Klara, I’m coming home

När jag skriver det här är jag sedan ett par veckors tid boende i den harmoniska stadsdelen Klara. Nyheten till trots så känner jag redan att jag stormtrivs. Aldrig kunde jag tro att det skulle sluta så här bra, då, när allt höll på att gå sönder…

Det är en förmiddag i maj och jag sitter tillsammans med min förvaltare, mina boendestödjare och min socialhandläg­gare nere i Vuxenavdelningens lokaler. Uppföljningsmötet är nästan till ända då orden faller.

– Ja, så har vi ju beslutat att lägga ner verksamheten på Fagottgatan och istället öppna ett trapphusboende på Malm­torgsgatan. Det innebär att du kommer få nya boendestödjare.

Där och då kände jag hur hela världen rämnade. Stödet som funnits så nära mig i ett år skulle försvinna. Stödet jag mått så bra av. Ilskan blandades med sorg och käns­lorna blev för många för att jag skulle kunna hantera dem på ett konstruktivt sätt.

– Fan ta er!
Samtidigt som jag skrek de orden rätt ut reste jag mig häftigt, stolen välte bakom mig och jag rusade ut genom dörren och smällde kraftigt igen den bakom mig. Det kan tyckas att jag överreagerade men sanningen är den att just då i det ögonblicket kändes det verkligen som att allt jag byggt upp det senaste året nu raserades.

EXPLOSIONEN LEDDE TILL REFLEK­TION
Ett år tidigare hade jag stöd från en annan boendestödsgrupp, men det fung­erade inte fullt ut för mig. Jag behövde mer stöd och situationen förvärrades dessutom av att jag fick diabetes. Som en lösning på det hela bytte jag till Fagottgatans boendestöd, där jag dels skulle ha stödet rent fysiskt närmre (två hus bort) och ha möjligheten att äta vissa måltider hos dem.

Tiden gick och saker och ting började flyta på. Jag fick snabbt tillit till perso­nalen och vi fick med tiden in rutiner. Jag kände hur tillvaron efter många år äntligen började stabiliseras och falla på plats. Självklart kom det bakslag men överlag fungerade det bra. Fram till det där ödesdigra mötet på Vuxenavdel­ningen.

Känslan av uppgivenhet och frustration började dock så smått mattas av ett par dagar efter mötet. Jag och min kurator har under årens gång flera gånger talat om att det kanske skulle vara bra med ett annat boende för min del, men jag har gått i taket varje gång det förts på tal. Nu kändes det dock lite annorlunda. Känslan av hur bra jag mått senaste året då stödet varit så nära, gjorde att en och annan tanke om att försöka få en lägen­het på Malmtorgsgatan poppade upp. Och de poppade upp allt oftare.

Efter bara några dagar hade jag fattat ett beslut – jag skulle ansöka om en lägen­het. Och det gjorde jag. Beslutsproces­sen gick fort och här är jag nu. Boende centralt och med suverän personal nära inpå, vilka ändå ger mig det utrymme jag vill ha. Ramarna och rutinerna gör mig trygg och harmonisk och jag känner en grundtrygghet som inte riktigt funnits där tidigare.

Så här är jag nu. Här är jag, levande mitt i livet. Levande och trygg.

Text: Kajsa Jansson
Foto: Per Rhönnstad

Ett gruppboende som hittar hem

Boendet på Fagottgatan för personer med psykiska funktionsnedsättningar har lagts ner och istället har ett nytt boende på Malmtorgsgatan sett dagens ljus. Här får vi här möta Patrik Jansson Tjernberg, som arbetar där som samordnare.

Vad är boendet på malmtorgs­gatan för ett sorts boende?
– Malmtorgsgatan är ett gruppboende eller ett så kallat boende med särskild service.

Vilka vänder det sig till?
– Det vänder sig till personer med någon form av psykisk funktionsned­sättning.

Hur många lägenheter finns?
– Boendet har 14 lägenheter varav tio stycken är ettor och fyra är tvåor.

Vem får erbjudande om att bo där?
– Ett beslut skall ha tagits av våra socialsekreterare om behov av bostad med särskild service. Sedan beror det på hur behovet för den enskilde ser ut om denne skall få ett erbjudande om lägenhet på Malmtorgsgatan eller om ett annat boende är mer aktuellt.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Ja, jag vet inte om det finns någon vanlig dag då alla dagar ser olika ut. Grunden är dock stöttning för våra bo­ende på olika sätt. Det kan vara i deras lägenheter eller hjälp med transport till olika möten som de behöver ta sig till. Det kan vara inhandling av mat eller kanske en biltur för att komma ut och göra en social aktivitet.

Hittar ni på några aktiviteter?
– Varje torsdag har vi husmöten där våra boende har möjlighet att komma med idéer och förslag och om det är genomförbart, så försöker vi att på helgerna genomföra de önskade aktivite­terna. Nu i uppstartsfasen har det dock varit svårt att få tiden att räcka till, men jag tror att det snart kommer att fung­era lika bra som det tidigare gjorde på Fagottgatan.

Hur skiljer ni er från andra boenden?
– Gruppboenden kan ju se olika ut. Vissa har vaken bemanning dygnet runt och vissa har bemanning dygnet runt men med sovande nattpersonal, som här på Malmtorgsgatan. Sedan finns även något som kallas för trapphusboende där det finns personal dag, kväll och helg men inte nattetid.

Vad har ni för förhoppningar om framtiden gällande malm­torgsgatan?
– Vi hoppas att vi skall kunna ge våra boende en trygghet och de verktyg som de behöver för att kunna växa och bli så självständiga som möjligt. Vi ser inte det här som ett boende livet ut, utan för­hoppningen är att alla skall kunna ha ett eget boende med, eller helst utan, stöd.

Text: Kajsa Jansson
Foto: Per Rhönnstad

Sökes: Vikarie

Jag fick en fråga om varför vi på ASP Bladet inte uppmärksammar vikarierna, Sagt och gjort – jag bad en av sommarens vikarier, Jocke, på Fagottgatan om en intervju.

Vi slår oss ner i deras soffa och stämningen är lättsam. Jag ber honom berätta om sin bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Hagfors, är utbildad undersköterska och har jobbat inom demensvård och som personlig assistent. Började läsa till socionom och det har jag gjort nu i fem terminer.

Hur kommer det sig att du valde att söka som vikarie hit till Fagottgatan?

– Förra sommaren jobbade jag i Hagfors och det blev en himla massa pendling fram och tillbaka. Då tänkte jag att jag söker jobb i Karlstad istället och då gick jag på den här rekryteringsdagen som var på Karolinen. Där träffade jag Stefan Berndtsson på ett slags ”speedating”. Efter det ringde han upp mig och jag fick komma ännu en intervju. Så hamnade jag här!

Jag undrar hur Jocke trivs och han svarar bara i positiva ordalag.

– Jag trivs otroligt bra! Personalgruppen är bra, det är väldigt högt i tak här. Ingen kör sitt eget race utan man kan diskutera väldigt mycket, det är mycket ge och ta. Det var väldigt lätt att komma in gruppgemenskapen, de var väldigt välkomnande. Sen gillar jag sättet arbetet är ordnat på här också, det är väldigt flexibelt och mycket eget ansvar.

Jag ber honom berätta om vad han har för arbetsuppgifter och han säger att det är väldigt varierat. Det kan vara att hjälpa brukarna med vardagssysslor. Man stöttar i matlagning, tvätt, städning, medicindelning. Man kanske gör lite utflykter för att stimulera människorna man jobbar med.

Kommer du ha nytta av den här tiden i din framtid som socionom?

– Ja, absolut! För mig som jobbat mest inom äldrevården är det en helt ny erfarenhet och jag anser det väldigt nyttigt och givande att möta människor i olika situationer.

Under intervjuns gång märks det att Jocke trivs på sin arbetsplats. Och det är nog så viktigt, både för personalen och i slutändan de som brukar kallas för ”brukare”. ASP Bladet önskar honom lycka till i allt vad han företar sig i framtiden, men lite hoppas vi väl att han kommer tillbaka till Fagottgatan. Eller så dyker han kanske upp någon annan stans i Vuxenavdelningens olika verksamheter.

Text & Foto: Kajsa Jansson