Bfree – En mötesplats för HBTQ-personer

Bfree är en mötesplats för HBTQ-personer. Under måndagskvällarna träffas de som vill på Tolvmansgatans fritidsgård. Syftet med platsen på Tolvan är att alla ska ha ett ställe att träffas och umgås på oberoende av vem man är och vilka åsikter man har.

Verksamheten på gården startades av personalen i syfte att alla ska ha någonstans att vara, oavsett vem man är och vad man står för. Med hjälp av kommunen blev Bfree den första mötesplatsen i länet skräddarsytt för HBTQ-personer och personer som stödjer dem.

Ungdomar som kommer hit har chansen att förenas med andra som är likasinnade. Träffarna innehåller allt från djupa samtal till biljardspel och skratt. Josephine, en rutinerad besökare på Bfree säger såhär.

– Det är jättekul att komma hit varje vecka. Här är vi alla vänner och det är alltid en mysig stämning!

Josephines är inte ensam, besökarna tycker att mötesplatsen på Tolvan är ett bra ställe att besöka.

Bemötande
För att nå ut till intresserade ungdomar använder sig Bfree av bland annat Facebook. De får även hjälp av Karlstads kommun för att hitta nya besökare samtidigt som erfarna besökare tipsar kompisar och bekanta.

Gemenskapen på träffarna är bra. Alla ska känna sig välkomna och känna att man kan vara sig själv hur man än är som person. Personalens mål är att alla ska bemötas utifrån vem man är och som enskilda individer. De tar inte för givet att alla som kommer är heterosexuella och använder heller inte pronomen som han och hon, då vissa av besökarna inte vet eller inte vill identifiera sig som något av könen, personalen kommenterar det såhär.

– Vi tycker att alla ska få vara som de vill och att det är helt okej.

Text: Anton Hastö Hardin

”Det som sägs i radio ska ingen anmärka på”

Vår tids censur beter sig möjligtvis annorlunda än den vi ofta ser i historieböckerna. Men, när Anders Zorns fotografier försvinner från Facebook, eller ett par ammande bröst skyls av digitala moralister, talar vi fortfarande om censur.

Nutida censur är på sätt och vis effektivare än den statliga motsvarigheten. Statens censur är enkel att se och kritisera, idag utövas censur istället av många olika aktörer. Av såväl maskiner, tjänstemän, opolitiska byråkrater och inom det privata näringslivet rensas det opassande ut. Den liberala ivern för yttrandefrihet mäktar heller inte riktigt med att uppfatta censuren då den inte utövas av staten.

Ibland blir censur-ingrepp ofrivilligt komiska eller motsägelsefulla. Jag var inte den enda som ryggade tillbaka då orsaken blev offentlig varför en radioteater baserad på Ödön von Horvaths anti-fascistiska roman ”Ungdom utan gud” (1937) stoppades av Sveriges Radio. Till sist slank den ändå, språkligt förändrad, igenom Sveriges Radios finkänsliga censorer.

Förlagan för teatern är en ganska kort roman, ett verk som försöker skildra en av totalitär propaganda förråad ungdom och en lärare som försöker behålla sin anständighet. Läraren oroas över den tidsanda han lever i, där föraktet för ”lägre stående raser” är tongivande. Att ifrågasätta de ungas allt grövre tongångar är förenat med fara.

Eleverna i romanen uttrycker sig givetvis rasistiskt. Det var här skon klämde. Att låta karaktärerna prata på det sätt som var tänkt, framstod som otänkbart.

I ett stycke i boken rättar läraren uppsatser. Han har fastnat för den mest stötande texten. En där eleven skriver att: ”alla negrer är sluga, fega och lata”. I ren självbevarelsebedrift tänker han först låta den glida igenom. Han vet att priset är högt för att kritisera elevernas människoförakt. De är hjärntvättade av radion, och skolan ska förbereda pojkarna för ett liv i det militära.

I radioteatern förvandlas de opassande orden till: ”de i kolonierna”, eller kort och gott ”dom.” Det kanske inte verkar som en stor sak, om det inte vore för att dessa justeringar på sitt sätt gjorde det hemska mer aptitligt.

Horvath själv fick se sina böcker eldas upp av nazisterna. Han var tvungen att skriva romanen då han befann sig i exil, men låter ändå obehaget kantas av inlevelse och absurd svärta. En annan typ av angrepp drabbar verket idag, nästan 80 år senare. Ett samhälle där moderna människor med humanistiska värderingar ser censuren som ett verktyg i de godas tjänst.

Om originalinspelningen av radioteatern trots allt hade spelats upp, hade kanske en och annan lyssnare blivit arg. Är det så farligt? Kanske hade ilskan kunnat vara en bra utgångspunkt kring ett samtal om den smärta som vår kontinent bär på. Som vi har fått som arvegods.

Vi hade kanske kunnat resonera, utifrån verket, om den brutala verklighet som utgjorde inspiration till Horvaths roman?

Kanske, kanske inte. Möjligtvis har vi som samhälle alltför länge inbillat oss att det är de egna känslorna som är den bästa måttstocken för vad som är rätt och fel. Att det värsta som kan ske är att påminnas om att det finns människor som inte delar ens värderingar.

”Allt tänkande är dem förhatligt”, reflekterar läraren över sina elever i Ungdom utan gud. Att hata tanken är antagligen ett mycket vanligare fenomen än vi skulle önska. Även välmenande människor kan göra sig skyldiga till den synden.

Text & foto: Robert Halvarsson
Foto på Ödön: Public Domain

Socialsekreterare smutskastas och kränks på nätet

Det blir allt vanligare att socialsekreterare kränks och hotas på bland annat Facebook. Där beskrivs de som barnkidnappare, svin och lögnare, och hängs ut med både namn och bild, berättar Dagens Arena.

– Det finns de som letar upp våra medlemmar på Facebook, identifierar där vad deras barn heter och var de går i skolan. Sedan tar de kontakt med socialsekreteraren och säger: Nu vet jag var dina barn går i skolan. Det är ett fruktansvärt hot för en förälder som jobbar inom socialtjänsten, säger Jonas Lidberg, ombudsman på fackförbundet Akademiförbundet SSR till Dagens Arena.

Dagens Arena beskriver en Facebookgrupp, med tusentals medlemmar, som jobbar mot tvångsomhändertagande av barn. Här hängs socialsekreterare ut med namn och bild och tillskrivs epitet som barnkidnappare, häxor, alkoholister, missbrukare, svin, lögnare, livsfarliga och störda.

– Och sådant här sprider sig oerhört snabbt på nätet, vilket förstås kan få konsekvenser för den som utsätts. Dessutom har sällan arbetsgivarna rutiner för hur och vem som ska ta bort det som skrivs. Ofta faller det på den enskilda utsatta medarbetaren, vilket är olyckligt, säger Jonas Lidberg, till Dagens Arena.

Flera anonyma socialsekreterare vittnar för Dagens Arena om hur de utsatts för hat och hot. I ett av fallen polisanmäldes inte händelsen, och i ett annat fall lades utredningen ned efter att anmälan gjorts.
Lena Säljö, chef för Individ- och familjeomsorg Västra Hisingen i Göteborg, polisanmälde ifjol Facebookgruppens administratör, och oroas av utvecklingen.

– Hur ska man våga arbeta i det här yrket om man blir uthängd som privatperson? Vi har svårt att rekrytera socialsekreterare i dag och jag tror att risken för hot är en av flera orsaker till att människor drar sig från yrket, säger Lena Säljö till Dagens Arena.

Text: Peter Sundström
Bild: Martin Bäckström-Ledin

Vem tar vem på nätet?

Vi lever nu i teknikens tidsålder. Allting sker på nätet för generation IT; köpa semesterresor, köpa kläder, köpa soffa, köpa vänner… jag menar skaffa vänner och skaffa partner. Hur går det till? Och är utbudet större, eller mindre?

Som 18-åring gick jag med i QX, Qruiser, i syfte att lära känna kvinnor. QX är ett community, ett Facebook, för homo-, bi- och transsexuella, plus alla andra inriktningar. Vilka skiftar så snabbt att det är ett heltidsyrke att lära sig alla nya termer och deras betydelse. Datorn plingar med ens till och med. Jag gläds! Ett PM! Min förhoppning för en flickvän flammar upp. Kanske har jag äntligen hittat rätt ställe?

Pling. Pling. Pling. Du har 58 nya meddelanden.

58! Bilderna av mejlens avsändare får mig snabbt att sucka. Den mest anständiga bilden var från Mats och Roger, även de 58 år gamla. Iklädda svarta plastkläder stod de med läderpiskor hotfullt höjda. ”Vill du vara med och leka?” De andra meddelandena håller samma ton. Jag som trodde jag kommit till ett ställe befriat från heterosexualitet hade hamnat ur askan i elden.

Anständigt letande bättre?
Jag beger mig till den andra änden – kristen dejting. Tyvärr är personer av bisexuell art få på den typen av sajter. Jag får inbjudan av en frikyrklig person till spännande möten med djävulsutdrivning, något jag inte är intresserad av. Jag ser bilder inom mig av svarta kappor och vigvatten, epilepsiryckningar och avgrundsskrik då demonen far ut. Det faller mig inte i smaken.

Chatta då?
Man får vara glad om det går 20 minuter och 23 sekunder innan ens internetdejt säger något dumt. Folk är mer frispråkiga bakom skärmen än IRL (In Real Life). Frågan är, är alla bra personer upptagna?

Jag letar efter någon vars profilbild är från detta årtionde. Det är sällan den stämmer överens med verkligheten. Kanske den ”mystiska mannen i uniform” visar sig vara en pojkscout? Det är synd med retuscherade bilder, men om du stöter på sådana vet du iallafall att din blivande partner är bra på Photoshop.

Vad bör man ta reda på?
Webbkameror ger inga snygga profilbilder. Ta foto med digitalkamera i stället. Alla lägger upp de bästa, retuscherade, bilderna, det bör man vara medveten om. Man är inte snyggare IRL än på nätet för den sakens skull. Att blogga eller inte blogga, det är frågan. De flesta vinner på att använda Facebook. Där kan man dessutom spana in sitt offer. De som inte ids lägga upp foto och presentation göra sig icke besvär. Nästan alla du träffar tenderar dessutom att ha fanatiska intressen. Såsom att odla köttätande växter.

Första dajten?
Är det så att de som blivit över letar partner på nätet? Kanske ska man gå på andra sociala tillställningar, kanske en datorträff? Då ser du snart Plåt-Niklas stå vid dörren. Sannolikheten att Plåt-Niklas är oskuld, är rätt stor, så han kan man träna upp om man är lagd åt det hållet. Eller ska man sålla hårdare för att hitta guldklimparna? Nackdelarna med internet är att den du pratar med, kan vara en varg som letar efter ett får att sätta tänderna i. Dejta aldrig någon som säger;

– Jag brukar inte göra detta på första dejten, men här är mitt lösenord.

Jag föredrar att skaffa en partner på gamla goda sättet; genom alkohol och dåligt omdöme.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin