
Vår tids censur beter sig möjligtvis annorlunda än den vi ofta ser i historieböckerna. Men, när Anders Zorns fotografier försvinner från Facebook, eller ett par ammande bröst skyls av digitala moralister, talar vi fortfarande om censur.
Nutida censur är på sätt och vis effektivare än den statliga motsvarigheten. Statens censur är enkel att se och kritisera, idag utövas censur istället av många olika aktörer. Av såväl maskiner, tjänstemän, opolitiska byråkrater och inom det privata näringslivet rensas det opassande ut. Den liberala ivern för yttrandefrihet mäktar heller inte riktigt med att uppfatta censuren då den inte utövas av staten.
Ibland blir censur-ingrepp ofrivilligt komiska eller motsägelsefulla. Jag var inte den enda som ryggade tillbaka då orsaken blev offentlig varför en radioteater baserad på Ödön von Horvaths anti-fascistiska roman ”Ungdom utan gud” (1937) stoppades av Sveriges Radio. Till sist slank den ändå, språkligt förändrad, igenom Sveriges Radios finkänsliga censorer.
Förlagan för teatern är en ganska kort roman, ett verk som försöker skildra en av totalitär propaganda förråad ungdom och en lärare som försöker behålla sin anständighet. Läraren oroas över den tidsanda han lever i, där föraktet för ”lägre stående raser” är tongivande. Att ifrågasätta de ungas allt grövre tongångar är förenat med fara.
Eleverna i romanen uttrycker sig givetvis rasistiskt. Det var här skon klämde. Att låta karaktärerna prata på det sätt som var tänkt, framstod som otänkbart.
I ett stycke i boken rättar läraren uppsatser. Han har fastnat för den mest stötande texten. En där eleven skriver att: ”alla negrer är sluga, fega och lata”. I ren självbevarelsebedrift tänker han först låta den glida igenom. Han vet att priset är högt för att kritisera elevernas människoförakt. De är hjärntvättade av radion, och skolan ska förbereda pojkarna för ett liv i det militära.
I radioteatern förvandlas de opassande orden till: ”de i kolonierna”, eller kort och gott ”dom.” Det kanske inte verkar som en stor sak, om det inte vore för att dessa justeringar på sitt sätt gjorde det hemska mer aptitligt.
Horvath själv fick se sina böcker eldas upp av nazisterna. Han var tvungen att skriva romanen då han befann sig i exil, men låter ändå obehaget kantas av inlevelse och absurd svärta. En annan typ av angrepp drabbar verket idag, nästan 80 år senare. Ett samhälle där moderna människor med humanistiska värderingar ser censuren som ett verktyg i de godas tjänst.
Om originalinspelningen av radioteatern trots allt hade spelats upp, hade kanske en och annan lyssnare blivit arg. Är det så farligt? Kanske hade ilskan kunnat vara en bra utgångspunkt kring ett samtal om den smärta som vår kontinent bär på. Som vi har fått som arvegods.
Vi hade kanske kunnat resonera, utifrån verket, om den brutala verklighet som utgjorde inspiration till Horvaths roman?
Kanske, kanske inte. Möjligtvis har vi som samhälle alltför länge inbillat oss att det är de egna känslorna som är den bästa måttstocken för vad som är rätt och fel. Att det värsta som kan ske är att påminnas om att det finns människor som inte delar ens värderingar.
”Allt tänkande är dem förhatligt”, reflekterar läraren över sina elever i Ungdom utan gud. Att hata tanken är antagligen ett mycket vanligare fenomen än vi skulle önska. Även välmenande människor kan göra sig skyldiga till den synden.
Text & foto: Robert Halvarsson
Foto på Ödön: Public Domain
Gilla detta:
Gilla Laddar in …