Etikettarkiv: epilepsi

En av tio drabbas av epilepsi

234Den kroniska sjukdomen epilepsi drabbar allt fler. ASP Bladet beskriver de viktiga kännetecken epilepsi uppvisar.

Epilepsi är en kronisk sjukdom som drabbar många människor. Hjärnan är uppbyggd av nervceller som skickar signaler ut till kroppen, exempelvis om man ramlar och slår sig eller ska lära sig att gå. Det är nervceller som ser till att allt fungerar som det ska i hjärnan. Men vissa personer får extra mycket hjärnaktivitet, och då kan det bli kortslutning. Det är då man kan drabbas av ett epileptiskt anfall.

Ett anfall kan komma helt plötsligt i samband med en skada eller sjukdom. Till exempel, feberkramp hos barn eller vid en stroke. Men man kan också få det vid abstinens efter alkohol eller droger. De anfallen kallas för provocerade och leder ofta inte till epilepsi. Diagnosen epilepsi kan man bara få ifall man haft upprepade anfall utan yttre omständigheter. Dessa anfall kallas för oprovocerade.

Epilepsi kan man få precis när som helst. Men det är vanligast under det första levnadsåret och efter 70 års ålder. Om ett barn drabbas av epilepsi under sitt första år, kan det bero på medfödda sjukdomar eller andra skador som uppstått under graviditeten. Hos äldre beror det ofta på att personen drabbas av en stroke, men även demenssjukdomar kan leda till epilepsi. Nästan en person av tio drabbas någon gång i livet av epilepsi. Men oftast handlar det om ett provocerat anfall som man bara får en gång.

Olika slags anfall
Symtomen vid ett epileptiskt anfall kan komma plötsligt och är korta. Ofta pågår kramperna några sekunder, men om man har otur kan det vara upp till fem till tio minuter. Anfallen varierar från person till person, men hos en och samma individ ser de likadana ut. Epileptiska anfall delas in i två huvudtyper: primära anfall och fokala anfall.
Tonisk-kloniska anfall är den första typen av primära anfall, och därmed den vanligaste. Det innebär att man förlorar medvetandet, kroppen blir spänd och efter några sekunder börjar man få ryckningar i armar och ben. Denna typ av anfall kallades förr grand mal och efter ett sådant anfall kan man känna sig trött och uppleva träningsvärk.

Absenser är en annan typ av primärt anfall. Man blir frånvarande i några sekunder och kan ha svårt att svara på tilltal. Ofta minns man inget av det som hänt efteråt. Absenser kan man få flera gånger om dagen. Fokala anfall är en annan typ av epilepsianfall och då är man oftast vid medvetande.

En stor osäkerhet
Man kan aldrig veta när ett anfall ska komma och detta innebär en stor osäkerhet. Den drabbade kan känna en viss rädsla och försöka undvika situationer då ett anfall skulle kunna kännas pinsamt eller få andra konsekvenser. Ett anfall kan verka mycket dramatiskt, men är mer skrämmande för dem som ser på än för personen som drabbas.

För det mesta pågår ett anfall inte längre än ett par minuter, och då slutar det ofta av sig självt. Men ibland kan man få en attack som pågår längre än 30 minuter och då kan det vara riktigt allvarligt. Då måste man få behandling som bryter anfallet direkt. Sådan medicin kallas för akutmedicin. Akutmedicin kan innebära att man får en spruta direkt i blodet av sjukvårdspersonal, eller en så kallad klysma. Klysma innebär att man får akutmedicin genom en slags tub i ändtarmen. Klysma behöver inte ges av sjukvårdspersonal. Dessa akutmediciner är väldigt effektiva.

Om en läkare misstänker att det är epilepsi det rörs sig om, så måste man genomgå en EEG-undersökning. Då mäts den elektriska aktiviteten i hjärnan, man kan också få reda på vilken typ av anfall det rör sig om. Dessutom kan man få genomgå en undersökning som avbildar hjärnan, så kallad datortomografi.

Många personer med epilepsi upplever det som att anfall utlöses lättare i en del situationer. Oftast beror det på ens egen uppfattning. Sömnbrist och stress kan påverka att man får fler anfall. Att blinkande ljus skulle påverka stämmer bara till en liten del. De flesta får anfall i samband med att de befinner sig i en viss sinnesstämning. Det är viktigt att komma ihåg att man har inga direkta symtom eller tecken på sjukdomen mellan anfallen. Då finns det inget som visar att man är sjuk.

Hälften av alla som får epilepsi blir ”friska” ifrån det. Ifall man inte haft ett anfall på många år, så minskas antalet mediciner och därmed avslutas behandlingen, utan att anfallen kommer tillbaka. En del personer behöver få medicin livet ut medan andra personer har så svår epilepsi att de får anfall nästan hela tiden trots medicinering. Tydligast märker man redan under det första levnadsåret om epilepsin är lätt- eller svårbehandlad.

Om du känner av symtom av ovanstående beskrivning kan det vara lämpligt att ringa sjukvårdsrådgivningen eller en vårdcentral om råd. Om det finns någon i din närhet som kan hjälpa dig, kan du be personen att ta tid på hur lång tid ditt anfall varar. Om det håller på mer än fem minuter är man tvungen att åka in till sjukhus.

Text & foto: Ellen Berner
Källa: 1177

Ett bra liv med utvecklingsstörning

234Har man en IQ under 70 har man en utvecklingsstörning. Detta gör att man kan få svårt att lära sig saker och komma ihåg och förstå. Det finns inget botemedel mot utvecklingsstörning, men med rätt hjälp och stöd kan påverkade människor leva ett bra liv.

Har man en utvecklingsstörning har man en nedsatt intelligens, men man har också svårigheter med teoretisk förmåga, såsom att läsa, skriva och räkna. Man kan ha svårigheter med hur man umgås med andra och praktiska svårigheter såsom att äta, tvätta sig, klä sig och städa. Det går inte att bota en utvecklingsstörning, men man kan få träning och hjälp som gör vardagen enklare.

Att ha en utvecklingsstörning påverkar hela tillvaron, det blir svårt att lära sig vissa saker. Man kan ha en lindrig, måttlig eller svår utvecklingsstörning. Hos de lindrigt drabbade märks funktionshindret ibland inte förrän i skolåldern, medan de måttliga eller svåra kan märkas hos ett spädbarn. Det finns många orsaker till utvecklingsstörning. Det kan vara ett kromosomfel, en skada under tidig graviditet eller förlossning eller ske den första tiden efter födseln.

EN PROCENT DRABBAS
En person med en utvecklingsstörning kan ha svårt att tänka abstrakt och att komma ihåg saker. Det tar längre tid att lära sig och förstå saker. Den vanligaste diagnosen bland kromosomavvikelserna är Downs syndrom. De som drabbas har ofta en måttlig utvecklingsstörning och ett karakteristiskt utseende som dock kan variera mellan olika personer. Ungefär en procent av befolkningen har en utvecklingsstörning, där ungefär en tredjedel har en måttlig eller svår utvecklingsstörning.

STORA VARIATIONER
En del med lindrigare svårigheter kan i vissa fall klara sig helt själva, medan de med svårare störning oftast behöver personligt utformad hjälp resten av livet. Det är viktigt att stötta framåt utan att ställa för höga krav. Man ska acceptera barnet som det är. Förälderns viktigaste uppgift är att hjälpa barnet till en så självständig framtid som möjligt; barnet ska träna på att klä av och på sig, äta och sköta sin personliga hygien.

SAMSJUKLIGHET
Det är vanligt att personer med utvecklingsstörning dessutom har andra funktionsnedsättningar, till exempel epilepsi, CP (cerebral pares), autism eller nedsatt syn. En svår utvecklingsstörning i kombination med ett svårt rörelsehinder brukar kallas flerfunktionshinder.

VÄXA UPP
Barn med utvecklingsstörning kan utvecklas på ett liknande sätt som andra unga utan funktionshindret, men de kanske tar färre trappsteg och spenderar längre tid på varje steg. Skillnaden mot ”vanliga” barn syns alltmer ju äldre barnen blir, de har samma behov och känslor som andra men kan uttrycka sig annorlunda, till exempel mer direkt eller långsammare. De kan behöva direkta upplevelser och konkreta saker för att förstå, uppmuntran är mycket viktigt.

Hur man fungerar som vuxen beror på hur svår utvecklingsstörningen är. Vid svåra tillstånd visar personen vad han eller hon vill med kroppen, rösten och ansiktsuttrycket. Vid måttlig utvecklingsstörning kan personen förstå enklare saker, men behöver hjälp med mat, kläder, tider och pengar. Vid lindrig utvecklingsstörning kan personen bo själv i en lägenhet, läsa lättare texter och kan använda pengar även om de kan ha svårt att förstå pengarnas värde. Trots det behöver en del av dessa människor hjälp och stöd.

Text: Maria Lundby Bohlin