Etikettarkiv: elektrokonvulsiv terapi

Förkortningsskolan: SSRI & ECT

Under detta år har vi en artikelserie som heter Förkortningsskolan. Här förklarar vi vanligen förekommande förkortningar. Dessutom ger vi en faktabelysning till begreppet som förkortningen betyder.

SSRI

Förkortningen står för selective serotonin reuptake inhibitor (selektiva serotoninåterupptagshämmare).

SSRI-preparat tillhör gruppen antidepressiva läkemedel som upptäcktes på 1950-talet. Första SSRI-läkemedlet var zimeldin och utvecklades av svenska Astra. Det drogs dock tillbaka 1983, eftersom det kunde framkalla Guillain-Barrés syndrom. Ett syndrom som kännetecknas av fortskridande förlamning.

Världens mest använda preparat inom SSRI-gruppen är fluoxetin (ex. Fontex) och är framarbetad av läkemedelsföretaget Eli Lilly i USA.

Ytterligare fem läkemedel används för närvarande kliniskt i de flesta länder; fluvoxamin, paroxetin, citalopram (ex. Cipramil), sertralin (ex. Zoloft) och escitalopram.

ECT

Denna förkortning betyder electro-convulsive therapy (elektrokonvulsiv terapi). I dagligt tal säger man oftast ”elbehandling”.

Metoden upptäcktes 1938 av italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini. De kom fram till att man kunde använda elektrisk ström för att framkalla epileptiska anfall. Dessa anfall är fortfarande det mest centrala i en elbehandling, fast idag används betydligt mindre ström.

Det råder delade meningar rörande bieffekterna vid ECT och de handlar om behandlingens påverkan på minnet. Ändå anses elbehandling vara den mest effektiva vid djup depression.

Fotnot: I ASP bladet nummer 3 2009 kan du läsa mer om ECT.

Text: Karl-Peter Johansson

Vad är ECT?

vad-arVi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?”. Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet elektrokonvulsiv terapi (ECT).

Bakgrund I dagligt tal använder man inte begreppet ”elektrokonvulsiv terapi”, utan säger istället ECT (av engelskans electroconvulsive therapy) eller elbehandling. Förr sa man elchock, men den benämningen är föråldrad och dessutom missvisande. De som kom på metoden med ECT var två italienska professorer, Ugo Cerletti och Lucio Bini. År 1938 kunde de påvisa att ett epileptiskt anfall, framkallat med hjälp av elektricitet, kunde användas som ett sätt att behandla psykiska sjukdomar.

Tillvägagångssätt Behandlingen innebär att en elektrisk ström på ca 0,8 Ampere vid 450 Volt sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som placeras på huvudet. Strömmen framkallar ett epileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser i hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet. Även muskelavslappnande medel ges för att patienten inte skall få den muskelvärk som annars är vanlig vid generella krampanfall.

När används ECT? ECT är den mest effektiva behandlingen vid djupa depressioner eller där självmordsrisken bedöms som stor. Den är också ett alternativ när läkemedelsbehandling inte fungerar eller orsakar svåra biverkningar. ECT kan ges vid depressioner med inslag av psykos (med vanföreställningar). Det förekommer också att man ger ECT vid mycket svåra maniska sjukdomstillstånd av livshotande karaktär. Man brukar då ge daglig behandling under tre dagar för att bryta udden av den maniska sjukdomsbilden.
Biverkningar Vissa personer kan få tillfälliga minnesstörningar efter behandlingen på grund av minskad syretillförsel till hjärnan under en kortare tid. Patienten kan då få en minneslucka som täcker behandlingstiden eller få svårigheter att minnas vad som hände strax före, under och efter behandlingen. Även tillfällig förvirring kan uppstå. Såväl minnesstörningen som förvirringen är dock ganska obetydlig eftersom narkosmetoden och tillvägagångssättet vid ECT har moderniserats. Vanlig huvudvärk förekommer hos cirka 30% av alla patienter som behandlas med ECT. Övergående muskelvärk och illamående är mindre vanliga. Ibland händer det att patienten får tandfrakturer om muskelkramperna blivit för starka.

Karl-Peter Johansson