Etikettarkiv: drogmissbruk

Att vara anhörig till en missbrukare

När en vän eller familjemedlem går ner sig i drogträsket drabbas även personerna runt missbrukaren. Missbruket blir relationens giftiga epicentrum, och riskerar att både förpesta och dominera en närståendes vardag, känslan att vara delaktig i problemet tynger.

 

Att leva som anhörig till en person med missbruksproblem innebär ofta att man bevittnar resultatet av missbrukarens destruktiva beteende. Missbrukaren kan vara ditt barn, dina föräldrar eller någon annan släkting. Det kan också vara din fru, din man eller en arbetskamrat. Människorna runt den drogberoende personen lider ofta av att se hur de går ner sig, hur de bit för bit förstör både sin livssituation och sig själva. De har det rent av jobbigare än missbrukaren själv.

De lever med känslor av ångest, skuld och skam, vilka de ofta måste bära ensamma. Hos den som missbrukar är känslolivet bedövat, och man slipper därför handskas med konsekvenserna av sitt beteende. De jobbiga känslorna dyker dock upp när man lämnat drogerna bakom sig. De kommer likt buntar med eftersända kravbrev i brevlådan, från den tid då man inte kände så mycket. Samvetet glömmer inga skulder.

Eftersom den beroende ofta förnekar att det finns ett problem, så blir livssituationen mycket besvärlig för alla inblandade. Att ha en förälder som missbrukar är ett stort problem, eftersom man som barn inte har den vuxnes möjlighet, att lämna den missbrukande föräldern. Om personen dessutom försöker sopa problemen under mattan blir livet extra jobbigt för den anhörige.

Att den som missbrukar ofta sviker och bedrar är väl knappast någon nyhet. Missbrukare brukar vara bra på att bortförklara sig. Det gör de genom att använda en väloljad arsenal av rättfärdiganden, halvsanningar och hellögner. Dessa förnekelsemekanismer blir till en andra natur. Jag vet hur jag själv var, en vanlig attityd var; ”sköt dig själv och skit i vad jag gör”. Men detta är bara ett bedrägeri bland andra.

Livet är en frihet under eget ansvar

Alla människor har sin valfrihet. Den som valt att använda droger är själv fullt ansvarig för sitt tillstånd. Hör ni det alla föräldrar? Jag tror att många mammor och pappor tar på sig mycket av den missbrukandes ansvar. För egen del har jag haft världens bästa mor och bror, som ställt upp i både vått och torrt. Jag vill att folk ska ha klart för sig att min mor inte är ansvarig för de tokiga val jag gjorde som ung.

Jag antar att det är naturligt att föräldrar klandrar sig själva när deras barn handlar på ett oförnuftigt sätt. Det är sannolikt inbyggt i föräldraskapets natur. Det kanske låter tufft och orättvist att säga att missbrukare själva valt att leva som beroende, för jag tror inte någon vill det, men ibland blir det helt enkelt inte som man vill.

Givetvis påverkas yngre av hur de vägleds under sin uppväxt. Måhända är detta av stor betydelse för att barnet i framtiden lever ett sunt liv, där de vet att skilja rätt från fel. Men det är aldrig föräldrarnas fel att barnet börjar missbruka. Detta bevisas av det faktum att man i en rehabilitering inte uppnår några resultat om man låter missbrukaren skylla sitt beroende på utomstående personer och faktorer.

Rehabresultat kommer med insikten om behovet av att ta ansvar för sitt handlande, och då inse möjligheten till ett annat livsval.

Så skyll inte ifrån dig.

Jag vet många som söker syndabockar för sina misslyckanden, men massor av människor växer upp under tragiska och miserabla förhållanden utan att själva falla ner i brunnen. Att tvingas uppleva drogberoendets destruktiva ansikte kan ha en rent preventiv effekt. Jag har många gånger hört människor berätta att de bestämde sig för att aldrig testa droger eller dricka alkohol, avskräckta av sina föräldrars missbruk.

Erkänn ditt problem

Att erkänna att man har ett problem är den logiska startpunkten för den som vill få bukt med sitt missbruk. Det inte så att alla drogberoende förnekar sitt problem, även om det är vanligt, speciellt i början. Om jag minns rätt så lyder första budordet i 12-stegs-behandlingen att man ska erkänna sitt problem.

För egen del känns orsakerna till att jag en gång började missbruka inte så viktiga längre. Jag gissar att det hela var en kombination av en stor nypa nyfikenhet och att drogerna gav mig starka, positiva upplevelser. Ett, tu, tre, så vart man beroende, och det var sannerligen inget jag hade tänkt mig från början.

Det som är viktigt idag är att jag fortsätter vara drogfri. Vissa anser att jag inte kan kalla mig det, eftersom jag äter Subutex. Det är upp till var och en att tycka vad de vill. Mig spelar det ingen större roll vad Olof, 58, tycker. Subutex är medicin, och jag får den på laglig väg, utskrivet och övervakat av en läkare.

Och det är inte alltid det roligaste, att varje dag springa och hämta medicin och lämna pissprover. Men det är ändå okej, för det känns som jag inte har så mycket att välja på. Självklart önskar jag att jag någon gång i framtiden ska kunna medicinera ut mig, försöka göra mig fri från allt vad beroende heter. Och den dagen, den glädjen.

Text: Christer A.

Brittisk forskare varnar: Alkohol farligare än tunga droger

Brittiska drogforskaren David Nutt publicerade nyligen en studie som jämför alkohol med heroin och andra droger i fråga om skadeverkningar i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet. Om enbart personliga skador tas hänsyn till är heroin, crack och metaamfetamin farligare än alkohol. Men vägt tillsammans med skador för andra är alkohol farligare.

Enligt studien är alkohol mer farligt när individuella och samhälleliga skador vägs samman än heroin och crack. Dessa kommer på första, andra respektive tredje plats i en ranking över mest farliga droger, rapporterar brittiska tidningen The Guardian. Den låga alkoholbeskattningen anser han är ”helt orimlig” och argumenterar att samhället borde rikta sin fokus mot bland annat billig alkoläsk som marknadsförs mot unga människor .

”Våra upptäckter stödjer det föregående arbetet i Storbritannien och Nederländerna, som bekräftar att drogklassifikationssystemet har väldigt liten relation till den evidens som finns för skador. De bekräftar också slutsatsen från tidigare experter att en aggressiv målsättning mot alkoholskador är en giltig och nödvändig folkhälsostrategi.”, skriver David Nutt i sin artikel.

Nutt genomförde en liknande undersökning 2007, som fick kritik för att den inte vägde in tillräckligt många områden i livet som drogen i fråga påverkar. Den nya undersökningen innehåller därför fler delar som drogen kan skada individen på, “från död till skada av mentala funktioner och relationsförluster” och sju typer av skador för andra människor.

I en skala mellan noll och 100 i en skadeskala för den enskilde och omgivningen fick alkohol 72, jämfört med heroin på 55 och 54 för crack. När man enbart tar hänsyn till de enskilda skadorna är dock fortfarande tyngre drogerna farligare.

Nutt blev en kontroversiell figur efter att han som ordförande för en rådgivande kommitté i drogfrågor till regeringen hävdade att Storbritanniens drogklassifikationssystem borde reformeras. Exempelvis menade han att ecstasy inte borde klassas som lika farligt som andra tunga droger. Han fick inget gehör för detta och tvingades att lämna sin post och grundade då en oberoende kommitté för forskning om droger. De brittiska liberaldemokraterna stödde då David Nutt.

Två Holländska experter vände sig i en kommentar på The Lancet mot att undersökningen inte tog hänsyn till missbruk av fler än en drog, men erkände att detta heller inte var fokus för studien. Slutligen så hoppas förespråkare för en reform av drogklassifikationen på att den nya brittiska regeringen kommer inta en mer evidensbaserad inställning till droger än den förra gjorde.

Text: Robert Halvarsson

När tiden inte läker dina sår – Del 1

I framtiden väntas svenska soldater drabbas av psykisk ohälsa i mycket högre utsträckning än tidigare. Orsaken är en kombination av att man infört ett slimmat yrkesförsvar samt regeringens ambition att öka det svenska försvarets insatser i utlandet. Effekten av detta kommer att bli att ett mindre antal tjänstepliktiga kommer att få göra upprepade missioner i farliga områden, vilket innebär ökad risk för bland annat PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Sveriges försvarsmakt går just nu igenom en period av kraftig omorganisation. Den första juli gick det traditionella värnpliktsförsvaret i graven och framöver ska landet försvaras av kontraktsanställda soldater och officerare. En konsekvens av detta blir att utlandsstyrkan upphör. Det är den del av försvaret som ända sen 1948 skickat både svensk trupp och observatörer till olika fredsbevarande missioner världen över, oftast under FN-flagg. Tjänstgöring i utlandsstyrkan har alltid baserats på frivillighet, men från och med nu kommer all personal inom Försvarsmakten att ha internationell tjänstgöringsplikt.

Riksdagens och regeringens försvarsslogan har de senaste åren varit att vi ska bli smalare men vassare. Vi har lämnat invasionsförsvaret till förmån för det så kallade flexibla insatsförsvaret och har nu Nordens överlägset minsta försvarsmakt. Översättning: färre ska göra mer. Samma riksdag och regering vill dessutom att Sverige ska vara en aktivare aktör på den internationella scenen och kunna bistå med både fredsbevarande som fredsframtvingande militära styrkor. Sammantaget framkallar detta en bild av en framtida arbetsplats med stor arbetsbörda och hög press på personalen, inte minst på grund av arbetets natur.

Införandet av den internationella tjänsteplikten kommer också att innebära ökad press på de anhöriga. Väl medvetna om detta presenterade Försvarsmakten nyligen en ny strategi gällande arbetet gentemot anhöriga till personer på utlandsuppdrag. Försvaret ser ett förbättrat anhörigstöd som en viktig komponent i att kunna knyta till sig (och behålla) kompetent personal.

Officerskåren på krigsstigen
Efter en genomläsning av en nyligen genomförd attitydundersökning bland Sveriges yrkesofficerare inser man också att försvaret behöver all goodwill den kan få. 80 procent säger sig fundera på att byta yrke på grund av ilskan över införandet av den internationella tjänsteplikten. Yrkesofficerare är väl medvetna om att man ofta betalar ett högt pris för utlandstjänstgöring, inte bara genom de slitningar det innebär på familjelivet, utan också på grund av att man på nära håll kunnat bevittna negativa effekter på kollegor som gjort utlandstjänst.

Kritiker till värnpliktens avskaffande har också pekat på de rekryteringsproblem som uppkommit i länder som valt att införa modellen med kontraktssoldater. Den stora pool av olika kompetenser som tidigare kom försvaret till del genom värnpliktssystemet är nu borta. När man idag betonar att urvalsprocessen för de som vill tjänstgöra utomlands är grundlig – att endast lämpade kandidater skickas iväg – ska man komma ihåg att dessa kandidater varit handplockade ur värnpliktspoolen. Från och med nu kommer denna att krympa betydligt.
Många av de mest lämpade har tidigare kunnat välja att göra kanske både en eller två utlandsmissioner efter avslutad värnplikt. Nu kommer de inte ens att komma i kontakt med den militära världen. Dessa kommer istället att satsa på en civil utbildning som ger både bättre framtidsutsikter och högre lön. Försvaret kommer helt enkelt att få nöja sig med det utbud som finns till hands.

Mönstret i länder med kontraktssystemet har varit att de som satsar på en karriär inom det militära ofta kommer från socioekonomiskt svaga grupper, där förekomsten av redan etablerade psykiska störningar är vanligare än i högre socialgrupper. De har ofta svaga skolbetyg och ser en anställning inom armén som en bra möjlighet att slippa arbetslöshet. Om försvaret får svårt att fylla ut leden i utlandsmissionerna ökar risken för överutnyttjande av viss personal samt att olämpliga kandidater får tjänstekontrakt i de väpnade styrkorna.

PTSD – den själsliga kostnaden av krig
Försvarets beredskap inför en tuffare framtid är av största vikt, eftersom konsekvensen av traumatiserade soldater får starka effekter, inte bara på de enskilda veteranernas liv, utan även på deras familjer och på samhället i stort.

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD – är den psykiska åkomma som ofta drabbar soldater som varit med om omskakande upplevelser i krig. Begreppet föddes 1980, då man i USA kartlade de besvär av psykiska stridsreaktioner som amerikanska Vietnamveteraner led av. Man insåg att soldater i alla krig kan drabbas av ptsd och att medvetenhet om förekomsten av fenomenet har funnits även hos tidigare generationer. Under amerikanska inbördeskriget talade man om att soldater drabbats av nostalgi, och under första världskriget uppstod begreppet granatchock som beskrivning för typiska ptsd-besvär.

Det civila samhällets brist på förståelse har länge inneburit att många veteraner med ptsd lämnats vind för våg. Oförmögna att återintegreras i samhället leder deras problem till social isolering, hemlöshet, drogmissbruk, brottslighet – i Storbritannien är var tionde fängelsekund en krigsveteran – och självmord.

En av de effekter som sägs vara mest jobbig för de soldater som tjänstgjort i Afghanistan är att när de kommit hem hör de nästan aldrig talas om konflikten i media. Klyftan mellan deras uppoffringar och bristen på insikt hos det civila samhället för detta offer är svår att bära. De har riskerat livet, sett kamrater dö – men ingen bryr sig …

Svårigheten att återanpassa sig till ett samhälle som inte förstår dem gör att vissa drar ut på nya missioner, gång på gång, tills möjligheten att överbrygga livet i krig till livet där hemma försvinner; på militärslang kallas såna individer ”missionsvrak”.

Familjen betalar ett högt pris
Stigmatiserande samhällsattityder gentemot psykisk sjukdom i kombination med den förhärskande machokulturen inom det militära är effektiva hinder för många ptsd-drabbade soldater att våga räcka upp handen och erkänna att de har ett problem. Att ha psykiska besvär går helt enkelt inte ihop med soldaters självbild. Många är också oroliga för att de riskerar sin karriär om det kommer ut att de sökt psykvård, vilket hindrar dem från att ta steget.

Alternativet för dem som inte söker hjälp blir då att förtränga det jobbiga, sluta det inom sig. Med effekten att de blir tidsinställda bomber som kan explodera över minsta petitess. Och riskerar följaktligen att både fysiskt skada och/eller skrämma vettet ur sin omgivning. De som drabbas hårdast av ptsd-skadade veteraner är givetvis nära och kära. Familjer, fruar och flickvänner som tagit hand om hem och barn under en tjänstgöringsmission, och levt med en ständig oro över att behöva få ta emot dåliga nyheter, upplever ofta hur den man som återvänder inte längre är samma människa.

Yrkesmilitärer som kommit hem efter en utlandsinsats har ofta svårt att omedelbart återanpassa sig till vardagslunken, detta är varken ovanligt eller onaturligt. Efter att ha levat månader i streck i ett tillstånd av konstant larmberedskap, där man ständigt måste vara ”påkopplad” – alert, fokuserad – tar det tid att hitta ”av-knappen”. Det gäller för familjen, som både längtat och oroat sig, att inse att den återvändande behöver tid för reflektion och återhämtning. Många gånger går kommunikationen i dessa känsliga skeenden snett. Skilsmässor och brustna kärleksrelationer är legio bland krigsveteraner, vare sig de har ptsd eller inte.

Givetvis är det inte enbart män som drabbas av ptsd. Även kvinnor tjänstgör i konfliktområden och upplever ofta traumatiska situationer som ibland leder till ptsd, men män är av lätt insedda skäl i majoritet när det gäller antalet drabbade.

Text: Christer Jansson

FAKTA PTSD:

Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD – posttraumatic stress disorder) uppkom 1980 och är ett av få psykiatriska sjukdomstillstånd där den bakomliggande orsaken är känd. Den utlösande faktorn är en extremt traumatisk händelse där den drabbade upplever faktisk eller hotande död eller risk för allvarlig fysisk skada. Situationen präglas av intensiv rädsla, hjälplöshet och fasa.

En ptsd-drabbad person återupplever ofta ett trauma i form av återkommande ångestframkallande minnesbilder, så kallade flashbacks. Även mardrömmar, vars innehåll associerar till den utlösande händelsen, är vanliga. Man uppvisar också ett undvikandebeteende som inte funnits tidigare, där man söker hålla sig borta från sånt som påminner om traumat. Sömn- och koncentrations-svårigheter samt en sjukligt stegrad uppmärksamhetsnivå är också vanliga ptsd-symptom.

För att kunna diagnostiseras med ptsd ska symptomen ha debuterat inom sex månader efter traumat. Det är dock vanligt med fördröjd symptomdebut, inte minst bland krigsveteraner. För dessa kan det ta åratal innan stressreaktionerna dyker upp. Bland krigsveteraner (eller i grupper med manlig dominans) är det mycket vanligt att man ”självmedicinerar” mot sina stressreaktioner, medelst alkohol och andra droger. Även impulsivt vålds-beteende är ett typiskt förekommande stressymptom hos veteraner.

Forskningsstudier har visat på förhöjd ptsd-risk för den med tidigare psykiska besvär. Lågutbildade individer med svag familjeanknytning är också överrepresenterade bland ptsd-drabbade. Det är viktigt att personer med syndromet kommer i behandling eftersom långtidseffekten av ptsd oroväckande ofta leder till självmord. Behandlingen utgörs oftast av en kombination av medicinering med SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi.

Läs mer i del 2 här

5 års Jubileum – Gökhöjdens Rehabcenter

morgan webRehabcenter på gökhöjden firar 5års jubileum i Maj. Vi passade på att intervjua Morgan Lindström, behandlingsassistent för att ta reda på vad Gökhöjdens Rehabcenter är för något, hur de skall fira femårsdagen och vad de gör för deras klienter.
Vad är Gökhöjdens Rehab Center för något? GRC är ett boende för människor med beroendeproblematik – där klienten vill förändra sin situation, bli rehabiliterad och återgå till samhället, nykter och drogfri. Här har klienten möjlighet till eget boende med social färdighetsträning. Varje klient har en kontaktperson här på GRC som stöttar och följer klienten i sitt förändringsarbete. På GRC ser vi till den enskildes behov och förmåga – utifrån det skapar vi en ”Genomförandeplan” tillsammans med klienten – som på sikt leder till – eget boende – arbete/försörjning och nykterhet/drogfrihet. För att återta en plats i samhället och ett liv med livskvalitet.

Har ni särskilda program för era klienter? Ja gemensamt för alla som ingår i GRC, är regelverket, bl a:
att – inga droger/alkohol får förekomma i verksamheten eller lägenheterna
att – sköta och vårda sitt boende
att – följa den genomförandeplan som klienten själv varit med och upprättat
att – lämna kontinuerliga alkohol/drogtester
att – inte ta emot/inhysa påverkade personer i boendet

Detta är lite övergripande regelverk som godkänts av varje klient på GRC.

Rent ”programmässigt” så har vi ett schema för veckan som innehåller bl a:
–    Friskvård, såsom promenader, simning, bollspel, gympa m.m
–    Massage och avslappning
–    Tema, diskussioner i grupp, kring ämnen som berör oss i vardagen
–    Social färdighetsträning såsom hjälp med vardagsbestyr m.m
–    Återfallsprevention – Kurs, där klienten lär sig hitta nya strategier att förbli
nykter och drogfri.
–    Kulturella aktiviteter såsom museer, teater, musik, studiecirklar m.m
–    Motiverande samtal


framsida webHur många hus/lägenheter har ni på GRC? Vi har 20 lägenheter.

Hur många klienter har ni? Vi har 15 eller 16 inskrivna för dagen.

Hur kollar ni så att klienterna håller sig ifrån missbruket?
Vi tar kontinuerliga drogtester eller vid misstanke om påverkan. I övrigt så måste klienten själv ta huvudansvaret för att avhålla sig från alkohol/droger. Beslutet om att förändra sin
livssituation kan bara ske om klienten själv är ”motorn” i arbetet.  Vi ”servar och trimmar – motorn”. Självklart behöver vi som personal på GRC, stötta och vara ledsagare i tunga svackor. Förändringsarbetet som våra klienter vill genomföra är inget som går på räls – det pendlar mellan hopp o förtvivlan. Dessbättre vet vi av erfarenhet att i många fall leder det till – succé – klienten lyckas i sin målsättning.

Ni fyller fem år – hur ska ni fira det? Vi har rådfrågat våra klienter – och kommit fram till att – ”Öppet Hus” i mindre skala vore
ett bra sätt att fira 5-års jubileum.Kanske en tipspromenad i området…en enklare förtäring. Eftersom vi alltid har vackert väder på GRC…kan gästerna mingla runt på 9:an och dess trädgård (9:an vår huvudbyggnad). Vi hoppas kunna bjuda in våra ”gamla” klienter som
klarat att återgå till ett fungerande samhällsliv.

Vad är steget efter, för de som bor här? Målet är egen lägenhet och försörjning – nykter/drogfri givetvis.

Har du jobbat här sedan början? Ja. Jag hade förmånen att planera blivande GRC – innan vi startade.

Hur har verksamheten förändrats genom åren? Idag bygger vi mycket mer på individuella lösningar – efter behov och förmåga – som jag nämnde inledningsvis. Vi har dragit ner personaltätheten från 10 till 6 personer.  Trots det gör vi ett fantastiskt jobb – tillsammans med våra klienter, (sa jag ödmjukt)!! GRC har hittat sin nisch och fyller en mycket viktig del – för de människor som vill gå från beroende/missbruk till ett nytt liv, där droger inte upptar vardagen.

Så det har blivit en förbättring sedan förr? Ja! Definitivt! Vi har skaffat erfarenhet och vågat förändra det som varit mindre bra.

Har ni haft många klienter under åren? Ja … nu efterfrågar du statistik som jag inte kan svara på men mellan tummen och pekfingret lär det nog var uppemot 80-100 personer.

Kan det vara så att de vill vara kvar och inte vilja flytta härifrån? Visst – i vissa fall trivs man väldigt bra på GRC och vill bo kvar. Samtidigt ska ny plats beredas för nya klienter – samtidigt som de färdigrehabiliterade ska gå vidare.

Är det några som flyttat till egen lägenhet? Javisst – väldigt många. Det är de ”gamla” som vi hoppas få återse på vårt ”Öppet Hus”.

”Öppet Hus” Gökhöjdens Rehab Center – 27 Maj kl 12.00 – 15.00.
För de som önskar komma, hoppas vi att de ringer 54 25 41 och meddelar, så förtäringen räcker till alla.

britta web”Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp.” – Britta Vikström

Hur trivs du att bo här? Jag trivs jättebra här. Har varit här i två år.

Under vilka omständigheter kom du hit? Jag kom direkt ifrån sjukhuset, hade ramlat och…krossat skallen. Jag har provat på att bo i egen lägenhet, men det funkar inte. Så jag kom hit. Och jag trivs jättebra här, har fått jobba mycket med mig själv.

Vad har du för aktiviteter, vad gör du om dagarna? Jag har en tomt som jag sysslar med, så nu är det att ta hand om den, i första hand. Sen har jag i fyra år jobbat frivilligt på Gengåvan, tre dagar i veckan, i Karlstad, på Våxnäs. Men att jag har struktur så att jag har något att göra, jag orkar ju inte jobba varenda dag, men det är väldigt viktigt att jag får komma ut, träffa folk, och vara del i ett sammanhang. Det är ju så att jag har fått så enormt mycket hjälp här, sedan jag har hjälpt mig att be om hjälp. Så jag har jobbat mycket med mig själv, och jag har fått mycket uppbackning och mycket stöd här. Men det gäller att vara ärlig helt och hållet, och stänger alla bakdörrar. Bara jag ber om hjälp, så finns all hjälp här. Personalen är inga tankeläsare, utan man måste tala om.

Är du engagerad i det kommande femårsjubileet? Ja, lite grand. Såklart man kommer med förslag och kanske hjälper till att ställa i ordning lite, och sådär… För att jag har ju varit här i snart tre och ett halvt år. I tid räknat. Men, jag har varit med om en så intressant resa nu, det här sista året. I fjol var den bästa sommaren jag har haft på tio år. Jag har mått så bra.

Hände det något speciellt? Nej, men jag mådde bra alltså. Jag åkte och badade, ja, bara det där att må bra, så att man känner att man vill leva livet. Det är en gåva.

Kommer du flytta, eller stanna kvar? Ja, så småningom, jag har ingen brådska. En sak jag har lärt mig det är att låta tiden gå, inte stressa, inte jäkta iväg. Och, än så länge, jag vill inte flytta här ifrån än. Jag vill först vara ett hundra procent säker på mig själv. Den som är mest osäker på mig, det är jag själv. För jag har misslyckats så många gånger, man blir väldigt rädd om det här måendet, som jag känner nu. Men det måste få sätta sig, jag måste nöta in och nöta in, låta tiden gå, och se att det fortfarande håller.

Hur är det att vara med andra personer, som har samma problematik som du? Ja, det är ju lite såhär att jag försöker klara mig själv, och ta del av livet som pågår utöver det som sker i våra kretsar. Det finns ett liv utanför det här stället också som jag ska tillbaka till, och inte bara gå som jag brukade.

Deltar du i de aktiviteter som anordnas här? Nej, jag har inte varit på så många aktiviteter här numera, men ett halvår gick jag på avslappningen, två gånger i veckan, och det hjälpte mig mycket, att ta itu med stress och andning, ja, en mental avslappning. Så jag kan plocka fram de bilderna som jag fått på avslappningen, när som helst för att gå ned i varv. Till exempel när jag sitter bussen, så kan jag komma på mig själv att sitta och ta djupa andetag, och få fram bilder som fick mig att må bra just då, och då känner jag att jag varvar ned direkt.

Gengåvan, är det något som du kommer fortsätta med framöver? Ja, eftersom jag är ju där frivilligt, det är ju i första hand för mitt eget välmående. Men sen är jag ju en del av ett sammanhang, och gör något som är bra, all vinst går ju till välgörande ändamål. Det finns ju olika projekt i flera länder, Sudan, och… ja, nu har det byggts ett barnhem till exempel. Så det känns som man gör nytta, och så samtidigt får man träffa människor, ett givande och ett tagande. Det är jättebra. Jag trivs.

Nu har jag haft regelbundna samtal här då. Nu har jag ju kanske inte särskilt mycket här då, men jag vet ju att här finns det folk som jag kan haka tag i, när jag känner att jag behöver det. Nu kan jag komma hit och säga: ”vad jag mår bra idag”, men ett tag sprang jag här och sa: ”fy vad jag mår dåligt”. Men jag fick det ur mig, och det var alltid någon som lyssnade, jag har fått hjälp. Och då vill jag ju dela med mig när jag mår bra också. Jag mår enormt bra, i kontrast till det mörker man har varit i. Det går att jobba med sig själv. Man får jobba med sina tankar, man kan tänka sig till ett bättre mående. Man bestämmer själv. Men det kräver att man går in, och låter tankarna komma, tänka färdigt, och sedan lägga det åt sidan.

Så du tycker det är bra att man själv får jobba, ta sitt eget ansvar?
Ja, och att det är individuellt, vi är alla olika personer här och var och en får arbeta efter sina behov. Så det fungerar jättebra.

YRKE: Socialsekreterare

handlaggare-webBirgitta Bånkestad,

Socialsekreterare Karlstad Kommun

Vad gör en socialsekreterare? Jag arbetar på avdelningen socialpsykatri, alkohol och narkotika och till mig kan man vända sig om man är 20 år eller äldre och vill förändra sitt beteende gällande alkohol, narkotika och/eller spel. Min roll är att motivera personen ifråga, att stötta i förändringsarbetet, att göra utredningar utifrån individens önskemål och behov samt även att besluta om insatser som eventuellt skall sättas in (vissa beslut gällande det tas dock av hennes chef) och sedan följa upp de utifrån den lagstiftning som finns.

Jag träffar många männsikor, ibland kortare tid och ibland längre beroende på vilka problem som personen ifråga har. Förr var helheten mer tydlig för samarbetet mellan de olika avdelningarna inom arbetsmarknads- och socialförvaltningen fungerade bättre. Idag har många klienter kontakt med flera olika handläggare inom olika avdelningar och enheter och det kan tyvärr leda till att en del kommer i kläm och “hamnar mellan stolarna”.

Hur länge har du jobbat som socialsekreterare? 1975 avslutade jag min socionomutbildning så jag har arbetat som socialsekreterare i drygt 30 år vilket gett mig en stor erfarenhet inom det här området. Jag har även gått en treårig psykoterapiutbildning, s.k. steg 1-utbildning. Efter examen jobbade jag inom socialtjänsten i Kungsbacka, Falkenberg och Göteborg för att sedan hamna inom i Karlstad 1980.

Tidigare hade jag hand om barn- och ungdomsvård, socialbidragsärenden och missbruksvård. Bredden på arbetsuppgifter var bra för jag fick en god insikt i individers och familjers hela problematik. Idag arbetar jag mest med personer som har alkoholproblem.

Har missbruksproblemen ökat i samhället? Det är svårt att svara på rent generellt men jag ser att missbruk av alkohol har ökat, framförallt är det fler äldre människor som får stora alkoholproblem, mycket beroende på att alkoholen idag är så lättillgänglig.  Även blandmissbruk har ökat och vi ser också idag att många av de yngre personer som har ett drogmissbruk även har psykiska problem. Det har överlag blivit lättare att få tag i alkohol och droger idag – dels p.g.a de all öppnare gränserna mellan länderna och dels p.g.a möjligheten att beställa preparat över Internet.  Något som blivit mer uppmärksammat och också ökat är spelberoende.  Spelandet kan få stora negativa konsekvenser och det kan gå så långt att missbrukaren spelar bort allt den äger och har, såsom t. ex. boende. Men alla människor är olika och vissa kan förändra sitt beteende i tid medan andra behöver längre tid för förändring.

Hur ser kontakten ut med klienten? Den första kontakten kan se väldigt olika ut, det kan vara den blivande klienten själv som tar kontakt eller så kan det vara anhöriga som är oroliga och därför hör av sig. När sedan jag och klienten upprättat en kontakt så möts vi oftast hos mig men jag åker också på hembesök i hemmet eller i något av kommunens boenden.  Det händer även att jag besöker behandlingshem och dylikt. Om jag ser eller hör att någon far illa så har jag skyldighet att ta reda på hur det förhåller sig och att hjälpa personen.

Hur ser du på framtiden? Alkohol- och narkotikaavdelningen (ANA) är nyligen ihopslagen med avdelningen för socialpsykiatri (ASP) så det kommer bli en del förändringar. Allt är dock inte klart än så framtiden får utvisa vad som kommer att ske.

Text: Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson