Etikettarkiv: drogfri

Pröva aldrig narkotika! En före detta missbrukare berättar om vägen ut ur drogtillvaron

Hur kul är det att få självmordstankar veckan innan löningen kommer? Det var vad som hände mig i slutet av min heroinkarriär. När jag var 16 år gammal dog min far, vilket innebar att jag kom att ärva cirka 50 000 kronor. Med lite hjälp från banken kunde jag genom fond- och aktieinvesteringar nästan tiodubbla värdet på dessa pengar – och med hjälp av dessa var det sedan tämligen lätt att knarka, för jag slapp att jobba eller stjäla ihop slantarna för att ha råd med narkotika. När det var som värst hade jag nästan en kostnad på 1000 kronor om dagen, och har man en kostnad på 1000 kronor per dag tar pengarna till slut slut.

Vad brukar de flesta som tar droger göra i en sådan situation? Valet brukar på något sätt leda till kriminalitet. Men där hade jag min inre spärr, och jag är mycket glad över att jag inte valde att börja stjäla, råna folk, med mera. Man har många valmöjligheter när det gäller att tjäna snabba pengar. Vad det var som gjorde att jag inte gick vidare vet jag inte till hundra procent, kanske klokhet, rätt uppfostran eller feghet … jag vet inte.

Jag är en person som alltid har försökt göra rätt för mig (om vi nu bortser från att jag tagit narkotika). Min inställning var att ”det sårar väl ingen annan än mig själv”. Idag vet jag bättre – min mor och yngre bror har lidit något så inåt helvete mycket! Så här med facit i hand förstår jag inte hur det kunde gå så långt. Visst, jag är inte utbildad psykolog, men tror mig ändå ha en relativt bra känsla för vad som är rätt eller fel, eller varför det gick som det gjorde.

Det hela började med att vi yngre, speciellt jag och ”M”, såg upp till de äldre – och många av dem rökte hasch. Själv har jag skrivit dagbok sedan jag var 15, och med hjälp av den kan jag se hur det hela utvecklade sig. Det hela började tämligen oskyldigt med att jag och ”M” köpte lite hasch en fredag – vilket snart utvecklades till en vana – och under första halvåret räckte haschet oftast så att vi även kunde röka på lördagen. I dagboken kan jag se att det hände att vi efter endast ett halvår ibland även rökte under veckorna. På det här viset fortsatte det under några år. Under denna tid jobbade jag mestadels på restauranger, jag tränade regelbundet, men fortsatte ta narkotika.

Det är svårt att se tillbaka i tiden och vara ärlig mot sig själv. Jag tror man är duktig på att försköna och förvränga sitt förflutna, att vi människor har förmågan att glömma det som varit jobbigt, vilket förmodligen är bra, annars hade man väl blivit tokig.

Ett bra exempel på detta är hur man minns lumpartiden. När jag berättar för någon om hur lumpen var så är det inte de tråkiga stunderna jag minns, utan snarare de roliga. Det jag försöker säga är att det givetvis fanns stunder med narkotikan som var positiva, men de överväger inte alla negativa saker som den förde med sig.

Jag skulle kunna skriva många negativa saker med att ta droger, men nöjer mig med att här endast berätta om vissa delar. En aspekt är att man får ett varierat mående: ibland tycker man sig vara bäst i världen – medan andra ser dig som en dåre. Ekonomin är permanent jobbig, du har alltid skuld och skam i kroppen, och tänderna blir bara sämre och sämre. Även överdoser ingår i missbruket. Att få ett beroende är väldigt kostsamt på många vis. Vänner dör.

Kanske tjatar jag nu, men allt jag försöker säga är att allt har två sidor, narkotika har en bitter eftersmak: efter solsken kommer regn.

Med facit i hand, var det förmodligen dumt att jag hade så mycket pengar. Jag önskar jag kunnat investera i något jag inte kommit åt, men … ingen ide att gråta över spilld mjölk.

Du som kanske varit i kontakt med, eller har vänner som håller på med någon form av narkotika, vill jag varna både en och två gånger. Pröva inte! Kanske är du killen som lyckas göra det bara någon gång, men hur vet man att man inte blir den som bara fortsätter och fortsätter? Hur vet man innan vem som blir körd i botten? Jag vet inte. Och jag tror ingen annan vet heller. Du kommer att ångra dig när du väl står där, utan bostad, utan jobb och dina riktiga vänner har försvunnit.

Förr eller senare blir man också fast för polisen, och när de väl fått upp ögonen för dig kan jag lova att de inte ger sig förrän du åkt fast. Vad det i sin tur leder till vet väl alla: fängelse. Har man tur, och det är första gången, kan man få behandlingshem.

Till slut befann jag mig vid ett vägskäl, ställd mot väggen av livet. Tanken att fortsätta droga, med alla dess konsekvenser, skrämde mig, dessutom var jag så trött på hela skiten att det blev lättare att bita ihop och motivera sig att ta fajten med avtändning och abstinens.

När man väl klarat av de här sakerna så väntar en kontroll som inte heller är så rolig. För att få lägenhet så krävs urinprover och hembesök under en längre tid.

För att få tillbaka sitt körkort krävs att man visar upp ett läkarintyg på att man varit nykter en längre tid, och det intyget är inte billigt. Med andra ord så kan det bli väldigt dyrt när man försöker återta det man en gång hade. Sedan har vi det här med skuld och skam. När jag ser tillbaka på tiden som drogaktiv, är det obegripligt för mig att jag inte tog mer hänsyn till hur min familj mådde. Hur mycket fick inte de lida och skämmas? De käraste jag har är min mor och bror. De två är de sista jag vill göra illa. Det måste ha varit ett helvete för dem att se sin son och bror gå ner sig i drogträsket. Idag, som drogfri, försöker jag gottgöra dem detta.

I början av min drogkarriär var allt mycket positivt, men med tiden, i och med att jag tog allt tyngre droger (heroin), blev allt bara dyrare och dyrare, värre och värre. Mina sparade pengar höll på att ta slut och det blev svårt att få eller behålla ett jobb, eftersom jag hela tiden var tvungen att ha heroin.

Heroin verkar på så sätt att när man har drogen i sig så fungerar man relativt bra, men tar man inget på runt åtta timmar så börjar man bli sjuk.

Det börjar som en förkylning, men blir bara värre och värre. Man blir plågsamt sängliggande i minst fem dagar. Det är med andra ord ett helvete att få avtändning. Efter att man upplevt en avtändning ett par gånger lovar man sig själv att det aldrig ska få hända igen. Jag minns att jag mådde så dåligt att självmord var ett alternativ för att slippa avtändningen, men som tur var är det långt från tanke till handling. Istället sökte jag hjälp och går sedan åtta år i ett program som heter ”Kurage”, där jag får en medicin som heter Subutex, som gör att det värsta heroinsuget försvinner.

Många tycker nog att det här är fel, att jag bara har bytt ut en sak mot en annan. Jag bryr mig inte speciellt mycket av vad andra tycker, utan är glad att denna lagliga medicin finns.

Meningen är att man ska försöka återskapa sådant man gått miste om eller blivit av med. Sådant som egen lägenhet, utbildning, körkort, med mera. Sedan är det meningen – om det går riktigt bra – att man ska trappa ner och helst klara sig utan medicin. Jag är väl inte där än, men hoppas en dag bli så stark att jag klarar mig utan Subutex.

Nå. Vad vill jag ha sagt med min text? Jo, att du ska tänka dig för både en och två gånger om du hamnar inför valet att prova droger. När jag väl testade fanns inte en tanke på att bli beroende och att det skulle leda till heroin. Nej, passa dig, hela ditt liv kan bli ödelagt.

/”C”

Ta tag i din vardag

Att skapa sig en meningsfull vardag och vikten av att ha något att göra när man blir drogfri tror jag är en väldigt stor del av att tillnyktringen. Det gäller att hitta något man tycker om, något man känner sig delaktig i, något man mår bra av. Har man hållit på med narkotika stora delar av sitt vuxna liv är det lätt att man lagt stora delar av sina intressen åt sidan och bara ägnat sig åt narkotika.

Själv har jag aldrig gått ifrån mina intressen eller min stora passion, som är fotboll. Även när jag höll på som mest med narkotika så hade jag ändå ett ben kvar i fotbollens värld. Jag tränade och jag reste på mina matcher.

Jag har följt Svenska fotbollslandslag på plats sedan dom spelade VM i Italien 1990. Därefter har jag varit på EM i Sverige -92, jag var även och såg dom i det lyckade världsmästerskapet i USA -94, där dom fick brons. 1996 var jag på EM i Holland/Belgien. VM i Japan/Korea är det enda som jag missat. Sedan har jag varit på allt som Sverige kvalificerat sig till.

Det jag vill säga är att jag är väldigt glad för min egen skull, att jag har ett sådant stort fotbollsintresse. Det har gett mig många häftiga resor och många nya vänner. Så, ni som försöker eller har slutat med droger, rekommenderar jag att skaffa intressen.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att isolera sig. Det kan vara jobbigt att höra av sig till gamla vänner som inte hållit på med narkotika. I många fall har dom ju ordnat sig familj med barn, och dom har säkert, fast jobb. Då kan känslan av misslyckande dyka upp.

Man tycker man kommit så långt efter alla andra att det inte är värt att umgås med äldre vänner. Många av mina vänner som försöker sluta med droger, eller går i program där de får medicinsk hjälp utskrivet av en läkare, gör inte så mycket annat än att få sin medicin.

Det är få som har några intressen eller hobbys. Det blir mycket TV-tittande. Jag kan erkänna att jag själv tittar alldeles för mycket. Men jag försöker träna något nästan varje dag. Två gånger i veckan blir det innebandy. Då träffar man den stora gruppen, så då blir det även social träning.

Ett par gånger i veckan blir det gym. Sedan gör jag så att när jag känner mig lite nere eller tycker livet suger så försöker jag gå ut och springa. Många orkar aldrig dra på sig träningskläderna för att ta det första steget. Men jag kan lova att man mår ruskigt bra under tiden man springer, och en lång stund efteråt. Visst, det är lite kämpigt första gången, och flåset är inte vad man önskar, men det får man ta, för belöningen under och efter träningen är mödan värd. Så, vad väntar du på? Ut och spring! Få mediciner går att jämföra med det här. Sedan slipper du en massa biverkningar, kanske får du lite träningsvärk, men den är bara skön. Då vet du att du lever.

Du som mår lite dåligt psykiskt och funderar på att be om hjälp, kanske väntar du på att få hjälp av en läkare, men tycker att du inte får den hjälp som du hade hoppats på. Kanske får du fel mediciner, eller kanske inte några mediciner alls. Istället för att inte göra något alls under tiden du väntar på förändring, gör dig själv en tjänst och tvinga ut dig själv åtminstone en gång och pröva löpning. Min erfarenhet är att man får valuta direkt. Det funkar bättre än många mediciner. En del mediciner har ju den funktionen att
man måste äta in sig, då kan det ta upp till 14 dagar innan man märker någon effekt. Mår jag dåligt vill jag ha hjälp omgående, vilket är ju sällan man får.

Det är då det är så enkelt att dra på sig löparskorna och ge sig ut. Man får belöning redan efter ett par steg, och känner att man mår bättre. Stäng inte in dig själv på grund av rädsla eller oro för nya erfarenheter. Visst kan det vara lite jobbigt med nya saker, men du överlever. Jag tror folk oroar sig för mycket för det som är nytt. Folk oroar sig för mycket för att misslyckas. Att misslyckas är ofta en nyttig lärdom. Det gör att jag lättare kan undvika nya misstag. Börja våga.

Text: Christer Adrian

ADHD en miljard industri ?

debatt

Att få en människa med rätt hjälp drogfri och skötsam måste ju vara billigare i det stora hela än att stå vid sidan och begrunda faktumet att människorna går mot en för tidig död. Missbruket och hela dess innehåll måste i mitt tycke vara den dyrare vägen.
Apropå ekonomi och missbruksvård.

Har varit på lite olika föreläsningar inom nerupsykiatrins värld. Det som slår mej är att alla verkar väl medvetna om problematikens olika svårigheter eller hur jag nu skall kalla det. Måste erkänna att jag blir lite snurrig av all information som det ges via en föreläsning, men på ett bra sätt för eftersom jag själv har ADHD så är ju varje tillfälle av igenkännande en form av självbekräftelse.

Många lärda inom området säger ofta samma sak i mitt tycke, dom pratar om olika utredningar som används för att diagnostisera NPF problematiken. Det är ju bra att det pratas om det, men för mej skulle det ha på nåt vis ett större värde om dom lärda satte sig tillsamman och jobbade för att förändra utredningarna till det bättre.

En sak som måste gå att förändra är tidsperspektivet som gäller under en utredning. Det måste på något sätt gå att påskynda utredningstiden tycker jag. Som i Karlstad är det väntetid på ett till två år innan utredningen ens kan börja sen tar utredningen säkert ett halv år och det är ju på tok för lång tid.

Är man runt trettio-fyrtio år så borde det ju räcka med att dom sammanställde svarena på alla frågor som man skall svara på. Det känns lite långsökt att det skall ta i vissa fall upp till ett år innan eventuell diagnos kan ställas, lägg sen till väntan på att få till en utredning. Vi pratar då om drygt tre år !!!! Det är ju orimligt att behöva vänta så länge. Det mänskliga lidandet blir ju enormt, för att inte prata om det ekonomiska perspektivet som i dag är prioritet numer ett tyvärr. Mänskligt lidande kommer i andra hand är min spontana känsla.

Vilket för mej in på detta med ekonomi relaterat till NPF problematik. Om det är så att man har en NPF problematik och har självmedecinerat sig själv så är tre år en ganska lång tid. Många tappar fotfästet under väntan och återfaller i kriminalitet och missbruk och den biten är ju ur ekonomisk synvinkel oändligt mycket dyrare än att få tillgång på att svara på utredningspapper om eventuell NPF problematik. Beroendeproblematiken kostar ju kommunerna enorma summor varje år då dom skall försöka efter bästa förmåga att behandla dessa människor. Sen är ju det faktumet att kommunen inte kan utreda om det föreligger NPF problematik utan är låsta till att psykiatrin skall kunna utreda klienten. Ibland kan det gå så bra att det går att komma in på ett behandlingshem där dom gör utredningar, den turen hade jag. Men att lägga dom pengarna på ett behandlingshem när den vården finns i stan så att säga känns lite onödigt. Dock skall jag tillägga att jag personligen känner mej lyckligt lottat som fick åka på ett behandlingshem och göra en utredning, där tog den bara 4 månader.

Men här kommer ju nästa område av problem då kommunen skall köpa utredningar av psykiatrin och det som sagt var är köer på åratal och alla klienter kan ju tyvärr inte skickas till behandlingshem så vem tar ansvar för dom som blir lidande ?
Människor hamnar ofta mitt i mellan kommuner och landsting och blir bollade fram och tillbaka utan att så mycket händer. Men under den tiden hinner mycket att ske med en människa och återfall i missbruk och kriminalitet ligger ständigt och lurar i vassen.

Vad är mest ekonomiskt att få till en utredning om det föreligger NPF problematik så rätt medicin och rätt vård kan ges, eller att låta människor bollas runt mellan dom olika myndigheterna och riskera ett återfall och en eventuellt för tidig död i slutändan.

Min upplevelse är att någonstans på vägen så har det mänskliga värdet tappats bort och allt handlar om ekonomi. Men min filosofi är att det måste vara billigare för alla parter att lyckas få en människa drogfri.
Hur skall man då kunna komma åt detta problem som orsakar en massa lidande och sen är riktigt dyrt för samhället ?

En tanke som slagit mej är att slå ihop allt som rör beroendeproblematiken i Landet och sammanställ det under en och samma enhet som går direkt under socialstyrelsen.

Slå ihop kommuner och landsting samt försäkringskassan och ge dom en gemensam budget att hålla sig till. Kunskapen finns ju redan inom dom olika kolosserna, slå ihop allt till en enda organisation och låt dom samverka på hela planet. I dag sker det samverkan det säger jag inget om, men det har en tendens att spricka i slutändan, då det så gott som alltid slutar med att någon är tvungen att köpa en tjänst av någon annan, och då kommer ju ekonomin in i bilden och förändrar allt vad samverkan heter Och jag tror säkert att dom flesta inblandade önskar att det inte var så men dom som handskas med denna verklighet har ju tyvärr inte så mycket att komma med då det rör sig om olika tjänster som skall köpas. Dom beslutena fattas ju på annan nivå så att säga. Misstänker att man som socialsekreterare står sig rätt sig rätt så slätt så att säga då det klubbas om budgeten.

Rent praktiskt så finns ju hela organisationen klar som jag ser det. Kommuner är dom som tar hand om inslussen till beroendevården sen utreder landstinget och försäkringskassan är med och återinför, rehabiliterar individen in i samhället igen. Nu köps alla tjänster dom ovan nämnda i mellan. Min tanke är, gör en organisation av allt. Kompetensen finns ju redan i verkligheten.
Men det är mina egna tankar och jag är varken skolad eller utbildad i ordens betydelse. Är dock utbildad vårdnadstagare och jag har på mitt sätt begrundat för mej själv det jag upplevt och sett. Så mina tankar kommer av åratals observerande.

Text: Thomas Andersson