Etikettarkiv: Diagnoser

Anneli vill se mjukare tag i vården

456546Att förbättra kvalitén i vårdandet av den enskilda individen har blivit en viktig fråga. Anneli Jäderholm som har stor erfarenhet av den slutna psykiatrin, hon har under året rest runt i kommuner och Landsting (SKL) för att uppmärksamma tvångsåtgärderna inom vården och kring den enskilda individen.

Anneli vill på så sätt försöka skapa grogrund för ett bättre bemötande till patienten. I en film som SKL tillgängliggjort på sin hemsida, berättar Anneli om sin svåra tid. Hon har flera diagnoser i sin ryggsäck och vill försöka att skapa mer förståelse mellan psykiatriska vården och människa bakom den sjuke. Anneli reser runt i landet och håller föredrag om hur det kan kännas att bli maktlös och kränkt.

– Jag är faktiskt en människa, säger Anneli och berättar vidare om sin sjukdom och upplevelser av behandlingen i sjukvården.

Att bli behandlad på ett sätt som man upplever kränker den egna personen kan bidra till stor ångest. Om hennes stora ångest när personalen tvångsbältade henne under sina psykoser. Tvångsåtgärder kan anses vara nödvändiga, men det sättet de genomförs på kan se olika ut. Med sin berättelse försöker Anneli sätta namn på känslan, hur kränkt hon tidigare känt sig av behandlingen, att inte bli synliggjord. Men jag vet att de ville mig väl, säger Anneli.

Ingen berättar eller förklarar
Det kan kännas mycket skrämmande, när fem, sex personer sitter grensle över personen som behöver ha tvångsbälte. Det är inte lätt att förstå vad vårdarna gör just då. När ingen pratar eller förklarar för patienten vad som sker i ögonblicket.

Det kan bli mycket ångestframkallande, minnen som stannar kvar i kroppen även när man börjar må bättre igen. Många kan förstå vad som sker med dem under deras psykos men kanske saknar redskap att förmedla sig i det verbala språket till sin omgivning.

Minnen kommer tillbaka och blir ångestladdade, det kan senare bli till ett trauma, när man är tillbaka i sin trygga miljö. Därför har man startat eftersamtal, på olika sjukhus för att försöka komma till rätta med upplevelserna. Alla människor är olika och eftervården måste hitta alternativ, som passar var och en.

Varje gång jag får den lugnande sprutan så dör jag själsligt lite grand, säger Annelie. Hon hoppas på bättre förståelse inom psykiatrin och bättre behandling av de med psykisk ohälsa.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

Anneli Jäderholm har specialiserat sig på föreläsningar kring psykisk ohälsa.
Via sin hemsida http://www.annelijaderholm.se/ marknadsför hon sina föreläsningar för såväl organisationer som företag.

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

barbroDiagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det som uppfattas som normalt, i värsta fall lämnar det dig än mer ensam.

Det skapas nya identiteter. Man presenterar sig med sin diagnos, ursäktar sig gentemot det som kallas normalt, och säkrar därmed en plats av mer förståelse och opåverkan av sin inre cirkel. Den cirkeln som ska skydda dig mot yttre vidare åverkan. Men som egentligen lämnar dig ensam, kanske förstådd, men ensam.

Efter många års upprepade försök att en få förklaring på upprepad beteende problematik. Kom domen. Överläkaren i psykiatrin sträckte en dag ut hela sin hand, riktad mot mig, uttalande ett utrikiskt begrepp. Detta skulle nu förstås och begrundas av mig. Jag hade blivit tilldelad en diagnos.

Utslängd i kylan eller inslängd i elden. Onormaliserad av bättre vetande. Omedelbart exploderade motståndet. Detta tystades ner av mediciner med efterföljande effekter på såväl min omgivning som min intelligens. Efter motstånd kom acceptans. Det finns en bra terapeut. Hon räddade mitt liv. Med den ständiga hemläxan, ta tankarna i motståndet, hitta de motsatta perspektiven. Jag fann dem, i allt.

Omvandling av energi
Efter acceptans kom förändring och nu klingade överläkarens ord som en startsignal. En boxhandske hade träffat mig med kraft. Det visste jag inte då, men kände när tillbakastudsen kom. Den som skulle studsa mig ut till omvandlingen av många begrepp. Inte minst av begreppet diagnoser.

När diagnoser fastställs är nog syftet att inbegripa personen, vars beteende anses vara ofördelaktigt, i nån slags insikt i att hjälp finns att få. De brister deras uppväxt har tillfogat dem eller upplevelser de ofrivilligt har berikats med, finner ett hem för en lösning. Ett kryss har fyllts i.

Indirekt har alla vi med kryssen ifyllda blivit ett stoff för forskning. Både bakåt och framåt i tiden. Vi kan läsa om oss. Vi kan prata om oss. Vi tar del av forskningen och förankrar oss i den. Känner gemenskap.

Plötsligt ska vi möta skepsis. Av de som inte har diagnoser. En del, av de som har blivit erbjudna ett hörn att krypa in i, välkomnar detta och slappnar av. Åker med i förklaringsmodellen. En del sänker ögonbrynen, knappt märkbart. Ett tyst ifrågasättande ägs rum och lägger en otillfredsställande stämning på situationen. En dold konflikt har uppstått. Mellan de som tror, kontra inte tror på denna nya stämpling av folket. Den energin kan omvandlas till bränsle i ditt nya transportmedel – tron på dig själv, och viljan att överbevisa de andra.

Dags att sätta livets matematik främst
I min övertygelse att diagnoserna ställer till lika mycket som de förklarar, ligger en lika stark övertygelse om att själva bakåtlutandet är ett hinder i dagens samhälle. Under inga som helst omständigheter borde dessa diagnoser få användas som ett sätt att slippa undan ansvar. Att det blir till ett verktyg att bygga sin egen fängelsecell. I en reträtt från en strävan att bli frisk finns en stor risk att fastna i utvecklingen.

Endast med din egen kognitiva matematik kan du ta dig ur det greppet. Enkel matematik. Där summan av två positiva tankar bildar en positiv handling. Det driv som människan är rustad med sätts obönhörligt på prov. I framåt processen dras nya variabler in och skjuter in nya pilar. De slår i bästa fall bara hål på luften och stärkta av framgång tappar vi inte fokus.

Nackdelar och fördelar tar varandra i hand
Diagnostiserade människors framfart skapar en effekt, vi byter plats, byter värderingar och främjar nyttiga förvirringar. Man skulle kunna se, med viss ansträngning, överläkarens gest med tillhörande starka ord, som ett smörgåsbord. Plocka det du tycker om. Lämna resten kvar till andra. Jag efterlyser den udda friska människan som håller på att minoriseras i vimlet av dessa excentriska människor. Vi bildar ju tillsammans ett rikt samspel, där minoriteter tenderar att bli mest intressanta.

Tidigare var de diagnostiska modellerna och dess betydelse inte lika stora, eller viktiga. Men de senaste åren har psykiatrin verkligen tagit ut svängarna och segrat. Vi diagnostiserar de som inte finner frågorna och svaren på andra sätt. Vi stänger vissa dörrar genom att hävda att de inte är behandlingsbara. Frågorna och svaren finns där ute, inte i det ensamma hörnet. Med diagnosen som förklaringsmodell istället för försvarsmodell kan man se det som en verktygslåda istället för en dom. Förhoppningsvis ställer sig de diagnosticerade vid smörgåsbordet och känner hungern.

Det egna jaget har fått alldeles för stor betydelse. Att reflexmässigt dessutom skydda sig och begränsa sig, skulle behöva bli satt ur sitt spel – om man vill utvecklas i livet. Man bör istället leta sig utåt och känna vinden av förnyelse, byggt på en nyfikenhet av att se mer.

Placera smockan rätt
Varje gång det förflutna försöker ge dig ett irrelevanta budskap. Använd kängan, skapa din egen relevans. Den som är attraktiv för omvärlden, och därmed också för dig själv. Vi lever i ett anpassat samhälle och det är vi som sätter ramarna, med olika krafter och metoder. Men det är inte sammanhanget som ska sättas in i ditt liv utan du ska placera dig själv i sammanhanget. Nivån bestämmer du och välbehaget kommer som brev på posten. Ställ dig i skottlinjen för din egen smocka. Sätt inte andra där.

Ni som balanserar på linjen mellan förr och nu. Ta två tennisbollar, en i vardera hand. Försök att få något vettigt gjort med dem i handen. Vänd händerna neråt och släpp bollarna. De kommer att vilja studsa upp till dig igen, men ta inte upp dem. Slutligen studsar dem färdigt och stillar sig en bit ifrån dig. Först då kan du ”kicka” undan dem, utom synhåll. Låt förr bli nu. Låt bakåt bli framåt. Ta med dig en kappsäck med något planterbart. Sjung en ny sång och låt dem andra få lyssna på dig. Härmed blir du tilldelad livets diagnos i fritt blås.

Text: Barbro Bruun
Foto: Per Rhönnstad

Till grannarna för det planerade LSS-boendet i Glasberga

Än en gång är det bevisat att det finns alldeles för lite kunskap om Autism och liknande tillstånd. Sen kommunen presenterade planer på att bygga ett LSS-boende i ett villaområde i Glasberga i Södertälje har protesterna vällt in, grannarna vill inte bo i närheten av ett LSS-boende.

”Vi tänker på våra barn som inte kommer att känna sig trygga i sitt eget bostadsområde”

”Vem kommer vilja köpa en tomt vid ett gruppboende?”

”Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?”

Detta är bara några av exemplen av hur grannarna har uttryckt sig i brev till kommunen. Jag mår illa när jag läser sånt här. Det märks hur stor bristen på kunskap egentligen är. Alla känner vi någon med dessa diagnoser även om vi kanske inte vet om det.

Minst ett barn i varje klass har en diagnos, din granne, kassörskan i kassan på Konsum, din kollega på jobbet, en släkting. För vi är helt vanliga människor, fast vi har en diagnos. Många vågar däremot inte prata öppet om sin diagnos på grund rädslan av att blir bemötta på just detta sätt och bli kallade för ”psykiskt nedsatta personer”.

Vi är precis som alla er!
Personer med en diagnoser har både styrkor och svagheter, precis som alla som inte har en diagnos. Men hela tiden får vi stå ut med era negativa attityder, på grund av er bristande kunskap. Vi förstår oss inte alltid på er heller, men vi måste lära oss göra det, bland annat genom att lära oss förstå era sociala regler, för vi ska få en plats i samhället.

Jag kommer gärna till Glasberga och lär er mer om vad det innebär att leva med en diagnos. Vet ni vad jag tror? Då skulle ni inse att jag faktisk är rätt lik er släkting, granne, arbetskamrat, ert barns kompis, kassörskan i kassan på Konsum och inte alls är en farlig människa. Jag är precis lika unik som er.


Text: Joanna Halvardsson

Föreläsare, bloggare, fotograf, speedwaynörd, flickvän, dotter, vän, granne, kattägare, blivande journalist, någon ni kan se på tv i höst.

Obs! Boendet på bilden har ingenting med Glasberga att göra.

Vart tar aspergarna vägen?

Inom psykiatrin används ”diagnosbibeln” DSM-IV (DSM-4) internationellt för att ställa diagnoser. Denna diagnosmanual ändras då och då och i maj 2013 skall den nya versionen DSM-V (DSM-5) komma ut. En skillnad från den nuvarande manualen är att diagnosen Aspergers syndrom kommer tas bort och i stället slås samman med autistiskt syndrom, desintegrativ störning och genomgripande störning i utvecklingen.

Målet med DSM-V är att minska antalet diagnoser, detta är en av anledningarna till varför Asperger tas bort. Man vill även ta bort så många ”UNS-diagnoser” (Utan närmare specifikation) som möjligt. I stället för de flera autismdiagnoser som finns idag så skall de ovan nämnda slås samman till en diagnos: autismspektrumstörning.

Hopslagning av diagnoser

I begreppet autismspektrumtillstånd kommer bland annat autism, Aspergers syndrom och PDD-NOS ingå. Retts syndrom som nu anses ingå i autismspektrum kommer att försvinna från DSM då det anses vara fysiologiskt. Kriterielistan kommer att minska, de symtom som sannolikt kommer gälla är social kommunikation, begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter.

Autismspektrumtillstånd kommer ha subgrupper för att skilja svårigheterna åt: normalvariation, subkliniska symtom, lätt, måttlig och svår.

DSM ges ut av Amerikanska Psykiatriförbundet och den bearbetas nu för att anpassa från den information man fått fram sedan förra revideringen år 2000. Diagnoserna är nu ute på test. Autismspektrumtillstånd kommer få två huvudkriterier för de mest centrala svårigheterna: brister i social kommunikation och interaktion samt begränsade, repetitiva beteenden, intressen och aktiviteter. Det kommer också att finnas två ytterligare kriterier: symtomen måste finnas i tidig barndom och symtomen begränsar och stör personens fungerande i vardagen.

Kriterierna är skrivna på så vis att de ska fånga upp så mycket som möjligt av AST-kriterierna  (Autismspektrumtillstånd) och skall vara okänsliga för begåvningsnivå, språkutveckling i barndomen eller specifika beteenden. Ett kriterium är helt nytt: över- eller underkänslighet för sinnesintryck och för vissa sensoriska stimuli i omgivningen. Kriterierna för ålder finns inte längre, då man i tidigare ålder lättare kunnat anpassa uppgifter för vad barnet klarar av. Kriterierna kräver också, liksom nu, att personer måste ha ett lidande, t.ex. svårigheter i arbetslivet, för att uppfylla kriterierna.

I diagnosen kommer det att finnas olika dimensioner där skall stödbehov, verbal och intellektuell förmåga skall specificeras och det skall framgå om personen har andra diagnoser så som epilepsi eller en mental retardation (utvecklingsstörning). Gruppen kring aspergerkriterierna för DSM-V tycker att det inte finns bevis för att Aspergers syndrom skall särskiljas som egen diagnos, utan är en del i ett kontinuum: några har mer autism och andra har mindre, det finns inga vattentäta gränser mellan diagnoserna.

Kritik i Sverige och utomlands

Många aspergare i Sverige har höjt rösterna mot ändringen. De vill inte bli förknippade med autism och ett funktionshinder mycket svårare än det de har. Isan på diskussionsforumet Viska är emot en sammanslagning av autismspektrumdiagnoserna. Hon vill inte bli förknippad med mannen i filmen ”Rain Man”, hon anser att hon är mer samhällsduglig än så. Trance resonerar annorlunda, han anser att om en person har svåra aspergerdrag så kan det vara rätt att kalla det för autism menar han. Han jämför med lama som inte kan gå, fast att personer med Asperger syndrom också har svåra problem, men att det sitter inuti. De kan ha svåra sociala problem, som gör att saker helt enkelt inte fungerar.

Allen Frances, professor i psykiatri vid Duke University i USA och deltagare i gruppen som tog fram de nuvarande aspergerkriterierna, är rädd att de nya kriterierna kommer leda till en överdiagnostisering då kriterierna inte är tillräckligt specifika för läkarna.

Han anser att man måste ha kunskap om hur definitionerna ska begränsas. Får ”för många”  diagnosen, så kan de funktionshindrade mista möjlighet till den specialvård de behöver.

John, en aspergare på Internet, säger att han var totalt socialt inkompatibel som ung, men att han lärt sig mycket och nu som vuxen kan passera för att vara normal. Han är arg över att aspergerdiagnosen skall tas bort, men är ännu mer arg över att Europa dansar efter den amerikanska diagnosmallens pipor. Låt dem stå ensamma med sina diagnoser tycker han. Dock kommer inte alla aspergare att omdiagnosticeras när nya manualen kommer, utan får behålla sina aspergerdiagnoser såvida inte läkare eller psykologer anser att den nya diagnosen passar bättre.

Slutligen

Sammanfattningsvis tycker jag det är svårt att få en helhet i vad diagnossammanslagningen faktiskt kommer att innebära i praktiken. Kommer fler eller färre diagnosticeras? Kommer det att bli en över- eller underdiagnosticering? Kommer dagens aspergare att få samma hjälp som nu, eller kommer de kanske tvärtom få för mycket hjälp, om de misstas vara gravt autistiska? Kommer nuvarande aspergare uppfattas som utvecklingsstörda när de nämner sin diagnos (nuvarande aspergerdiagnosen förutsätter ju normal eller högre intelligens)? Kommer mildare aspergare ”tappa” sin diagnos helt och hamna mellan stolarna när de mister sin diagnosbaserade rätt till LSS-boenden, tandvårdskort och boendestödjare?

Jag förmodar att det blir någon form av specificering, det måste det. Skillnaden på en person med IQ35 som dunkar huvudet i väggen och en person som ligger på gränsen till att alls få diagnos är himmelsvid.

Text & Illustration: Maria Lundby Bohlin

Direktkommunikation, nyfikenhet och alternativa krislösningar

Jag hörde härom dagen en kvinnlig läkare prata på Sveriges Radio P1. Hon vågade faktiskt, om än lite försiktigt, hävda att de hundratals nya psykiatriska diagnoser som uppstått på senare år i mångt och mycket ett uttryck för åtminstone en tendens till en avart, en ny ”snällhetsfilosofi”.

En företeelse som skulle kunna klassas som i mångt och mycket en ny överkänslighet för normalitet inom ”måendets” alla schatteringar. Mycket av allt det som klassificeras som nya diagnoser skulle enligt denna läkare ligga inom normalitet, normalitet i betydelsen ”så som man kan känna i olika situationer i livet”. Hon pratade om naturlig nedstämdhet och oro som om de skulle vara tillåtna inom vad som kännetäcknas som just det normala!

En liten depression eller kanske en normal nedstämdhet relaterad till händelser i en individs liv klassas alltför ofta som en ”sjukdom”, alltså som något som skall botas istället för att ses som en kris att ta sig igenom och utvecklas av. Detta är enligt den läkare jag citerar ett fenomen som orsakat den lavin av nya diagnoser som näst inpå dagligdags läggs till klassificeringslistorna. Handlar detta kort och gott om ingenting annat än brist på fantasi?

Den fantasi som finns i övermått när det gäller inomparadigmatiska hanteringsmodeller (ex. nya klassificeringar, diagnoser och psykofarmaka) lyser med sin frånvaro när det gäller att hitta nya modeller, eller kanske tillbaka till gamla. En diagnos ger ett färdigt svar på en i de allra flesta fall inte inte sökt och därmed inte ställd och därmed givetvis inte heller besvarad fråga.

Den personliga sociala existensen är inte alltid lätt att uttrycka. I många fall döljs den säkert även för oss själva i och med problematiseringen av ”hur vi är”. Vi kanske dessutom inte kan relatera det till ”hur andra är”. Vi tillåts processer vilka vi inte omedelbart känner. Många av dessa processer är dessutom troligtvis sådana som vi kan leva med, utan att överhuvudtaget känna, i hög utsträckning styra våra s.a.s. ”känslor inför vad vi känner”. Terapi i all ära men de flesta av oss skulle säkerkligen klara oss utan det. Många problem ligger ovanför individnivån, där ord ofta inte räcker till att förmedla vilka vi är. Möten i enlighet med den så att säga den ”öppna bokens självkännedom” är mycket sällsynta.

Idag styrs våra personligheter och våra handlingar av så komplicerade processer på både individ och samhällsnivå att den som önskar en öppen kommunikation i vissa lägen lätt stöter på problem. Dessutom är det så att ju mer som läggs åt sidan, desto mer problematiskt blir det när vi av någon anledning i någon situation kanske kommer i kläm, eller av annat skäl måste söka rätt på detta det som marmorerar våra personligheter och vår vardag.

Det kanske anses som alltför tidskrävande att söka verkliga svar på varför vi inte alltid mår på topp. Kraven på att ”må bra” blir större och större och enligt ovan så har vi inte heller den tid som samhället idag kräver av oss att vi skall kunna offra för att analysera våra, oftast, små kriser. Inte heller läkare tar sig i många fall den tiden utan förutsätter sig kunna se, eller i vissa fall kanske till och med att ignorera problematiken med den bristande transparensen. Det är ju sedan dessutom ofta små kriser som orsakar de större.

I brist på genomskinlighet ställs och skapas nya diagnoser för smärtan som inte getts tid att läka. Många små och stora parametrar av sorg och frustration kan tangeras, blandas ihop eller ha passerat revy i ens liv utan att de små såren har hunnit läka. Många små och omedvetna processer kan vara nog så komplexa. Men vi har, de allra flesta av oss, vågar jag säga, en naturgiven förmåga till läkning.

Vad som inte heller är en sjukdom, men som kan påminna om en sådan är den depression eller tomhet som kan uppstå av just känslan, ”jag har överlevt” och den faktiskt inte alltid helt positiva känsla av att ”Jag dog inte i alla fall” är fullkomligt normala och skall inte, vilket är min erfarenhet att de alltför ofta gör, medicineras och interpunkteras.
Den stora ironin är att det förvisso kan bli sjukdomar av oförlösta kriser. Dessa dilemman som kan generera i sin tur otaliga kombinationer av nya kriser. Med lite otur kan vi alla oavsett yrkeskategori eller position i samhället bli till karikatyrer i ett system vi aldrig lär känna.

Diagnosparaplyet måste bli större för att rymma alla vi som uthärdat, men inte alltid tillåtits arbeta oss igenom, små och stora livskriser. Ord som ”känslighet” och ”skörhet” används nedsättande, samtidigt som ”styrka” är en dygd, en företeelse alltför ”ful” för att prata om och definiera.  Det är kanske lika gott så när allt annat också är svårt att se igenom. Allt detta styrs av just sådana här komplicerade processer.

Misstag som inte alltför sällan begås av psykiatri och socialtjänst, är smärtsamma att ta i. Smärta lär vi oss tidigt i livet att sky som pesten. Misstagen rättas därför sällan till. Det ”snälla” och det ”stöttande” i de samhälleliga institutionerna fungerar dessutom inte alltför sällan. Istället fungerar det repressivt och förutsätter att den som bäddas in i vadd behöver det och har nytta av det, detta ofta i ett läge av underordning.

Pengar, makt, prestige och mycken form av ära genomsyrar vårt sätt att agera gentemot varandra. Möten ansikte mot ansikte är sällsynta. Den respekt, tilltro och nyfikenhet inför vilka vi egentligen är, vilken alla människor förtjänar att få del av, blir föremål för lyser alltför ofta med sin frånvaro.

Hur lätt får vi inte problem när vi slår huvudet i väggen på grund av ouppklarade inter-och intrapsykiska konflikter och missförstånd på alla nivåer och i alla skikt av allt det som bestämmer oss som individer.

Mycket skulle förenklas av att vi kunde ge och få de rätta frågorna i rätt ordning till varandra och detta är mycket svårt ibland. Om konflikterna inom och kring oss själva och samtalen oss emellan gick att lösa med universala medel så skulle mycket vara vunnet. Resten skulle troligtvis kunna gå av bara farten.

Text: Helené Westling-Breutigam

Själen har inget ord

Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.

Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.

Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog.  Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.

Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning.  Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.

Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.

Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.

Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.

Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.

En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.

Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten.  En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.

Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!

Text: Helene Westling Brautigam