Pröva aldrig narkotika! En före detta missbrukare berättar om vägen ut ur drogtillvaron

Hur kul är det att få självmordstankar veckan innan löningen kommer? Det var vad som hände mig i slutet av min heroinkarriär. När jag var 16 år gammal dog min far, vilket innebar att jag kom att ärva cirka 50 000 kronor. Med lite hjälp från banken kunde jag genom fond- och aktieinvesteringar nästan tiodubbla värdet på dessa pengar – och med hjälp av dessa var det sedan tämligen lätt att knarka, för jag slapp att jobba eller stjäla ihop slantarna för att ha råd med narkotika. När det var som värst hade jag nästan en kostnad på 1000 kronor om dagen, och har man en kostnad på 1000 kronor per dag tar pengarna till slut slut.

Vad brukar de flesta som tar droger göra i en sådan situation? Valet brukar på något sätt leda till kriminalitet. Men där hade jag min inre spärr, och jag är mycket glad över att jag inte valde att börja stjäla, råna folk, med mera. Man har många valmöjligheter när det gäller att tjäna snabba pengar. Vad det var som gjorde att jag inte gick vidare vet jag inte till hundra procent, kanske klokhet, rätt uppfostran eller feghet … jag vet inte.

Jag är en person som alltid har försökt göra rätt för mig (om vi nu bortser från att jag tagit narkotika). Min inställning var att ”det sårar väl ingen annan än mig själv”. Idag vet jag bättre – min mor och yngre bror har lidit något så inåt helvete mycket! Så här med facit i hand förstår jag inte hur det kunde gå så långt. Visst, jag är inte utbildad psykolog, men tror mig ändå ha en relativt bra känsla för vad som är rätt eller fel, eller varför det gick som det gjorde.

Det hela började med att vi yngre, speciellt jag och ”M”, såg upp till de äldre – och många av dem rökte hasch. Själv har jag skrivit dagbok sedan jag var 15, och med hjälp av den kan jag se hur det hela utvecklade sig. Det hela började tämligen oskyldigt med att jag och ”M” köpte lite hasch en fredag – vilket snart utvecklades till en vana – och under första halvåret räckte haschet oftast så att vi även kunde röka på lördagen. I dagboken kan jag se att det hände att vi efter endast ett halvår ibland även rökte under veckorna. På det här viset fortsatte det under några år. Under denna tid jobbade jag mestadels på restauranger, jag tränade regelbundet, men fortsatte ta narkotika.

Det är svårt att se tillbaka i tiden och vara ärlig mot sig själv. Jag tror man är duktig på att försköna och förvränga sitt förflutna, att vi människor har förmågan att glömma det som varit jobbigt, vilket förmodligen är bra, annars hade man väl blivit tokig.

Ett bra exempel på detta är hur man minns lumpartiden. När jag berättar för någon om hur lumpen var så är det inte de tråkiga stunderna jag minns, utan snarare de roliga. Det jag försöker säga är att det givetvis fanns stunder med narkotikan som var positiva, men de överväger inte alla negativa saker som den förde med sig.

Jag skulle kunna skriva många negativa saker med att ta droger, men nöjer mig med att här endast berätta om vissa delar. En aspekt är att man får ett varierat mående: ibland tycker man sig vara bäst i världen – medan andra ser dig som en dåre. Ekonomin är permanent jobbig, du har alltid skuld och skam i kroppen, och tänderna blir bara sämre och sämre. Även överdoser ingår i missbruket. Att få ett beroende är väldigt kostsamt på många vis. Vänner dör.

Kanske tjatar jag nu, men allt jag försöker säga är att allt har två sidor, narkotika har en bitter eftersmak: efter solsken kommer regn.

Med facit i hand, var det förmodligen dumt att jag hade så mycket pengar. Jag önskar jag kunnat investera i något jag inte kommit åt, men … ingen ide att gråta över spilld mjölk.

Du som kanske varit i kontakt med, eller har vänner som håller på med någon form av narkotika, vill jag varna både en och två gånger. Pröva inte! Kanske är du killen som lyckas göra det bara någon gång, men hur vet man att man inte blir den som bara fortsätter och fortsätter? Hur vet man innan vem som blir körd i botten? Jag vet inte. Och jag tror ingen annan vet heller. Du kommer att ångra dig när du väl står där, utan bostad, utan jobb och dina riktiga vänner har försvunnit.

Förr eller senare blir man också fast för polisen, och när de väl fått upp ögonen för dig kan jag lova att de inte ger sig förrän du åkt fast. Vad det i sin tur leder till vet väl alla: fängelse. Har man tur, och det är första gången, kan man få behandlingshem.

Till slut befann jag mig vid ett vägskäl, ställd mot väggen av livet. Tanken att fortsätta droga, med alla dess konsekvenser, skrämde mig, dessutom var jag så trött på hela skiten att det blev lättare att bita ihop och motivera sig att ta fajten med avtändning och abstinens.

När man väl klarat av de här sakerna så väntar en kontroll som inte heller är så rolig. För att få lägenhet så krävs urinprover och hembesök under en längre tid.

För att få tillbaka sitt körkort krävs att man visar upp ett läkarintyg på att man varit nykter en längre tid, och det intyget är inte billigt. Med andra ord så kan det bli väldigt dyrt när man försöker återta det man en gång hade. Sedan har vi det här med skuld och skam. När jag ser tillbaka på tiden som drogaktiv, är det obegripligt för mig att jag inte tog mer hänsyn till hur min familj mådde. Hur mycket fick inte de lida och skämmas? De käraste jag har är min mor och bror. De två är de sista jag vill göra illa. Det måste ha varit ett helvete för dem att se sin son och bror gå ner sig i drogträsket. Idag, som drogfri, försöker jag gottgöra dem detta.

I början av min drogkarriär var allt mycket positivt, men med tiden, i och med att jag tog allt tyngre droger (heroin), blev allt bara dyrare och dyrare, värre och värre. Mina sparade pengar höll på att ta slut och det blev svårt att få eller behålla ett jobb, eftersom jag hela tiden var tvungen att ha heroin.

Heroin verkar på så sätt att när man har drogen i sig så fungerar man relativt bra, men tar man inget på runt åtta timmar så börjar man bli sjuk.

Det börjar som en förkylning, men blir bara värre och värre. Man blir plågsamt sängliggande i minst fem dagar. Det är med andra ord ett helvete att få avtändning. Efter att man upplevt en avtändning ett par gånger lovar man sig själv att det aldrig ska få hända igen. Jag minns att jag mådde så dåligt att självmord var ett alternativ för att slippa avtändningen, men som tur var är det långt från tanke till handling. Istället sökte jag hjälp och går sedan åtta år i ett program som heter ”Kurage”, där jag får en medicin som heter Subutex, som gör att det värsta heroinsuget försvinner.

Många tycker nog att det här är fel, att jag bara har bytt ut en sak mot en annan. Jag bryr mig inte speciellt mycket av vad andra tycker, utan är glad att denna lagliga medicin finns.

Meningen är att man ska försöka återskapa sådant man gått miste om eller blivit av med. Sådant som egen lägenhet, utbildning, körkort, med mera. Sedan är det meningen – om det går riktigt bra – att man ska trappa ner och helst klara sig utan medicin. Jag är väl inte där än, men hoppas en dag bli så stark att jag klarar mig utan Subutex.

Nå. Vad vill jag ha sagt med min text? Jo, att du ska tänka dig för både en och två gånger om du hamnar inför valet att prova droger. När jag väl testade fanns inte en tanke på att bli beroende och att det skulle leda till heroin. Nej, passa dig, hela ditt liv kan bli ödelagt.

/”C”

Varför är det så svårt att sluta?

Det är fruktansvärt svårt att sluta med droger. Oftast är enda anledningen att man blir så fysiskt och psykiskt dålig att man inte har några andra alternativ. Men ibland räcker inte ens det som anledning, för är man riktigt nere i skiten ”skiter man i allt”, och bryr sig inte om livet blir några decennier kortare, man orkar helt enkelt inte sluta.

Man är van att leva ett fartfyllt liv där något nytt händer varje dag. Plötsligt ska man leva ett Svenssonliv: vara nykter, börja arbeta, umgås med familjen och gamla vänner. Alternativen till drogerna är att sitta hemma och se på TV, växlat med AA/NA-möten, eventuellt börja träna eller ta lugna skogspromenader. Detta ska ersätta det tempo man är van att leva i. Många skakar på huvudet och tänker ”är detta verkligen det liv jag vill leva” – värre dilemma kan man knappast hamna i. Ska man fortsätta vara nykter eller börja med droger igen?

Ännu värre är det om man är van att se på TV, träna, ha ett socialt umgänge och samtidigt ta droger – kan man klara av att göra detta nykter?

Här är några av anledningarna till varför det är så svårt att sluta:

Sociala nätverk
För det mesta finns inga fungerande sociala nätverk, och mitt uppe i en drogperiod anser man sig oftast inte behöva något heller, kanhända man har någon form av kontakt med socialen (ASP/ANA) som försöker att hjälpa, men inte ens de kan hjälpa mot ensamheten/tristessen som uppstår vid en brytning med alkohol/droger.

Familj
När man kommer upp i åldern har man oftast inga föräldrar kvar i livet, resterande delar av familjen har tagit avstånd för länge sedan, man har helt enkelt ingen fast punkt att återvända till, där man kan känna sig trygg och säker.

Relationer
Partnern vill inte sluta, utan önskar fortsätta det liv man lever nu. Om man älskar sin partner är det i det läget svårt att lägga av själv, dessutom har man inte längre så många gemensamma intressen om man slutar.

Kamrater
Vänner har man oftast i massor, men är de ”riktiga” vänner? Det beror lite på hur man ser det. Oftast är även de drogberoende, och fast man känner att de är vänner räknas de inte till ”riktiga” vänner. Har man tappat de gamla kompisarna känner man dessutom gemenskap med de nya, och man vill träffa dem även när man är ”nykter”. Men hur ska det gå till när de oftast är drogade? Det är svårt att umgås med en onykter när man själv är nykter. Då ger man oftast upp och tar något själv, för att komma i samma stämning. De så kallade ”riktiga” vännerna har utbildat sig, har ett helt annat språk än en själv, man räknas nästintill som imbecill, och för att lugna nerverna i sådant sällskap behöver man ta en dos.

Bostad
Har man riktigt nått botten är man bostadslös: ingenstans att sova på nätterna, ständigt jagad av väktare som kör bort en från varenda liten plats man finner för att vila. Det är kallt ute och man behöver hålla värmen uppe. Man finner absolut ingen anledning till att sluta med droger/alkohol, för att stå ut så fortsätter man sitt missbruk. Har man tur får man plats på något boende, men även där sliter man med sitt missbruk. Man är oftast så beroende att det är jobbigt både psykiskt och fysiskt, att ta hand om bostaden, alternativt söka bostad.

Arbete
Man är så utsliten efter alla år av drickande/knarkande att man helt enkelt känner sig som en belastning för samhället, och ett jobb är inte att räkna med. Det var alldeles för länge sedan man hade ett jobb, om man nu någonsin haft ett.

Ekonomi
Är man en av dem som klarat sig lite bättre, säljer man oftast drogen man går på, så pengar blir inga bekymmer. Har man ett jobb – och klarar det – blir det heller inga penningbekymmer, då funderar man bara på varför man ska sluta! Är ekonomin dålig använder man det som ursäkt till att fortsätta missbruka, man är så nere att man helt enkelt inte orkar ta itu med vardagen.

Fritidsintressen
Man tappar oftast de fritidsintressen man hade innan, och har man egen bostad sitter man för det mesta hemma och funderar på vad man ska göra. Åka och träna kan man oftast glömma: ”man orkar inte, har ingen lust”, det enda som dyker upp i skallen är att man vill ta en öl eller en dos. Det är det största fritidsintresset man har numera, och att byta ut det mot ”normala” är näst intill omöjligt.

Fysik/psyke
Man svettas och fryser om vartannat. Tar man någon i hand kan man tro att det är ett asplöv som sträcks fram för att hälsa. Man slits mellan besluten om man ska ta eller inte ta något för att abstinensbesvären ska sluta. Kroppens inälvor är helt slut, ändå säger hjärnan ”mer”. Man har skapat sig ett beroende som är nästintill omöjligt att ta sig ur!

Sen ska man vara nog stark att klara den psykiska påfrestningen som det innebär att vara nykter. Man har kanske skämt ut sig. Man ska orka ta itu med vardagsbekymmer – vilket är jobbigt nog – utan att man skall behöva ”plågas” genom att vara nykter.

Jag har träffat några personer (anonyma) som har slutat eller håller på att sluta med droger/alkohol. Jag frågade vad de hade för anledningar att sluta:

Anders, 41 år, (fingerat namn), ärvde pengar efter sin far, så han behövde aldrig vara kriminell under den tid han gick på heroin. Men när pengarna började ta slut kom han till ett vägskäl: antingen var han tvungen att sluta knarka eller bli tjuv! Han valde att sluta med heroinet och går numera på subotexprogrammet.

– Man kan skriva en hel bok om varför det är svårt att sluta med droger, säger Anders. Dålig uppväxt, taskig utbildning och dåliga vänner spelar stor roll, fortsätter han. Han tillägger att droger är ”roligt”, speciellt i början då det inte finns så många negativa konsekvenser.

Själv hade han tröttnat på att droga, de främsta anledningarna till att han slutade var hans starka moral och hans fasta principer – han ville varken vara tjuv eller kriminell. Han säger vidare att vara heroinist i Karlstad är svårt.

– Det är ett jävla slit! Man får själv åka och fixa heroin i Oslo eller Stockholm. Ytterligare en aspekt på det hela var att jag tyckte det var jobbigt att bli jagad av polisen. De började terra oss! Sedan var det även så mycket pinsamheter i det – skam – inför mor, bror och alla andra, man fick fängelse. Hela situationen var jobbig, säger Anders, och är lycklig över att han kom med i subotexprogrammet, även om det har sina brister.

Lars, 45 år, (fingerat namn) tycker att det hela är en form av livsstil.

– Det är bara att se sig omkring! Vilka vänner har man? undrar han. Hela tiden figurerar det droger! Man kommer inte undan det faktum att större delen av bekantskapskretsen dricker eller går på någon form av drog. Jag slutade med amfetamin för sju år sedan, fortsätter Lars, och de bästa vännerna man har är de som säger: Nej, du ska inte ha något mer!

– Ensamheten är väldigt svår, säger han, och menar att man behöver närheten. Känslan av att här får du vara den du vill vara, när man kommit dit, menar han att där kan inte droger ersätta något! Kärleken är störst! Och finner man kärleken är det lättare att sluta.

Lisa, 41 år, (fingerat namn) ser tillbaka och har upptäckt att för att numera kunna gå, stå och fungera utan bekymmer, behöver man ta en dos. Annars är vaderna stumma, man blir andfådd och allting blir allmänt jobbigt. Det är väldigt svårt att hålla sig nykter då. Hon säger vidare att alkoholen är lite lättare att finna anledningar till att sluta med. Man får dålig fysik och blir oftast annorlunda i psyket efter en period.

– Jag har hållit mig ren en längre tid och tänker fortsätta med det. Jag trivs med att må bra på morgonen, att inte vara bakfull, och inte behöva skämmas över något man gjort dagen innan. Det är toppen!

Dags att tänka om!

Levnadsåldern sänks med fem år om man dricker för mycket sprit, bortsett från alla andra problem som följer på missbruk, har man dessutom Hepatit C blir man ofta inte äldre än 70-75 år gammal. Det finns behandling att få, men då måste man hålla sig nykter och drogfri i två år för att levern ska klara av den starka behandlingen.

För att klara av den första perioden av nykterheten är det nog bäst att jämföra sig med sig själv, då man är onykter alternativt nykter, och utgå från de tankarna kring det hela.

Om man ser tillbaka på de sociala punkterna kan man kanske vända på det och finna anledningar till att sluta istället för att fortsätta droga. Om inte annat så lever man ju längre …

Text: Jane Alsing

Ta tag i din vardag

Att skapa sig en meningsfull vardag och vikten av att ha något att göra när man blir drogfri tror jag är en väldigt stor del av att tillnyktringen. Det gäller att hitta något man tycker om, något man känner sig delaktig i, något man mår bra av. Har man hållit på med narkotika stora delar av sitt vuxna liv är det lätt att man lagt stora delar av sina intressen åt sidan och bara ägnat sig åt narkotika.

Själv har jag aldrig gått ifrån mina intressen eller min stora passion, som är fotboll. Även när jag höll på som mest med narkotika så hade jag ändå ett ben kvar i fotbollens värld. Jag tränade och jag reste på mina matcher.

Jag har följt Svenska fotbollslandslag på plats sedan dom spelade VM i Italien 1990. Därefter har jag varit på EM i Sverige -92, jag var även och såg dom i det lyckade världsmästerskapet i USA -94, där dom fick brons. 1996 var jag på EM i Holland/Belgien. VM i Japan/Korea är det enda som jag missat. Sedan har jag varit på allt som Sverige kvalificerat sig till.

Det jag vill säga är att jag är väldigt glad för min egen skull, att jag har ett sådant stort fotbollsintresse. Det har gett mig många häftiga resor och många nya vänner. Så, ni som försöker eller har slutat med droger, rekommenderar jag att skaffa intressen.

Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att isolera sig. Det kan vara jobbigt att höra av sig till gamla vänner som inte hållit på med narkotika. I många fall har dom ju ordnat sig familj med barn, och dom har säkert, fast jobb. Då kan känslan av misslyckande dyka upp.

Man tycker man kommit så långt efter alla andra att det inte är värt att umgås med äldre vänner. Många av mina vänner som försöker sluta med droger, eller går i program där de får medicinsk hjälp utskrivet av en läkare, gör inte så mycket annat än att få sin medicin.

Det är få som har några intressen eller hobbys. Det blir mycket TV-tittande. Jag kan erkänna att jag själv tittar alldeles för mycket. Men jag försöker träna något nästan varje dag. Två gånger i veckan blir det innebandy. Då träffar man den stora gruppen, så då blir det även social träning.

Ett par gånger i veckan blir det gym. Sedan gör jag så att när jag känner mig lite nere eller tycker livet suger så försöker jag gå ut och springa. Många orkar aldrig dra på sig träningskläderna för att ta det första steget. Men jag kan lova att man mår ruskigt bra under tiden man springer, och en lång stund efteråt. Visst, det är lite kämpigt första gången, och flåset är inte vad man önskar, men det får man ta, för belöningen under och efter träningen är mödan värd. Så, vad väntar du på? Ut och spring! Få mediciner går att jämföra med det här. Sedan slipper du en massa biverkningar, kanske får du lite träningsvärk, men den är bara skön. Då vet du att du lever.

Du som mår lite dåligt psykiskt och funderar på att be om hjälp, kanske väntar du på att få hjälp av en läkare, men tycker att du inte får den hjälp som du hade hoppats på. Kanske får du fel mediciner, eller kanske inte några mediciner alls. Istället för att inte göra något alls under tiden du väntar på förändring, gör dig själv en tjänst och tvinga ut dig själv åtminstone en gång och pröva löpning. Min erfarenhet är att man får valuta direkt. Det funkar bättre än många mediciner. En del mediciner har ju den funktionen att
man måste äta in sig, då kan det ta upp till 14 dagar innan man märker någon effekt. Mår jag dåligt vill jag ha hjälp omgående, vilket är ju sällan man får.

Det är då det är så enkelt att dra på sig löparskorna och ge sig ut. Man får belöning redan efter ett par steg, och känner att man mår bättre. Stäng inte in dig själv på grund av rädsla eller oro för nya erfarenheter. Visst kan det vara lite jobbigt med nya saker, men du överlever. Jag tror folk oroar sig för mycket för det som är nytt. Folk oroar sig för mycket för att misslyckas. Att misslyckas är ofta en nyttig lärdom. Det gör att jag lättare kan undvika nya misstag. Börja våga.

Text: Christer Adrian

5 års Jubileum – Gökhöjdens Rehabcenter

Rehabcenter på gökhöjden firar 5års jubileum i Maj. Vi passade på att intervjua Morgan Lindström, behandlingsassistent för att ta reda på vad Gökhöjdens Rehabcenter är för något, hur de skall fira femårsdagen och vad de gör för deras klienter.
Vad är Gökhöjdens Rehab Center för något? GRC är ett boende för människor med beroendeproblematik – där klienten vill förändra sin situation, bli rehabiliterad och återgå till samhället, nykter och drogfri. Här har klienten möjlighet till eget boende med social färdighetsträning. Varje klient har en kontaktperson här på GRC som stöttar och följer klienten i sitt förändringsarbete. På GRC ser vi till den enskildes behov och förmåga – utifrån det skapar vi en ”Genomförandeplan” tillsammans med klienten – som på sikt leder till – eget boende – arbete/försörjning och nykterhet/drogfrihet. För att återta en plats i samhället och ett liv med livskvalitet.

Har ni särskilda program för era klienter? Ja gemensamt för alla som ingår i GRC, är regelverket, bl a:
att – inga droger/alkohol får förekomma i verksamheten eller lägenheterna
att – sköta och vårda sitt boende
att – följa den genomförandeplan som klienten själv varit med och upprättat
att – lämna kontinuerliga alkohol/drogtester
att – inte ta emot/inhysa påverkade personer i boendet

Detta är lite övergripande regelverk som godkänts av varje klient på GRC.

Rent ”programmässigt” så har vi ett schema för veckan som innehåller bl a:
–    Friskvård, såsom promenader, simning, bollspel, gympa m.m
–    Massage och avslappning
–    Tema, diskussioner i grupp, kring ämnen som berör oss i vardagen
–    Social färdighetsträning såsom hjälp med vardagsbestyr m.m
–    Återfallsprevention – Kurs, där klienten lär sig hitta nya strategier att förbli
nykter och drogfri.
–    Kulturella aktiviteter såsom museer, teater, musik, studiecirklar m.m
–    Motiverande samtal

Hur många hus/lägenheter har ni på GRC? Vi har 20 lägenheter.

Hur många klienter har ni? Vi har 15 eller 16 inskrivna för dagen.

Hur kollar ni så att klienterna håller sig ifrån missbruket? Vi tar kontinuerliga drogtester eller vid misstanke om påverkan. I övrigt så måste klienten själv ta huvudansvaret för att avhålla sig från alkohol/droger. Beslutet om att förändra sin
livssituation kan bara ske om klienten själv är ”motorn” i arbetet.  Vi ”servar och trimmar – motorn”. Självklart behöver vi som personal på GRC, stötta och vara ledsagare i tunga svackor. Förändringsarbetet som våra klienter vill genomföra är inget som går på räls – det pendlar mellan hopp o förtvivlan. Dessbättre vet vi av erfarenhet att i många fall leder det till – succé – klienten lyckas i sin målsättning.

Ni fyller fem år – hur ska ni fira det? Vi har rådfrågat våra klienter – och kommit fram till att – ”Öppet Hus” i mindre skala vore
ett bra sätt att fira 5-års jubileum.Kanske en tipspromenad i området…en enklare förtäring. Eftersom vi alltid har vackert väder på GRC…kan gästerna mingla runt på 9:an och dess trädgård (9:an vår huvudbyggnad). Vi hoppas kunna bjuda in våra ”gamla” klienter som
klarat att återgå till ett fungerande samhällsliv.

Vad är steget efter, för de som bor här? Målet är egen lägenhet och försörjning – nykter/drogfri givetvis.

Har du jobbat här sedan början? Ja. Jag hade förmånen att planera blivande GRC – innan vi startade.

Hur har verksamheten förändrats genom åren? Idag bygger vi mycket mer på individuella lösningar – efter behov och förmåga – som jag nämnde inledningsvis. Vi har dragit ner personaltätheten från 10 till 6 personer.  Trots det gör vi ett fantastiskt jobb – tillsammans med våra klienter, (sa jag ödmjukt)!! GRC har hittat sin nisch och fyller en mycket viktig del – för de människor som vill gå från beroende/missbruk till ett nytt liv, där droger inte upptar vardagen.

Så det har blivit en förbättring sedan förr? Ja! Definitivt! Vi har skaffat erfarenhet och vågat förändra det som varit mindre bra.

Har ni haft många klienter under åren? Ja … nu efterfrågar du statistik som jag inte kan svara på men mellan tummen och pekfingret lär det nog var uppemot 80-100 personer.

Kan det vara så att de vill vara kvar och inte vilja flytta härifrån? Visst – i vissa fall trivs man väldigt bra på GRC och vill bo kvar. Samtidigt ska ny plats beredas för nya klienter – samtidigt som de färdigrehabiliterade ska gå vidare.

Är det några som flyttat till egen lägenhet? Javisst – väldigt många. Det är de ”gamla” som vi hoppas få återse på vårt ”Öppet Hus”.

”Öppet Hus” Gökhöjdens Rehab Center – 27 Maj kl 12.00 – 15.00.
För de som önskar komma, hoppas vi att de ringer 54 25 41 och meddelar, så förtäringen räcker till alla.

”Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp.” – Britta Vikström

Hur trivs du att bo här? Jag trivs jättebra här. Har varit här i två år.

Under vilka omständigheter kom du hit? Jag kom direkt ifrån sjukhuset, hade ramlat och…krossat skallen. Jag har provat på att bo i egen lägenhet, men det funkar inte. Så jag kom hit. Och jag trivs jättebra här, har fått jobba mycket med mig själv.

Vad har du för aktiviteter, vad gör du om dagarna? Jag har en tomt som jag sysslar med, så nu är det att ta hand om den, i första hand. Sen har jag i fyra år jobbat frivilligt på Gengåvan, tre dagar i veckan, i Karlstad, på Våxnäs. Men att jag har struktur så att jag har något att göra, jag orkar ju inte jobba varenda dag, men det är väldigt viktigt att jag får komma ut, träffa folk, och vara del i ett sammanhang. Det är ju så att jag har fått så enormt mycket hjälp här, sedan jag har hjälpt mig att be om hjälp. Så jag har jobbat mycket med mig själv, och jag har fått mycket uppbackning och mycket stöd här. Men det gäller att vara ärlig helt och hållet, och stänger alla bakdörrar. Bara jag ber om hjälp, så finns all hjälp här. Personalen är inga tankeläsare, utan man måste tala om.

Är du engagerad i det kommande femårsjubileet? Ja, lite grand. Såklart man kommer med förslag och kanske hjälper till att ställa i ordning lite, och sådär… För att jag har ju varit här i snart tre och ett halvt år. I tid räknat. Men, jag har varit med om en så intressant resa nu, det här sista året. I fjol var den bästa sommaren jag har haft på tio år. Jag har mått så bra.

Hände det något speciellt? Nej, men jag mådde bra alltså. Jag åkte och badade, ja, bara det där att må bra, så att man känner att man vill leva livet. Det är en gåva.

Kommer du flytta, eller stanna kvar? Ja, så småningom, jag har ingen brådska. En sak jag har lärt mig det är att låta tiden gå, inte stressa, inte jäkta iväg. Och, än så länge, jag vill inte flytta här ifrån än. Jag vill först vara ett hundra procent säker på mig själv. Den som är mest osäker på mig, det är jag själv. För jag har misslyckats så många gånger, man blir väldigt rädd om det här måendet, som jag känner nu. Men det måste få sätta sig, jag måste nöta in och nöta in, låta tiden gå, och se att det fortfarande håller.

Hur är det att vara med andra personer, som har samma problematik som du? Ja, det är ju lite såhär att jag försöker klara mig själv, och ta del av livet som pågår utöver det som sker i våra kretsar. Det finns ett liv utanför det här stället också som jag ska tillbaka till, och inte bara gå som jag brukade.

Deltar du i de aktiviteter som anordnas här? Nej, jag har inte varit på så många aktiviteter här numera, men ett halvår gick jag på avslappningen, två gånger i veckan, och det hjälpte mig mycket, att ta itu med stress och andning, ja, en mental avslappning. Så jag kan plocka fram de bilderna som jag fått på avslappningen, när som helst för att gå ned i varv. Till exempel när jag sitter bussen, så kan jag komma på mig själv att sitta och ta djupa andetag, och få fram bilder som fick mig att må bra just då, och då känner jag att jag varvar ned direkt.

Gengåvan, är det något som du kommer fortsätta med framöver? Ja, eftersom jag är ju där frivilligt, det är ju i första hand för mitt eget välmående. Men sen är jag ju en del av ett sammanhang, och gör något som är bra, all vinst går ju till välgörande ändamål. Det finns ju olika projekt i flera länder, Sudan, och… ja, nu har det byggts ett barnhem till exempel. Så det känns som man gör nytta, och så samtidigt får man träffa människor, ett givande och ett tagande. Det är jättebra. Jag trivs.

Nu har jag haft regelbundna samtal här då. Nu har jag ju kanske inte särskilt mycket här då, men jag vet ju att här finns det folk som jag kan haka tag i, när jag känner att jag behöver det. Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp. Och då vill jag ju dela med mig när jag mår bra också. Jag mår enormt bra, i kontrast till det mörker man har varit i. Det går att jobba med sig själv. Man får jobba med sina tankar, man kan tänka sig till ett bättre mående. Man bestämmer själv. Men det kräver att man går in, och låter tankarna komma, tänka färdigt, och sedan lägga det åt sidan.

Så du tycker det är bra att man själv får jobba, ta sitt eget ansvar? Ja, och att det är individuellt, vi är alla olika personer här och var och en får arbeta efter sina behov. Så det fungerar jättebra.