Ser sina medmänniskor

Lars Söderberg tycker att kyrkan och diakonerna behöver bli tuffare i den offentliga debatten när det gäller frågor som rör alla människors lika värde.

Lars förklarar att han och hans kollegor möter många människor som är oerhört utsatta i Karlstad idag och att det är viktigt att peka på sådana missförhållanden i samhället.

– Vi är en del av samhället och samhället är en del av oss. Vi har till exempel det här med fattigdom och hur sköra människor är i den situationen, det är en fråga vi har lyft, säger Lars.

Lars Söderberg är diakon i Norrstrands församling och samordnare för det diakonala arbetet i Karlstad pastorat. Den viktigaste uppgiften för en diakon tycker Lars är att finnas till för människor som behöver stöd och då är det av största vikt att verkligen se den andra personen.

– Man får inte sitta och vara stressad eller tänka på något annat, det gäller att vara här i nuet, säger Lars.

Lars och hans kollegors samtal handlar om existentiella frågor som rör Gud och kyrkan, men också om vardagliga svårigheter som jobbiga relationer, tvångstankar och ensamhet.

Andra arbetsuppgifter som diakonerna har är bland annat att göra hembesök hos personer för att samtala, besöka människor som sitter häktade, leda olika stödgrupper och hålla andakter på servicehus. Lars och hans kollegor hjälper även till med att dela ut pengar från fonder till personer som behöver ekonomisk hjälp, för att exempelvis kunna köpa nya glasögon eller gå till tandläkaren.

Mer ett kall än ett yrkesval
Lars ser inte diakonyrket som något han valt, utan mer som ett kall. Han förklarar att han är fritidsledare från början och att han på 1990-talet började jobba som församlingsassistent inom Svenska kyrkan, där han bland annat tog hand om ungdomsverksamheten och olika lägervistelser. Han kände sig dock kallad att fortsätta inom kyrkan som diakon och blev färdigutbildad 2005.

– Jag har nästan aldrig känt att det här skulle vara fel, så på så vis är det väldigt skönt, säger Lars.

Lars berättar dock att en svårighet med att vara diakon är att kunna begränsa sig och hitta balans i sina åtaganden. När någonting är engagerande och förknippat med mycket positivt gensvar kan det bli extra svårt.

– Det är lätt att bränna ut sig, att ta på sig för mycket. Ibland möter man människor som man måste klara av att säga nej till, som man inte kan hjälpa av en eller annan anledning, säger Lars.

Välgörenhetens baksida
Lars berättar att han och hans kollegor får mycket positiv feedback i samband med olika välgörenhetsprojekt, men att det inte alltid behöver vara av godo. Han berättar att kyrkan och diakonerna regelbundet måste fundera över varför de deltar i ett projekt och om vissa uppgifter verkligen ska ligga på deras bord.

Han nämner exempelvis Julänglarna som är en insats runt jul, där man bland annat ger bort matkassar och julklappar till behövande barnfamiljer. Han anser att medierna riskerar att blåsa upp Julänglarna till ett jippo. Lars förklarar att det inte är så lätt för utsatta familjer att komma och hämta matkassarna och att det därför behöver skötas på ett snyggt sätt.

– Vi måste hela tiden se mottagandet av matkassarna i förhållande till den respekt och vördnad vi vill förmedla, säger Lars.

Han berättar avslutningsvis att Julänglarna kommer att arrangeras även julen 2014.

– Behovet kvarstår och trots att man blir väldigt trött, är det trevligt att kunna sprida den där speciella julkänslan som ett fullt kylskåp ger, säger Lars.

Text: Therese Nilsson
Foto: Per Rhönnstad

Mobbing – Från ord till handling

Det borde inte vara så svårt. Det borde vara en självklarhet att få leva i frid och fred. Alla fina ord som samhället formulerar om alla likas värde faller platt ibland. Alla vill nå målet. Eller?  Vi tror att det räcker med fina formuleringar men det behövs lite mer än så. Det är som med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Fina och viktiga ord förvisso, men de tycks för vissa vara helt obetydliga.  Det behövs praktiska åtgärder, metoder och sätt för att komma till rätta med det.

 

Att helt få bort mobbing är en önskedröm, men det måste gå att minska det. Vi måste bli mer uppmärksamma på mobbing i skolor, på arbetsplatser och hemma. Det verkar saknas en hälsosam lyhördhet som lyfter upp mobbing och dess effekter på individen och samhället.

Mobbing är ett ord vi slänger oss med, kanske lite för mycket ibland?

Många gånger hör man folk säga ”sluta mobba mig”, när de egentligen inte handlar om mobbing. Det har blivit ett jargongord som vi använder på ett slarvigt sätt. Ordet devalveras och man tar det inte på allvar. Det är ingen bra utveckling.

Mobbing är nyckfull Men vad betyder mobbing?  Ordet kommer ifrån engelskans mobb som betyder folkmassa. På latin har ordet mobb betydelsen rörlig (mobil), nyckfull och att sätta i rörelse.

På forskning.se förklarar man mobbing på följande sätt:

”En person eller en grupp utsätter en person eller en grupp för återkommande fysiska skador eller andra former av kränkande behandling, t.ex. utfrysning, hot, ryktesspridning, förolämpningar och skvaller.”

Definitioner i all ära men det viktiga är ändock människan. Med definitioners hjälp kan man ringa in problemet men man måste se till individen också, låta den höras och synas, för i många fall finns det ingen ork att höja sin röst eller visa att man finns.

Alla har en relation till mobbing, mobbare, de som inget gör och offren. Vi kan inte frånsäga oss ansvar. Alla är en del av ekvationen och alla delar behövs för att hitta bra lösningar.

BRIS säger i sin årliga rapport att barnen måste få komma till tals. Enligt barnkonventionen artikel 12 har barn rätt att föra sin egen talan. BRIS skriver vidare att detta är en förutsättning för barns utveckling och psykiska hälsa. Det inte enbart inom barnens värld som mobbing förekommer. På arbetsplatser finns det många som lider av att inte bli tagna på allvar.

Det finns en oförutsägbarhet inbyggd i mobbing. Den mobbade vet inte när nästa slag eller nedsättande ord kommer. Makten ligger hos mobbaren, bara hon eller han bestämmer om det ska fortsätta eller inte. Men omgivningen kan påverka, säga till eller vara ett gott exempel, våga visa mänsklighet.

Mänsklig potential Mobbing är ett samhällsproblem som berövar människor sin självkänsla, självförtroende och framtidstro. Tänk på all möjlig potential som vi går miste om när människors människovärde reduceras till ett minimum. Har vi råd att förlora den kraft som går förlorad. Har vi det?

Det finns idag en tendens i samhället att diskvalificera olikheter. Vi söker efter strömlinjeformade lösningar.

Om vi ska få bukt med mobbing måste vi acceptera att vi är olika. Men det finns en paradox här, samtidigt som vi är olika, är vi ändå lika i den meningen att vi är människor . Det gäller att finna balansen mellan dessa två ytterligheter. Om vi gör det är vi på god väg att lösa många problem.

Text: Henrik Sjöberg

Mår folk sämre när välfärden spricker?

Mycket har ändrats de senaste åren. Den svenska välfärdsmodellen känns inte lika säker som tidigare, detta trots att vi globalt sett fortfarande tillhör den övre toppen av världens bästa länder att bo i.

De senaste åren har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat. Resurserna har krympts. Folk som inte har arbete blir utstämplade och hamnar på socialen.

Man kan nu skönja ett tudelat Sverige. Den ena delen befolkas av dem som kommit lite utanför, som har det kämpigt med att komma in i arbetslivet eller i utbildning. Och så har vi den andra, med dem som har sitt på det torra. De med fast arbete, som fått lite mer i plånboken. Dessa verkar enligt intervjuundersökningar må väl både fysiskt och psykiskt.

En annan bild av vårt land är att vi nationalekonomiskt inte går helt bra. Sverige har om inte rasat, så dock fallit på välfärdslistan bland världens länder. En del svenska företag, som närmast varit flaggskepp, har köpts upp av utländska aktörer. Statliga företag som tidigare gynnat Sverige har bytt ägare. Istället för att gynna landet så går vinsterna nu till ett fåtal.

En tydlig indikation av att detta rätt välmående land förändrats är att vi nu kan uppvisa så mycket mental och mänsklig ohälsa. Ungdomar har på de senaste fem åren mångdubblat användningen av antidepressiva läkemedel. Närmare 400 000 barn lever i så kallade dysfunktionella familjer, där alkohol spelar en dominerande roll. Ungefär var tionde svensk har problem med spriten och var fjärde pensionär känner oro och ångest. I Stockholms landsting är kostnaderna för psykisk ohälsa högre än dem för hjärt- och kärlsjukdomar. Var tredje svensk lever ensam, och så vidare…

Ger mindre skattepengar sämre välfärd? Själv är jag inte någon expert på dessa frågor men någon som forskat i ämnet är Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han säger att den svenska välfärden kommer att rasa samman om inget görs de närmaste åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla. Skatteutrymmet räcker inte till för att finansiera det sociala skyddsnätet.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att säkra individens trygghet vid bland annat sjukvård, tillgång till skola, hjälp vid arbetslöshet, hjälp vid funktionsnedsättning och ålderdom.

Enligt Wetterberg handlar det inte om en katastrof som inträffar imorgon, men om man bara blundar och väntar kan det komma  att bli för sent att rädda den allmänna välfärden. Idag köper ju de som har råd allt oftare privata försäkringar vid sidan av systemet, som då gör att systemet får in mindre skatt.

Ta bara det här med bostäder. Tidigare ansågs bostad vara en social rättighet – nu är det mer en handelsvara. För mig verkar det som om ambitionerna steg för steg övergivits – utan att det öppet medges – för att få pengar till annat. Detta kan komma att ske på område efter område. Det känns som vi blir mer och mer likt USA, och är det landet så himla bra om vi vill ha ett Sverige med stark välfärd? Eller vill vi inte ha det längre?

Solidaritet är ett ord som verkar kännas mer och mer främmande för den nyrike svensken. (Med ”den nyrike svensken” så syftar jag på dem som fått typ 500 kr mer i plånboken efter skatt, men blivit blinda för att mycket annat nu kostar mer.) Så därför tänkte jag avsluta denna text med att förklara att ordet solidaritet betyder att man kollektivt, gemensamt tar ansvar för något, att man i egenskap av deltagande i en grupp verkar hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa.

Text: C. Adrian Bild: Per Rhönnstad

INGEN SKALL BEHÖVA DÖ AV ENSAMHET!

I Dagens Nyheter från tisdagen den 27 maj i år kan man läsa om en studie som gjorts av forskarna Lise-Lotte Nilsson och Bengt Lögdberg. De har studerat dödligheten hos personer med schizofreni i Malmö mellan åren 1935 och 2003.

I sin undersökning såg forskarna att dödligheten har stigit bland de schizofreni-drabbade i Malmö under 65 års ålder till att nu vara mer än åtta gånger högre än hos den övriga befolkningen. Man upptäckte också att var tionde som avlider, ligger död hemma i nära en vecka eller längre innan dödsfallet upptäcks. Dödsorsaken handlade inte sällan om självmord.

Psykiatrireformen som trädde i kraft 1995, innebar att kommunerna skulle ha huvudansvaret när det gäller att ge stöd i såväl boende, sysselsättning som fritid till de svårast psykiskt sjuka och funktionshindrade. Ansvaret för den medicinska behandlingen skulle ligga kvar hos landstingen. Den ökade dödligheten har Lögdberg & Nilsson kunnat se har koppling till det minskade antalet slutenvårdsplatser i Malmö under samma tid.

Det som dessa forskare tagit fram i sina studier, talar sitt tydliga språk; något är fel, det står inte rätt till. Att avlidna personer får ligga så pass länge innan de upptäcks, tyder på en mycket ensam tillvaro. Att personer avskrivs från psykiatrin eftersom de inte hör av sig, skulle inte få förekomma anser jag. Psykiatrin borde förstås höra av sig först, innan man avskriver någon. Därigenom kan förmodligen något dödsfall förhindras. Andra förebyggande åtgärder skulle kunna vara i form av hjälpmedel, exempelvis en dator som hjälp i det sociala livet, eller en social kontaktperson. Det är dags att vända trenden, ifrån katastrof till en lyckad psykiatrireform. Ifrån ensamhet till gemenskap.

Ingen ska i vårt moderna samhälle behöva dö på grund av sin ensamhet!

Karl-Peter Johansson