Det har blivit allt vanligare att arbetsgivare låter drogtesta sin personal. Tidigare fick nyanställda ofta göra ett test, förutom de som gjordes vid misstanke om drogpåverkan och arbetsplatsolyckor, men nu tycks generella och slumpmässiga drogtester vara på väg att bli normen bland arbetsgivarna. Denna utveckling ogillas av facket, både för att testerna kränker integriteten och för att det råder ett osäkert rättsläge för arbetstagarna. Idag förekommer drogtester på mer än varannan arbetsplats i Sverige, och över 70 procent av landets 100 största företag låter testa sin personal. Den svenska marknaden för droganalys har vuxit kraftigt under senare år, och börjar nu likna den amerikanska, som idag är en mångmiljardindustri.
I Sverige tas cirka 50 000 prover om året, och av dessa brukar runt två procent ge utslag på illegala substanser. Så uppenbarligen förekommer det drogade personer på arbetsplatserna, och uppenbarligen är arbetsgivarna intresserade av att identifiera dem.
Finns det några problem med det här? Är det inte bra om man upptäcker en missbrukare, så att de kan erbjudas hjälp till rehabilitering? Naturligtvis är det bara av godo om man kan hjälpa en missbrukande kollega, som dessutom kan utgöra en fara för både sina kollegors och allmänhetens säkerhet (och sin egen). Men frågan är betydligt mer komplex än så.
Ett växande antal av dagens drogtester är så kallade generella, slumpvisa test, vilket innebär att vem som helst på ett företag när som helst måste lämna ett drogtest när arbetsgivaren uppmanar dem att göra så, oavsett vilken funktion de har på företaget. En stor poäng med de generella testerna är att ingen personalgrupp ska behöva känna sig stigmatiserad, att vem som helst kan bli granskad. Baksidan av medaljen är att generella tester – i motsats till riktade – är kostsamma och inte särskilt effektiva. Faktum är att forskning visar att droganvändare inte avskräcks från att missbruka trots risken att utsättas för slumptester på jobbet, vilket ju är en av anledningarna till att de existerar.
Starkt stöd för drogtester Många arbetstagare tycker inte att drogtester på arbetsplatsen är något att jaga upp sig över. I en opinionsundersökning häromåret sade sig 91 procent vara för tester, om dessa var till för att skydda liv, hälsa och egendom. Om de gjordes i rehabiliteringssyfte ansåg 84 procent att detta var godtagbart.
Den integritetskränkning som facket så ofta talar om verkar alltså inte störa medelsvensson överhövan mycket. Åtminstone inte förrän de kommer till jobbet en morgon och möts av en sjuksköterska i dörren, som sen beordrar dem dra ner brallorna och inför henne pinka i en pappmugg. Då blir Svensson plötsligt förbannad och beklagar sig för fackrepresentanten.
Att uppmanas att lämna ett drogtest på arbetsplatsen var något som hände den före detta justitieministern Thomas Bodström, när han i augusti blev utmanad av en radiojournalist att göra ett frivilligt urinprov, detta i egenskap av sitt dåvarande ordförandeskap i riksdagens justitieutskott. Han vägrade. Varför? Alltför integritetskränkande, svarade Bodström.
Bodström hade fördelen att kunna neka utan att råka ut för rättsliga konsekvenser. Som riksdagsman var han inte arbetstagare, utan förtroendevald till ett ämbete. En vanlig knegare som nekar till ett av arbetsgivaren beordrat drogtest kan dock under rådande lagstiftning få sparken. Även om det för arbetaren bara handlat om en principsak. Den som nekar har något att dölja, lyder resonemanget, och den som propsar på principer måste ha pengar på banken för att kunna unna sig sådan lyx.
Lagstiftningen skyddar inte integriteten Den rättsosäkra lagstiftningen är det stora problemet. Idag finns inga tvingande lagkrav om tillförlitliga testmetoder, utan bara Socialstyrelsens rekommendationer. Tester kan göras på flera sätt och några av metoderna har visat sig rättosäkra. Hårtester och hudavstryk kan till exempel inte anses idiotsäkra, eftersom en person kan ha blivit kontaminerad av yttre källor inför ett test. Dessutom finns inga krav på att testpersonal måste vara utbildad eller att de laboratorier som genomför analysresultaten har ackrediteringslicens.
Riksdagspolitikerna har länge varit medvetna om detta rättsmässiga gungfly, men har ännu inte lyckats komma till skott med att reglera verksamheten i tillfredsställande lagform. 2002 gjordes en statlig utredning för att stärka arbetstagarnas integritet, men lagförslaget kom aldrig upp till röstning, man ville istället avvakta ett kommande arbetsrättsligt regelverk gällande hela EU.
Förra året gjordes så ännu en integritetsskyddsutredning, men trots att remisstiden löpte ut i maj-09, har Arbetsmarknadsdepartementet ännu inte lagt fram förslaget till votering, enligt ansvarige ministern på grund av ”frågans komplicerade natur”.
När det gäller den del av lagförslaget som rör drogtester, skulle dessa endast tillåtas om de hade ett berättigat ändamål och kunde anses vara godtagbara ingrepp i den personliga integriteten. Ett berättigat ändamål skulle exempelvis vara generella drogtester av personal som arbetar inom yrken med hög säkerhetsklassificering, exempelvis piloter, sjuksköterskor och driftsansvariga på kärnkraftverk. Förslaget trycker också på nödvändigheten att testerna utförs av utbildad personal och att analyserna ska utföras på ackrediterade laboratorier.
Men där är vi alltså inte, för politikerna fortsätter att rulla frågan framför sig, och nöjer sig med att tillsvidare skjuta över ansvaret på Socialstyrelsens föreskrifter – och arbetsgivarnas vilja och ambition att följa dessa. Arbetstagare får å sin sida fortsätta att lita till Guds försyn.
Text: Christer Jansson
ASP BLADET 