Etikettarkiv: diagnos

Livet är större än skolan

9999Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

555

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

”Är du en psykopat?”

Det går en psykopat lös! Tidningarna skriker ut sitt budskap. Kvällspressens löpsedlar jagar oss med sina rubriker om farliga personer. Om man ska tror på allt som skrivs så finns psykopaten, smygande, i buskarna, väntande på att hoppa på första bästa offer.

Rädslan för psykopater kan liknas vid vargskräcken. Vargar och psykopater verkar finnas överallt men få har sett någon. Vad skapar denna rädsla? Ett samhälle där misstänksamhet råder och allt som verkar udda och annorlunda avfärdas?  Där lika favoriseras på bekostnad av det som är olika och främmande?

Hur förklarar man psykopati? För det första är psykopati egentligen en personlighetsstörning. Det är ingen sjukdom som exempelvis bipolär sjukdom eller schizofreni.

Det finns ett antal kännetecken som beskriver en person som med psykopatiska drag. Nationalencyklopedin beskriver på följande sätt: ”Psykopati kan visa sig på olika sätt; det gemensamma är att tankeverksamheten har en stark betoning på egna önskemål och behov.” Detta leder till att personen har svårt att känna empati gentemot sina medmänniskor.

Nationalencyklopedin förklarar vidare att psykopati kan ha genetiska orsaker, men även ogynnsamma uppväxtförhållanden och tidiga hjärnskador kan spela in.

Eftersom diagnoser är i allmänhet luddiga och vida kan de flesta av oss känna igen oss i delar av dem. Risken finns då att vi feltolkar och tror att grannen beter sig psykopatisk eftersom han eller hon beter sig på ett ”suspekt” sätt.  Det krävs expertis för att fullt ut begripa och sätta säkra diagnoser.

Snabba och enkla självdiagnoser
När jag samlade information till den här artikeln, ramlade jag på ett test på passagen.se. Där hittade jag ett psykopattest med rubriken ”Är du en psykopat”. Efter elva frågor med tre svarsalternativ för varje, ges svaret om man är psykopat eller inte. Snabbt, enkelt och behändigt.

I Aftonbladet kunde man för några år sedan läsa en artikel under rubriken ”Testa själv – är din kollega psykopat”. ”Tar din arbetskamrat åt sig äran för arbetet som du utfört? Det kan vara ett tecken på att han är psykopat”, skriver Aftonbladet.

Artikeln ackompanjeras av en checklista som en hjälp i att upptäckta om du har en arbetskamrat som möjligen är en psykopat. Allt låter väldigt enkelt. Svara på några frågor i en dagstidning och du vet vem du ska väja för i korridoren, vem du inte ska sitta bredvid i lunchrummet.

Kan verkligen ett enkelt test avgöra om en person är psykopat?  Självklart inte! Enligt psykologiguiden.se krävs det mer än så. Den menar för att kunna ställa en bra diagnos krävs att man upptäcker de psykopatiska dragen i barndomen. Utifrån en psykodiagnostik lista med utmärkande drag för psykopati analyseras individen ingående. Det är ett långsiktigt och grundligt projekt som inte kan göras med några enkla frågeställningar i Expressen eller Aftonbladet.

Medielogikens pris är ett exkluderande samhälle
Massmedier förenklar gärna komplexa begrepp och förhållanden. På gott eller ont görs detta i alla medier. Det är en del av medielogiken. Medielogik är det sätt som medierna fungerar och hanterar nyhetshändelser.

Förenkling är inget som nödvändigtvis är negativt. För att förmedla ett komplicerat budskap behövs ett enklare språk som de flesta förstår, psykopati är inget undantag.

Avigsidan är att grova förenklingar föder fördomar. Det kan leda till att vi får ett samhälle som är baserat på rädsla för det okända. Förenklingar av det grövre slaget tenderar att trivialisera ämnet och debatten. I längden är det ingen som vinner på detta.

Massmedier lever ofta på det sensationella för att skapa ett intresse. Kvällstidningarna brukar hävda att man skriver det folk vill läsa. Nyhetshändelserna i sig ska ju täckas men det är hur man förmedlar nyhetshändelserna. Det sensationella får alltför ofta sitta vid ratten och styra, medan det viktiga och ömmande snällt placera får sig i baksätet.

När begrepp som psykopati och liknande värdeladdade reduceras till skällsord i debatt och dagligt tal har samhället förlorat. Det är ingen som vill bli kallad psykopat men vi kastar gärna ordet i ansiktet på dem som vi ogillar.

Medier är med och skapar de gemensamma referensrammar som samhället behöver för att fungera. I stället för att göda fördomar borde massmedia vara med att skapa ett samhälle som är inkluderande och inte exkluderande.

Text: Henrik Sjöberg

Aspergerforum – home of the nerds?

Aspergerforum är ett diskussionsforum på Internet för personer med Aspergers syndrom (AS). AS är en del av autismspektrum och kan enkelt förklaras som autism hos personer som inte har en utvecklingsstörning.

Aspergerforum startades som ett privat initiativ av Andreas Liebert i februari 2005, eftersom hans son vid ca sju års ålder fick diagnosen Aspergers syndrom. Sajten hackades under samma år och databasen förstördes, så de äldsta inläggen är från slutet av 2005.

Liebert berättar att det i slutet av 2004 kom en fråga om en mötesplats på nätet för en föräldragrupp till ungdomar som deltog i fritidsverksamhet för aspergare. Eftersom det inte fanns något specifikt svenskt diskussionsforum riktat till personer med diagnosen fick sajten den inriktningen från start från start, där föräldragruppen blev hänvisad till en privat avdelning. Ett svagt intresse ledde dock snabbt till att föräldragruppen föll bort och forumet blev en renodlad mötesplats för aspergare och likasinnade. Idag är Aspergerforum Sveriges i särklass största mötesplats för aspergare och dessutom helt oberoende i förhållande till organisationer och andra särintressen.

Det finns 4 000 registrerade medlemmar på Aspergerforum, men antalet aktiva är naturligtvis lägre. Sajtens största läsekrets är oregistrerade gäster som hittar dit via företrädesvis sökmotorer som Google och har omkring 5 000 besökare om dagen. Forumet innehåller drygt en halv miljon inlägg i 15 800 trådar och i genomsnitt skrivs omkring 250 nya inlägg varje dag.

Aspergerforum har en del skumma diskussioner, såsom Torgny Lindgren, kundvagnar och Klapa snel hest, Internethumor som är svår att förklara. Det finns trams, många blandar seriösa inlägg med flippade. Många har specialintressen, fanatiska intressen, och kan inte låta bli att skriva om dem i var och varannan tråd. Många söker kunskap och får bra svar ur flera synvinklar från personer med Aspergers, detta är i synnerhet viktigt för nydiagnosticerade, men även för äldre rävar.

Aspergerforum är en stor kunskapskälla

Forumet utgör en gemenskap och det anordnas träffar runt om i Sverige, bland annat en i Karlstad i fjol.  En person skriver att forumet är bra för den sociala hälsans skull och för att kunna hjälpa andra. De som använder sajten har oftast en egen Aspergerdiagnos, men består även av dem som misstänker de har AS, väntar på utredning, är föräldrar till barn med AS eller andra relaterade. En annan person beskriver att Aspergerforum består av konstiga typer, märkliga personer, avvikare, outsiders och en normal person. Han själv.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Privat

Huntingtons sjukdom

Huntingtons sjukdom är en ärftlig, fortskridande neuropsykiatrisk sjukdom som beror på störd funktion hos nervceller i hjärnan. Den leder till en kombination av neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Vanligtvis börjar dessa visa sig mellan 30 och 50 års ålder.

Sjukdomen har fått sitt namn efter den amerikanske läkaren George Huntington, som beskrev den 1872. Redan på 1500-talet hade sjukdomen beskrivits som danssjuka på grund av de snabba, okontrollerade rörelser den kan medföra. Numera används benämningen Huntingtons sjukdom, eftersom de ofrivilliga rörelserna bara är ett av flera symtom. Det finns också en ovanlig, juvenil form av Huntingtons sjukdom som visar sig före 20 års ålder. Mellan 3 och 10 procent av alla med sjukdomen har denna tidiga form.

Förekomst , orsak och ärftlighet

Huntingtons sjukdom finns hos mellan 6 och 12 personer per 100 000 invånare. Uppskattningsvis finns det mellan 800 och 1 000 personer med sjukdomen i Sverige. Den förekommer lika ofta hos kvinnor som hos män. Sjukdomen uppkommer på grund av en genmutation och är ärftlig. Om den ena föräldern har sjukdomen blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Symtom

Sjukdomsbilden vid Huntingtons sjukdom varierar från person till person, liksom tiden för när symtomen först visar sig. Den omfattar många olika symtom som har det gemensamt att de är orsakade av förändringar i hjärnan. Rörelseförmågan påverkas, vilket innefattar både ofrivilliga och viljemässigt styrda rörelser. Förändringarna i hjärnan påverkar också kognitionen, det vill säga förmågan att förstå och hantera information. Även beteendet och personligheten påverkas. Den genomsnittliga överlevnadstiden efter insjuknandet är 20 – 25 år, men de individuella variationerna är stora. Komplikationer från andningsorganen är en vanlig dödsorsak, till exempel lunginflammation eller kvävning orsakad av mat som av misstag hamnat i luftvägarna.

Sjukdomens indelning i olika faser

Sjukdomsutvecklingen vid Huntingtons sjukdom kan grovt delas in i fem olika faser, utifrån sjukdomens utveckling och graden av funktionsnedsättning. De olika faserna överlappar varandra. Det finns stora individuella variationer mellan personer i samma fas av sjukdomen, liksom hur snabbt sjukdomsförloppet är i de olika faserna.

  • tidig fas
  • tidig komplikationsfas
  • sen komplikationsfas
  • avancerad sjukdomsfas
  • omvårdnadsfas

Diagnostik

Diagnosen ställs genom en neurologisk undersökning med ledning av de karaktäristiska symtomen. Den bekräftas sedan med DNA-analys.  Huntingtons sjukdom diagnostiseras vanligtvis i vuxen ålder, ofta flera år efter att de första symtomen gett sig till känna.

Testning av anlagsbärare

Om man har en förälder med Huntingtons sjukdom finns möjlighet att undersöka om man bär på det skadade arvsanlaget eller inte. Testningen ger däremot inte svar på när sjukdomen kommer att visa sig eller hur sjukdomsförloppet kommer att bli. Det vanligaste motivet för att testa sig är att ta reda på om man själv löper risk att utveckla sjukdomen. Ett annat är att skapa visshet för sina barns skull. Den egna familjeplaneringen är också ett skäl för testning. I Sverige har test för Huntingtons sjukdom varit möjliga sedan 1993. Den samlade erfarenheten, både i Sverige och internationellt, är att de flesta hanterar vetskapen om att de bär på det förändrade anlaget på ett bra sätt.

Behandling/åtgärder

Behandlingen vid Huntingtons sjukdom består i att lindra symtomen, motverka och kompensera för funktionsnedsättningar samt ge stöd och god omvårdnad. Mycket forskning pågår för att få fram läkemedel som kan senarelägga sjukdomsdebuten och bromsa sjukdomsutvecklingen, och långt framskridna läkemedelsstudier pågår.

Övrigt

Eftersom sjukdomen gör att många olika funktioner påverkas, både kognitiva, psykiska och motoriska, försämras förmågan att köra bil. Det är därför viktigt att detta bedöms vid de regelbundna läkarbesöken. Läkaren är skyldig att anmäla misstänkt olämplighet för bilkörning till länsstyrelsen. Om det råder osäkerhet om den enskildes körförmåga finns det på större orter speciella trafikmedicinska enheter med stor erfarenhet av att utreda körförmågan vid olika typer av funktionsnedsättningar. Även lämpligheten att inneha vapen bör bedömas.

Text: Kajsa Jansson

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek
Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Darwin, diagnosen & det normala

En gång i tiden delade vår egen Carl von Linné in växter i separata grupper och arter. Allting har sin egen plats, skapat av Gud som färdigt och åtskilt sinsemellan. När vi idag ställs inför det faktum att vi är olika, får vi samtidigt inte glömma att vi är likvärdiga och del av samma mänsklighet.

Mallens trygghet finns där, och har antagligen alltid gjort det. Jag upplever den själv i min önskan att strukturera min tillvaro och känner igen den i djupet av vår västerländska civilisations vilja att katalogisera och särskilja arter som distinkt olika från varandra. Vi människor ser, uppför oss och tänker ibland olika; det är en viktig insikt. Men om vi tror att det är mer som skiljer oss åt än som förenar oss, är vi samtidigt ute på hal is.

Charles Darwin var en av de viktigaste rösterna – som för snart 200 år sedan – bidrog till att ställa denna föreställning om alltings eviga separation och åtskillnad på ända. Tvärtemot vad vi ibland kan tycka och tänka finns det inga eviga fasta kategorier i den darwinska evolutionen. Liksom olika exemplar av havstulpaner skiljer sig åt gör även människan som individer det. Över tid blir också skillnaderna större inom arter som helhet. Varför? Jo, på grund av evolutionen.

Även vi människor är som art i konstant utveckling och har bättre förutsättningar för överlevnad om vi är anpassade till vår tillvaro. Huruvida en person med exempelvis Aspergers syndrom eller adhd är mer eller mindre anpassade till vårt nuvarande samhälle, är tvärtemot vad vi ofta kan anta, en öppen fråga. Det beror på hur samhället ser ut, samt om individen kan hitta fruktbara strategier för att navigera det.

Det är inte så konstigt att den värdering psykiatrin lägger i en diagnos skiljer sig från värderingen den diagnostiserade har, samt hur samhället runtomkring förhåller sig. Detta fenomen avslöjas i jämförelsen mellan kvällstidningarnas psykjournalistik – där mord ibland förklaras med brottslingens diagnosbild – och det sökande efter respekt och acceptans som både brukarföreningar och individer eftersträvar.

Psykiatriska begrepp som flyttfåglar

Från psykiatrins rum sker en migration av begrepp som autism, schizofreni och adhd. De flyttar likt fåglar ut från sin skyddade verkstad ut i samhället. Människor anammar sen begreppen och betydelserna skiftar och får ny mening. Väldigt påtagligt sker det när människor använder diagnoser som skällsord: ”jävla dampunge”, eller ”du är ju helt schizo” är exempel. Ord som jag själv har hört uttalas och som antagligen inte är unika för min egen livserfarenhet.

Detta är alltid risken när vi identifierar ett annorlundaskap; när vi likt Linné konstaterar att det finns skillnader oss emellan. Liksom vi kan identifiera stödbehov blir människor samtidigt lättare att utesluta, utrota och stigmatisera. Även Darwins idéer om kontinuerlig variation inom en art migrerade en gång i tiden från de brittiska öarna till Tyskland, där det snappades upp av mer spekulativa filosofer, som sökte bekräfta sin naturliga överlägsenhet gentemot vad man uppfattade som underlägsna raser.

Dåtidens fasta kategorier gav upphov till att man ordnade mänskligheten i en strikt hierarki. Överst placerades givetvis germanerna och längst ner förpassades negrerna – de svarta och underlägsna. Darwins iakttagelse om survival of the fittest (den bäst anpassade överlever) förvreds till survival of the strongest (den starkaste överlever). En helt livsfarlig tankebrygd kom det att visa sig med historiens facit i hand.

När vi nu har en psykiatri som har för avsikt att kartlägga och identifiera funktionshinder i psykiatriska termer, finns även riskerna där och lurar bakom hörnet. Ställt inför faktum att vi är olika, kan vi välja att bejaka detta och stödja varandra i eventuella svårigheter, eller satsa på en kapplöpning mot det normala.

Det normala är föränderligt

Det råder ingen tvekan om att det kan finnas stora nyttigheter i att få en diagnos, framförallt när den leder fram till behandling, samtal och stöd som det kan finnas behov för. Det kan också vara självterapeutiskt och upplevas som en befrielse. ”Jag är inte ointelligent eller dum, bara annorlunda!”. Men taget ur sitt sammanhang kan det också förenkla en människa – och genom att bli ett självändamål förklara skeenden som behöver andra redskap än de psykiatriska.

De glasögon vi tolkar normalitet är också den stadd under förändring. Precis som imperier faller och lämnar plats för nya nationer och samhällssystem, utvecklas vårt synsätt på vad det innebär att vara människa. Precis som människan självt, för att återigen tala med Darwin; mannen som insåg att de fasta kategorier Linné tyckte sig se egentligen var bräckliga, och i vart fall inte eviga.

Vi behöver ett vaccin mot främlingsskräck och hat i den psykiatriska terrängen. Ett skulle kunna vara att påminna oss själva och andra om att det vi identifierar som funktionshinder är ett utslag för en människomångfald. Om vi tolkade den psykiatriska världen utifrån detta perspektiv kanske vi skulle komma fram till att det handlar om något ganska odramatiskt, snarare än något abnormt och otäckt.

Med det synsättet kunde kanske frågan om diagnosernas vara eller icke-vara nyanseras till att påminna oss om inte bara det som särskiljer oss, utan även det som förenar. Bakom bokstavskombinationerna finns något större, en ganska bräcklig och bred mänsklighet som innefattar en oerhörd rikedom. Det som idag anses onormalt och icke-åtråvärt kan imorgon betraktas som det normala och sköna.

Text: Robert Halvarsson

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson