Inget mer Fas treande!

Den första februari 2016 började avvecklingen av Fas 3. Det var ett av regeringens vallöften från hösten 2014 och ska vara slutfört den 31 januari 2018. Omkring 39 000 personer berörs av beslutet och det råder skilda åsikter om vad som ska hända med dem.

Jobb och utvecklingsgarantin infördes 2007 av den förra regeringen och är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för personer som förbrukat sina a-kassedagar och som inte har ett arbete att försörja sig på. Fas tre innebär att personen ska ha sysselsättning hos en anordnare (arbetsgivare). Anordnaren får 225 kr/dag per deltagare och behöver inte betala ut lön, arbetsgivaravgift eller försäkring.

Sveriges Television rapporterar att avvecklingen går snabbare än beräknat. Samtidigt har det tagit längre tid att få fram de utlovade extratjänsterna inom kommunerna. I juli månad 2016 fanns det bara 850 extratjänster jämfört med Arbetsförmedlingens prognosuträkning på 3400 extratjänster vid samma tid.

Avvecklingen och bristen på de utlovade extratjänsterna har medfört att många deltagare i Fas 3 istället har blivit internplacerade. Det innebär att de får sitta hemma och vänta på att arbetsförmedlingen ska höra av sig. Flera arbetsintegrerade sociala företag har fått lägga ner sin verksamhet eftersom arbetsförmedlingen och försäkringskassan anvisar allt färre personer till dessa verksamheter.

Göran Pettersson, generalsekreterare för Forum – idéburna organisationer med social inriktning, vädjar tillsammans med andra arbetsintegrerade företag i ett öppet brev på svd.se till Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, att agera.

– Vi behöver handling nu! Vi behöver ett specifikt program som visar att arbetsträning och rehabilitering inom arbetsintegrerade sociala företag gör det möjligt för personer att utvecklas och skapa sig en väg till egen försörjning och i en del fall även integration, skriver Göran Pettersson.

– Det är olyckligt om man går hemma och gör ingenting, det är absolut inte meningen! Är det så bör man ta kontakt med Arbetsförmedlingen för att få hjälp, säger Jeanette Azinovic, enhetschef på Förmedlingsavdelning på Arbetsförmedlingen, till Sveriges Television

Text: Ylva Alsterlind

I fokus: Avdelningen för ensamkommande unga

Månadens i fokus har besökt den nystartade Avdelningen för ensamkommande unga, och träffat Björn Vestberg som är enhetschef.

Arbetet med ensamkommande har pågått i Karlstads kommun sedan 2008, och var då en del av Familjeavdelningens verksamhet. Avdelningen för ensamkommande unga har sedan november 2015 varit en fristående avdelning. Björn och hans kollegor har under den här tiden byggt upp avdelningen och sammanlänkat alla verksamheter.

Björn har lång erfarenhet av sociala frågor och har jobbat i olika funktioner, exempelvis som biståndsbedömare och enhetschef vid Hammarö kommun. Han kom tillbaka till Karlstads kommun 2008 och startade boendet för ensamkommande i Molkom, som då hade tio platser att förfoga över.

Målet med Avdelningen för ensamkommande är att främja integrationen för de personer som kommer hit och att ge dem en bra start. Det gäller att stötta och stödja så att de nyanlända kommer ut i arbetslivet och att den ensamkommande får en bostad.

När en person blir arton år och räknas som vuxen, så kan personen själv välja vad man vill göra. Det kan hända att personen vill flytta till en annan stad. Sedan kan det vara så att prioriteringen ligger i att slutföra skolgången och då kan individen vara kvar inom avdelningens ram. Detta kallas kvarskrivning.

– Efter att de fyllt 21 år släpps ungdomarna. Men tills dess så har förhoppningsvis en del kommit vidare och fått en egen bostad, då har vi en utslussningsgrupp som heter Tellus som hjälper ungdomarna till rätta. Det är mycket som händer när man skaffar ett eget boende. Tellus är ett stöd framtill 21 års ålder, förklarar Björn Vestberg.

Björn Vestberg menar att det är viktigt att förstå att personerna de jobbar med flyr från krig och lidande, för att skapa sig ett bättre liv här. De vill ha en utbildning, ett jobb, en bostad eller kanske skaffa sig en familj.

– Utmaningen är att integrera och hjälpa till att stötta, så att de unga kommer in i vårt samhälle, att de blir en tillgång för samhället, och det vet vi att många kommer att bli, menar Vestberg.

Hösten 2015 var ur kommunens perspektiv väldigt tuff i och med den stora flyktingtillströmningen.

Redan i somras märktes en ökning. Kommunen jobbade utifrån avtalet med Migrationsverket som innebar att 38 asylsökande unga skulle tas emot per år. Detta sattes ur spel när flödet av flyktingar ökade.

– Då fick vi ett tjugotal anvisningar per vecka. Eftersom det var lagstadgat att vi skulle ta emot flyktingar, var vi tvungna att hitta placeringar. Det medförde att vi fyllde upp alla boenden. Istället för att man bodde en och en, eller två och två, ledde det till att de fick bo tre eller fyra tillsammans.
Eftersom det var brist på platser, var man tvungen att hitta placeringar på andra orter i Sverige. Det finns idag cirka 250 ungdomar i Karlstads kommuns omsorg som är placerade i Karlstad eller någon annanstans i landet.

Björn Vestbergs roll som chef är att bygga upp avdelningen. Det gäller bland annat att få in all personal på rätt plats. Sedan är det viktigt att ta reda på hur man går framåt.

Det finns ett flertal olika utmaningar som Avdelningen för ensamkommande unga har att arbeta med.

– Den största är givetvis boendet. En annan stor utmaning är att hitta ett arbete eller praktik.

När det kommer till framtiden tycker han att den ser spännande ut.

– Jag tror mycket kommer att hända. Vi är väldigt beroende av det som händer i omvärlden. Kommer det bli att så att alla flyktingar kommer fördelas lika mellan länderna, och vad kommer EU fram till?, frågar sig Björn Vestberg avslutningsvis.

Text & foto: Henrik Sjöberg

Invigning av Aktivitetscenter 19 November

Andra samtalsämnen för manlig personal

Hur är det att arbeta som man inom hemtjänsten? Det känner Nisse Jonsson till, han arbetar som vårdbiträde inom Karlstad kommuns hemtjänst på Rud i Karlstad.

Nisse har arbetat tre år inom hemtjänsten, mest på Rud. Han är en del av en kvinnodominerad personalstyrka, men känner till ett fåtal män som också jobbar inom hemtjänsten. Tidigare jobbade han på Karlstads Express, och skulle hämta en möbel i en kommunal fastighet, men gick fel – hamnade på Hemtjänsten. På den vägen är det.

– Vi har mycket samarbete inom arbetsgruppen och vi hjälps åt väldigt mycket. Jag känner mig trygg i mitt jobb med mina arbetskamrater, menar Nisse.

– Det uppskattas av de äldre, att personalen har en blandning av män och kvinnor i olika åldrar, fortsätter Nisse.

Trevligt jobb
Han tycker att det är mycket trevligt att jobba inom hemtjänsten, på grund av mötet med olika människor. Åldern har viss betydelse, han är 52 år och de äldre män han träffar i jobbet, tror han pratar annorlunda med honom – och att det blir andra samtalsämnen.

– De flesta uppskattar när det kommer en kille. Det är förstås samma regler som gäller för mig som för kvinnorna, säger Nisse.

Han vill se mer tid för samtal, och tycker att han och hans arbetskamrater har för lite tid att göra sitt jobb på. Han tror att de skulle behöva mer personal för att kunna ge bra omvårdnad. Det är bara de praktiska arbetsuppgifterna man hinner med, den sociala biten med brukarna hinns inte med. Det är något som han saknar.

Vill få in fler män
Sanna Rydberg arbetar som enhetschef inom äldrevården, hon säger att det är bra för arbetsklimatet med män och personer med olika åldrar i arbetsgrupperna. Hon menar att orsakerna till att det är så få män som arbetar inom äldrevården, beror på att det av tradition är ett kvinnodominerat yrke.

– Vi vill få in fler män på arbetsplatserna, men det är kompetensen som avgör vem som tillsätts på tjänsten, säger Sanna Rydberg.

Det är inte så stor skillnad på mäns och kvinnors arbetssätt, men flera män i arbetsgruppen kan påverka samtalsämnena i gruppen.

– För att få in fler män på arbetsplatserna så gäller det att kunna belysa att jobbet är väldigt varierande, menar Sanna Rydberg.

– Att män är fysiskt starkare har ingen betydelse för arbetet, avslutar Sanna Rydberg

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi