Etikettarkiv: Empowerment

Grön Rehabilitering – ett nytt alternativ?

Under senare år har ”Grön Rehabilitering” diskuterats flitigt. Isabell Axner och Sara Handzic vid Mittuniversitetet i Östersund skrev sin C-uppsats ”Grön rehabilitering – En väg till hälsa?” höstterminen 2010. I den har de talat med tre olika anställda på verksamheter där grön rehabiliteringsträning pågår. De har även talat med några av deltagarna.

Empowerment
Det som genomsyrar verksamheten är Empowerment, vilket på svenska brukar kallas egenmakt, vilket kort kan beskrivas som att alla människor har insikter, färdigheter och förmågor vilka ska bekräftas då alla människor duger som de är. Empowerment uppmärksammar att människan har rätt att själv definiera viktiga problem och lösningar på dessa. Ett annat ord för Empowerment är bemästrande, som används i rehabiliteringssammanhang. En viktig aspekt i rehabiliteringsarbetet är att hjälparen inte ska vara styrande, utan istället verka som en samtalspartner som ger stöd i ett samarbets- och lösningsinriktat samtal samt att möta individen där denne är. Fokus ska ligga på individens resurser istället för på problem och brister. Detta ska bidra till att individen känner att den har inflytande över sitt eget liv.

Känsla av sammanhang – KASAM
Enligt uppsatsen används denna metod inom Grön Rehabilitering för att kartlägga deltagarnas behov och hur de ser på sin situation. Aaron Antonovsky införde begreppet salutogenes 1978. Perspektivet handlar om att förstå hälsans ursprung och vad som gynnar den. Detta kom som en motreaktion till det patogena synsättet där fokus ligger på vad som orsakar ohälsa och sjukdom. Det viktigaste är att identifiera och förklara vilka skyddande faktorer och processer som leder till rörelse i riktning mot hälsa. Antonovsky beskriver med hjälp av KASAM människans rörelse mot hälsa oberoende av hälsotillstånd. Det ingår tre delar i KASAM; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Det är ett sätt för att försöka tolka individens personlighet, mottaglighet för förändring, hur eventuella problem hanteras och hur meningsfull tillvaron är för individen. En deltagare som har tappat hoppet om att hitta ett nytt arbete tar längre tid på sig att bli bra medan en som är positiv behöver en kortare tid.

Grön rehabilitering i Sverige
Det finns tre olika verksamheter som arbetats fram av Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp.

Det som är gemensamt för alla tre är att deltagarna är mycket ute i skogen och naturen, både på promenader, svamp- och bärplockning, stavgång, dessutom ingår samtal och deltagarna umgås i största allmänhet.

Upplägg av verksamheten
Inom verksamhet 1 pågår rehabiliteringen i 16 veckor med tre träffar i veckan. Dagen börjar med fika som följs av aktiviteter i skogen, exempelvis promenader och svampplockning. En eftermiddag i veckan får gruppen träffa en beteendevetare. Då diskuteras stress, återhämtning, kommunikation, sömn och konsten att säga nej. Det ingår även övningar i qigong och mindfulness. En eftermiddag i veckan kommer en friskvårdare och talar om motion och kost och berättar var i samhället de kan få hjälp. Ett verktyg som används är mindmapping för att bryta ner sina mål i delmål.

I verksamhet 2 håller rehabiliteringen på under 14 veckor med två eller fyra träffar i veckan. Kärnverksamheten är naturaktiviteter och samtal, både i grupp och enskilt. Naturaktiviteterna kan vara stavgång, qigong och skogspromenader. Dessutom får de lära sig kroppsmedvetande, basal kroppskännedom, medveten närvaro och trädgårdsodling.

Verksamhet 3 har ett varierat program från sex veckor upp till ett år. Tanken är att deltagarna ska träffas totalt tio timmar i veckan, uppdelat på tre dagar. Dagen börjar med fika och avstämning, vilket avgör hur dagen kommer att se ut. Aktiviteterna är väldigt varierande och kan vara promenader, hantverk, avslappningsövningar, yoga, mindfulness, odling. Ibland förekommer föreläsningar eller att gruppen åker på studiebesök. Även i denna grupp förekommer samtal, både i grupp och individuellt. Men till skillnad från verksamhet 2, så är inte dessa samtal schemalagda, utan deltagaren får själv ta initiativ till dem.

Vilka deltagare återfinns i de olika verksamheterna
I verksamhet 1 återfinns många som har (haft) en dysfunktionell familj med bland annat missbruk, andra har upplevt problem på arbetsmarknaden med långvarig stress eller en känsla av att inte passa in.

Även i verksamhet 2 finns ett mönster. I denna grupp återfinns till största delen väldigt högpresterande personer som jobbat sönder sig: ”(…) engagerade och driftiga som blir väldigt, väldigt vilsna när de inte längre klarar av att prestera på den nivå de är vana vid. De andra personerna har egentligen aldrig fått fotfäste på arbetsmarknaden och med den stressen som det innebär, ofta blir ganska omfattande social problematik kopplad till det.” Citatet är taget från en medarbetare inom verksamhet 2.

Inom verksamhet 3 är de flesta deltagarna högpresterande och produktiva individer. De har höga krav på sig själva och när de inte längre kan prestera som tidigare uppstår prestationsångest.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Några röster från informanterna i uppsatsen

* Det viktigaste var att jag blev avstressad. Naturen har inte bråttom, så att det är bara att anpassa sig till det.

* Det var väldigt prestigelöst, eftersom alla hade samma problembild.

* Det var inga problem att komma in i gruppen som ny deltagare, eftersom de andra också hade varit nykomlingar och mindes hur det kändes.

* Vi deltagare blev även ett stöd åt varandra. Eftersom vi hade samma ”problematik” var det ingen som behövde skämmas.

* Det var en helt ny upplevelse att gå ut i skogen, utan att behöva känna stress eller måsten. Precis som när vi fick odla själva och vara med hela tiden, från frö till blomma eller växt.

Ett annat gemensamt drag hos deltagarna var att alla var nöjda med verksamheten och tyckte att den verkligen hade hjälpt och stöttat dom. Men Axner och Handzic lägger in en brasklapp, i och med att de hade så pass få informanter, är det osäkert om de utgör ett tillräckligt representativt urval för samtliga deltagare.

Té och gemenskap

Första september 2012 öppnades Tehuset i Karlstad. Soheila Fors dröm om en plats för kvinnor från olika kulturer blev då verklighet. ASP Bladet träffade henne i Tehusets lokaler på Lantvärnsgatan i Karlstad, för att få veta mer om den nya verksamheten. Det första tehuset för kvinnor i världen öppnades 2010 i Karlskoga. Karlstad kan nu stoltsera med det andra i världen.

Tehuset har sina lokaler i en anonym kontorsbyggnad i Tormestad vid Lambergstjärn, en bit utanför de centrala delarna i Karlstad. När man kliver in möts man av ett stort rum med bord och stolar. Ett kök skymtar till bakom en dörr. En bit in i större lokalen öppnar sig den till höger, där finns soffor längs väggarna med inbjudande kuddar. På golvet ligger en stor persisk matta och färgglada lampor lyser upp denna mysiga orientaliska hörna.

– Avsikten med Tehuset är att hjälpa att bryta isolering. Kanske har många ett bra äktenskap men har ingen plats, förutom hemmet, att vara på som är godkänd av släkten, eftersom här vistas bara kvinnor, förklarar Soheila Fors.

En del muslimska kvinnor får inte vistas med främmande män. Eftersom kurserna hålls av kvinnor i en kvinnlig miljö blir det inte några problem, när det gäller det, i mannens och släktens ögon.

En plats för kunskap och gemenskap

Det var ett behov av en plats för enbart kvinnor som fick Soheila Fors att starta Tehuset. I Karlskoga fick hon fick kontakt med misshandlade kvinnor. Det var speciellt en kvinnas berättelse som berörde Soheila. Kvinnan hade blivit misshandlad på grund av att hon hade druckit kaffe på ett café i staden.

– Då fick jag en idé: ett tehus för kvinnor. I Mellanöstern är tehusen bara för män, säger hon.

Det handlar inte bara om att ge en plats åt isolerade kvinnor. Kunskap är också en viktig del i Tehusets verksamhet. Det finns kvinnor som inte får gå till SFI (svenska för invandrare), men eftersom det är enbart kvinnliga lärare som lär ut svenska och kvinnor i klassen, kan de delta i Tehusets undervisning.

Det är inte bara kurser i det svenska språket som erbjuds, även cykelkurser, träning, bakning och matlagning finns på menyn. Hon menar att prata med varandra kan vara en bra terapi. Att umgås kan bryta isolering som många idag mår dåligt av.

Besökarna har olika bakgrunder

När ASP Bladet kommer på besök är det fredag och man anordnar då inga speciella aktiviteter, utan man sitter mest och pratar och lagar mat. Samtalet är underskattat som terapiform och ett otvunget samtal i en lugn miljö kan göra skillnad. Tehuset verkar vara en bra plats för det.

– Den bästa terapin är bara att sitta prata med varandra, menar Soheila.

De som besöker tehuset har olika bakgrunder. En del av besökarna är ensamma och behöver någon att prata med. Det finns även svenskar som mår dåligt och kommer till lokalerna på Tormestad. Soheila vill verka för integration, många olika kulturer som möts tillsammans.

– I Karlskoga har vi tolv nationaliteter. Här i Karlstad är det ännu mera. Vi har olika religioner här, det är helt okej. Politik och religion är inte viktigt här. Det handlar om kärlek, förklarar hon.

När det gäller framtiden finns det planer på fler tehus runt om i Sverige. Det finns femton kommuner som är intresserade av konceptet. Det som driver Soheila Fors är att någon måste göra skillnad. Hon tror på att alla kan bidra med något och om gör det tillsammans, kan vi göra en stor skillnad, i stort och smått.

                        Text och foto: Henrik Sjöberg

Autism och Aspergerförbundet

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är Autism- och Aspergerförbundet i fokus.

ASP Bladet kontaktade Barbro Boomsma, tidigare ordförande i Autism- och Aspergerföreningen Värmland, för att ställa några frågor om deras verksamhet.

Vad var bakgrunden och hur kom föreningen Autism till?
Från början för över 30 år sedan när riksföreningen bildades hette den Riksföreningen för psykotiska barn. Föreningen startades 1973 och bestod från början både av professionellt verksamma personer och föräldrar. Det handlade om att hjälpa barn med autism, vilket samhället inte hade mycket kunskap om. Man trodde att barnen ”vänt sig inåt” och ”tog avstånd” från samhället och mycket skuld lades på föräldrarna. Nu vet man bättre och forskningen har gått längre.

1989 bytte föreningen namn till Riksföreningen Autism och 2010 var det dags igen för namnbyte och nu är namnet Autism- och Aspergerförbundet. Namnändringarna genom åren visar på den kunskapsutveckling som varit. Idag ser vi att det är viktigt att redan i namnet göra tydligt att Asperger syndrom och Autism ingår i samma område. Dessutom är diagnosen Asperger syndrom vanligare och vi har fler medlemmar med den diagnosen och då blir det ju naturligt att det kommer fram redan i namnet.

Nu lika mycket som när föreningen startade har vi ett samhälle som inte är tillgängligt för alla och personer med kognitiva funktionsnedsättningar möter ofta hinder i form av oförståelse och ovilja att t ex göra skola och arbetsplatser tillgängliga. Det kan vara lättare att göra fysiska anpassningar men när det handlar om bemötande och förståelse och individuella lösningar verkar det vara mycket svårare.

