Darwin, diagnosen & det normala

En gång i tiden delade vår egen Carl von Linné in växter i separata grupper och arter. Allting har sin egen plats, skapat av Gud som färdigt och åtskilt sinsemellan. När vi idag ställs inför det faktum att vi är olika, får vi samtidigt inte glömma att vi är likvärdiga och del av samma mänsklighet.

Mallens trygghet finns där, och har antagligen alltid gjort det. Jag upplever den själv i min önskan att strukturera min tillvaro och känner igen den i djupet av vår västerländska civilisations vilja att katalogisera och särskilja arter som distinkt olika från varandra. Vi människor ser, uppför oss och tänker ibland olika; det är en viktig insikt. Men om vi tror att det är mer som skiljer oss åt än som förenar oss, är vi samtidigt ute på hal is.

Charles Darwin var en av de viktigaste rösterna – som för snart 200 år sedan – bidrog till att ställa denna föreställning om alltings eviga separation och åtskillnad på ända. Tvärtemot vad vi ibland kan tycka och tänka finns det inga eviga fasta kategorier i den darwinska evolutionen. Liksom olika exemplar av havstulpaner skiljer sig åt gör även människan som individer det. Över tid blir också skillnaderna större inom arter som helhet. Varför? Jo, på grund av evolutionen.

Även vi människor är som art i konstant utveckling och har bättre förutsättningar för överlevnad om vi är anpassade till vår tillvaro. Huruvida en person med exempelvis Aspergers syndrom eller adhd är mer eller mindre anpassade till vårt nuvarande samhälle, är tvärtemot vad vi ofta kan anta, en öppen fråga. Det beror på hur samhället ser ut, samt om individen kan hitta fruktbara strategier för att navigera det.

Det är inte så konstigt att den värdering psykiatrin lägger i en diagnos skiljer sig från värderingen den diagnostiserade har, samt hur samhället runtomkring förhåller sig. Detta fenomen avslöjas i jämförelsen mellan kvällstidningarnas psykjournalistik – där mord ibland förklaras med brottslingens diagnosbild – och det sökande efter respekt och acceptans som både brukarföreningar och individer eftersträvar.

Psykiatriska begrepp som flyttfåglar

Från psykiatrins rum sker en migration av begrepp som autism, schizofreni och adhd. De flyttar likt fåglar ut från sin skyddade verkstad ut i samhället. Människor anammar sen begreppen och betydelserna skiftar och får ny mening. Väldigt påtagligt sker det när människor använder diagnoser som skällsord: ”jävla dampunge”, eller ”du är ju helt schizo” är exempel. Ord som jag själv har hört uttalas och som antagligen inte är unika för min egen livserfarenhet.

Detta är alltid risken när vi identifierar ett annorlundaskap; när vi likt Linné konstaterar att det finns skillnader oss emellan. Liksom vi kan identifiera stödbehov blir människor samtidigt lättare att utesluta, utrota och stigmatisera. Även Darwins idéer om kontinuerlig variation inom en art migrerade en gång i tiden från de brittiska öarna till Tyskland, där det snappades upp av mer spekulativa filosofer, som sökte bekräfta sin naturliga överlägsenhet gentemot vad man uppfattade som underlägsna raser.

Dåtidens fasta kategorier gav upphov till att man ordnade mänskligheten i en strikt hierarki. Överst placerades givetvis germanerna och längst ner förpassades negrerna – de svarta och underlägsna. Darwins iakttagelse om survival of the fittest (den bäst anpassade överlever) förvreds till survival of the strongest (den starkaste överlever). En helt livsfarlig tankebrygd kom det att visa sig med historiens facit i hand.

När vi nu har en psykiatri som har för avsikt att kartlägga och identifiera funktionshinder i psykiatriska termer, finns även riskerna där och lurar bakom hörnet. Ställt inför faktum att vi är olika, kan vi välja att bejaka detta och stödja varandra i eventuella svårigheter, eller satsa på en kapplöpning mot det normala.

Det normala är föränderligt

Det råder ingen tvekan om att det kan finnas stora nyttigheter i att få en diagnos, framförallt när den leder fram till behandling, samtal och stöd som det kan finnas behov för. Det kan också vara självterapeutiskt och upplevas som en befrielse. ”Jag är inte ointelligent eller dum, bara annorlunda!”. Men taget ur sitt sammanhang kan det också förenkla en människa – och genom att bli ett självändamål förklara skeenden som behöver andra redskap än de psykiatriska.

De glasögon vi tolkar normalitet är också den stadd under förändring. Precis som imperier faller och lämnar plats för nya nationer och samhällssystem, utvecklas vårt synsätt på vad det innebär att vara människa. Precis som människan självt, för att återigen tala med Darwin; mannen som insåg att de fasta kategorier Linné tyckte sig se egentligen var bräckliga, och i vart fall inte eviga.

Vi behöver ett vaccin mot främlingsskräck och hat i den psykiatriska terrängen. Ett skulle kunna vara att påminna oss själva och andra om att det vi identifierar som funktionshinder är ett utslag för en människomångfald. Om vi tolkade den psykiatriska världen utifrån detta perspektiv kanske vi skulle komma fram till att det handlar om något ganska odramatiskt, snarare än något abnormt och otäckt.

Med det synsättet kunde kanske frågan om diagnosernas vara eller icke-vara nyanseras till att påminna oss om inte bara det som särskiljer oss, utan även det som förenar. Bakom bokstavskombinationerna finns något större, en ganska bräcklig och bred mänsklighet som innefattar en oerhörd rikedom. Det som idag anses onormalt och icke-åtråvärt kan imorgon betraktas som det normala och sköna.

Text: Robert Halvarsson