Våga prata om depression

Det är svårt att tala om depression i samhället idag. Att det är fritt fram att tala om fysiska åkommor, men tabu att tala om psykiska, tycker inte Udda är okej, och de vill öppna upp för diskussion om depressioner hos unga och hur de botas. Udda står för Unga med Depression och Deras Anhöriga.

Hösten 2013 skapades föreningen Udda av personer som antingen själva hade drabbats av en depression, eller som har anhöriga som haft svårare eller mindre allvarliga depressioner. Tanken var att prata om depression och läkemedel som är knutna till depression. När de startade blev Udda överösta med berättelser. Varje dag är det någon som tar sitt liv på grund utav depression. Hade de fått rätt hjälp tidigare hade de kanske levat idag.

INGET STATISKT
Tvärtemot vad man kan tro när man är mitt i en depression så är den inte statisk. Man kommer att komma ur den, förr eller senare. Man kan leva ett bra liv även om man i perioder är deprimerad. Det finns många bra mediciner och även terapi. I en stressig tillvaro blir det allt viktigare att prata om det!

Udda har en funktion som heter fadder. Det är att du kan få kontakt med en person som själv har haft en depression och som har kommit ur den, alternativt chatta med någon. Tanken är att framför allt stötta personer mellan 16 till 35 års ålder, unga vuxna. De som arbetar för Udda är inga experter, men kan hjälpa till i slussning till exempel psykiatrin.

MÅNGA BOTEMEDEL
Det finns många sätt att förebygga och att ta bort depression. Det finns många typer utav samtalsterapier, kuratorer och psykologer, gruppterapier, ljusterapi där deltagarna får sitta i ett vitt rum, mediciner och självhjälp.

Udda tycker inte att det finns några rätt eller fel i hur depressioner behandlas; vad som fungerar är olika för varje person. De vill i stället hjälpa att visa vägen i den sjukvårdskarusell som den sjuke kanske inte själv orkar handskas med.

DEPRESSION ÄR…
Depression är en sjukdom i hjärnan, där vanlig sorg eller ledsamhet växt sig större än normalt. En kemisk obalans i hjärnan där serotonin, noradrenalin och dopamin är inblandade.

De styr hur du mår, sömn, förmåga att ta initiativ och sexualitet. Vid depression är nivåerna av dessa lägre än normalt. Symtom kan exempelvis vara nedstämdhet, ångest, orkeslöshet, självkritik eller sömnsvårigheter. Symtomen kan komma som en reaktion på en händelse i livet, eller utan anledning.

FÖREBYGG SJÄLV
Udda har på sin hemsida tips på hur man själv kan göra för att förebygga depressioner. Några av dem är: regelbundna vanor, motion, bra mat, dagsljus, sömn, läsa böcker, lyssna på musik, ta det lugnt, ta inte på dig nya uppgifter och prata gärna med någon om hur du mår, gråt gärna och läs på om depression.

Vem som helst kan drabbas av depression och det finns ett stort mörkertal, detta då det är tabu att tala om psykiska sjukdomar. Depression är en folksjukdom och det vanligaste skälet till sjukskrivning i västvärlden.

VANLIG SJUKDOM
Udda skriver på sin hemsida att varannan kvinna och var tredje till var fjärde man någon gång i livet får en depression. När man får en depression brukar man tappa all energi och intresse för saker som man normalt är intresserad av. Man kan få problem att somna, eller vakna tidigt utan att vara utsövd.

Det kan vara svårt att tala med en person som är sjuk, då den antingen behåller allting inuti sig själv, eller berättar allt för mycket och ibland suger personen upp all din energi. Det är viktigt är att sätta gränser men inte vara elak; den deprimerade är sjuk.

Bara en av tre som drabbas söker läkarhjälp, även om det är en sjukdom som går att bota. Svåra depressioner kan leda till självmordstankar och försök, de leder också till försämrat minne, koncentrationssvårigheter och stresstålighet, så det är viktigt att behandla din depression!

OLIKA TILLGÄNGLIGA METODER
Den vanligaste terapiformen som finns idag är KBT; kognitiv beteendeterapi. Det är det terapiform som Socialstyrelsen rekommenderar. Det går ut på att ändra tanke- och beteendemönster.

Psykodynamisk terapi är en vidareutveckling av psykoanalysen, den vill ge en grundläggande emotionell förståelse för problematiska livsmönster.
Det finns flera läkemedel mot depression, så kallade antidepressiva läkemedel. Vilket som passar bäst är olika, men en av de vanligaste är Zoloft (sertralin). En del behöver även medicin mot ångest och/eller sömnbesvär.

Experimentera inte själv, mediciner ska tas i samråd med läkare!
Utöver samtal finns ECT-behandling, elbehandling, vilket är den mest effektiva metoden vid svåra terapiresistenta depressioner, där mediciner inte fungerar, eller där man måste ha snabb effekt.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Stamning – en frustrerande gåta

Det finns ännu inget botemedel mot stamning, men forskare och experter har gjort framsteg i hur detta funktionshinder fungerar. De har funnit gener som kan kopplas till stamningsrisk och har även upptäckt olikheter mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Dessa ledtrådar kastar ljus över orsakerna bakom stamningsgåtan och kan peka ut vägen mot dess medicinska lösning.

 

Cirka en procent av jordens vuxna befolkning stammar, och det är fyra gånger vanligare att mä stammar än kvinnor. När barn först lär sig tala är stamning inte helt ovanlig. Nära fem procent av barn i åldrarna tre till fem har problem med att tala flytande, men hos fyra av fem växer det bort. Varför den återstående femtedelen fortsätter att stamma är ännu inte klarlagt, men experter tror att funktionshindret är ärftligt och att det därmed har genetiska betingelser.

Runt sex av tio drabbade har släktingar som stammar, och nyligen publicerade forskningsrön har funnit att genetiska mutationer kan vara en av orsakerna bakom stamning. Hos familjer med etablerad stamningshistorik har forskare funnit förändringar i genmassan hos tre gener, men hur detta i sin tur leder till stamning är ännu höljt i dunkel.

Stammarens hjärna är olik icke-stammarens Man har även upptäckt ett flertal neurologiska skillnader mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Man har funnit att de områden i hjärnan som är ansvariga för rörelsekontroll – vilket inkluderar rörelse förknippat med tal – är överaktiva i stammares högra hjärnhalva. Det spekuleras i att högerhalvan kompenserar en aktivitetsbrist i den vänstra. Hos icke-stammare är den vänstra hjärnhalvan dominerande inom språkutövande, och man misstänker att denna halva är underutvecklad hos stammare, vilket ska förklara kompensationsfenomenet. Ju längre en person stammar desto mer kompenserar den högra hjärnhalvan, och desto större blir obalansen i hjärnan.

Forskarna tror också att de huvudsakliga skillnaderna mellan stammare och icke-stammare ligger i de centrala områden i hjärnan som kallas för de basala ganglierna. Dessa är ansvariga för att sköta synkroniseringen mellan intention till rörelse och faktisk rörelse. Man har kunnat bekräfta att stamningens svårighetsgrad korrelerar mot graden av aktivitet i de basala ganglierna och att denna aktivitet förbättras när en person genomgår talterapi mot sin stamning.

Den svenske stamningsforskaren Per A. Alm driver teorin att de basala ganglierna sannolikt är dysfunktionella hos stammare, och att de därför inte klarar av synkningen av talrörelse. Teorin stöds av att stammare inte brukar ha problem med talflytet när de sjunger eller talar i kör tillsammans med andra personer. Då har de ett förutsägbart mönster att hålla sig till, men utan detta ökar risken att snubbla på ord och stavelser.

Det har även framkommit att signalsubstansen dopamin, som bland annat ansvarar för att reglera de basala ganglierna, kan vara dysfunktionell hos stammare. I en kinesisk studie fann man bevis för att stammare oftare hade mutationer på gener som reglerar dopaminet.

Stamning beror inte på nervositet Vad än framtiden kommer att utvisa om de psykologiska orsakssambanden bakom stamning är experterna ense om en sak: stamning är inte en känslomässig störning.

Den vanligaste typ av missförstånd som stammare råkar ut för är att människor tror att stamningen beror på nervositet. Så är icke fallet. Men även om funktionshindret inte förorsakas av oro och nervositet så kan stamningen dock förvärras av att stammaren känner sig orolig. Bara det faktum att befinna sig i en situation där de måste använda tal kan framkalla nervositet och leda till fobiska undvikandebeteenden.

Omgivningens osäkra blickar och otålighet kan sätta djupa spår i en stammare, vilket gör att många utvecklar en svag självkänsla och känner skam inför sina talproblem. Detta påverkar deras möjligheter att nå sin fulla potential. Många blir isolerade och lever i självpåtvingad ensamhet, övertygade om att ingen skulle kunna stå ut med dem. När talpedagoger inleder en behandling av en stammare är det vanligt att de börjar med att ta itu med dessa jobbiga känslor för att ge patienten möjlighet att prata ut om detta eventuella problem.

I talterapin lär terapeuten patienten fysiska övningar för att kunna göra sitt tal mer flytande. De vanligaste metoderna som används är sådana som saktar ner på talets hastighet, eftersom stamning är hastighetskänsligt. Ju fortare man talar, desto större stamningsrisk. Träningen går bland annat ut på att förlänga ljudet på första stavelsen, att man oftare ska ta pauser i talet eller uttala ett ord genom att inleda det med ett hummande ljud. Talterapi är något som kan ta allt ifrån några sessioner till att pågå livet ut. Övningarna kan vara jobbiga att utföra, varför man rekommenderas att inte utföra dem mer än några minuter per dag.

När det kommer till att behandla stammande barn spelar föräldrarna en nyckelroll. De bör varje dag ägna en stund åt att i lugn och ro sitta ner och tala med sitt barn, och då lära det att använda modellen med långsamt tal. Det är också viktigt att föräldrarna talar öppet och avdramatiserande kring barnets stamning, detta för att undvika att det i framtiden ska utveckla fobiska besvär.

Lyssna klart och var dig själv Människor som inte stammar kan ibland känna sig osäkra på hur de ska bemöta och uppträda mot en stammare. Detta kan tyckas onödigt, för de är ju som alla andra, så var dig själv och bemöt en stammare som du själv vill bli bemött. Håll ögonkontakt och låt honom eller henne tala klart, utan att fylla i orden.

Stamningsmysteriet är alltså ännu långt ifrån löst. Annat var det förr. Då kände man inte bara till orsakerna till stamning, utan också hur det bäst skulle behandlas. Den som slår upp ordet ”stamning” i Nordisk Familjebok anno 1891 kan läsa följande visdomsord:

”Snart öfvergående stamning träffas vid tandspricknings- och pubertetsperioder, efter anstängdt själsarbete med nattvak, efter stark tobaksrökning, efter alkoholmissbruk, efter epileptiska och hysteriska anfall, efter onani och åtskilliga akuta sjukdomar, särdeles hjernsjukdomar.

Behandlingen af stamning bör i första rummet gå ut på att i tid hos barnet motverka anlaget genom noggrant öfvervakande af talet samt stärkande af hela kroppen och karakteren. Mot den utvecklade stamningen äro en mängd olika kurer försökta. Man kan i allmänhet dela dem i gymnastiska och didaktiska. De förra afse stärkandet af hela individen och särskildt hans andningsapparat genom passande diet, vattenkur, svensk gymnastik och elektrisk behandling.”

 

Tack för hjälpen doktor Frankenstein. Allt var inte bättre förr. Tack och lov.

Text: Christer Jansson Foto: Per Rhönnstad

Ny aspekt på psykisk ohälsa

Ny forskning visar på en möjlig förklaring till sambandet mellan psykisk ohälsa och kreativitet. ASP Bladet har varit i kontakt med Fredrik Ullén vid Karolinska Institutet, för att få veta mer.

Enkelt uttryckt, vad är det för samband ni har funnit?
– Vi har tittat på en grupp friska ur normalbefolkningen. Vi mätte deras kreativitet med psykologiska tester. Dessa tester handlar om att komma på många idéer och lösningar på ett problem på begränsad tid, t.ex. olika användningsområden för ett föremål. Vi tittade också på en typ av receptorer (D2) för en viss signalsubstans i hjärnan, dopamin.

Hos schizofrena ser man störningar i dopaminsystemen. Bland annat har man lägre täthet på D2-receptorer i ett hjärnområde som kallas thalamus. Vi fann nu att ju bättre våra friska försökspersoner gjorde ifrån sig på kreativitetstesterna, desto lägre täthet på D2-receptorer i thalamus hade de. Dvs, de mer kreativa hade ett ”schizofreni-liknande” mönster i D2-systemet.

Vi vet sedan tidigare att mycket information passerar igenom och ”filtreras” i thalamus innan det når hjärnbarken. Vi tror att den låga tätheten på D2-receptorer i det här hjärnområdet kan kopplas till att filtreringen blir mindre sträng. Detta i sin tur gör att mer information passerar igenom thalamus till andra delar av hjärnan, vilket skulle kunna förklara ovanlig associationsförmåga hos kreativa och bisarrt tänkande hos schizofrena.

Hur gick ni tillväga för att finna sambandet?
– Vi mätte kreativitet med psykologiska tester (se ovan). Vi tittade på dopaminreceptorer (D2) med en hjärnscanningsteknik som heter PET (positronemissionstomografi). PET bygger på att man injicerar kortlivade radioaktiva substanser i blodet och följer hur de sprider sig i hjärnan. I det här fallet användes en substans som binder till just D2-receptorerna som vi var intresserade av.

Vilken nytta tror du att fyndet ni har gjort kan ha?
– Det här är grundforskning och det finns ingen omedelbar praktisk tillämpning. Däremot är det första gången, såvitt jag vet, som vi ser en tänkbar (del)förklaring till sambanden mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Jag tycker också resultaten blir en påminnelse om att det kan vara bra att ha en balanserad syn på psykisk sjukdom.

Även om psykiska sjukdomar är handikappande för dem som drabbas, så finns det förmodligen vissa komponenter (t.ex. ovanlig associationsförmåga) och gener i psykisk sjukdom som kan ge fördelar, t.ex. ökad kreativitet, när de hamnar i rätt sammanhang.

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Privat