Vilka vänder ni er till?
Föreningen hade redan från början både föräldrar och professionellt verksamma personer som medlemmar. Allt eftersom tiden har gått och fler personer har fått diagnosen Asperger syndrom har också föreningen fått fler och fler medlemmar som själva har någon diagnos inom Autism/Aspergerområdet. Det är en naturlig utveckling och kommer att fortsätta. Vi är också glada att vi har många medlemmar som jobbar på arbetsplatser där man möter människor med dessa funktionsnedsättningar.

Hur är ni organiserade?
Autism- och Aspergerförbundet är vår nationella organisation med drygt 10 000 medlemmar i hela landet. I Värmland heter vi Autism- och Aspergerföreningen Värmland och vi har runt 650 medlemmar. I Värmland har vi varit verksamma i dryga 20 år. Vi har kontaktpersoner eller träffgrupper (mest föräldrar som deltar) i 5-7 kommuner. Det varierar lite över tid hur aktiva dessa grupper är.

Vilken verksamhet har ni?
Av tradition har vi alltid haft mycket utbildning, föreläsningar och konferenser. Att försöka se till att fler kan mer om Autism, Asperger syndrom och andra autismliknande tillstånd har varit och är viktigt för vår förening. Vi har träffar för olika delgrupper, t ex Far- och Morföräldrar, mammahelg, pappahelg, föräldrar till ungdomar med Asperger eller föräldrar med barn med autism och utvecklingsstörning. Vi har haft studiecirkel för vuxna med Asperger syndrom. Varje sommar har vi ett föreningsläger i Sälen.

Vi skulle vilja ha mer aktivitet för personer som själva har en funktionsnedsättning men det har varit svårt att få till. Men vi fortsätter att erbjuda och fråga efter förslag i våra föreningsutskick som medlemmarna får 3-4 gånger per år. Om du som läser detta har Asperger syndrom och idéer om hur vi skulle kunna utveckla den delen av vår verksamhet, hör av dig. På www.autism.se/varmland hittar du våra kontaktuppgifter.

Styrelsen jobbar också rätt mycket med de intressepolitiska frågorna. Det handlar om landstingets ansvar i utredningar och habilitering och om kommunernas ansvar i att följa LSS-lagstiftningen med de insatserna. Skolfrågor är andra stora frågor för oss eftersom dessa funktionsnedsättningar är medfödda.

Något mer ni vill lyfta fram?

På riksplan skulle vi kunna nämna två viktiga saker som vi varit med och utvecklat genom åren och som fört positionerna framåt.

”Team Autism”. Redan 1991 fick Riksföreningen medel från Socialdepartementet för att pröva modellen med stödteam i två olika län. Eftersom autism är så sällsynt krävs centraliserade resurser i ett stödteam, för samordning av insatser, kunskapsutveckling, stöd, utbildning och handledning till föräldrar och personal. Detta är nu den vanliga arbetsformen i de flesta landsting.

”Projekt Empowerment”. Detta projekt startades 2001 som en konsekvens av att allt fler vuxna personer med Asperger syndrom sökte sig till föreningen. Det hade blivit tydligt att föreningen behövde skapa medlemsverksamhet och möjlighet till reellt inflytande för den gruppen. Efter projekttidens slut har detta lyfts in i ordinarie verksamhet och det finns personer på rikskansliet som själva har funktionsnedsättning som jobbar med dessa frågor.

Empowerment kan ju översättas med ”Makt över sitt liv” och det vill vi alla ha. Det är ingen skillnad om man har den ena eller andra funktionsnedsättningen. Alla vill vi och behöver vi känna att vi har makt över våra liv. Det vill också Autism- och Aspergerföreningen i Värmland jobba för.

Text: Karl-Peter Johansson