När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida

Hur man upptäcker och hjälper en missbrukare?

Av Sveriges 4,2 miljoner yrkesverksamma personer har cirka 400 000 en alkoholkonsumtion som är skadlig. Vad kan vänner eller arbetsgivare göra – och vilka metoder är effektiva – om man vill hjälpa den som har alkohol- eller drogproblem?

Hur vet man att någon tar narkotika eller dricker för mycket alkohol eller går på andra olagliga substitut?

Det är inte lätt, speciellt om den som tar narkotika är i början av sin drogkarriär. De flesta människor som håller på kommer inte att be om hjälp, utan snarare förneka allt du påstår. Jag kommer ihåg vad jag själv gjorde. Om någon påstod att de hade hört att jag exempelvis rökt hasch, så ljög jag så mycket jag någonsin kunde. Man ville helt enkelt inte umgås med såna som inte var likasinnade. Brist på vänner var det inte. Vi var nästan tjugo stycken som umgicks och rökte hasch i många år.

Men vad gör man? Och hur ser man att ens vänner håller på med olagliga droger?

Ta varningssignaler på allvar
Var uppmärksam på om din vän eller älskade uppvisar ett eller flera av följande tecken: blir hög på droger; blir full mycket oftare än vad andra blir; dricker mycket mer än alla andra; har ofta slut på pengar; byter vänner; ojämnt humör; slarvar med läxor; börjar ändra på gamla vanor; hoppar över sånt som tidigare varit viktigt eller roligt; svårigheter med att få jobb och börjar få problem med lagen. Dessa kan vara tecken på ett begynnande missbruk.

Om du känner någon med ovanstående problem undrar du säkert vad du ska göra och vart du kan vända dig för att kunna hjälpa din vän. Jag vet att det är långt ifrån lätt att få hjälp, särskilt när det är bråttom. Är man med i ett drogprogram går det oftast fortare än om man är utanför. I alla större städer kan man vända sig öppenvården.

I övrigt kan man vända sig till psykiatriska akutmottagningen. Det stället har jag ingen bra erfarenhet av. Har själv bara varit där en gång, men känner många som varit där. Tyvärr säger nästan alla samma sak: ”Där fick jag ingen hjälp.” Kommer man dit och ser normal ut, med ett vårdat yttre, så blir nästan alla hemskickade utan någon hjälp alls. Jag begriper inte varför vissa hjälpsökande tas på mindre allvar än andra som kommer till en psykklinik.

Insparade slantar kostar pengar
Jag inser att allt har med ekonomi att göra, men vore det inte bättre för samhället om kunder och patienter får hjälp i ett tidigt skede? Minskar man på missbruket minskar man ju det allmännas kostnader för polis och brottslighet. Ännu viktigare borde det vara att folk får må bättre, så att nära och kära får vardagen att funka. Jag önskar att samhället inte snålade när det kommer till människors hälsa.

För kom ihåg: alla kan må uruselt någon gång. Ibland kan jag fundera på om det är slumpen som avgör hur vi mår. Tänk bara vilka små tillfälligheter det är som styr, ibland går allt vår väg, ibland är det emot. Om du inte hade gått dit just då så hade du aldrig träffat henne som du fick dina två barn med. Ja, ni förstår vad jag menar. Hade du gått åt vänster när du var elva år istället för höger så kanske du hade varit en annan person idag.

Se, lyssna, ta dig tid
En viktig komponent om man vill hjälpa någon är empati; att aktivt och reflekterande lyssna. Och sedan få individen att själv ta ett beslut. Motivation är kanske den viktigaste ingrediensen i att bli nykter eller drogfri. Ibland kan ett kort samtal betyda stor skillnad för framtiden. Jag är helt emot tvångshjälp, även om det finns undantag.

Dessutom måste den som vill hjälpa inse att det inte finns något facit. Det finns olika grader av missbruk, ett spektrum, och det är inom detta en missbrukare rör sig. Ibland är man en lågriskkonsument, ibland en högriskkonsument. Man går alltså inte alltid på samma drog, och tar inte alltid lika mycket.

Missbruk och beroende – inte samma sak
Ordet ”missbruka” används ofta som synonym till beroende. Men missbruk är mer kopplat till bestämda situationer eller perioder i livet som till exempel ökat drickande vid en livskris. Det är ett upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter, i skola, jobb eller hemmet.

Detta kan leda till situationer som medför betydande risk för fysiken, till exempel rattfylla. Fortsätter missbruket under lång tid är dock risken stor att det utvecklas till ett beroende. Beroende är du när du inte längre har förmåga att styra ditt drogintag. Man kan också bli beroende utan att missbruka.

Man har ett bestående beroende, om minst tre av följande kriterier uppfylls under ett år:

• man får ökad tolerans för drogen
• man upplever abstinens
• man blandmissbrukar ofta
• man lägger ner mycket tid på att återhämta sig från effekten
• man överger viktiga aktiviteter
• man fortsätter missbruket trots psykiska och fysiska besvär

Resan till nykterhet har ingen genväg
Om man kallar det för missbruk eller beroende spelar kanske mindre roll.
Om du har bestämt dig för att konfrontera en person med liknande problem är det betydligt viktigare att du uppträder schysst. Att du inte går för hårt fram, för då finns risken att personen bara försvinner, och det blir ingen lyckligare av.

Försök få personen att inse att han eller hon har ett problem och att du finns där för dem, oavsett hur det går. Har du väl fått personen att förstå att de har ett problem har man kommit en bra bit på väg. Kom också ihåg att vi alla är olika, med det menar jag att en del behöver mer hjälp än andra. Tro inte heller att allt kommer att gå friktionsfritt, för det gör det sällan.

Jag har träffat många som försökt byta liv. Men att gå från ett liv som drogberoende till nykterhet är ingen dans på rosor. Den vägen är oftast krokig, så det gäller att ha tålamod. Lycka till!

Text: Christer Adrian

Varför är det så svårt att sluta?

Det är fruktansvärt svårt att sluta med droger. Oftast är enda anledningen att man blir så fysiskt och psykiskt dålig att man inte har några andra alternativ. Men ibland räcker inte ens det som anledning, för är man riktigt nere i skiten ”skiter man i allt”, och bryr sig inte om livet blir några decennier kortare, man orkar helt enkelt inte sluta.

Man är van att leva ett fartfyllt liv där något nytt händer varje dag. Plötsligt ska man leva ett Svenssonliv: vara nykter, börja arbeta, umgås med familjen och gamla vänner. Alternativen till drogerna är att sitta hemma och se på TV, växlat med AA/NA-möten, eventuellt börja träna eller ta lugna skogspromenader. Detta ska ersätta det tempo man är van att leva i. Många skakar på huvudet och tänker ”är detta verkligen det liv jag vill leva” – värre dilemma kan man knappast hamna i. Ska man fortsätta vara nykter eller börja med droger igen?

Ännu värre är det om man är van att se på TV, träna, ha ett socialt umgänge och samtidigt ta droger – kan man klara av att göra detta nykter?

Här är några av anledningarna till varför det är så svårt att sluta:

Sociala nätverk
För det mesta finns inga fungerande sociala nätverk, och mitt uppe i en drogperiod anser man sig oftast inte behöva något heller, kanhända man har någon form av kontakt med socialen (ASP/ANA) som försöker att hjälpa, men inte ens de kan hjälpa mot ensamheten/tristessen som uppstår vid en brytning med alkohol/droger.

Familj
När man kommer upp i åldern har man oftast inga föräldrar kvar i livet, resterande delar av familjen har tagit avstånd för länge sedan, man har helt enkelt ingen fast punkt att återvända till, där man kan känna sig trygg och säker.

Relationer
Partnern vill inte sluta, utan önskar fortsätta det liv man lever nu. Om man älskar sin partner är det i det läget svårt att lägga av själv, dessutom har man inte längre så många gemensamma intressen om man slutar.

Kamrater
Vänner har man oftast i massor, men är de ”riktiga” vänner? Det beror lite på hur man ser det. Oftast är även de drogberoende, och fast man känner att de är vänner räknas de inte till ”riktiga” vänner. Har man tappat de gamla kompisarna känner man dessutom gemenskap med de nya, och man vill träffa dem även när man är ”nykter”. Men hur ska det gå till när de oftast är drogade? Det är svårt att umgås med en onykter när man själv är nykter. Då ger man oftast upp och tar något själv, för att komma i samma stämning. De så kallade ”riktiga” vännerna har utbildat sig, har ett helt annat språk än en själv, man räknas nästintill som imbecill, och för att lugna nerverna i sådant sällskap behöver man ta en dos.

Bostad
Har man riktigt nått botten är man bostadslös: ingenstans att sova på nätterna, ständigt jagad av väktare som kör bort en från varenda liten plats man finner för att vila. Det är kallt ute och man behöver hålla värmen uppe. Man finner absolut ingen anledning till att sluta med droger/alkohol, för att stå ut så fortsätter man sitt missbruk. Har man tur får man plats på något boende, men även där sliter man med sitt missbruk. Man är oftast så beroende att det är jobbigt både psykiskt och fysiskt, att ta hand om bostaden, alternativt söka bostad.

Arbete
Man är så utsliten efter alla år av drickande/knarkande att man helt enkelt känner sig som en belastning för samhället, och ett jobb är inte att räkna med. Det var alldeles för länge sedan man hade ett jobb, om man nu någonsin haft ett.

Ekonomi
Är man en av dem som klarat sig lite bättre, säljer man oftast drogen man går på, så pengar blir inga bekymmer. Har man ett jobb – och klarar det – blir det heller inga penningbekymmer, då funderar man bara på varför man ska sluta! Är ekonomin dålig använder man det som ursäkt till att fortsätta missbruka, man är så nere att man helt enkelt inte orkar ta itu med vardagen.

Fritidsintressen
Man tappar oftast de fritidsintressen man hade innan, och har man egen bostad sitter man för det mesta hemma och funderar på vad man ska göra. Åka och träna kan man oftast glömma: ”man orkar inte, har ingen lust”, det enda som dyker upp i skallen är att man vill ta en öl eller en dos. Det är det största fritidsintresset man har numera, och att byta ut det mot ”normala” är näst intill omöjligt.

Fysik/psyke
Man svettas och fryser om vartannat. Tar man någon i hand kan man tro att det är ett asplöv som sträcks fram för att hälsa. Man slits mellan besluten om man ska ta eller inte ta något för att abstinensbesvären ska sluta. Kroppens inälvor är helt slut, ändå säger hjärnan ”mer”. Man har skapat sig ett beroende som är nästintill omöjligt att ta sig ur!

Sen ska man vara nog stark att klara den psykiska påfrestningen som det innebär att vara nykter. Man har kanske skämt ut sig. Man ska orka ta itu med vardagsbekymmer – vilket är jobbigt nog – utan att man skall behöva ”plågas” genom att vara nykter.

Jag har träffat några personer (anonyma) som har slutat eller håller på att sluta med droger/alkohol. Jag frågade vad de hade för anledningar att sluta:

Anders, 41 år, (fingerat namn), ärvde pengar efter sin far, så han behövde aldrig vara kriminell under den tid han gick på heroin. Men när pengarna började ta slut kom han till ett vägskäl: antingen var han tvungen att sluta knarka eller bli tjuv! Han valde att sluta med heroinet och går numera på subotexprogrammet.

– Man kan skriva en hel bok om varför det är svårt att sluta med droger, säger Anders. Dålig uppväxt, taskig utbildning och dåliga vänner spelar stor roll, fortsätter han. Han tillägger att droger är ”roligt”, speciellt i början då det inte finns så många negativa konsekvenser.

Själv hade han tröttnat på att droga, de främsta anledningarna till att han slutade var hans starka moral och hans fasta principer – han ville varken vara tjuv eller kriminell. Han säger vidare att vara heroinist i Karlstad är svårt.

– Det är ett jävla slit! Man får själv åka och fixa heroin i Oslo eller Stockholm. Ytterligare en aspekt på det hela var att jag tyckte det var jobbigt att bli jagad av polisen. De började terra oss! Sedan var det även så mycket pinsamheter i det – skam – inför mor, bror och alla andra, man fick fängelse. Hela situationen var jobbig, säger Anders, och är lycklig över att han kom med i subotexprogrammet, även om det har sina brister.

Lars, 45 år, (fingerat namn) tycker att det hela är en form av livsstil.

– Det är bara att se sig omkring! Vilka vänner har man? undrar han. Hela tiden figurerar det droger! Man kommer inte undan det faktum att större delen av bekantskapskretsen dricker eller går på någon form av drog. Jag slutade med amfetamin för sju år sedan, fortsätter Lars, och de bästa vännerna man har är de som säger: Nej, du ska inte ha något mer!

– Ensamheten är väldigt svår, säger han, och menar att man behöver närheten. Känslan av att här får du vara den du vill vara, när man kommit dit, menar han att där kan inte droger ersätta något! Kärleken är störst! Och finner man kärleken är det lättare att sluta.

Lisa, 41 år, (fingerat namn) ser tillbaka och har upptäckt att för att numera kunna gå, stå och fungera utan bekymmer, behöver man ta en dos. Annars är vaderna stumma, man blir andfådd och allting blir allmänt jobbigt. Det är väldigt svårt att hålla sig nykter då. Hon säger vidare att alkoholen är lite lättare att finna anledningar till att sluta med. Man får dålig fysik och blir oftast annorlunda i psyket efter en period.

– Jag har hållit mig ren en längre tid och tänker fortsätta med det. Jag trivs med att må bra på morgonen, att inte vara bakfull, och inte behöva skämmas över något man gjort dagen innan. Det är toppen!

Dags att tänka om!

Levnadsåldern sänks med fem år om man dricker för mycket sprit, bortsett från alla andra problem som följer på missbruk, har man dessutom Hepatit C blir man ofta inte äldre än 70-75 år gammal. Det finns behandling att få, men då måste man hålla sig nykter och drogfri i två år för att levern ska klara av den starka behandlingen.

För att klara av den första perioden av nykterheten är det nog bäst att jämföra sig med sig själv, då man är onykter alternativt nykter, och utgå från de tankarna kring det hela.

Om man ser tillbaka på de sociala punkterna kan man kanske vända på det och finna anledningar till att sluta istället för att fortsätta droga. Om inte annat så lever man ju längre …

Text: Jane Alsing