Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Darwin, diagnosen & det normala

En gång i tiden delade vår egen Carl von Linné in växter i separata grupper och arter. Allting har sin egen plats, skapat av Gud som färdigt och åtskilt sinsemellan. När vi idag ställs inför det faktum att vi är olika, får vi samtidigt inte glömma att vi är likvärdiga och del av samma mänsklighet.

Mallens trygghet finns där, och har antagligen alltid gjort det. Jag upplever den själv i min önskan att strukturera min tillvaro och känner igen den i djupet av vår västerländska civilisations vilja att katalogisera och särskilja arter som distinkt olika från varandra. Vi människor ser, uppför oss och tänker ibland olika; det är en viktig insikt. Men om vi tror att det är mer som skiljer oss åt än som förenar oss, är vi samtidigt ute på hal is.

Charles Darwin var en av de viktigaste rösterna – som för snart 200 år sedan – bidrog till att ställa denna föreställning om alltings eviga separation och åtskillnad på ända. Tvärtemot vad vi ibland kan tycka och tänka finns det inga eviga fasta kategorier i den darwinska evolutionen. Liksom olika exemplar av havstulpaner skiljer sig åt gör även människan som individer det. Över tid blir också skillnaderna större inom arter som helhet. Varför? Jo, på grund av evolutionen.

Även vi människor är som art i konstant utveckling och har bättre förutsättningar för överlevnad om vi är anpassade till vår tillvaro. Huruvida en person med exempelvis Aspergers syndrom eller adhd är mer eller mindre anpassade till vårt nuvarande samhälle, är tvärtemot vad vi ofta kan anta, en öppen fråga. Det beror på hur samhället ser ut, samt om individen kan hitta fruktbara strategier för att navigera det.

Det är inte så konstigt att den värdering psykiatrin lägger i en diagnos skiljer sig från värderingen den diagnostiserade har, samt hur samhället runtomkring förhåller sig. Detta fenomen avslöjas i jämförelsen mellan kvällstidningarnas psykjournalistik – där mord ibland förklaras med brottslingens diagnosbild – och det sökande efter respekt och acceptans som både brukarföreningar och individer eftersträvar.

Psykiatriska begrepp som flyttfåglar

Från psykiatrins rum sker en migration av begrepp som autism, schizofreni och adhd. De flyttar likt fåglar ut från sin skyddade verkstad ut i samhället. Människor anammar sen begreppen och betydelserna skiftar och får ny mening. Väldigt påtagligt sker det när människor använder diagnoser som skällsord: ”jävla dampunge”, eller ”du är ju helt schizo” är exempel. Ord som jag själv har hört uttalas och som antagligen inte är unika för min egen livserfarenhet.

Detta är alltid risken när vi identifierar ett annorlundaskap; när vi likt Linné konstaterar att det finns skillnader oss emellan. Liksom vi kan identifiera stödbehov blir människor samtidigt lättare att utesluta, utrota och stigmatisera. Även Darwins idéer om kontinuerlig variation inom en art migrerade en gång i tiden från de brittiska öarna till Tyskland, där det snappades upp av mer spekulativa filosofer, som sökte bekräfta sin naturliga överlägsenhet gentemot vad man uppfattade som underlägsna raser.

Dåtidens fasta kategorier gav upphov till att man ordnade mänskligheten i en strikt hierarki. Överst placerades givetvis germanerna och längst ner förpassades negrerna – de svarta och underlägsna. Darwins iakttagelse om survival of the fittest (den bäst anpassade överlever) förvreds till survival of the strongest (den starkaste överlever). En helt livsfarlig tankebrygd kom det att visa sig med historiens facit i hand.

När vi nu har en psykiatri som har för avsikt att kartlägga och identifiera funktionshinder i psykiatriska termer, finns även riskerna där och lurar bakom hörnet. Ställt inför faktum att vi är olika, kan vi välja att bejaka detta och stödja varandra i eventuella svårigheter, eller satsa på en kapplöpning mot det normala.

Det normala är föränderligt

Det råder ingen tvekan om att det kan finnas stora nyttigheter i att få en diagnos, framförallt när den leder fram till behandling, samtal och stöd som det kan finnas behov för. Det kan också vara självterapeutiskt och upplevas som en befrielse. ”Jag är inte ointelligent eller dum, bara annorlunda!”. Men taget ur sitt sammanhang kan det också förenkla en människa – och genom att bli ett självändamål förklara skeenden som behöver andra redskap än de psykiatriska.

