Etikettarkiv: Facebook

Bfree – En mötesplats för HBTQ-personer

gay-637453

Bfree är en mötesplats för HBTQ-personer. Under måndagskvällarna träffas de som vill på Tolvmansgatans fritidsgård. Syftet med platsen på Tolvan är att alla ska ha ett ställe att träffas och umgås på oberoende av vem man är och vilka åsikter man har.

Verksamheten på gården startades av personalen i syfte att alla ska ha någonstans att vara, oavsett vem man är och vad man står för. Med hjälp av kommunen blev Bfree den första mötesplatsen i länet skräddarsytt för HBTQ-personer och personer som stödjer dem.

Ungdomar som kommer hit har chansen att förenas med andra som är likasinnade. Träffarna innehåller allt från djupa samtal till biljardspel och skratt. Josephine, en rutinerad besökare på Bfree säger såhär.

– Det är jättekul att komma hit varje vecka. Här är vi alla vänner och det är alltid en mysig stämning!

Josephines är inte ensam, besökarna tycker att mötesplatsen på Tolvan är ett bra ställe att besöka.

Bemötande
För att nå ut till intresserade ungdomar använder sig Bfree av bland annat Facebook. De får även hjälp av Karlstads kommun för att hitta nya besökare samtidigt som erfarna besökare tipsar kompisar och bekanta.

Gemenskapen på träffarna är bra. Alla ska känna sig välkomna och känna att man kan vara sig själv hur man än är som person. Personalens mål är att alla ska bemötas utifrån vem man är och som enskilda individer. De tar inte för givet att alla som kommer är heterosexuella och använder heller inte pronomen som han och hon, då vissa av besökarna inte vet eller inte vill identifiera sig som något av könen, personalen kommenterar det såhär.

– Vi tycker att alla ska få vara som de vill och att det är helt okej.

Text: Anton Hastö Hardin

”Det som sägs i radio ska ingen anmärka på”

radio

Vår tids censur beter sig möjligtvis annorlunda än den vi ofta ser i historieböckerna. Men, när Anders Zorns fotografier försvinner från Facebook, eller ett par ammande bröst skyls av digitala moralister, talar vi fortfarande om censur.

Nutida censur är på sätt och vis effektivare än den statliga motsvarigheten. Statens censur är enkel att se och kritisera, idag utövas censur istället av många olika aktörer. Av såväl maskiner, tjänstemän, opolitiska byråkrater och inom det privata näringslivet rensas det opassande ut. Den liberala ivern för yttrandefrihet mäktar heller inte riktigt med att uppfatta censuren då den inte utövas av staten.

Ibland blir censur-ingrepp ofrivilligt komiska eller motsägelsefulla. Jag var inte den enda som ryggade tillbaka då orsaken blev offentlig varför en radioteater baserad på Ödön von Horvaths anti-fascistiska roman ”Ungdom utan gud” (1937) stoppades av Sveriges Radio. Till sist slank den ändå, språkligt förändrad, igenom Sveriges Radios finkänsliga censorer.

Förlagan för teatern är en ganska kort roman, ett verk som försöker skildra en av totalitär propaganda förråad ungdom och en lärare som försöker behålla sin anständighet. Läraren oroas över den tidsanda han lever i, där föraktet för ”lägre stående raser” är tongivande. Att ifrågasätta de ungas allt grövre tongångar är förenat med fara.

Eleverna i romanen uttrycker sig givetvis rasistiskt. Det var här skon klämde. Att låta karaktärerna prata på det sätt som var tänkt, framstod som otänkbart.

I ett stycke i boken rättar läraren uppsatser. Han har fastnat för den mest stötande texten. En där eleven skriver att: ”alla negrer är sluga, fega och lata”. I ren självbevarelsebedrift tänker han först låta den glida igenom. Han vet att priset är högt för att kritisera elevernas människoförakt. De är hjärntvättade av radion, och skolan ska förbereda pojkarna för ett liv i det militära.

I radioteatern förvandlas de opassande orden till: ”de i kolonierna”, eller kort och gott ”dom.” Det kanske inte verkar som en stor sak, om det inte vore för att dessa justeringar på sitt sätt gjorde det hemska mer aptitligt.

Horvath själv fick se sina böcker eldas upp av nazisterna. Han var tvungen att skriva romanen då han befann sig i exil, men låter ändå obehaget kantas av inlevelse och absurd svärta. En annan typ av angrepp drabbar verket idag, nästan 80 år senare. Ett samhälle där moderna människor med humanistiska värderingar ser censuren som ett verktyg i de godas tjänst.

Om originalinspelningen av radioteatern trots allt hade spelats upp, hade kanske en och annan lyssnare blivit arg. Är det så farligt? Kanske hade ilskan kunnat vara en bra utgångspunkt kring ett samtal om den smärta som vår kontinent bär på. Som vi har fått som arvegods.

Vi hade kanske kunnat resonera, utifrån verket, om den brutala verklighet som utgjorde inspiration till Horvaths roman?

Kanske, kanske inte. Möjligtvis har vi som samhälle alltför länge inbillat oss att det är de egna känslorna som är den bästa måttstocken för vad som är rätt och fel. Att det värsta som kan ske är att påminnas om att det finns människor som inte delar ens värderingar.

”Allt tänkande är dem förhatligt”, reflekterar läraren över sina elever i Ungdom utan gud. Att hata tanken är antagligen ett mycket vanligare fenomen än vi skulle önska. Även välmenande människor kan göra sig skyldiga till den synden.

Text & foto: Robert Halvarsson
Foto på Ödön: Public Domain

Socialsekreterare smutskastas och kränks på nätet

IMG_6853Det blir allt vanligare att socialsekreterare kränks och hotas på bland annat Facebook. Där beskrivs de som barnkidnappare, svin och lögnare, och hängs ut med både namn och bild, berättar Dagens Arena.

– Det finns de som letar upp våra medlemmar på Facebook, identifierar där vad deras barn heter och var de går i skolan. Sedan tar de kontakt med socialsekreteraren och säger: Nu vet jag var dina barn går i skolan. Det är ett fruktansvärt hot för en förälder som jobbar inom socialtjänsten, säger Jonas Lidberg, ombudsman på fackförbundet Akademiförbundet SSR till Dagens Arena.

Dagens Arena beskriver en Facebookgrupp, med tusentals medlemmar, som jobbar mot tvångsomhändertagande av barn. Här hängs socialsekreterare ut med namn och bild och tillskrivs epitet som barnkidnappare, häxor, alkoholister, missbrukare, svin, lögnare, livsfarliga och störda.

– Och sådant här sprider sig oerhört snabbt på nätet, vilket förstås kan få konsekvenser för den som utsätts. Dessutom har sällan arbetsgivarna rutiner för hur och vem som ska ta bort det som skrivs. Ofta faller det på den enskilda utsatta medarbetaren, vilket är olyckligt, säger Jonas Lidberg, till Dagens Arena.

Flera anonyma socialsekreterare vittnar för Dagens Arena om hur de utsatts för hat och hot. I ett av fallen polisanmäldes inte händelsen, och i ett annat fall lades utredningen ned efter att anmälan gjorts.
Lena Säljö, chef för Individ- och familjeomsorg Västra Hisingen i Göteborg, polisanmälde ifjol Facebookgruppens administratör, och oroas av utvecklingen.

– Hur ska man våga arbeta i det här yrket om man blir uthängd som privatperson? Vi har svårt att rekrytera socialsekreterare i dag och jag tror att risken för hot är en av flera orsaker till att människor drar sig från yrket, säger Lena Säljö till Dagens Arena.

Text: Peter Sundström
Bild: Martin Bäckström-Ledin

Vem tar vem på nätet?

234567890Vi lever nu i teknikens tidsålder. Allting sker på nätet för generation IT; köpa semesterresor, köpa kläder, köpa soffa, köpa vänner… jag menar skaffa vänner och skaffa partner. Hur går det till? Och är utbudet större, eller mindre?

Som 18-åring gick jag med i QX, Qruiser, i syfte att lära känna kvinnor. QX är ett community, ett Facebook, för homo-, bi- och transsexuella, plus alla andra inriktningar. Vilka skiftar så snabbt att det är ett heltidsyrke att lära sig alla nya termer och deras betydelse. Datorn plingar med ens till och med. Jag gläds! Ett PM! Min förhoppning för en flickvän flammar upp. Kanske har jag äntligen hittat rätt ställe?

Pling. Pling. Pling. Du har 58 nya meddelanden.

58! Bilderna av mejlens avsändare får mig snabbt att sucka. Den mest anständiga bilden var från Mats och Roger, även de 58 år gamla. Iklädda svarta plastkläder stod de med läderpiskor hotfullt höjda. ”Vill du vara med och leka?” De andra meddelandena håller samma ton. Jag som trodde jag kommit till ett ställe befriat från heterosexualitet hade hamnat ur askan i elden.

Anständigt letande bättre?
Jag beger mig till den andra änden – kristen dejting. Tyvärr är personer av bisexuell art få på den typen av sajter. Jag får inbjudan av en frikyrklig person till spännande möten med djävulsutdrivning, något jag inte är intresserad av. Jag ser bilder inom mig av svarta kappor och vigvatten, epilepsiryckningar och avgrundsskrik då demonen far ut. Det faller mig inte i smaken.

Chatta då?

Man får vara glad om det går 20 minuter och 23 sekunder innan ens internetdejt säger något dumt. Folk är mer frispråkiga bakom skärmen än IRL (In Real Life). Frågan är, är alla bra personer upptagna?

Jag letar efter någon vars profilbild är från detta årtionde. Det är sällan den stämmer överens med verkligheten. Kanske den ”mystiska mannen i uniform” visar sig vara en pojkscout? Det är synd med retuscherade bilder, men om du stöter på sådana vet du iallafall att din blivande partner är bra på Photoshop.

Vad bör man ta reda på?
Webbkameror ger inga snygga profilbilder. Ta foto med digitalkamera i stället. Alla lägger upp de bästa, retuscherade, bilderna, det bör man vara medveten om. Man är inte snyggare IRL än på nätet för den sakens skull. Att blogga eller inte blogga, det är frågan. De flesta vinner på att använda Facebook. Där kan man dessutom spana in sitt offer. De som inte ids lägga upp foto och presentation göra sig icke besvär. Nästan alla du träffar tenderar dessutom att ha fanatiska intressen. Såsom att odla köttätande växter.

Första dajten?
Är det så att de som blivit över letar partner på nätet? Kanske ska man gå på andra sociala tillställningar, kanske en datorträff? Då ser du snart Plåt-Niklas stå vid dörren. Sannolikheten att Plåt-Niklas är oskuld, är rätt stor, så han kan man träna upp om man är lagd åt det hållet. Eller ska man sålla hårdare för att hitta guldklimparna? Nackdelarna med internet är att den du pratar med, kan vara en varg som letar efter ett får att sätta tänderna i. Dejta aldrig någon som säger;

– Jag brukar inte göra detta på första dejten, men här är mitt lösenord.

Jag föredrar att skaffa en partner på gamla goda sättet; genom alkohol och dåligt omdöme.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Vägen till en matkasse – med Julänglarna

12345678909876543

ASP Bladet fick en pratstund med Julänglarnas grundare i Karlstad, Andreas Kullberg. Vi fick ta del av hur verksamheten grundades, och hur den har utvecklats. Hur kan gemene man dra ett strå till stacken, och hjälpa en familj i behov, till en riktigt god jul?

– Jag gick runt och tänkte på vad jag kunde göra för människor som inte har det så bra. Då det finns Thanksgiving i USA, borde det gå att få till något liknande i Karlstad. Jag köpte själv in mat och fyllde upp fem kassar. Julskinkan i varje kasse skänktes av en butik. Sedan tog jag kontakt med Lasse Söderberg vid Svenska kyrkan, och frågade om han visste var det fanns behov. Det visste han, säger Andreas Kullberg.

Gåvor och insamlingar
Familjerna som får Julänglarnas hjälp, har Andreas ingen aning om vilka de är. Det sköter de som är proffs på socialt arbete. För att kunna få ta del av Julänglarna, krävs att det finns en kontakt med frivilligorganisationer likt Bryggan, Svenska kyrkans diakoner eller den kommunala socialtjänsten. De vet vilka som är i behov, och garanterar att hjälpen framkommer till rätt familjer. Julänglarna ser till att samla ihop pengar som de sedan fördelar.

På Facebook har Julänglarna sin egen sida där det finns information om hur man kan gå till väga för att skänka gåvor och presenter. Bland annat finns det möjlighet att skänka pengar via Swish. Där kan man också få information om var man kan lämna in saker på olika platser i Karlstad.

– De senaste fem åren har utvecklingen varit enorm. Vi hoppas kunna hjälpa 150 familjer att få en bra jul år 2015! Förra året hjälpte vi 130 familjer, varav drygt 270 barn. Naturligtvis hade vi i den bästa av världar inte varit behövda. Men när det finns behov är det bra att vi finns, berättar Andreas vidare.

Inte bara pengar önskas. Även upplevelser tas tacksamt emot. Sådant som för en familj i behov kan vara svårt att få uppleva, såsom ett besök hos frisören, badhuset eller bowlinghallen.

– De behövande kommer få presentkort, så de kan köpa sin egen julmat. Det är mycket lättare om de själva får välja mat de tycker om, och hur stor julskinkan ska vara till exempel, säger Andreas.

Julkonsert
Den 19 December anordnas en julkonsert i Tingvallakyrkan. Det är gratis inträde och Gospelkören framför där sina toner. Andreas är själv en av deltagarna i kören. Det är en viktig konsert för insamlingen, eftersom alla pengar som skänkes går oavkortat till Julänglarna. De senaste två årens julkonserter, har inbringat runt 20 000 kr vardera!

Det finns även möjlighet att i Tingvallakyrkans café köpa gåvokort på valfritt belopp. Något som fallit väl ut.

Framtiden
Julänglarna är ett korttidsprojekt som startar på hösten och pågår fram till jul. Varje år görs nya överläggningar om projektets fortsatta existens. Karlstadsbon är givmild; ungefär 2000 personer bidrar, med allt från 20 kr och uppåt. Även företagen har börjat visa intresse för välgörenheten och hjälper till med att skänka pengar, vilket borgar för en fortsättning.

http://www.facebook.com/julanglarna, SWISH: 123 421 98 53,
Bankgiro: 5654-9819

Text: Tony Lövgren
Foto: Lotta Tammi

Informationstrött!

23456Känner du dig informationstrött? Det gör jag. Det kom smygandes i mer märkbar form för ett par år sedan, och har nu kulminerat i dagens media-trötthet inför allt som har med nyheter, åsikter och ställningstaganden att göra. Inte så att jag slutat engagera mig, men det gäller att lära sig sortera och välja sina strider. Nedan veckar jag pannan en stund över ämnet.

De flesta av oss nyttjar dagligen sociala medier såsom Facebook, Instagram och Twitter. Detta också med en viss frenesi, om jag tillåter mig att generalisera. Tänk vad otroligt mycket information man scrollar förbi på exempelvis Facebook med en enda fingerrörelse på den smarta telefonen. Information och åsikter man varken bett om eller uppsökt själv. Däremot är det upp till en själv att begränsa användandet av dessa medier. Klarar du det? Klarar jag det?

Folk fyller år, delar sina privata bilder, berättar om sina liv, vill att man ska spela spel, kommenterar nyheter, bråkar om politik, delar åsikter, förväntar sig svar, länkar till artiklar, föreslår sidor, delar evenemang, lekmannatycker om de världsliga tingen och påtrycker sina värderingar om allt tänkbart, med mera, med mycket mera, med ännu mera.

Tag ställning!
Allt detta skall din stackars hjärna ta ställning till och sortera vikten av. Hur många viktiga saker och frågor bör du engagera dig mer i? Måste du, och varför? Räcker det om jag klickar på gilla? Ska jag kommentera och ge mig in i en diskussion? Ska jag scrolla förbi och strunta i det?

Du skall dessutom avgöra vad som är trovärdigt och korrekt i detta informationsträsk. Orkar du stanna upp och bedöma det, eller nöjer du dig med att det låter bra vid en första anblick, för att sedan gå vidare till allt nytt som poppat upp under tiden?

Har vi kapaciteten?
Allt detta som vår nuvarande internetålder för med sig, reser många frågor och orosmoln för mig. Är vi som människor ens skapta att hantera så här mycket information på ett bra sätt? Har vi kapaciteten? Min personliga och högst ovetenskapliga teori är: nej. Jag kan åtminstone konstatera detta då det gäller mig själv.

Även om man, som jag tror många gör, snabbt scrollar förbi merparten av informationsflödet, så tar hjärnan ändå ställning till allt den ser susa förbi. Den tar ett beslut, och antingen avfärdar eller fastnar vid det. Det är naturligtvis en högst personlig fråga hur mycket man påverkas av det man ser. Som jag redan nämnt börjar det bli ohanterligt för mig, då det mesta tenderar att fastna.

Troligtvis blir det värre för att jag i grunden är väldigt samhällsintresserad och har en fäbless för observation av mänskligt beteende. Jag har med andra ord svårt att hålla mig borta från nyheter och medföljande åsiktslaviner från privatpersoner. Det är framförallt det sistnämnda jag känner mig spyfärdigt trött på.

När jag upplever att folks dumhet är total är det något jag inte bara kan skaka bort, utan det fastnar som en sur disktrasa som måste skrapas bort med analyser och rationaliseringar. Jag påminns åter om tanken att vi inte klarar av att hantera all denna information.

Svart-vita tankar
En konsekvens jag tycker mig ha sett, är att man inte orkar bry sig eller fördjupa sig nämnvärt om det man läser. Eftersom informationsflödet aldrig upphör och ställningstagandena är många, tror jag att vi automatiskt vill ta snabba beslut och gå vidare till nästa grej som tillfälligt stjäl vår uppmärksamhet. Då blir det lätt svart-vitt. På omedelbar känsla beslutar man sig för eller emot något. Detta är bra och detta är dåligt. Den har fel och den har rätt.

Känns det spontant rätt, eller att någon (vem som helst) säger något man redan kände eller trodde, så ställer man sig bakom det utan vidare analys. Inga ytterligare efterforskningar, koll på trovärdighet, fakta eller källor. Det har ju poppat upp hundra nya ämnen och åsikter att ta ställning till, och dessutom är det skönt att bekräfta det man redan tror. Snabbt vidare till nästa grej. Avbetat och klart!

Det är jobbigt att röra sig i gråzoner, stanna kvar och inse att man har mer att lära och att man kanske har fel. Risken att fastna i den svart-vita fållan av ren bekvämlighet eller utmattning tror jag också finns. Jag är ledsen, men allt består dessvärre av olika nyanser grått. Det är sällan så enkelt som man vill tro.

Tiden vi lever i
En annan tanke jag lekt med är hur folk förr i tiden (säg för femtio år sedan och bakåt) skulle uppleva vår tid. Då kanske man fördjupade sig ordentligt i en hjärtefråga som rörde sitt eget närområde. Det fanns inte särskilt mycket information om den övriga världen och om andra människor att snabbt tillgå. Man visste möjligtvis vad grannen tyckte om saken i fråga. Det fanns ordentligt med tid till ett fåtal specifika ämnen att ta ställning till. ”Ska vi verkligen riva Skomakare Anders skomakeri till förmån för en dansbana?”

Skämt åsido. Jag tror ni förstår min skojfriska tanke om skillnaden mellan dåtidens och dagens radikalt annorlunda tillvaro. Poängen är att jag generellt sett inte tror att vi orkar engagera oss på ett djupare plan längre. Det blir för mycket.

Det finns säkerligen många som inte upplever dagens informationsflöde som något problem. De kanske inte har intresset, eller väljer att göra något annat med sin tid. Kanske är de mer selektiva eller hårdnackade än mig, vad vet jag?
Oavsett hur man hanterar detta så tror jag att var och en har sin egen metod för att komma ut helskinnad. Själv har jag med skäl av ren självbevarelsedrift fått lära mig att bli bra mycket mer restriktiv i mitt internetsurfande, framförallt på sociala medier. Men det är inte lätt alla gånger, när så mycket av vår värld opererar genom dessa medier.

All heder till den som anstränger sig för att lära sig mer, vågar erkänna att man kan ha fel, är nyfiken och objektiv och trots allt orkar navigera i internets tveksamma informationskatakomber med vettet och hälsan i behåll.

Text & illustration:
Martin Bäckström-Ledin

Facebook vill rädda liv

546Den amerikanska sociala nätverksgiganten Facebook tar ställning för suicidprevention. Genom införandet av en funktion, där personer ska kunna rapportera inlägg till företaget, ska personer få stöd på nytt sätt. Detta rapporterar The Huffington Post.

”Hej, en kompis tror att du går igenom något svårt och har bett oss att titta på dina senaste inlägg”. Så översätter Metro det engelska meddelandet till svenska. Sedan får personen några valmöjligheter, varpå vederbörande kan välja om den vill söka stöd.

Satsningen har skett tillsammans med flera organisationer inom fältet för suicidprevention. Än så länge prioriterar man att skapa ett system för de nordamerikanska användarna av sajten, i detta fall personer som bor i USA. Än så länge verkar företaget bakom tjänsten inte planera att rulla ut samma system för resten av världen.

Människor är bekymrade, men de oroar sig att de skulle säga fel sak eller på något sätt göra det värre. Socialt, är psykisk ohälsa och tankar om suicid inte något vi pratar om, berättar Holly Hetherington, som har arbetat med projektet.

Personer bakom webbtjänsten hoppas dock att deras arbete skall leda fram till en större medvetenhet, och kanske – att rädda liv.

Text: Robert Halvarsson