Betydelsen av vackra ord

Vad betyder vackra ord och dikter för själen? Hur skulle världen se ut utan poesi och lyrik? Vad är egentligen en dikt? Det kan vara en beskrivning av något som berör, eller en glömd känsla från vårt gamla liv. Kanske är det ett utlopp för själen. Vad vore jag utan ordens poetiska flöde?

Många känner nog ofta igen sig i poesins rader, om de bara vill. Vissa texter är lätta att förstå, de handlar om klara budskap och känslor vi alla upplevt. Andra är underhållande; exempelvis limericken. Sen har vi mer diffusa texter. De som kräver ett tränat öga, förståelse och analys för att förstå och uppskatta. Dessa är de jag tycker bäst om, de visar upp poetens skicklighet med ord. De har ofta ett vackert flöde, fantasifulla beskrivningar och symbolik.

Det är när insikten av vad texterna handlar om som vi kan känna igen oss i djupet av dem. Poesi uttrycker känslor som vi annars inte kan beskriva, en frihet att få ner tankar på papper utan att behöva säga för mycket, bara det viktiga. De är som vackra ord som flödar ur oss.

LYRIKEN HJÄLPER MIG
Att jag funnit lyriken har hjälpt mig. Upplevelser och känslor jag annars skulle hållit kvar inombords, som drar ner mig i mörkret, har befriats av att jag kunnat uttrycka dem i dikt. Saker jag inte kunnat sätta ord på har andra diktare skrivit, och när jag läst dem har jag känt: ”ah det finns någon där ute som förstår.” Det hjälper en att hitta de rätta orden att beskriva våra innersta tankar.

På många sätt har det hjälpt mig att komma ut ur mitt skal som jag befunnit mig i under många år. Det är en lättnad att kunna skriva om problemen som hopar sig i livet. Men självfallet gäller det inte bara negativa saker i livet. En dikt kan bevara även vackra ögonblick i livet som man vill spara. Saker vi måste få ur oss innan vi spricker av upprymdhet. När man sedan läser dem målas bilden upp av den där dagen då man var som lyckligast, stunden då allt var perfekt, minnet av den underbart förtrollande soluppgången.

GRAMMATIKENS BEFRIARE
En enkel promenad på stranden kan bli ett nostalgiskt ögonblick med hjälp av lyriken. För att inte tala om allt positivt det tillför språket. Språket idag har mycket att tacka lyriken. För hade det inte varit för lyriken hade språket inte utvecklats till det vi har idag. Till skillnad från böcker och andra texter så är dikten grammatikens befriare. Visst finns det regler även i lyriken. Men de är inte huggna i sten. Allt hänger på hur du vill förmedla ditt budskap, på att hålla den rytm som ger dikten liv.

Tänk på det nästa gång du läser en dikt. Hur hade världen varit utan de stora diktarna? Hade du med ord kunnat beskriva känslan av kärlek med rättvisa? Eller hur förtvivlad du egentligen känner dig? Hur många nya ord och meningar har vi egentligen fått av författare som använt sig av lyrik i sina beskrivningar? Och vad hade musiken varit utan dessa rytmiska texter?

Detta är anledningen till att jag alltid kommer uppskatta diktandet, och använda det när jag rannsakar mig själv under mina svåra stunder. Jag kommer alltid vara djupt tacksam för denna konstform. Så tack till er alla underskattade poeter där ute. Fortsätt i er strävan, ni har fortfarande en publik där ute som uppskattar era verk. Och tack till alla unga sorgsna själar därute som satt ord på känslor som man annars inte kunnat beskriva. Fortsätt ert sökande efter svar, era rop efter förståelse. Och slutligen till er mer skämtsamma poeter där ute, ett gott skratt förlänger livet heter det ju, att kunna underhålla andra är lika viktigt som att kunna förstå andra.

Text: Anna Pettersson
Foto: Ellen Berner

Musik spelar på känslorna

Att musik påverkar oss är ingen hemlighet. Olika delar av hjärnan aktiveras när melodier av känslor når våra öron.

Musik kan betyda olika saker för olika människor. För mig är musik någonting jag blir stärkt av inombords. Hela tiden, överallt. Vare sig det är hemma när musiken släpps fri genom högtalare eller på en tågresa via hörlurar kopplade till mobilen. Den hjälper mig att fly bort från världens alla sinnesintryck. Lugnar ner mig när jag känner mig upprörd eller stressad.

Enligt forskaren Stefan Koelsch påverkar musik oss mer än vad vi tror. I en artikel från Dagens Nyheter står det bland annat om att personer med afasi kan få en förbättrad talförmåga genom musiklyssnande. Engelsmannen Nick van Bloss har Tourettes syndrom och utför 40000 tics om dagen, men när han väl sätter sig vid pianot försvinner alla ticsen.

Jag tror verkligen på teorin om att musik påverkar våra känslor och vårt mående. Det är mycket tack vare musik som jag har växt som person och vågar stå för den jag är. Men minns ni de gånger som man känt sig förargad och lite irriterad då man suttit på bussen utan hörlurar för att de är kvar hemma…? För mig är just ett sådant tillfälle extra jobbigt, eftersom jag har behov av att kunna stänga av ljuden utifrån.

På hemsidan ”den kulturella hjärnan” står det att forskare nu kommit fram till att musik som innehåller känslor aktiverar olika delar av hjärnan. Glad musik kan få oss att andas snabbare och skratta, medan sorglig musik kan få oss att känna vemod och gråta. Men varifrån kommer dessa känslor? Vi vet vilken slags musik det rör sig om, redan innan signalerna har skickats upp till hjärnan. Därefter anpassar kroppen rörelserna efter musiken. På så sätt kan även olika slags känslor, kopplade till det vi hör, komma fram.

Vilken sorts musik blir ni glada av? Jag blir glad av musik som innehåller ett snabbt tempo, eller en låttext med ett tydligt budskap. Men även låtar som man känner igen, tycker jag om, för då kan jag sjunga med och slipper tänka vad som kommer härnäst. Men vilken slags musik blir ni sorgsna av? För min del är det mest ballader, eller låtar där artisten har en kraftfull röst och sjunger om ett aktuellt ämne, som gör mig lättare berörd när jag är ledsen.

Som avslutning har det visat sig att barn med autism reagerar väldigt starkt på just känslosam musik. Musikterapi kan därför vara en bra hjälp för barn, att lättare sätta ord på sina känslor och få bättre kontakt med andra. Musikterapi har därför visat sig ge ett positivt resultat i de flesta fall, detta kan man läsa på ”den kulturella hjärnan”.

Källor: Dagens Nyheter 2009-03-20
kulturellahjarnan.se 2014-03-18

Text & foto: Ellen Berner

Glädje & skratt

Jag tror ofta att det är glädjen, skratten och den positiva andan som gör att man håller ihop i en familj oavsett vad som än händer. Därför är det personerna i min familj som är de som stödjer mig i att fortsätta vara mig själv. Det har alltid varit så, och kommer alltid vara så.

Jag vet att det funnits stunder i min barndom då även ”lilla jag” varit jobbig och hittat på bus. Men då har det till största del berott på någon annan som retat upp mig. Något konkret exempel behöver jag inte ge, för dessa situationer har sannolikt alla varit med om. Framförallt är det mamma, pappa och mormor som stöttar mig i att fortsätta kämpa att gå mot strömmen. När det funnits kompisar eller andra personer som retat mig för den jag är.

Tuff utan mask
Under högstadietiden upplevde de flesta mig som mer ansvarstagande och mogen än vissa andra i min klass. Detta berodde nog på att jag var en av de som inte gömde mig bakom en mask för att få bekräftelse från andra genom att vara tuff. Givetvis tyckte mina föräldrar att detta var bra. Men samtidigt fanns en osäkerhet där som min familj hjälpt mig med att förminska.

Allra käraste systrar
Osäkerheten är en jobbig känsla som mina tre äldre systrar och deras partners hjälper mig att mota bort. Dessutom försöker vi ge positiv feedback till varandra genom att prata om vad som hänt och varför. I och med att jag nämnt mina systrar, kan jag även skriva om mina syskonbarn. Bland dem finns ett stort spektrum av personligheter som uppmuntrar mig att se positivt på tillvaron. Från Rasmus, som är humoristen i familjen och får alla att skratta, till lilla Hedvig som skiner upp när hon ser mig och ofta ger mig ett stort leende så att hela jag blir glad inombords.

Coola mormor
Ännu en viktig och nära person, som jag nämnt ovan i texten, är min kära mormor som är 90 år. Hon har en styrka i sitt sätt att leva och tala på, som jag önskar att mitt framtida jag kommer ha. Mormor är en inspirationskälla vad gäller många saker, bland annat att avstå från alkohol och andra droger. Jag tror att det redan under min högstadietid var min mormor som visade mig att det fungerar att ha kul och att vara cool utan detta. Egentligen har jag aldrig haft någon längtan efter att bli berusad eller hög på något annat än just själva livet. Min mormor och jag har allt som oftast väldigt roligt ihop, och som hon brukar säga, ett skratt förlänger livet.

Familjer kan se ut på olika sätt. Den kan bestå av en fosterfamilj, ett samkönat äktenskap, ensamstående föräldrar eller med släkt på annan ort. Sammanfattningsvis tror jag att det ofta är glädjen, skratten och den positiva andan som gör att man håller ihop i en familj oavsett vad som än händer.

Text: Ellen Berner
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Kopparklint är maskrosflickan

”Maskrosflickan” heter Marléne Kopparklints andra bok om sin uppväxt i ett alkoholiserat hem. Den första boken heter, Det som inte syns och den behandlar uppväxtåren från sju till sexton år. Maskrosflickan handlar om åren från 16 till 22 år. Kopparklint har planerat en tredje bok i samma serie.

Marléne Kopparklint är kommunalråd och ordförande i Vård – och Omsorgsnämnden. Hon är uppväxt i Karlstad och fick en bristfällig skolutbildning på grund av mammans och pappans alkoholproblem. Hennes pappa var egen företagare, så de hade det gott ställt, säger Marléne Kopparklint.

– Jag hade en väldigt jobbig uppväxtmiljö. Jag var mycket ledsen, orolig och stressad, berättar hon.

Hennes mamma försvann många gånger och kunde inte ta ansvar för familjens ekonomi. Hon drack ofta i perioder, flera dagar i sträck och tog lugnande tabletter. Pappan drack alltid öl efter arbetet och på helgerna blev det oftast mer. Föräldrarna bråkade mycket när de drack tillsammans, då fick Marléne sära på dem och lugna ner dem.

I början av tonåren började hon glida från sin pappa, på grund av att han lämnade mamma och började arbeta i Oslo under veckorna. Marléne var då ensam med mamman under veckorna, som då drack. Som vuxen upplever Marléne att hon har svårt att lita på andra människor som en konsekvens av sin uppväxt.

– Jag har blivit stark, för om jag hamnar i jobbiga vardagliga situationer så kan det inte bli värre än det jag varit med om, fortsätter hon.

Barndomen har lärt henne att ta tillvara på de bra sakerna i livet och inte ta saker och ting för givna.

Vill hjälpa andra
– I dag har jag inga psykiska problem som ett resultat av min uppväxt, men i 20 års-åldern fick jag gå hos en psykolog där jag fick hjälp, menar hon.

Marléne Kopparklint bryr sig inte om vad hennes pappa tycker om boken. Det hon vill med boken är att den ska kunna hjälpa andra. Hennes mamma tror hon skulle vara stolt över hennes böcker, även om hon samtidigt skulle tycka det var jobbigt. Pappan är vid liv, men mamman är död nu.

– Det som var bra under min uppväxt var när mina föräldrar hade nyktra perioder och vi liknade en normal familj. Liksom mina klasskamrater hade, säger hon.

Ovissheten av att aldrig veta när drickande eller slagsmål skulle inträffa, eller när mamman skulle vara påverkad av sina problem, var jobbig, fortsätter hon.

Hennes budskap är att man kan vända en jobbig uppväxt till något positivt med hjälp av kunniga människor och att bearbeta det som hänt. Som vuxen försöker hon se de positiva saker som inträffade under hennes uppväxt, och att se det positiva sammanhang som hon själv har byggt upp med sin familj.

Hon har brutit mönstret och låtit sina barn växa upp i trygghet. Detta fick hennes mamma inte uppleva under sin uppväxt. Hennes morfar led också av psykisk ohälsa under sitt liv.

– Min mamma hade alltså inte så bra förutsättningar, avslutar Marléne Kopparklint.

Text: Olle Stagnér
Foto: Ellen Berner