De glasögon vi tolkar normalitet är också den stadd under förändring. Precis som imperier faller och lämnar plats för nya nationer och samhällssystem, utvecklas vårt synsätt på vad det innebär att vara människa. Precis som människan självt, för att återigen tala med Darwin; mannen som insåg att de fasta kategorier Linné tyckte sig se egentligen var bräckliga, och i vart fall inte eviga.

Vi behöver ett vaccin mot främlingsskräck och hat i den psykiatriska terrängen. Ett skulle kunna vara att påminna oss själva och andra om att det vi identifierar som funktionshinder är ett utslag för en människomångfald. Om vi tolkade den psykiatriska världen utifrån detta perspektiv kanske vi skulle komma fram till att det handlar om något ganska odramatiskt, snarare än något abnormt och otäckt.

Med det synsättet kunde kanske frågan om diagnosernas vara eller icke-vara nyanseras till att påminna oss om inte bara det som särskiljer oss, utan även det som förenar. Bakom bokstavskombinationerna finns något större, en ganska bräcklig och bred mänsklighet som innefattar en oerhörd rikedom. Det som idag anses onormalt och icke-åtråvärt kan imorgon betraktas som det normala och sköna.

Text: Robert Halvarsson

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson

Adhd-flickor går under radarn – Diagnoskriterier utformade efter pojkars störningar

Traditionellt har adhd-diagnosen kopplats till bråkiga, överaktiva pojkar. Denna syn på besväret har varit så förhärskande att många kommit tro att problemet endast gäller just pojkar. Forskningen har missat att även flickor är minst lika drabbade.

Att internationella diagnosmanualer för adhd är utformade efter pojkars beteendestörningar har länge inneburit att flickorna fallit igenom nätet – tills nu. Länge har tre gånger fler pojkar fått adhd-diagnos, men aktuell forskning pekar på att minst lika många flickor har besväret.

Den uppmärksamhets- och koncentrationsproblematik som utgör grunden för en adhd-diagnos är i grunden densamma för både pojkar och flickor. Främsta orsaken till att flickor haft svårt att få sin adhd identifierad är sannolikt att de oftast inte uppvisar samma grad av hyperaktivitet som pojkar.

En utåtagerande pojke både hörs och syns, medan flickorna ofta är passiva och snarare undviker att hamna i centrum. Att många läkare varit okunniga om flickors symtombild har också varit ett problem. Till och med i de fall deras symtom överensstämt med pojkars har de, av någon anledning, haft svårt att få en diagnos.

Underaktiva undgår upptäckt
Hypoaktivitet (underaktivitet) är också ett adhd-kriterie som drabbar båda könen, och effekten tenderar att kamouflera besvären. Hypoaktiva förblir ofta oupptäckta under barndomsåren, och får kliva in i vuxenlivet med en ryggsäck fullpackad med fallgropar och snubbeltråd.

Flickors problem yttrar sig ofta i form av att de glömmer saker, har planerings- och översiktsproblem, är socialt hämmade och kan ha ett kompensationsbeteende, som exempelvis tar sig uttryck i form av en överdriven fokusering på skolarbetet. När pojkar växer brukar deras uppmärksamhetsproblem minska, men hos flickor tycks de kvarstå ända upp i vuxen ålder.

Under tonårsperioden har adhd-flickor större problem än pojkarna vad gäller ångest, depression och låg självkänsla, vilket ofta resulterar i svaga skolresultat.
Man kan spekulera i att flickor och kvinnor med självskadebeteende vandrar runt med en oupptäckt adhd i bagaget. Klart är att de somatiserar mer än pojkarna, då huvudvärk och magont är vanligare hos tonårsflickor.

Fel diagnos leder till felbehandling
Dagens diagnoskriterier måste ändras för att även omfatta flickors besvärssymtom. Vuxna kvinnor med oupptäckt adhd kan under barndomen klara av skolgång och social tillvaro om de har en stabil uppbackning från hemmet.

Med ökad ålder förväntas dock ökat oberoende, och här kan livet lätt börja bli krångligt. Många har problem med att orka sköta en karriär och dessutom ha ett fungerande förhållande, och även om man skulle klara detta så kan tillvaron börja spåra ur när man bildar familj. Då går man i väggen.

Många vuxna kvinnor som vuxit upp med odiagnostiserad adhd har fastnat i ett mellanrum där de å ena sidan vet att något inte stämmer – och söker hjälp – för att sedan bli feldiagnostiserade. Detta leder till felmedicinering som snarare stjälper än hjälper. Rätt diagnos innebär rätt behandling, vilket inte bara ger den drabbade en kraftigt förbättrad livskvalitet, utan sparar även dyrbara samhällsresurser.

Text: Christer Jansson