Etikettarkiv: Facebook

Låt dagen fånga dig

234Att njuta av varje stund, var stund har guld i mund. Inte slarva bort livet på ingenting. Vara i nuet med de människor som berör dig. Verkligen se och lyssna inte bara höra och glo. Vara närvarande i nuet. Blir det inte lite stress i detta? Någon känsla av skam så fort man slarvar bort tiden på dåliga serier på tv, eller att pilla naveln, hänga på Facebook, spela Candy crush. Eller vad du nu gör som kan vara ett sånt där tidsfördriv.

Det hörs ju på namnet t i d s f ö r d r i v. Att låta tiden driva i väg, att inte göra något viktigt. Men kanske vi ibland behöver ägna oss åt tidsfördriv, åt nonsens och ingenting viktigt, för att kunna uppleva lyckan i nuet sedan. För att kunna låta våra sinnen få liv. Verkligen kunna se, lyssna, känna och smaka.

Att fånga dagen kanske är det största tidsfördriv du kan syssla med, att försöka stänga in ögonblicket. Låt istället ögonblicket fånga dig. Se dig omkring, tillåt dig se det du ser, känna det du känner, göra det du gör när du gör det. Utan en massa dåligt samvete. Stanna upp och känn efter, vad är viktigt för dig? Vad vill du göra? Vad behöver du? Alla gillar inte och gå i skogen och lukta på mossa. Eller kan det finnas folk som inte gillar att lukta på mossa; ja, det finns folk till allt, så även sådana finns det nog. Nåväl, att istället närvara i ögonblicket.. då och då.. skulle det kunna vara något?

Jag kan få så där som om det börjar koka i huvudet på mig, plötsligt blir allt för mycket, alla papper i byrålådan, sådana där viktiga papper som ska fyllas i och skickas in, betalas, läsas, skrivas under. Det finns så mycket musik, hela Spotify är som en total sprängfylld musikflod som aldrig sinar, och böckerna i bokhyllan är säkert över tusen och dignar över mig och skriker: läs mig! Statusarna på Facebook plingar och mejlen plingar och så ska jag, lilla jag, sortera ut vad som är viktigt och vad som ska slängas, vad som är värt att ödsla tid på och vad som går i soporna på en gång.

Då vill jag vandra längst en pilgrimsled, jag vill vandra mina kängor och mina fötter trasiga, sitta på kvällarna och plåstra om skoskav i stearinljusets sken i ett kloster. Promenera med lätt packning och solsken i blick, eller det behöver för all del inte vara solsken i blicken. Jag vill leva i nuet på riktigt, vara ute i naturen av naturlig orsak och inte för att det är nyttigt att ta en promenad runt Herrhagen, nu utan hund dessutom. Att få känna frihet och leva på riktigt. Där kanske jag vandrar i full närvaro utan att för den sakens skull fånga ögonblicket. För att citera Emil Jensen ”Fånga inte dagen, dagen dör i fångenskap.”

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Den nya tidens mobbning

Illustration för Lottas krönika om NätmobbningSlutresultatNätmobbning är allt mer vanligt förekommande. Nästan varje dag uppmärksammas genom nyheter det utbredda näthatet. Organisationen Friends har frågat 1070 stycken unga i åldrarna 10-16 år om deras nätvanor. Resultatet visar att det är tjejer som tillbringar den mesta tiden framför datorn. Användandet av verktyg som Facebook, Instagram och Twitter blir allt större och populärare.

Metro skriver den 18 mars i år om en sextonårig tjej som blivit mobbad och kränkt hela sin skoltid. Mobbarna påpekade att hon borde banta, sluta med musiken samt att hon inte borde leva. Den 28 juni 2013 skrev Metro ytterligare en artikel om två flickor från Göteborg, för att de kränkt flera personer via Instagram. Flickorna fick betala ett skadestånd på 570 000 kronor till 38 målsägande.

Nätmobbningsforsking
Linda Beckman på Karlstads Universitet har i en avhandling studerat både nätmobbare och de som nätmobbas. Linda har kommit fram till att i traditionell mobbing, som att fysiskt eller verbalt kränka andra människor på skolgården, är pojkar överrepresenterade. Men trenden har vänt, nu är det flickorna som står för den största delen av mobbningen genom Facebook, Twitter med mer. Killarna ägnar sig i huvudsak åt tv-spel och filmklipp, medan flickorna lägger ut bilder på sig själva, bloggar i större utsträckning och blir därmed lättare kritiskt granskade, kränkta och mobbade.

Linda menar att mobbning är ett mångfacetterat fenomen som behöver förstås och angripas från flera olika perspektiv.

– Forskning har visat att det faktiskt går att minska mobbning på skolor. Det är dock viktigt att relationer och värdegrund är ett ständigt prioriterat ämne och att vi aldrig tolererar mobbning eller kränkningar i någon form, poängterar hon.

Föräldrar till hjälp
Elza Dunkels, som jobbar på Friends, ger följande råd till alla föräldrar: Var uppmärksamma på era barn och deras nätvanor, prata mycket, lägg dig i var de surfar runt. Ser du förändringar hos dina ungdomar? Ta kontakt med skolan, där finns proffsen! Som förälder kan man jobba i samverkan med skola och kompisar för att minska möjligheterna till mobbning. Det är i regel på skolorna där mobbning startar.

Förebygg mobbningen
Forskning pågår hela tiden hur man ska förebygga och främja skolmiljön. Det sker mätningar i grundskolan av elevernas hälsorelaterade vanor och stress, detta ger möjlighet att följa eventuella förändringar i skolmiljön och elevernas psykiska hälsa. Samarbete sker med lärare, skolsköterskor, kuratorer och föräldrar. Skolorna får sedan ta del av resultaten av forskningen för att använda som verktyg i projektarbetet i hälsofrämjandet.

”Att inte säga i från eller acceptera näthat är inte okej om man är utsatt eller upptäcker att någon i ens närhet är det. Om du ser hör eller märker att något inte står rätt till i din omgivning så är det din skyldighet som medmänniska att rycka in för att hjälpa. Näthat är inte coolt eller ens fräckt”, skriver överlevnadsguiden.se

Text: Lotta Tammi
Illustration: Janni Littorin

Hit kan du vända dig om du eller någon du känner är mobbad:
BRIS: (Barnens Rätt i Samhället) www.bris.se
Rädda Barnen: www.rb.se
Unga Örnar: www.ungornar.se
Ung SIOS: www.ungsios.org

Vem ska uppfostra barnen, skolan eller föräldrarna?

234234234Ett av vårt lands stora problem är mobbning, menar Kent Lokvist från Sunne – han vill se större föräldraansvar i frågan.

Varje dag finns det tiotusentals barn som går till skolan och genomlider ett helvete. De misshandlas, hånas och även hotas till livet. Mobbarna har sina föräldrars skydd att fortsätta med sina handlingar, då inga gränser sätts. Skolan är mobbarnas borg. Rektorerna är mobbarnas riddare. De redan osynliga barnen blir ännu mer osynliga. Alla berörda parter är medvetna, men smiter undan med sitt ansvar. Förnekelsen lyser igenom. Förnekar du något behöver du heller inte ta något ansvar.

För de mobbade barnen finns ju inte. Finns det inga barn som mobbas finns det heller inga problem på min skola, säger de ansvariga. Att vuxna blundar för mobbning har också att göra med osäkerhet och okunskap.

Man vet inte hur man ska hantera situationen. Att då undvika sånt som väcker obehag blir en del av en förljugen lösning. Det går inte att blunda för att det många gånger inte finns civilkurage att ta tag i problemet.

Ska vi någonsin komma åt mobbingen, måste föräldrarna ta mer ansvar för sina barn när det gäller uppfostran. Självklart har skolan sitt ansvar, men huvuddelen av fostran ska ske i hemmet. Det är inte skolans uppgift att fostra barnen att visa empati och vara en god och medkännande kamrat, utan det är ett föräldraansvar.

Utifrån en dålig uppfostran hemifrån, där barnet inte fått lära sig vad som är rätt och fel, går det många gånger ut på andra elever som då utsätts för mobbning. Förmågan att visa empati är påverkad av barnets uppväxtmiljö. Barn föds med empati, men det finns två saker som bryter den empatiska förmågan.

Den första handlar om familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina gränser utplånande. Den andra är familjer där föräldrarna uppfattar sin roll som en servicefunktion. Dessa blir så kallade ”curlingföräldrar”, som satsar allt på att förskona sina barn från allt jobbigt, på det viset gör de sin familj till ett miniparadis. Dessa barn växer upp i gemenskap där stora och viktiga känslor är förbjudna. Därmed utvecklas inte barnets förmåga att uppfatta andras känslor, vilket blir uppenbart när barnet börjar i förskolan eller skolan.

Undviker konflikter
Detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter, för att uppfylla barnets minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa. Dessa barn lär sig inte hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor.

Empatin borde vara en hörnsten i samhället. Föräldrar ska heller inte ha en kompisrelation med sina barn. Istället ska de vuxna sätta tydliga gränser. Barnet har nytta av detta senare i livet. Att lära sina barn hyfs är ett föräldraansvar, men som det ser ut idag har detta ansvar flyttats mer och mer till skolan. Många gånger till lättnad för många föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar. Lärarna går på knäna, till följd av en tuff arbetsmiljö då ska de förväntas ta hand barn som inte vet vad som är rätt eller fel.

Men skola och samhället ska inte stå för uppfostran. När inte barnen får lära sig vad som är rätt och fel, får skolan ta hand om problemet, vilket tar upp samma tid som annars skulle gå till att undervisa. Skolan ska inte både undervisa barn och samtidigt vara en uppfostringsanstalt. Syftet med skolan ska vara att skaffa kunskap. Skolan av i dag är tyvärr mer som ett ”ungdomsdagis”, där lärarna får lösa konflikter istället för att undervisa. Hur ska då den övriga klassen få någon arbetsro?

Var är föräldraansvaret?
Det värsta är att föräldrar till barn som mobbar inte tar sitt ansvar, utan i stället vältrar över det på skolan. Är det inte föräldrarnas ansvar att deras barn får de rätta värderingarna? Dessa värderingar måste komma från familjen. Skolan kan göra hur mycket som helst för att motverka mobbning, men det är ändå från hemmet som de sunda värderingarna borde komma, som barnet sen tar med sig ut i livet. Det är en skyldighet föräldrar har att uppfostra sina barn.

Kan de inte det, borde de gå i skola för att lära sig det. Det går inte att vara konflikträdd. Föräldrar säger att tiden inte räcker till, men tid finns för Facebook. Barnen i sin tur mobbar och hotar varandra genom exempelvis Facebook, Instagram utan förälders insyn. Man törs inte ställa de krav som är berättigade.

Det finns föräldrar som tar ansvar för sina barn, men tyvärr gör alla inte det. Borde det inte inrättas obligatoriska föräldrakurser redan på BB? Även under uppväxttiden och i synnerhet under den svåra tonårsperioden, där föräldrar många gånger står helt handfallna eller uppgivna för att de saknar kunskap hur de ska hantera svåra situationer?

Många förespråkar höjda lärarlöner, och att detta skulle vara den ultimata lösningen på problemet, men det tror jag inte på. Jag tror att problemet tyvärr ligger mycket djupare än så. Skolans ansvar är att på ett professionellt sätt förmedla kunskap. Även när det gäller betyg förs många gånger en konstig debatt. Om man går 30-40 år bakåt i tiden, när det gäller betyg, frågade föräldrarna sitt barn varför hon eller han fick så dåliga betyg? I vår tid frågar föräldrarna istället läraren varför deras barn fått dåliga betyg.

Det är tyvärr så vi idag betraktar skolan. Misslyckas en elev i skolan så är det enligt många föräldrar alltid skolans fel. Föräldraansvaret borde återupprättas. Om sunt förnuft får råda, är det inte så att föräldrarna då äger huvudansvaret?

Text: Kent Lokvist, Sunne
Foto: Per Rhönnstad

Finland vill förbjuda alkoholreklam i sociala medier

SpriiiiiiiiiiitI ASP Bladet nummer 7/2013 skrev undertecknad om att norska TV 3 har förbud mot alkoholreklam, medan svenska TV 3 tillåter den. Nu vill Finland följa efter Norge och förbjuda alkoholreklam i sociala medier, till exempel på Facebook. Sidan Pop Nad redogör för några av turerna i denna härva.

Enligt Pop Nad, vilket står för Nordens Välfärdscenter, är sociala medier en nattmara för folkhälsoorganisationerna och rena önskedrömmen alkoholindustrin. Den här debatten är inte aktuell, utan den har förts fram och tillbaka i flera år. Frågan har bollats mellan olika instanser i några år nu.

Champion är Eurocares benämning på länder som tar ansvar för välbefinnandet hos sina medborgare. I och med att Finland nu vill skriva om alkoholreklamlagstiftningen får de nu denna ”titel”. Detta är den näst högsta beteckningen ett land kan få. Enda länderna som har totalförbud, Norge och Island, är kungar. Debatten har böljat fram och tillbaka mellan den amerikanska kontexten visavi den europeiska. Amerikansk forskning visar att alkoholreklam ökar förbrukningen. Men yttrandefriheten gör att kontrollen av reklamen regleras mer eller mindre av industrin själv.

Ismo Tuominen, regeringsråd från social- och hälsovårdsministeriet säger att Finland har två vägar att gå; antingen ett totalförbud som i Norge, eller också att göra som i Grekland, där det knappt finns några restriktioner. När Finland införde en lag som förbjöd utomhusreklam, lyckades branschen införa ett undantag vid idrottsevenemang. Han försvarar inte undantaget, utan hävdar att det var ett resultat av en politisk kompromiss. En amerikansk forskare, David Jernigan, säger till Pop Nad, att undantag gör att reklamen flyttar på sig och företagen blir mer innovativa.

Kampen om utrymmet
Det som är intressant är att kampen tas upp mot reklam på sociala medier. Regeringsförslaget går ut på att förbjuda marknadsföring där konsumenterna uppmanas att dela visuellt eller skriftligt material. Tidigare var det lättare att se vem avsändaren av reklambudskapet var. Men hur är det nu när någon eller några laddar ner en bild eller film av sig själv/a när de är berusade och flaskan/burken på en alkoholfabrikants hemsida? Eller när användarna skickar reklamfilmer mellan sig på sidan? Ju mer reklamen engagerar, desto större är effekten, menar Tuominen.

Debatten följs med stort intresse av andra länder som överväger att förnya sin alkoholreklamlagstiftning. Jernigan hävdar att alkoholindustrin är bland de snabbaste att börja använda nya tekniker och kanaler i sin marknadsföring. Alkoholindustrin måste också ta ett egenansvar, säger Jernigan till sajten.

– Vi kommer alltid att vara beroende av att alkoholindustrin reglerar sig själva till viss mån. De är snabba på att hitta nya marknadsföringsstrategier och myndigheterna kommer alltid att vara steget efter. Men det är upp till myndigheter och allmänheten att bestämma ramen för industrin, avslutar Jernigan för Pop Nad.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Janni Littorin

Pop Nad är en populärvetenskaplig webbplats för forskning inom alkohol och narkotika. De återfinns via följande websida:

http://www.nordicwelfare.org/popNAD/

Falska nödrop

q23123Det är inte alltid positivt med sociala medier, som Facebook och Google+. Ibland kan det gå riktigt galet, som när identiteten på någon som gömmer sig blir röjd av hjälpsamma användare.
Användare av Facebook har säkert någon gång sett ett nödrop om hjälp, någon som eftersöker försvunna personer. Men stopp! Tänk efter före, innan du svarar, analysera texten noga. Vad är det personen skriver, vilken är det som blir efterlyst, vem letar efter någon?

Man bör läsa texten både en och två gånger, innan man hjälper till med ett sådant nödrop. En snyfthistoria på nätet, från någon som vill ha hjälp med att hitta sin försvunna familj – kan vara ett lätt sätt att röja den försvunna familjens nya identitet. När personen har fått hjälp över nätet med den nya adressen, så är det bara att åka dit, för att invänta någon av familjemedlemmarna.

Många läsare ser nödropet och vill gärna hjälpa till, många tycker synd om den som efterlyser, och bidrar med ledtrådar i tron av att ha gjort någon en tjänst. Men i verkligheten kan man ha gjort en otjänst istället. Detta kan leda till ett tragiskt slut, om en familjs identitet blir röjd.

Dela aldrig en förfrågan
Tipsa aldrig om något på ett socialt media, utan att först veta vad det handlar om. Den försvunne kanske inte vill bli hittad. Rikspolisstyrelsen varnar dessutom människor att inte dela och sprida förfrågningar av försvunna människor på Facebook.

– I värsta fall bidrar man till att någon misshandlas, våldtas eller dödas. Man måste fundera två gånger innan man delar den här typen av efterlysningar på Facebook, säger Lotta Sonemalm, förbundssekreterare på SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, till Metro 8 februari 2013.

När kvinnor eller män söker skyddad identitet, så finns det anledning till detta, det kan handla om att man upplevt våld i nära relationer, gängkriminalitet och hedersvåld. Det handlar om kvinnor, män och barn, som lever under ständiga hot. Att få en skyddad identitet, innebär att den utsatte får ny adress, nytt namn och personnummer på okänd ort.Idén med ny identitet är att inte bli hittad.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

Fakta

  • •Sekretessmarkering. Det innebär att en noggrann prövning sker innan uppgifter om dig lämnas ut. På Skatteverkets hemsida står att: ”Det finns inte några formella krav för att få en sekretessmarkering. Någon form av intyg, exempelvis från polis eller socialtjänst eller annan utredning som styrker dina förhållanden bör dock finnas som underlag för bedömningen.”
  • •Kvarskrivning. Det innebär att du i skatteregistret registreras som ”på församling skriven” i din gamla folkbokföringsort. Din nuvarande adress finns enbart på ditt gamla skattekontor.
  • •Fingerade personuppgifter. Precis vad det låter som, du får ett nytt namn och ett nytt personnummer.

Källa: Skatteverket.se

Facebook in my veins

345345Ungdomen som sitter dag och natt framför datorn med neddragna persienner och spelar World of Warcraft, eller vad som numera är populärt, känner nog de flesta föräldrar igen. Tomma pizzakartonger och flaskor med cola och en och annan snusdosa i pauserna översvämmar rummet, som behövde dammsugas för en månad sedan.

– Kom nu då, det är sol ute! Kan vi inte ta en promenad? Modern lockar och pockar, det hjälper inte. Andra personer ruinerar sig på nätpoker, i datorn eller i mobilen. När man fångats och vunnit några gånger är det svårt att låta bli. Mobilen, den har man alltid med sig, man behöver den. Där finns nätkasinona och enarmade banditer på nära håll.
Jag kan inte för min värld begripa vad lotter och spel kan ge, vare sig det är på Bingolotto eller hästar. Statistiskt sett förlorar man ju pengar på det. Men, man kan vinna, man kan vinna stort. Jag tror det är drömmen om hur det ska kännas att kunna resa runt eller göra vad man vill, som spelar roll, inte nödvändigtvis den eventuella resan i sig självt.

SOCIALT
Att få diagnos för sitt spelberoende är inte så vanligt, vanligare är att skolan och jobbet får ta stryk, eller att en arbetslös ungdom sitter dygnet runt och tappar kontakt med verkligheten runt omkring. Det målande är de två ungdomarna som sitter och skickar sms till varandra i samma klassrum, eller att skolarbetet/jobbet får ta stryk; kommer man i tid är man trött och hungrig, efter att inte ha ätit eller sovit ordentligt. Kanske träffar man bara vänner framför datorn och inte i verkligheten, något som kanske modern har mer ont av än ungdomen i sig själv.

PSYKOLOGISKT
Personer som sitter mycket framför datorn i stället för att träffa folk ”AFK” alltså – away from keyboard, har större benägenhet att bli deprimerade än personer som umgås ute i verkliga livet; ”IRL” in real life; en förkortning som några av datornissarna avskyr, då de anser att Internet är verkliga livet det också.
Det blir allt svårare att skilja mellan ”verkliga livet” och internetvärlden. Internet har en stor potential att påverka människor; känslor, självuppfattning och ångestnivåer. Vissa forskare säger att Internet ger samma dopaminkickar, känslokickar, som händelser utanför världen, men som även ger samma tvångsmässiga beteenden som kemiskt beroende personer och missköter sömn, studier, arbete, familj, sociala relationer och ekonomi, och flyr in i internetvärlden när någonting otäckt hotar.

INGEN DIAGNOS
Internetberoende, Internet Addiction Disorder (IAD), är ett problem som växt i och med att datorer, surfplattor och avancerade mobiler mer och mer har gjort som nödvändiga i vårt liv. Man kan jämföra med ätstörningar: Man kan sluta med droger, för de behöver man egentligen inte. Det är svårare att få bukt med en ätstörning, för alla måste äta för att överleva. Så är det nu med Internet; man köper kläder, böcker och musik, lyssnar på musik, betalar räkningar, skriver och annat på jobbsammanhang och ansökningar till arbeten förväntas vara skrivna på dator. För de flesta är det inget problem, men för en del blir spel, pornografi eller nätpoker patologiskt, alltså sjukligt, och stör allvarligt det dagliga livet.
IAD togs först upp som en satir på diagnosmanualen DSM-IV:s diagnos spelberoende av doktor Ivan Goldberg i 1995. I DSM-V finns inte Internetberoende med som diagnos, men täcks av ”Internet gaming disorder”, och det forskas på området, som delas upp i överdrivet eller överväldigande användande av pornografi, spel, sociala nätverk, bloggar, e-post eller internethandel. Motståndarna säger att ett tvångsmässigt beteende inte kan vara beroendeframkallande; de menar att man kan vara lika lite beroende av ett socialt community som en fisk av sin damm. En del menar också att det är fel att kalla internetberoende som en specifik impulskontrollstörning, då man lika gärna kan fastna i en bra bok, som vid datorn.

SKRÄMMANDE I BÖRJAN
Personer som först kommer i kontakt med en dator känner ofta osäkerhet och kanske rädsla, men med tiden är det spännande att lära sig hantera tekniken och att snabbt arbeta med datorns olika funktioner ger visuell stimulans och användarna som drabbats beskriver sig ofta som djärva, utåtriktade öppna, intellektuellt högmodiga och självsäkra.

NATURUPPLEVELSER
– Okej då, säger dottern till slut och följer med modern på promenad. Det är en kal natur, där marken förutom lila ljungplantor endast betäcks av fåtalet kronglebjörker, björkar som går lika mycket åt sidan som uppåt, förmodligen på grund av den stora mängd tung snö de täcks av på vintrarna. De når fjällets topp och modern fiskar upp sin smartphone och tar ett kort av de båda.
– Jag ska bara uppdatera Facebook att vi är ute och går! säger hon med blicken ut i cyberrymden.

Text & Illustration: Maria Lundby Bohlin

Godkänt på Facebook?

Okej Facebookare. Jag har funderat mycket på just Facebook. Inledningsvis vill jag nämna att jag har ett vanligt Facebook-konto samt en Facebook-sida där jag postar egengjorda seriestrippar. För mig känns det här med sociala medier rätt avtändande och, ja… platt.

Men det är också genom ögonen på någon som tecknar satirserier vilka ibland kan vara ganska vågade, och har just Facebook som huvudforum. I teorin är ju detta ett ypperligt ställe att nå ut till folk utan kostnad. Men vad händer om materialet man postar ibland inte är ”rumsrent”?

Vad ska andra tro?
Vi vet väl alla att många skräddarsyr sina Facebookaktiviteter och därmed bilden av hur de vill att andra ska uppfatta dem. Detta bör då leda till att man i allmänhet blir väldigt feg och selektiv i det man lägger upp, delar och gillar. Man vill ju inte riskera att någon av sina ”vänner”, kollegor eller varför inte chefen ska tro att man gillar nåt som kan vara konstigt, stötande eller tvivelaktigt – fast man egentligen kanske gör det. Det blir ett slags strategiskt gillande och postande. Lustigt, harmlöst och knasigt är okej, så länge det är safe. Inget får riskera att rasera bilden man byggt upp om sitt liv och sina värderingar.

Riktigt trist om det är så att man måste skala bort sådant man tror inte passar sig men som man egentligen gillar eller tycker är intressant, av rädsla för att någon annan ska höja på ögonbrynen på fel sätt. Anpassat, tillrättalagt och rentav torftigt om jag får säga mitt.

Gilla eller inte gilla
Visst kan det kännas otacksamt att lägga ner tid och arbete på egenproducerat material, lägga upp på Facebook för gratis läsning och sedan få förvånansvärt lite respons, när man via ingående statistik samtidigt kan se att väldigt många regelbundet läser. (Detta gäller främst mer vågat material). Kanske är det en liknande känsla för en musiker som spelar för en tyst publik, eller en tidning man läser i butiken men inte köper, nåt i den stilen.

Samtidigt som jag välkomnar Facebook som ett bra sätt att nå ut om man sysslar med kulturellt arbete, är det uppenbart att det finns många oskrivna regler för vad som är okej eller inte bland de flesta användare. Man har ju sin internetimage att tänka på. Sin framgångssaga och sociala kapital. Sitt CV. ”Vågar jag gilla det här när alla andra kan se? Är det här rätt marknadsföring för min person?” Ska man behöva degradera sitt innehåll till en slätstruken, framtvingat positiv, harmlös sörja som är designat att passa alla för att folk ska våga visa att de gillar det?

Detta handlar inte om missnöje, jag tycker det är skitkul att folk vill läsa mina serier, men förbryllas över att det är relativt sparsam interaktion med tanke på hur många som läser. När arbetet inte genererar några pengar blir lönen istället respons från läsarna. Åtminstone för mig.

Är du okej?
Jag är uppriktigt fascinerad av fenomenet Facebook, hur det används och hur det har kommit att spela så stor roll i våra liv idag. Sedan fattar jag ju att det är lite lotteri när man postar något. Det kan försvinna i mängden så man helt enkelt missar det. Kanske blir man bombarderad med så mycket material och uppdateringar att man inte orkar bry sig?

Sedan finns ju de som inte behärskar det sociala spelet, som inte har koll på alla oskrivna regler man förväntas kunna för att föra sig på godkänt vis. Personer som postar spontana, känslomässiga inlägg som på förhand inte är så noggrant kalkylerade. Passar de in i Facebook-kulturen? Det som skrivs på nätet finns ju där för alltid. Ska vi skämmas för och maskera vår egen personlighet av rädsla för att göra ett mänskligt, socialt snedsteg på nätet? Nätet som jag nog vågar påstå är och kommer förbli en hörnsten i våra liv.

Godkänt?
Kan det ligga något i mina spekulationer? Att Facebook-mentaliteten/kulturen inte passar sig för ”socialt osmidiga” och mer vågat material. Material som är okej att gilla hemma på kammaren bland sina nära, men inte okej bland alla bekanta ute på nätet. Vågar man inte visa offentligt att man gillar något som riskerar att vara obekvämt, eller är jag helt ute och cyklar? Vill vi hålla med varandra och tycka lika till varje pris? Vad är vi rädda för?

Jag återknyter till erfarenheterna med mina tecknade serier. Tycker man att de suger är det ju inte konstigt om man inte vill interagera, men många skickar uppskattande, privata meddelanden som förstärker kontrasten. Många läsare – liten interaktion. Inte så Facebookigt. Detta är mina erfarenheter och tankar kring vår tids nya sätt att kommunicera och interagera med varandra.
Hur skulle du beskriva Facebook? Gå in och säg din mening på ASP-Bladet, via vår hemsida eller ja, även på Facebook.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin

 Läs gärna mina serier:

www.mblserier.se