Ola har alltid haft ett stort filmintresse, inte bara som tittare utan även som filmskapare och regissör. I bagaget har han en vinst i Värmländska raketfilm för kortfilmen ”En töcken där – Böttennapp” bland annat.
– Jag har alltid haft väldigt mycket fantasi. Jag satt och ritade egna serietidningar när jag var liten. Det har varit väldigt kreativa grejer, berättar Ola apropå hur det en gång började
Filmen i Centrum
Ola är en doldis bland 80-talistgenerationens filmskapare. Till vardags arbetar han på mediagruppen, i ASP/ANA:s regi för Karlstads kommun. Han klipper, redigerar och andas visuell media på jobbet. På fritiden utvecklar han filmidéer och regisserar i en helt annan stil och stuk än under sitt vardagsjobb.
Olas intresse uppmuntrades av hans familj vid tidig ålder. Han tecknade bland annat och var kreativ på fler än ett sätt som barn. När han ser sina serier idag tycker han att de påminner honom om de bildmanus som han arbetar med i dagsläget.
– Jag såg väldigt mycket film när jag var liten. På 80-talet brukade mina föräldrar hyra en videobox, då mina föräldrar inte hade någon. Min mamma var väldigt mycket för att se på film. Hon hade läst på filminstitutet så vi pratade mycket om det hemma. Pappa var också han filmintresserad, berättar Ola.
Familjen skaffade en egen videokamera senare, vilket Ola fick låna. Intresset kom dock igång på allvar under tiden han studerade på grundskolan. I mellanstadiet fick han pröva att göra en egen gangsterfilm med skolans kamera. När han sen såg en dokumentär kring skapandet av dödligt vapen 3 var det klippt.
– De visade hur man spelade in en scen där huvudpersonerna var gömda bakom en bil, där de satt och sköt på ett par skurkar lite längre bort. Jag trodde innan att allting skedde i realtid, men det var uppdelat och det var väldigt fascinerande, säger Ola.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Någonstans verkar nyfikenheten fortfarande vara i centrum dock. Hans motto i dagsläget är att göra filmer som han själv vill se. Han har hunnit figurera i en dokumentär på SVT och hans verk har synts på en rad filmfestivaler. Dokumentären visades senare i hela norden.
– Det var lite kul när SVT gjorde sin dokumentär för helt plötsligt blev man som en mini-kändis ett tag. Jag träffade en finsk kille på Augustibuller som kom fram och ville prata om min film. Det är ju rätt roligt ändå, säger Ola och skrattar.
Filmen som åsyftas är The Werewolf Cult Chronicles: Vietnam 1969, vilket enligt Ola kan beskrivas som en lekfull äventyrsfilm. Den var ett samarbete mellan honom och manusförfattararen J. Pingo Lindström och har fått kultstatus bland vissa filmentusiaster. I filmen befinner sig tre män i Vietnam på hemligt uppdrag där de får stifta bekantskap med en varulv som är ute efter hämnd. Nog är det också en sjukt unik filmidé att för en Värmlandsgrabb realisera helt utan budget.
– Jag gick till film i Värmland för att söka pengar till filmen, där skrattade de åt mig när jag berättade storyn. De trodde det var omöjligt, vilket sporrade mig ännu mer. Så jag var verkligen motiverad att göra den. Det var tröttsamt att höra att någonting var omöjligt att göra, säger Ola.
Ola är själv allätare som filmälskare och kan kolla på såväl drama som action, bara det inte är för pretentiöst och djupt. J.R.R Tolkiens boktrilogi Härsskaringen plågade han sig igenom för att skräckfilmsregissören Peter Jackson gjorde filmer på dem.
– Många försöker vara djupa för det är så man gör en karriär på i Sverige. Om man satsar för mycket på att bli en ”omnämnd regissör” skiter det sig, tror Ola.
Just nu håller Ola på och klipper den ännu ej publicerade skräckfilmen Some digging to do. Om framtiden är han dock något förtegen. Klart är i alla fall att det finns två starka filmidéer som han än så länge väljer att hålla hemliga. Som ny filmare är det bara att köra, anser Ola. Själv är hans egen inställning glasklar.
– Man måste nog behandla varje projekt man gör som det sista. Annars riskerar det att bli mediokert, tror jag. Ibland syns det när en person inte bryr sig så mycket när de gör sin film. Den blir tråkig. Man måste ge allt man kan, berättar Ola Paulakoski.
Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad
ASP BLADET 