Vem är du i Nalle Puh?

– Vilken dag är det idag? frågade Puh.
– Idag är idag, sa Nasse.
– Vad bra, det är min favoritdag, sa Puh.

Den första boken om Nalle Puh och hans vänner i Sjumilaskogen publicerades 1926 och var berättelser om författaren A. A. Milnes (Alex Alexander Milnes) sons mjukisdjur. Sonen hette Christopher Robin, och han blev själv en karaktär i böckerna. Huvudpersonen, Nalle Puh, som heter Winnie the Pooh på original­språket, är uppkallad efter en svartbjörn på London zoo som far och son brukade besöka.

KARAKTÄRERNA
Nallebjörnen Nalle Puh är en hånings­hungrig, vänlig och lite naiv, en kanske till och med ointelligent? individ som vill alla gott och gör vad som helst för att glädja andra och få tag på en hånings­kruka. Honung stavar han håning. Han är i Disneys version en björn med ”en mycket liten hjärna” och bor i ett träd med en skylt över dörren där det står ”Sanders”.

Christoffer Robin (Christopher Robin) är Puhs vän och seriens enda människa. Baserad på författaren A.A. Milnes son vid samma namn.

Tiger (Tigger) är det typiska ADHD-barnet, studsar och är i ständig rörelse. Många bra idéer och några fler dåliga. Älskvärd men intensiv. Han är studsig och med en energi som aldrig tycks ta slut.

Nasse (Piglet) är en väldigt liten gris som är väldigt rädd för allting. Han har dock sina stunder och han väcks lätt upp till att bli stolt och full av självför­troende.

Kaninen Kanin (Rabbit) är tvångsneuro­tiker som har ett hysteriskt öga ständigt vakande över sitt morotsland, som är det han sätter som högsta prioritet på sin att göra-listan.

Ior (Eeyore) är en deprimerad åsna som alltid kan vrida det positiva till det negativa. Ior tappade sin svans vid ett tillfälle, nu är den fastsatt med en spik.

Uggla (Owl) är den kloke, den påläste, åtminstone tror han det själv. Rörig. Han bor i ett hus i ett träd med en gung­stol och många böcker. Han berättar ofta om sina släktingars äventyr.

Kängu (Kanga) är den goda modern, som tar hand om alla, lugn och förstån­dig. Hennes primära uppgift är att få sonen Ru i säng i tid, och varje dag ge honom hans ”stärkande medicin”. Kan­ske den mest okomplicerade karaktären i Puhs lilla värld.

Lilla-Ru (Roo) är Kängus son, han går i Tiggers fotspår, han är nyfiken, rolig och man kan inte tycka illa om honom.

Sorken (Gopher) är klok, men har dålig hörsel. Han fixar saker och är den bäste underjordiska vägbyggaren som finns. Han är också förtjust i dynamit och smällar. Han återkommer inte som en karaktär i de vanliga böckerna, utan är påhittad av Disney.

MONSTREN?
Heffaklumparna (the Heffalumps) är hiskeliga och ramlar gärna i en grop bara man hittar ett bra bete. Betet är håning. Puh och vännerna drömmer mardröm­mar om dessa, men är de egentligen så farliga?

Tesslorna (the Woozels) är liksom Heffaklumparna mardrömsdjur. Det finns dock inga bevis för att dessa finns överhuvudtaget i Sjumilaskogen.

PERSONLIGT
Ingen av oss kanske kan känna igen oss i enbart en karaktär ur Nalle Puh, snarare är vi nog en blandning av olika karaktä­rer. Vilken eller vilka är du? Alla har de sin charm, särskilt den dag då de andra djuren försöker uppmuntra åsnan Ior, där han sitter på ett berg i strilande regn. Han får prova på att äta Puhs håning, jobba med hårt jordbruk hos Kanin, flyga med Uggla och studsa med Tigger och lille Ru. Nasse har ingen uppmunt­ran, då säger Ior:
– Jag sitter inte här på berget för att jag är ledsen, utan för att jag är lycklig!
Nasse får se honom måla himlen i massa färger, molnformationer och solstrålar.

Tillsammans bildar de ett fantastiskt galleri, som kan roa både stora och små. Och vet du vad – som vuxen kan man ibland behöva tröstas och roas av en liten, liten björn med en lika liten hjärna. Men, vad som kanske är desto viktigare, ett betydligt större hjärta.

Text och illustration:
Maria Lundby Bohlin

De tål att tuggas på

Böcker för små, äldre och unga vuxna. Böcker är något man inte blir för ung för, och inte för gammal för, då kan man lyssna på ljudbok. Böcker finns för alla smaker. Säger man att man inte gillar böcker, så har man nog inte hittat rätt bok än.

Totte cyklar. Alfons Åberg. Pettsson och Findus av Jan Nordqvist. Bamse världens starkaste björn. Hattstugan. Älskade böcker som fungerar i genera­tion efter generation. Min lille systerson på strax över ett år älskar böcker, men då särskilt böcker med en bild på varje sida; boll, hus, telefon, banan, katt, häst, blomma… De använde jag för snart 29 år sedan. Utsliten? Nej, och de tål att tuggas på. Och läsas, om och om igen.

När jag var liten hade vi en beigefärgad hund, en Staffordshire bullterrier (tänk pitbull fast med kortare ben). Varje gång vi kom fram till bilden av en gris i min pekbok med djur utbrast jag lyckligt ”Kikki!!!” som hunden hette. Inte så konstigt, båda var ljusfärgade och hade liknande form. Nu för tiden finns dessutom många pekböcker med ljud för ko, katt, traktor och så vidare. Min systerson är inte expert på ljuden än; både kor, hästar och får säger ”Muuu!” enligt honom.

Max boll, Max kaka, Max balja och andra Max-böcker är också bra. Och Barbapappa, där de färgglada familje­medlemmarna kan ändra form och bli olika föremål. Babar, som är en kung i elefantform, uppskattade jag också, samt Mamma Mu-böckerna.

BARN
Någonting jag tyckte om när jag var barn, var att leta efter hönor, roliga små­gubbar och ko-tavlor i bilderna i Petts­son och Findusböckerna med min bror. Pannkakstårtan var den bästa av dem tycker jag. Vid ett tillfälle jagas Pettsson av en ilsken tjur och får söka skydd på taket på redskapsboden… Nicke Nyfiken på sjukhuset var ytterligare ett exempel på en humoristisk barnbok, där den lille apan får tag på en rullstol. När jag blev runt fem år gammal började jag läsa lättare texter på egen hand, såsom Bamsetidningar, en tidning med stora bokstäver.

UTVECKLINGEN
Sedan ärvde jag mors gamla böcker om Nancy Drew på norska, de böcker som på svenska kallas Kitty-böcker. Bland mina kamrater så gällde istället Tvillingarna-böckerna. Det fanns också Bröderna Hardy-böcker, Fantomen och Biggles.

Jag själv föredrog istället bokserien kallad Fem; spännande böcker med lite kriminalstuk, men hjältarna var alltid unga pojkar och flickor som löste fallen. Det bästa jag läst av ungdomsböcker, även för vuxna, är de sju böckerna om parallellvärlden Narnia, som fyra barn råkar hitta genom att de lekte kurragöm­ma i ett klädskåp. När man blir äldre kanske man inser att författaren CS Lewis hade tankar bakom sina böcker, till exempel att lejonet Aslan är likt Gud och att denne ber barnen att dricka ur livets källa.

Maria Gripe skrev flera böcker, bland annat När tordyveln flyger i skymning­en. Jag har än idag inte bestämt mig för om de är mest bra eller skrämmande. En serie som på senare år utvecklats från barnböcker till citatböcker för vuxna, är Nalle Puh av AA Milne. Även Askungen och andra Disneyfilmer passar de flesta åldrar, så även Flåklypa Grand Prix.

TONÅRING
I högstadiet och gymnasiet var det populärt bland killarna att läsa fantasy-böcker. Det innebär riddare, magiker, slott och drakar. I ett par år slukade jag två 300-sidiga böcker i veckan. Inom fantasy finns ”dokusåpor” som böck­erna av David Eddings, de är snabba i händelseförloppet och det händer alltid någonting. Motsatsen är JRR Tolkien, där miljön är viktigare än ständiga händelser. En tredje varianten är Robert Jordans serie på många, många böcker.

Sist men inte minst vill jag tipsa om två författare: Tove Jansson som skrivit om Mumintrollen samt Astrid Lindgrens alla böcker om Emil, Lotta, Bröderna Lejonhjärta, Karlsson på taket och Pippi Långstrump. Vem gillar inte världens starkaste flicka, oavsett ålder?

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad