hon lämnat sitt dåvarande hemland där hon trakasserades och levde under hedersrelaterat våld. I Sverige har hon haft ett mångårigt engagemang för att opinionsbilda runt hur kvinnors frihet kringskärs av det som kallas för hederskultur.

Sara står självsäkert vid podiet på Karlstad CCC under Socialchefsdagarna. Hon har gjort en lång resa genom livet, och är idag en av Sveriges främsta föreläsare kring hedersvåld, samt är talesperson och grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Hedersvåld har debatterats flitigt de senaste åren, och GAPF har varit en av de organisationer som har varit i centrum för att driva samtalet framåt. Sara Mohammed berättar om anständighetspoliser som kväver kvinnor och flickors frihet, inte bara i länder med fundamentalistiskt styre, utan även i Sverige.

– Tro inte att jag är omedveten om mäns våld mot kvinnor i Sverige överlag. Eller hur löner och bolagsstrukturer ser ut. Men det är skillnad på det och hur hedersvåld och hederskulturer ser ut, berättar Sara Mohammad.

Sara Mohammed berättar engagerat och tydligt kring det våld hon själv sett, och väjer inte för smärtsamma ämnen som könsstympning eller rå misshandel.

– Hur många gånger har jag inte misshandlats av vattenslangar? Jag har träffat många pojkar och flickor i Sverige som vittnar om samma sak. Om personer som kontrollerar och rapporterar avvikande beteenden, säger Sara Mohammad.

Kvinnor och flickor betraktas som mindre värda, och smutsiga i hederskulturer. Brott för att upprätta denna ”heder” är dessutom sällan genomförda av enstaka individer, utan är kollektiva. De bygger på familjestrukturer eller gemensamma värderingar inom expanderade familjer, så som klaner, vilka legitimerar och organiserar övergrepp mot de flickor som går över gränsen.

– Det handlar bland annat om att bevisa att det finns blodiga lakan på bröllopsnatten. Idag har oskuldskontroller flyttat till Sverige. Det är absurt att vi ska ha det så i det här landet, berättar Sara Mohammad.

För att vända på den utvecklingen önskar Sara bland annat att Sveriges kommuner ska ta större ansvar. Bland annat att de inrättar så kallade hederssamordnare, genomför kontinuerliga utbildningar hur man bäst möter de som är drabbade av hedersvåld, liksom att man inte visar överdriven anpassning för familjers beteenden utan sätter barnet först.

Sara riktar sig direkt till socialcheferna med förhoppningen att socialtjänsterna ska bli bättre på att bejaka unga flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.

– Jag har sett det som min livs uppgift att bekämpa våldet som begränsar och mördar kvinnor. Vi kan tala om rasism och islamofobi när vi diskuterar det här våldet, men ansvaret ligger på våra axlar. Jag vill inte uppleva könsapartheid igen, säger Sara Mohammad.

Text & foto:
Robert Halvarsson


Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime
GAPF bildades 2001 och kom att få sitt namn till följd av de två unga kvinnorna Pela och Fadime, som mist livet till följd av hedersvåld. På GAPFs sida kan man se på Fadimes tal till Riksdagen. Se deras hemsida här: http://gapf.se/

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

almedalen_04juli-29-malin

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Vad händer med de i FAS 3

0925451929216_max

Penilla Gunther är näringslivspolitisk talesperson för Kristdemokraterna. I Riksdagen har hon ställt en fråga till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson, från regeringen. Gunther frågar sig vad som händer med de sociala företagen när fas 3 avvecklas. ASP Bladet har fått tillstånd att publicera hennes fråga som helhet.

Det rapporteras att avvecklingen av den kritiserade arbetslöshetsinsatsen fas 3 går fortare än vad som förväntats. Det kan ju låta bra om det då finns några planerade aktiviteter och stöd i stället för fas 3, exempelvis de utlovade 20 000 extratjänsterna. Dessa har dock inte kommit upp i fler än cirka 800 i nuläget.

I början av året utsågs också en person att ge förslag på åtgärder för att utveckla och stärka de arbetsintegrerande sociala företagen. En bra tanke och ett gott initiativ från både arbetsmarknadsministern och näringsministern, eftersom det rör personer som har stått långt ifrån ordinarie arbetsmarknad och får en ny chans till arbete genom socialt företagande. Men ej heller där har något presenterats, vilket gör att många i fas 3 som även funnits i arbetsintegrerande sociala företag inte får vara kvar men får inget i stället.

Kristdemokraterna vill se ett samhälle där människor får jobba 100 procent av sin förmåga. Att därför få komma ut i arbete på ett arbetsintegrerande socialt företag eller på arbetsträning där eller i andra företag och verksamheter, med sin befintliga ersättning i botten – oavsett om det är försörjningsstöd, aktivitetsersättning etc – betyder oerhört mycket.

Någonstans måste karriären i arbetslivet börja eller kunna fortsätta om man haft arbetshinder under längre tid av olika skäl. Nu riskerar tusentals personer både sina ersättningar och sina möjligheter att komma vidare i sin strävan efter ett arbete. Om det är på två, fyra, sex eller åtta timmar om dagen spelar ingen roll. Det ska handla om den förmåga varje person har.

Penilla Gunthers fråga till arbetsmarknadsministern är:
Var är det tänkt att de drygt 100 000 långtidsarbetslösa ska få sin arbetsträning, praktik eller anställning om varken löftet om insatser för arbetsintegrerande sociala företag eller extratjänsterna infrias?

Text: Penilla Gunther
Foto: Kristian Pohl, Regeringskansliet

Interpellation:
Är en fråga i riksdagen eller annan folkvald församling från en enskild ledamot till en ansvarig politiker. Ibland leder en interpellation till en debatt mellan den som ställer interpellationen och den ansvariga, som är representant för exempelvis den styrande koalitionen i en kommun, ett landsting eller Sveriges regering.

 

Följ debatten vidare:
Ylva Johanssons svar kommer efter riksdagsmöte att publiceras i september månad på riksdagens hemsida, liksom eventuell debatt, som äger rum på riksdagssammanträdet.

Se den här:
http://www.tinyurl.com/zfe3erg

Vi kan stoppa gympamobbning

1233333Det finns inte någon vuxen, som skulle acceptera en enda gång den situation, som hundratals, kanske tusentals elever möter varje dag med anledning av sina idrottslektioner.

Det förekommer omklädningsrum där elever tvingas vistas, som facket på en arbetsplats för vuxna aldrig hade accepterat. Ja förmodligen, till och med omklädningsrum, som hade stängts av skyddsombudet, på grund av allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa.

Jag vädjar till föräldrar och idrottslärare när elever ”skolkar” och ofta ”glömmer” sina gymnastikkläder hemma. Ta alltid reda på den egentliga orsaken.

Personligen har jag full förståelse för att många mobbade elever uteblir från sina idrottslektioner. Det handlar om mental överlevnad och/eller att slippa bli fysiskt skadad.

I samband med dessa tillfällen är det mycket av mobbning och kränkning som florerar. Barn och ungdomar som vid av och påklädning, inkluderat i duschen får möta sina plågares crescendo.

Några exempel från min egen mångåriga erfarenhet.
*Ingen elev skall behöva skriva som i det här brevutdraget. ”Värst var det då vi hade idrott. De slog mig i duschen tills jag låg nere på golvet. Då ställde de sig runt omkring mig och kissade på mig”.

*Ingen elev skall efter en lektion behöva komma in i omklädningsrummet och hitta alla sina kläder dyngsura på golvet. Samtidigt som andra elever skrattar och någon säger: ”Du behöver inte duscha. Det har vi fixat åt dig.”

*Ingen elev skall med våld behöva bli tvingad in i duschen med kläderna på.

*Ingen elev skall behöva höra nedsättande omdömen om sin kropp och utseende.

*Ingen elev skall behöva få sitt huvud nedtryckt i toalettstolen samtidigt som någon spolar.

*Ingen elev skall behöva bli fotograferad eller filmad vid omklädning eller duschning, och höra hot om att det skall läggas ut på sociala medier. Hot som ibland förverkligas.

*Ingen elev skall behöva bli av med värdesaker.

*Ingen elev skall behöva få sina kläder förstörda.

För att komma tillrätta med problemen i samband med idrottslektioner krävs ingen ny antimobbningskonferens eller ännu en anti-mobbningsgala. Åtgärderna kan ibland, om viljan finns, utföras utan längre tidsspillan.

Det skall alltid vara med en vuxen i omklädningsrummen, både före och efter varje lektion.
Jag hävdar med emfas, att om skolledningen på en skola vill genomföra detta, så kan de också lösa det schematekniskt.

Förbjud mobiler med sina kameror i omklädningsrummen.

Det skall vara möjligt för varje elev som duschar att ha en dörr att stänga om sig, eller åtminstone ett draperi att dra för. Att kunna duscha ensam utan andras insyn och kommentarer har med den personliga integriteten att göra.

Huvudansvaret för förändringsarbetet, när det gäller elevers situation i samband med idrottslektioner lägger jag på skolledare, och i förlängningen huvudmännen, kommuner och friskolors ägare.

Föräldrar uppmanar jag, att stå upp för sina barns och ungdomars självklara rättigheter.
Ge er inte, jaga, metaforiskt uttryckt, rektorer och huvudmän med blåslampa, om det behövs.

Text: Christer Olsson
Leg. Psykolog, föreläsare och författare bland annat till boken: “Verktyg mot mobbning och kränkning”.
Foto: Privat

Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering vid psykisk ohälsa

1234Alina Koltsova är socialliberalt sinnad grön liberalfeminist och aktiv samhällsdebattör. Hon menar att vi bör tänka nytt kring psykisk hälsa och den psykiatriska sjukvården.

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta med er på en ytterst obekväm resa i ämnet, som gärna undviks.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, före detta psykiatripatient som grundat nätverket Demokratisk Psykiatri. Han har föreläst om ämnet världen runt i femton års tid, idéerna har nått så långt att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt. Internationell litteratur har också snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas.

Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter, för att på så sätt omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln.

Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att kunna fungera i vardagen och att vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och att medicinera dem.

De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin, vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem.

Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert Anna Odells skandalomsusade projekt Okänd Kvinna från 2009, då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron, som hon förvisso tidigare upplevt, och lurade S:t Görans psykakut i Stockholm. Visst kan man kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när väl irritation och ilska lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.

Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt.

De som behöver medicin ska absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet.

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det.

Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper, särskilt bland ungdomar och minoriteter.

Nuförtiden finns ideella organisationer som Suicide Zero, vilka hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra.

Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör den psykiatriska vården moderniseras.

Text: Alina Koltsova
Illustration: Peter Sundström

Hata inte min organisation

Kommuner och företag har blivit allt mer mån om hur man presenterar sig gentemot offentligheten. Likt en hudyta som måste jämnas ut med botox och Photoshop, vill en organisation framstå som perfekt inför media och medborgare. Till vilket pris kommer denna utveckling? Detta undrar ASP Bladets redaktör i denna månads debattartikel.

Det är antagligen dömt att sluta som en bisats i näthatsdiskussionen, den om att Svenskt näringsliv hakat på uppmärksamheten och vill se företag skyddade mot hat med lagbokens hjälp. Det är lätt att anse att begreppet håller på att svälla över, för att göra slut på sig själv med hjälp av de cyniker som vill utnyttja situationen, istället för att diskutera stävjande av det vidriga beteende som många kvinnor har stött på via nätet och annorstädes.

Problemet är som följer: väldigt få lär sig att korrekt hantera kritik, allra minst verkar detta ibland gälla de stora organisationer som tillhör näringsliv eller det offentliga. När en rad svenska dokumentärfilmare ville skildra fruktföretaget Doles smutsiga affärer, reagerade företaget med ett batteri av juridik och ville tysta dessa röster. När anställda slår larm om missförhållanden på en arbetsplats händer det att företaget avskedar dem – istället för att möta det verkliga problemet. Vi skjuter budbärarna, helt enkelt. Detta är ett välkänt fenomen, även i Sverige.

För när kritik kommer, och någon gång kommer den att uttryckas, är det ack så frestande att sluta sig, likt en mussla, för att säga att den som kritiserar inte bara har fel i sak – utan gör fel genom att kritisera organisationen.

Ibland innehåller även anställningsavtal så kallade lojalitetsklausuler, där den anställde förbinder sig att inte tala negativt om organisationen med media. Det kan för en del verka rimligt, framförallt utan närmre granskning. Syftet är till ytan delvis att fostra en laganda och skapa känsla av sammanhållning.

Men vi får inte bortse från risken att berättigad kritik kan framkomma, som tystas genom dylika arrangemang. Bland annat när det syftar till att folk ska ”sitta still i båten” när det kommer till personalpolitiska förhållanden. Någon mellanchef får höra uppifrån att någon kritiserat användandet av skattemedel i kommunen, en anställd slår vakt om allvarliga missförhållanden – detta anses framställa organisationen i dålig dager. I händerna på denna chef, sätts vapen som värdegrund och lojalitet för att skapa det som uppfattas som arbetsfrid.

Du bidrar till dålig stämning
Det behöver givetvis inte vara så dramatiskt. Men tendensen är tydlig, arbetstiden anses inte vara över när en anställd slutar arbetsdagen – du representerar företaget / organisationen i allt du gör. Vi får inte blunda från att det finns ett anti-demokratiskt element i denna tanke då den inbegriper krav på lojalitet. Delvis missar den också faktiskt den reella nytta kritik faktiskt kan utgöra för en organisation.

Och faktiskt, i detta sammanhang liknar det inte så lite de religiösa krav från vissa företrädare för Islam och Kristendom, som kräver blasfemilagar – vilket innebär att hädande av religion är kriminellt enligt lag. Tystnaden som riskerar sänka sig i samtalen kan få betydligt värre konsekvenser än den eftersträvade ”goda stämning” en arbetsgivare vill se runt fikabordet.

För poängen är att kritik, även sådan som inte alltid uttrycks på ett helt och hållet konstruktivt sätt, kan vändas till en hävstång för ökad insikt om brister – och därmed utgöra grogrund för förbättringar. Det handlar delvis om hur mottagaren, kollektivet och ledningen, hanterar åsiktsbrytningar internt och externt. De röster som kritiserar en organisation med avsevärd makt, upplever sig ofta tvingad av egen patos och civilkurage att låta sin röst höras. Inte sällan drivs personen av ett utpräglad rättstänkande och ångest inför sakernas tillstånd, något som sällan belönas.

Kärleksfull kritik
En organisation, kommun eller ett företag som förmår att bejaka kritikerns intresse av en väl fungerande verksamhet förmår att lättare undvika bli statisk och därmed stagnera, och också kanalisera denna kritiska anda i en dialogisk, rörelse mot ökad dynamik och rikare, inre kommunikation.

Och detta mina vänner, är precis motsatsen till vad vi egentligen bör betrakta som hat, förtal och förakt. Ord som hat ska reserveras för betydligt värre saker. De som drivs av stor kärlek gentemot det uppdrag man uppfattar att den egna verksamheten bör stå för, är snarare det ”jordens salt” som ordspråket lyder.

En avslutande tanke: i en välfungerande organisation, kommer även där olika åsikter och kritik uppstå – i ett öppet samtalsklimat så stärks möjligheten för organisationen att utvecklas på ett sådant sätt att missförhållanden lättare kan avstyras, och de som arbetar eller har insyn kommer att våga låta sina kunskaper berika verksamheterna. Mottagaren bör anses äga en plikt att inte låta sin makt bestraffa de som bryter mot de dominanta värderingarna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin