I fokus: Avdelningen för ensamkommande unga

Månadens i fokus har besökt den nystartade Avdelningen för ensamkommande unga, och träffat Björn Vestberg som är enhetschef.

Arbetet med ensamkommande har pågått i Karlstads kommun sedan 2008, och var då en del av Familjeavdelningens verksamhet. Avdelningen för ensamkommande unga har sedan november 2015 varit en fristående avdelning. Björn och hans kollegor har under den här tiden byggt upp avdelningen och sammanlänkat alla verksamheter.

Björn har lång erfarenhet av sociala frågor och har jobbat i olika funktioner, exempelvis som biståndsbedömare och enhetschef vid Hammarö kommun. Han kom tillbaka till Karlstads kommun 2008 och startade boendet för ensamkommande i Molkom, som då hade tio platser att förfoga över.

Målet med Avdelningen för ensamkommande är att främja integrationen för de personer som kommer hit och att ge dem en bra start. Det gäller att stötta och stödja så att de nyanlända kommer ut i arbetslivet och att den ensamkommande får en bostad.

När en person blir arton år och räknas som vuxen, så kan personen själv välja vad man vill göra. Det kan hända att personen vill flytta till en annan stad. Sedan kan det vara så att prioriteringen ligger i att slutföra skolgången och då kan individen vara kvar inom avdelningens ram. Detta kallas kvarskrivning.

– Efter att de fyllt 21 år släpps ungdomarna. Men tills dess så har förhoppningsvis en del kommit vidare och fått en egen bostad, då har vi en utslussningsgrupp som heter Tellus som hjälper ungdomarna till rätta. Det är mycket som händer när man skaffar ett eget boende. Tellus är ett stöd framtill 21 års ålder, förklarar Björn Vestberg.

Björn Vestberg menar att det är viktigt att förstå att personerna de jobbar med flyr från krig och lidande, för att skapa sig ett bättre liv här. De vill ha en utbildning, ett jobb, en bostad eller kanske skaffa sig en familj.

– Utmaningen är att integrera och hjälpa till att stötta, så att de unga kommer in i vårt samhälle, att de blir en tillgång för samhället, och det vet vi att många kommer att bli, menar Vestberg.

Hösten 2015 var ur kommunens perspektiv väldigt tuff i och med den stora flyktingtillströmningen.

Redan i somras märktes en ökning. Kommunen jobbade utifrån avtalet med Migrationsverket som innebar att 38 asylsökande unga skulle tas emot per år. Detta sattes ur spel när flödet av flyktingar ökade.

– Då fick vi ett tjugotal anvisningar per vecka. Eftersom det var lagstadgat att vi skulle ta emot flyktingar, var vi tvungna att hitta placeringar. Det medförde att vi fyllde upp alla boenden. Istället för att man bodde en och en, eller två och två, ledde det till att de fick bo tre eller fyra tillsammans.
Eftersom det var brist på platser, var man tvungen att hitta placeringar på andra orter i Sverige. Det finns idag cirka 250 ungdomar i Karlstads kommuns omsorg som är placerade i Karlstad eller någon annanstans i landet.

Björn Vestbergs roll som chef är att bygga upp avdelningen. Det gäller bland annat att få in all personal på rätt plats. Sedan är det viktigt att ta reda på hur man går framåt.

Det finns ett flertal olika utmaningar som Avdelningen för ensamkommande unga har att arbeta med.

– Den största är givetvis boendet. En annan stor utmaning är att hitta ett arbete eller praktik.

När det kommer till framtiden tycker han att den ser spännande ut.

– Jag tror mycket kommer att hända. Vi är väldigt beroende av det som händer i omvärlden. Kommer det bli att så att alla flyktingar kommer fördelas lika mellan länderna, och vad kommer EU fram till?, frågar sig Björn Vestberg avslutningsvis.

Text & foto: Henrik Sjöberg

Unga vuxna önskar mer delaktighet i LVM-vård

Innan semesteruppehållet genomfördes en avrapportering vid Arbetsmarknads- och socialnämnden, om unga vuxna i Karlstads kommun som vårdats enligt Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Kostnaderna för LVM har ökat de sista åren, liksom gällande externa placeringar över lag hos Arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Denna ökning har varit så betydande att nämnden beviljade pengar föregående år för att göra en särskild kartläggning om de unga vuxna som vårdats enligt lagen.

Målet var att ta reda på hur man i förvaltningen arbetar med vården, samt hur man i framtiden ska kunna planera för hållbara insatser över tid.

Som metod valdes det att granska personakter för perioden 2005-2014, samt sortera ut de mellan 18-25 år som varit aktuella för insatser från Familjeavdelningen. De som valdes var tio personer till antalet. Utöver att läsa handlingarna kompletterade de även med intervjuer och samtal om hur man tänker kring sin vård nu.

Rapporten sammanfattar några av resultaten på följande sätt: ”Resultatet visar på att personerna i urvalet har många riskfaktorer både individuellt samt i sin miljö/socialt. De framför kritik mot bl.a. byten av socialsekreterare samt bristfälliga behandlingshem. I intervjuerna framkommer önskemål om lyhördhet från socialsekreterare och delaktighet i de beslut som fattas kring deras liv. De har alla överlag svårt att beskriva huruvida insatser som de beviljats tidigt varit till gagn för dem.”

Personerna inom kartläggningen har inte haft ett huvudsakligt missbruk av alkohol, utan har varit, och i vissa fall fortfarande är, blandmissbrukare. Det har även funnits en rad så kallade ”riskfaktorer”, såsom problem i skolan, neuropsykiatriska diagnoser, psykisk ohälsa och icke fullgjord skolgång, samt även kriminalitet.

I en absolut majoritet av fallen finns dokumentation om missbruk hos minst en nära anhörig till familjen, som förälder eller styvförälder, nio av tio har växt upp med separerade föräldrar.

Bland så kallade skyddsfaktorer konstaterar de svarande kan ha bestått av en god relation med föräldrar eller syskon, samt starka intressen i musik eller andra hobbies – som gjort att man kunnat sluta med droger en tid eller blivit helt drogfri. På det stora hela visar dock kartläggningen att personerna har få skyddsfaktorer utifrån sina individuella förutsättningar, och i sin omgivande miljö och familj.

I sina slutsatser skriver rapportörerna bland annat:
”Det förefaller finnas ett behov av att arbeta mer flexibelt med dessa personer och att i möjligaste mån anpassa insatser efter individ. I dagsläget anpassas individerna efter insatserna. Det framkommer önskemål och behov avseende fler insatser och boenden utan krav på total drogfrihet.”

De berörda betonar även vikten av långsiktigt relationsskapande med en och samma socialsekreterare, som visar prov på egenskaper som lyhördhet, respekt och acceptans. Chansen ökar då att sekreterare och klient kan bilda en allians, som kan vara minst lika viktig som insatserna i sig.

Personerna betonar också vikten av deras egna vilja, inställning och motivation. Utan rätt inställning är det svårt att bli drogfri. Rapportörerna betonar därför motivationsarbetet som ett viktigt utvecklingsområde.

Text: Robert Halvarsson

”Kartläggning av unga vuxna i Karlstads kommun som vårdats enligt LVM” finns att läsa här: http://tinyurl.com/pfagdqo

Stöd för de mellan sex och tjugo

ASP Bladet har träffat representanter för Lokalen i Haga. En plats dit barn och föräldrar kan komma en gång i veckan för att få ordning på sin tillvaro när livet blivit för hårt att leva.

Stället drivs av tre engagerade kvinnor: Gunilla Franke, Ulla Berner och Sabine Kihlstedt de jobbar som familjebehandlare. Med den nya lokalen i Haga har de äntligen fått ett eget ställe efter att i flera år lånat ett rum på Familjehuset, där de fått ställa i ordning före alla träffar med klienten. Nu kan de möblera och pyssla som de själva vill.
– Det känns så gott att äntligen fått en egen lokal, där vi kan ha vårt material och göra oss hemmastadda, säger Ulla.

Ring eller mejla
Vi tillhör familjehuset men skillnaden på oss och familjehuset är att barnen måste få ett beslut om en insats eller remiss från sin läkare som vanligt för att komma dit på samtal.
– Men till oss i Haga är det bara att ringa eller mejla för att boka en träff, hos oss behövs ingen remiss, berättar Gunilla Franke.

När man anmält sig till Gunilla på Familjeavdelningen i Haga får den som har behov börja i en av fyra grupper. Vilken stödgrupp man tillhör beror helt och hållet på ålder och den upplevelse man haft. Grupperna sträcker sig från 6 till 20-års ålder. Man ses en gång i veckan under tio tillfällen, med olika aktiviteter och strukturerade ramar.

Nöjda ledare
Gunilla, Ulla, och Sabine, brinner för sitt jobb som familjebehandlare alla tre berättar entusiastiskt om sitt arbete med barnen som får en positivare och gladare vardag när de kommer hit på gruppträffarna. Barnen som vinkar redan ute på gatan när de är på väg till lokalen i Haga.

Kvinnorna visar och berättar om lådan med positiva nedskrivna ord, som ska stärka egenkänslan. De berättar också hur barnen ritar och målar olika övningar och de många gruppsamtalen där alla som vill får komma till tals. Det märks av deras glädje att verksamheten har stor betydelse för både ledarna och barnen som deltar.

Text: Lotta Tammi
Bild: Ellen Berner

De olika grupperna:

Hopptornet,

som är en gruppverksamhet för barn och tonåringar som har
föräldrar med missbruksproblem i samarbete med Karlstad Kommun och Svenska kyrkan.

Bäcken,

som är en gruppverksamhet för barn och ungdomar mellan 7 och 20 år, som har föräldrar med psykiska problem i samarbete med Karlstad Kommun och Landstinget i Värmland.

Skilda världar,

är för barn som har skilda föräldrar, verksamheten vänder sig till barn och ungdomar mellan 7-12 år i samarbete med Arbetsmarknad- och socialförvaltningen, familjeavdelningen.

Kids Club Ballongen,

är en gruppverksamhet för barn och ungdomar mellan 6-20 år som upplevt våld i hemmet, mammorna deltar parallellt med barnen i egna grupper.

Kids Club kommer från USA. Det forskas om behandlingsformen skulle passa i Sverige. Än så länge är det mammor som behandlas jämsides sina barn. Om det i framtiden visar sig att det behövs grupper även för pappor kan det startas upp en sådana. I dag finns det krismottagning för män som de kan vända sig till.

I fokus: Utredningsenheten, Familjeavdelningen

Månadens ”I fokus” har träffat Sandra Braunerhielm och Malin Lindgren, båda ärendehandledare på Utredningsenheten, som är en del av Familjeavdelningens verksamhet.

Sandra Braunerhielm och Malin Lindgren menar att Utredningsenheten är navet i Familjeavdelningens arbete. Här utreds huruvida barn är behov av stöd eller skydd.

– Utredningen är vårt verktyg för att se vilka behov barnet och familjen har, säger Malin.

Innan en utredning kan påbörjas hamnar ärendet först på Mottagningsenheten. En förhandsbedömning görs om stöd och skydd behövs. Detta efter att ett första möte genomförts, med barnet och föräldrarna eller vårdnadshavarna.

– Då bedöms det om det ska skickas vidare till Utredningsenheten, förklarar Malin.

Sandra och Malin är ärendehandledare för var sitt team av socialsekreterare som utför barnavårdsutredningar. Det finns tre team, för den tredje gruppen ansvarar Gunilla Levander.

Det viktiga är att brukarna känner sig delaktiga i processen. Därför har man infört ett nytt arbetssätt som kallas Signs of safety (tecken på säkerhet). Målet är att delaktigheten hos familjen ska öka under utredningsarbetets gång. De ska känna att det är deras problem som de kan få hjälp med.

– Vi hoppas att de känner sig delaktiga. Eftersom vi jobbar med myndighetsutövning, kan det ibland vara jobbiga och svåra saker att prata om. Vi vill få föräldrarna och barnen att känna att vi vill hjälpa, och inte hamnar i ett dömande förhållningssätt, säger Sandra och Malin.

Efter att Signs of safety implementerades i Familjeavdelningens verksamhet, känner sig Malin mer trygg i att hon tar rätt beslut för den berörda familjen.

Det som funkar i familjen
Utredningsenheten inriktar sig också på det som fungerar i familjen. Malin och Sandra menar att socialsekreterarna är väldigt bra på att prata om det som är jobbigt.

– Vi försöker lyfta det som faktiskt fungerar och utifrån det bedöma om det finns tillräckligt skydd för barnet. Även om det finns många saker som fungerar, så kanske det ändå inte är tillräckligt tryggt, säger Malin.

Utredningarna dokumenteras utifrån ett system som kallas barns behov i centrum (BBIC). Det har sitt ursprung i England, där man upptäckte att barn for illa i familjehem. Samhällsplacerade barn hade sämre hälsa och skolgång jämfört med ej placerade unga. BBIC är en checklista som socialsekreterarna använder sig av för att lokalisera barnets behov.
– BBIC och Signs of Safety är våra två stora hjälpmedel, förklarar Malin.

Utifrån BBIC lokaliserar de vilka behov barnet har. Det kan exempelvis handla om stabilitet, trygghet, förutsägbarhet och grundläggande omsorg. Utredningsarbetet utgår från innehållet i anmälan. Den kan visa på att barnet inte får ordentligt med mat. I det fallet handlar det om bristande omsorg och då gäller det att ta reda på orsaken till detta.

För att hitta orsakerna använder sig Utredningsenheten av det nätverk som finns runt barnet. Det kan vara personal från skolan eller andra personer i barnets närhet som kan bidra till en bättre situation. En utredningsplan görs för att ta reda på vilka man ska prata med. Det handlar också om att begränsa utredningsarbetet.

Tillsammans utgör Sandra och Malin två engagerade medarbetare i Familjeavdelningens utredningsenhet. De jobbar målmedvetet med barnets bästa i centrum, för att skapa tryggare familjer och vad som är viktigast – tryggare barn.

Text:Henrik Sjöberg
Foto: Kid Overgaard