Etikettarkiv: Diagnoser

Direktkommunikation, nyfikenhet och alternativa krislösningar

Jag hörde härom dagen en kvinnlig läkare prata på Sveriges Radio P1. Hon vågade faktiskt, om än lite försiktigt, hävda att de hundratals nya psykiatriska diagnoser som uppstått på senare år i mångt och mycket ett uttryck för åtminstone en tendens till en avart, en ny ”snällhetsfilosofi”.

En företeelse som skulle kunna klassas som i mångt och mycket en ny överkänslighet för normalitet inom ”måendets” alla schatteringar. Mycket av allt det som klassificeras som nya diagnoser skulle enligt denna läkare ligga inom normalitet, normalitet i betydelsen ”så som man kan känna i olika situationer i livet”. Hon pratade om naturlig nedstämdhet och oro som om de skulle vara tillåtna inom vad som kännetäcknas som just det normala!

En liten depression eller kanske en normal nedstämdhet relaterad till händelser i en individs liv klassas alltför ofta som en ”sjukdom”, alltså som något som skall botas istället för att ses som en kris att ta sig igenom och utvecklas av. Detta är enligt den läkare jag citerar ett fenomen som orsakat den lavin av nya diagnoser som näst inpå dagligdags läggs till klassificeringslistorna. Handlar detta kort och gott om ingenting annat än brist på fantasi?

Den fantasi som finns i övermått när det gäller inomparadigmatiska hanteringsmodeller (ex. nya klassificeringar, diagnoser och psykofarmaka) lyser med sin frånvaro när det gäller att hitta nya modeller, eller kanske tillbaka till gamla. En diagnos ger ett färdigt svar på en i de allra flesta fall inte inte sökt och därmed inte ställd och därmed givetvis inte heller besvarad fråga.

Den personliga sociala existensen är inte alltid lätt att uttrycka. I många fall döljs den säkert även för oss själva i och med problematiseringen av ”hur vi är”. Vi kanske dessutom inte kan relatera det till ”hur andra är”. Vi tillåts processer vilka vi inte omedelbart känner. Många av dessa processer är dessutom troligtvis sådana som vi kan leva med, utan att överhuvudtaget känna, i hög utsträckning styra våra s.a.s. ”känslor inför vad vi känner”. Terapi i all ära men de flesta av oss skulle säkerkligen klara oss utan det. Många problem ligger ovanför individnivån, där ord ofta inte räcker till att förmedla vilka vi är. Möten i enlighet med den så att säga den ”öppna bokens självkännedom” är mycket sällsynta.

Idag styrs våra personligheter och våra handlingar av så komplicerade processer på både individ och samhällsnivå att den som önskar en öppen kommunikation i vissa lägen lätt stöter på problem. Dessutom är det så att ju mer som läggs åt sidan, desto mer problematiskt blir det när vi av någon anledning i någon situation kanske kommer i kläm, eller av annat skäl måste söka rätt på detta det som marmorerar våra personligheter och vår vardag.

Det kanske anses som alltför tidskrävande att söka verkliga svar på varför vi inte alltid mår på topp. Kraven på att ”må bra” blir större och större och enligt ovan så har vi inte heller den tid som samhället idag kräver av oss att vi skall kunna offra för att analysera våra, oftast, små kriser. Inte heller läkare tar sig i många fall den tiden utan förutsätter sig kunna se, eller i vissa fall kanske till och med att ignorera problematiken med den bristande transparensen. Det är ju sedan dessutom ofta små kriser som orsakar de större.

I brist på genomskinlighet ställs och skapas nya diagnoser för smärtan som inte getts tid att läka. Många små och stora parametrar av sorg och frustration kan tangeras, blandas ihop eller ha passerat revy i ens liv utan att de små såren har hunnit läka. Många små och omedvetna processer kan vara nog så komplexa. Men vi har, de allra flesta av oss, vågar jag säga, en naturgiven förmåga till läkning.

Vad som inte heller är en sjukdom, men som kan påminna om en sådan är den depression eller tomhet som kan uppstå av just känslan, ”jag har överlevt” och den faktiskt inte alltid helt positiva känsla av att ”Jag dog inte i alla fall” är fullkomligt normala och skall inte, vilket är min erfarenhet att de alltför ofta gör, medicineras och interpunkteras.
Den stora ironin är att det förvisso kan bli sjukdomar av oförlösta kriser. Dessa dilemman som kan generera i sin tur otaliga kombinationer av nya kriser. Med lite otur kan vi alla oavsett yrkeskategori eller position i samhället bli till karikatyrer i ett system vi aldrig lär känna.

Diagnosparaplyet måste bli större för att rymma alla vi som uthärdat, men inte alltid tillåtits arbeta oss igenom, små och stora livskriser. Ord som ”känslighet” och ”skörhet” används nedsättande, samtidigt som ”styrka” är en dygd, en företeelse alltför ”ful” för att prata om och definiera.  Det är kanske lika gott så när allt annat också är svårt att se igenom. Allt detta styrs av just sådana här komplicerade processer.

Misstag som inte alltför sällan begås av psykiatri och socialtjänst, är smärtsamma att ta i. Smärta lär vi oss tidigt i livet att sky som pesten. Misstagen rättas därför sällan till. Det ”snälla” och det ”stöttande” i de samhälleliga institutionerna fungerar dessutom inte alltför sällan. Istället fungerar det repressivt och förutsätter att den som bäddas in i vadd behöver det och har nytta av det, detta ofta i ett läge av underordning.

Pengar, makt, prestige och mycken form av ära genomsyrar vårt sätt att agera gentemot varandra. Möten ansikte mot ansikte är sällsynta. Den respekt, tilltro och nyfikenhet inför vilka vi egentligen är, vilken alla människor förtjänar att få del av, blir föremål för lyser alltför ofta med sin frånvaro.

Hur lätt får vi inte problem när vi slår huvudet i väggen på grund av ouppklarade inter-och intrapsykiska konflikter och missförstånd på alla nivåer och i alla skikt av allt det som bestämmer oss som individer.

Mycket skulle förenklas av att vi kunde ge och få de rätta frågorna i rätt ordning till varandra och detta är mycket svårt ibland. Om konflikterna inom och kring oss själva och samtalen oss emellan gick att lösa med universala medel så skulle mycket vara vunnet. Resten skulle troligtvis kunna gå av bara farten.

Text: Helené Westling-Breutigam

Själen har inget ord

Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.

Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.

Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog.  Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.

Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning.  Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.

Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.

Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.

Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.

Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.

En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.

Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten.  En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.

Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!

Text: Helene Westling Brautigam