Öppet hus på horisont

ASP Bladet har tidigare skrivit om Horisont (nr 6/2013). Det som tidigare var ett projekt, har nu blivit permanent. I mitten av februari hade de öppet hus och ASP Bladet var där. Samordnare för verksamheten är Cecilia Cekestrand och tidningens reporter har träffat henne.

– Bästa betyget på vår verksamhet är när vi valdes till Årets Vardagshjältar i Karlstads kommun hösten 2013. Det var våra gamla deltagare som hade nominerat oss.

Det säger Cecilia Cekestrand, samordnare på Horisont, vilket är en plats för de som inte går på gymnasiet, de som har hoppat av eller är arbetslösa. Andra krav är att deltagarna ska vara mellan sexton och tjugofyra år och vara skrivna i Karlstads kommun.

Sedan verksamheten blev permanent i slutet av 2013, tillhör de Karlstads gymnasieförvaltning och har enbart upptagning inom Karlstad kommun. De som kommer kan ha fått rekommendation från kurator, psykolog, Arbetsförmedlingen, socialen, kommer på egen hand eller med en kompis. Ibland är denna kompis en tidigare deltagare. Det händer även att en eventuell deltagare har fått en remiss.

– Det första vi gör klart för en tänkbar deltagare är att hon eller han måste vara skriven i Karlstad. Det var en läxa jag/vi lärde oss med en flicka från Kil, fortsätter Cecilia. Många har den uppfattningen att de som kommer hit är stökiga och besvärliga. I stället är det tvärtom, och jag brukar kalla dem för de osynliga barnen. De har kanske ett funktionshinder, har varit mobbade, kommer från dysfunktionella familjer eller har en liknande bakgrund.

Tonvikten ligger på hälsa, att öva upp deltagarnas självkänsla och självförtroende, stresshantering och studieteknik. Vi lär även ut konsten att skriva ett CV, talar om första intrycket och ordnar praktikplatser. Det viktigaste är att verksamheten inte är tidsbestämd, säger hon, olika människor behöver olika lång tid på sig.

– När jag startade upp Horisont, fick jag riktlinjerna att en deltagare skulle vara hos oss mellan fyra och tjugo veckor och sedan gå vidare. Jag backade direkt och sa att det var omöjligt! I bland tar det tjugo veckor eller mer för en deltagare att ens våga öppna munnen!

Varje deltagare gör upp en individuell planering. En person kanske bara vill eller orkar komma en dag i veckan, medan en annan person kanske vill gå hela veckan. Detta kan ökas eller minskas om det visar sig att det behövs. I och med att alla har en individuell studieplan når de flesta deltagarna goda resultat i de många fall.

– Det är tufft, men är värt det i slutändan när de har blivit synliga, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Mår folk sämre när välfärden spricker?

Mycket har ändrats de senaste åren. Den svenska välfärdsmodellen känns inte lika säker som tidigare, detta trots att vi globalt sett fortfarande tillhör den övre toppen av världens bästa länder att bo i.

De senaste åren har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat. Resurserna har krympts. Folk som inte har arbete blir utstämplade och hamnar på socialen.

Man kan nu skönja ett tudelat Sverige. Den ena delen befolkas av dem som kommit lite utanför, som har det kämpigt med att komma in i arbetslivet eller i utbildning. Och så har vi den andra, med dem som har sitt på det torra. De med fast arbete, som fått lite mer i plånboken. Dessa verkar enligt intervjuundersökningar må väl både fysiskt och psykiskt.

En annan bild av vårt land är att vi nationalekonomiskt inte går helt bra. Sverige har om inte rasat, så dock fallit på välfärdslistan bland världens länder. En del svenska företag, som närmast varit flaggskepp, har köpts upp av utländska aktörer. Statliga företag som tidigare gynnat Sverige har bytt ägare. Istället för att gynna landet så går vinsterna nu till ett fåtal.

En tydlig indikation av att detta rätt välmående land förändrats är att vi nu kan uppvisa så mycket mental och mänsklig ohälsa. Ungdomar har på de senaste fem åren mångdubblat användningen av antidepressiva läkemedel. Närmare 400 000 barn lever i så kallade dysfunktionella familjer, där alkohol spelar en dominerande roll. Ungefär var tionde svensk har problem med spriten och var fjärde pensionär känner oro och ångest. I Stockholms landsting är kostnaderna för psykisk ohälsa högre än dem för hjärt- och kärlsjukdomar. Var tredje svensk lever ensam, och så vidare…

Ger mindre skattepengar sämre välfärd? Själv är jag inte någon expert på dessa frågor men någon som forskat i ämnet är Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han säger att den svenska välfärden kommer att rasa samman om inget görs de närmaste åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla. Skatteutrymmet räcker inte till för att finansiera det sociala skyddsnätet.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att säkra individens trygghet vid bland annat sjukvård, tillgång till skola, hjälp vid arbetslöshet, hjälp vid funktionsnedsättning och ålderdom.

Enligt Wetterberg handlar det inte om en katastrof som inträffar imorgon, men om man bara blundar och väntar kan det komma  att bli för sent att rädda den allmänna välfärden. Idag köper ju de som har råd allt oftare privata försäkringar vid sidan av systemet, som då gör att systemet får in mindre skatt.

Ta bara det här med bostäder. Tidigare ansågs bostad vara en social rättighet – nu är det mer en handelsvara. För mig verkar det som om ambitionerna steg för steg övergivits – utan att det öppet medges – för att få pengar till annat. Detta kan komma att ske på område efter område. Det känns som vi blir mer och mer likt USA, och är det landet så himla bra om vi vill ha ett Sverige med stark välfärd? Eller vill vi inte ha det längre?

Solidaritet är ett ord som verkar kännas mer och mer främmande för den nyrike svensken. (Med ”den nyrike svensken” så syftar jag på dem som fått typ 500 kr mer i plånboken efter skatt, men blivit blinda för att mycket annat nu kostar mer.) Så därför tänkte jag avsluta denna text med att förklara att ordet solidaritet betyder att man kollektivt, gemensamt tar ansvar för något, att man i egenskap av deltagande i en grupp verkar hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa.

Text: C. Adrian Bild: Per Rhönnstad