Etikettarkiv: Filmrecension

Eastbound and Down, Skräck & avsky i Las Vegas och Le Noise

Eastbound & Down

DVD

Kenny Powers (Danny Mcbride) spelar i komediserien Eastbound and down ett avdankat basebollproffs som återvänder till sin sömniga hemstad efter ett misslyckat karriärslut. Han är bäst, störst och vackrast: men bara i sin egen värld. Dessutom är han en skitstövel som gillar att dricka, knarka och trakassera både sin bror, sin brors fru och börjar från deras hus smida planer för comeback till elitidrotten.

 

I serien märks den cyniske bilförsäljaren Ashley Schaeffer (Will Ferrel) och Powers tidigare flamma April Buchanon (Katy Mixon) som till Powers förtret numera är gift. Ibland behöver man rensa hjärnan med ett riktigt garv, för detta passar Eastbound and Down alldeles utmärkt. HBO har gjort det igen.

Text: Robert Halvarsson

 

 

Skräck & avsky i Las Vegas

-en vild tripp till hjärtat av the american dream

Göteborgsförlaget Reverb har de senaste åren börjat ge ut några av den amerikanske kultförfattaren Hunter S. Thompsons främsta verk på svenska, en både senkommen som välkommen kulturgärning.
Boken redogör för vad som hände när journalisten Raoul Duke – och hans vän Dr. Gonzo – under några drogindränkta dygn i Las Vegas tidiga sjuttiotal, försöker att både fånga och förstå konceptet “Den Amerikanska Drömmen”.
Då boken aldrig markerar någon skillnad mellan verklighet och illusion blir de allt vildare drogtripparna till ett mardrömslikt töcken där Thompson (med sin oförlikneliga humor) beskriver hur Drömmen totalhavererat, att luften gått ur hela projektet “Amerika”. I en allegorisk liknelse är USA numera ett stort svartmålat hus som ”brunnit ner för ungefär tre år sen”.
Även om Thompson hade ett allvarligt syfte med sitt verk begår han ändå aldrig synden att låta läsaren ha tråkigt. Ständigt provokativ, ständigt underhållande och evigt kompromisslös; det sammanfattar både boken och Thompsons liv i ett nötskal.

Text: Christer Jansson

Neil Young –  Le Noise

Neil Young har alltid funnits. Så känns det. En musikalisk kraft som från sent sextiotal har gett världen tänkvärd, innerlig och intensiv musik. Le Noise är producerad tillsammans med Daniel Lanois, kanadensaren som tidigare arbetat med bl.a. Bob Dylan, U2, och Peter Gabriel .

Feedback, ljudet flödar runt, runt på de inledande spåren Walk With Me och Sign of love, för att sedan sakta dö ut. Ytterligheterna frodas på Le Noise; från det lugna till det hela havet stormar. Lanois och Young skapar en ljudvägg så hög att ibland Youngs nasala röst inte orkar klättrar över den.  Daniel Lanois produktion märks tydligaste i de lugnare låtarna.

Texterna behandlar vänska,  återfunnen kärlek. I låten Htichhiker, berättar Young sin historia, från uppväxten i Kanada via Kaliforniens alla frestelser till när livet slutade fungerar. Le Noise är en spretig skiva som vill mycket på en gång. Det är svårt att jämföra den med den klassiska sjuttiotalsperioden med album som On the beach, Harvest och Tonight´s Tonight, eftersom de var gjorda under en annan tid.  Le Noize är ett habilt album. Inget mästerverk. Det är en utmanande skiva som kräver mycket av sin lyssnare.

Text: Henrik Sjöberg

Law Abiding Citizen, Oroligt Blod & Kleerup

LAW ABIDING CITIZEN

Klassisk thriller med storspelande huvudrollsinnehavare. Låter detta lockande? I så fall är filmen ”Law Abiding Citizen” filmen för dig. I huvudrollerna ser vi Gerard Butler (300, Fantomen på Operan) och Jamie Foxx (Ray, Any Given Sunday) i en klassisk katt och råtta lek.

”Clyde Sheltons” (Butler) familj blir brutalt mördad men förövarna går lindrigt undan, något Clyde inte kan acceptera. Fast besluten att ta hämnd på rättsystemet går han på jakt på samtliga inblandade. Jamie Foxx spelar rollen som ”Nick Rice” chefsåklagare och ledare i jakten på Clyde. Filmen är som sagt bra spelad och har den där klassiska känslan som fångades bra i många av genrens peak i början av nittiotalet. En modern klassiker helt enkelt.

Text: Robert Olsson

OROLIGT BLOD
Med publiceringen av Oroligt blod har James Ellroy nu lagt sista handen vid sitt mastodontprojekt Underworld USA Trilogy. Researcharbetet för de tre böckerna (En amerikansk myt, 1995; Sextusen kalla, 2001; Oroligt blod, 2009) påbörjades redan i slutet av 80-talet och har varit ett pågående arbete till september 2009, då den avslutande delen släpptes i USA. Det sammanlagda materialet spänner över tvåtusen sidor text.

I böckerna berättar Ellroy den fiktionaliserade ”sanningen” bakom ett antal omstörtande händelser i amerikansk historia under åren 1958-1972. Läsaren tas på en resa till den skuggvärld som hemligen styr USA, och får bland annat insyn i planläggningen av morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King, vi följer FBI:s krig mot den amerikanska medborgarrättsrörelsen och bevittnar maffians ändlösa hunger efter ännu mer, och ännu större profit.  Här beskrivs ett Amerika som förlorat sin själ, där statens och maffians hantlangare gör allt för att upprätthålla de officiella lögner maktens män – likt påvebullor – deklamerar.

I Oroligt blod har författaren i stort lämnat den korthuggna, stackatoartade stil – som kallats telegramprosa – som han använde i de två föregående delarna, men beundrarna känner ändå igen sin Ellroy, framför allt i den sataniskt svarta humor han alltid väver in i sina verks narrativ. Läskunniga människor som väljer att gå miste om denna djävulskt underhållande trilogi gör så på eget ansvar.

KLEERUP

Andreas Kleerup skrev sitt debutalbum ”Kleerup” som ett terapiarbete efter en drogkollaps. Musiken är elektronisk pop, huvudsakligen inspelad hemma i lägenheten. Skivan har tolv spår där inte mindre än sex olika sångerskor står för röstleveransen (på engelska) på lika många låtar. Förutom de två sånger där Kleerup själv sjunger finns även fyra instrumentella alster.

Och vad ska man säga då? Jodå – inte illa. Starkaste spåret: ”With every heartbeat” (Englandsetta) med Robyn på sång. Betyget: en fet trea.

Text: Christer Jansson

Ponyo, Brukare säger sitt och Bad Loop

PONYO PÅ KLIPPAN VID HAVET

Har du barn eller vill du känna dig ung på nytt? Japanska animeringsmästaren Hayao Miyazaki har under flera decennier skapat film som riktar sig till en bred publik, med stort öga till de unga eller unga i sinnet. Genom att dessutom lyckas med konststycket att aldrig bli för sentimentalt smetig finns det något Astrid Lingrenskt över denna regissör, som bland annat har gett oss moderna klassiker som Spirited Away of Howl’s Moving Castle.

I denna fria tolkning på H. C Andersens Den lille Havfrue får vi stifta bekantskap med fisken Ponyo. Hon vill bryta sig loss från sin överbeskyddande pappa och bli människa. Efter att ha rymt från sin far träffar hon den femårige pojken Sosuko. Här tar en underbar kärlekssaga sin början, inramad i en kamp mot ett hav i uppror. Det hela skildras med en stor dos patenterad filmmagi. Stor omsorg läggs som vanligt i Miyazakis värld ner på detaljerna, som hur barnens rörelsemönster är och hur de talar.

Jag sitter efteråt helt trollbunden och tycker att även du bör ges den möjligheten. Med andra ord: se den!

BRUKARE SÄGER SITT

Det finns en alldeles särskild sorts styrka att hämta i att formulera sina egna ord. Att finna sig själv genom det egna språket och därmed kanske även skapa en ny självkänsla. Genom den rad olika författare som denna antologi innehåller, läggs tyngdpunkt större del på dikt och poesi. Humor är granne med svärta, frihet med ofrihet. Författarna är härligt olika varandra.
Här finns allt från Jimmy Åhrmans religiöst färgade prosa till Kiellas starka deklaration om sin egen självständighet. En dikt av Karl-Peter Johansson upplever jag som humoristisk. Kanske som en träffande beskrivning av vad som skulle kunna vara en urspårad näringslivsrepresentant eller politiker, som på ett möte utbrister: ”Utvecklande Utvecklar Utvecklaren Utvecklingen.” En filosoferande sköldpadda susar också förbi i en mer berättande text skriven av Larry Eriksson.

Just Kiellas diktning blev dock något av en favorit för mig, eftersom dennes ord är skrivna med sådan självklarhet att jag vill riva ut orden och sätta upp dem på något ställe där jag kan se och läsa dem. Ofta.

BAD LOOP – FRAGMENTS

Ett vinterlandskap av eufori. Den fria musikdistributionen på Internet har gett upphov till en kreativ explosion. Aldrig som förr släpps det musik, samtidigt som öronen som anställs inom den traditionella musikindustrin inte verkar vilja släppa in den. Istället skapas rum utanför industrins trygga fålla, där lyssnare kan gå och släcka sin musikaliska törst – om man nu har haft turen att höra talas om dessa törstsläckande producenter och musiker det vill säga.
Till denna grupp nya artister hör den oerhört talangfulle finländaren tillika electronica-producenten Petteri Karjalainen. En man som har skapat musik sedan tidigt 90-tal och skänkt bort större delar gratis under Creative Commons-licens.

Jag minns första gången jag hörde honom. Genom en stark känsla för lite udda trumarrangemang och starka melodier öppnade sig en dörr och svepte mig iväg. Skivan Fragments är inget undantag. Musiken är starkt visuell, extatisk, medryckande, suggestiv och går att beskrivas med fler starka adjektiv än jag förmår att hitta på. Den är dock något mer intensiv i sin ljudbild än tidigare verk och ackompanjeras av ett högre tempo och kantighet som tidigare brukade lysa med sin frånvaro. Fast den blir aldrig dyster och mörk. Lyssna extra mycket på remixen på Sometimes och Sinner. Där har Bad Loop likt dåtidens alkemister skapat guld.

Text: Robert Halvarsson

Der Baader-Meinhof komplex, Fotbollens himmel & helvete samt Kings of Leon

Der Baader-Meinhof Komplex är den hyllade tyska storfilmen som avhandlar den dramatiska historien om den västtyska vänsterterrorgruppen RAF (Röda arméfraktionen). Det är teamet bakom den likaledes hyllade Der Untergang, filmen om hitlertysklands sista dagar, som nu riktat blicken mot det tyska 70-talet.
Frustrationen över ett Tyskland som vägrat göra upp med sitt nazistiska förflutna var grundbulten till bildandet av RAF, vilka beslöt omforma samhället med hjälp av dynamit. Testuggande kompromisslösheter om ”vi mot fienden” fick ersätta legitim polemiks debatt. Med dödlig konsekvens.

Det här är en mycket välgjord produktion. Man har inte hållit igen på något. Att våld är våldsamt – och svider i skinnet – står utom allt tvivel. Filmen skriver inte åskådaren på näsan. Analysen om dynamiken mellan statligt och politiskt våld lämnas till betraktaren. Der Baader-Meinhof Komplex är en actionfylld historielektion med moraliska tankenötter. Betyg: 4/5

Den uruguayanske författaren Eduardo Galeanos bok Fotbollens himmel & helvete är en samling korta litterära texter som avslöjar honom som en välinformerad fotbollsaficionado.
Galeano rör sig från det stora till det lilla, från det sakliga till det poetiska. Boken är knökfull av klingande oneliners där författaren skickligt visar hur fotbollen är spelplats för samhällskroppens alla motsättningar och sociala rörelser. Berättelserna utgår ofta från den sydamerikanska kontinenten, med sannsagor om rännstensungar som lade världen för sina fötter, och ibland snubblade bort både äran och pengarna. Här finns också en ständigt bitande polemik riktad mot de ofta högereaktionära män som enväldigt styr och ställer i klubbar och förbund, samt mot klistriga politikers försök att utnyttja sportens popularitet och strålglans.

Boken är även en sorgesång över att ständigt ökande resultatkrav berövat sporten den spontanitet och lekfullhet den hade i sin jungfruliga ungdom. Fotbollsvänner ska göra sig själva tjänsten att läsa detta knippe underhållande texter.


Det amerikanska rockbandet Kings of Leon utgörs av brödratrion Followill (Caleb, Nathan och Jared) och kusinen Followill (Matthew). Förra hösten släppte de sitt fjärde studioalbum: Only by the Night. Och tack och lov för det. Vänner av kvalitetsmusik som missar detta alster förtjänar ingen sympati. Den här skivan körde över mig och lämpade av mitt lik i sjunde himlen. Kings of Leons sound skimrar av en vibrerande blå svärta som känns helt genuin – och är omöjligt att inte älska. Caleb Followills själfulla röstleverans skulle till och med fått Otis Redding att be om en autograf. Rytmsektionens djävulskt pumpande gung i låtar som Crawl och Be somebody injekterar endorfin rakt in i hjärtmuskeln.

Nyckelorden är Tungt, Melodiöst och Vråltight. Grattis världen! Bästa låtar? Inte samtliga, men inte långt ifrån. Åtta av de elva spåren är jordbävningar, vilket ger albumet högsta betyg på min personliga Richterskala.

Text: Christer Jansson

MÅNADENS TIPS: Public Enemy no 1, Tre Sekunder & Green day

PUBLIC ENEMY No1

Public Enemy No 1 är den sanna historien om den franske gangstern Jacques Mesrines liv (1936-1979). Mesrine var en charmig, karismatisk narcissist, både förälskad i sin kriminella livsstil och inmålad i ett hörn av densamma. Att han kom från en stabil medelklassbakgrund, var välutbildad och utrustad med ett knivskarpt intellekt gör hans karriärval och öde desto mer fascinerande. Född med den oförvägnes längtan bort från trygghetens stiltje, bejakade han det de friaste andarna ofta tillåter sig mer än andra, nämligen att finna på det ena  fanstyget värre än det andra. Och trivdes förträffligt med det.
Ovillig, eller oförmögen, att finna en plats inom de ramar samhället erbjöd var hans motto att leva hårt och leva nu, för imorgon kunde det vara försent.
I huvudrollen gör Vincent Cassel stordåd. 60- och 70-talsatmosfären doftar äkta. Filmen, uppdelad i två delar, går lös på strax under fyra timmar och lämnar ingen träsmak. Våldsamt underhållande.

TRE SEKUNDER

Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.

Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.
Tre Sekunder är en intensivt spännande thriller där människor i alla positioner sätts på prov. Jag ger boken tre aspblad av fem.

GREEN DAY – 21st Century Breakdown

Green day slog igenom med succèn ”Dookie” 1994 som blev en av nittiotalets mest sålda album, 15 miljoner exemplar än så länge. Sedan följde ett par lama släpp och det blev ganska tyst om bandet, ända tills de 2004 återkom med dunder och brak med rockoperan ”American Idiot”, vilken så här långt är ett av decenniets bäst säljande i dessa kristider för skivindustrin.

Så förväntningarna är höga när de släpper en ny fullängdare, den här gången kallad ”21st century breakdown”. Även denna gång är skivan uppbyggd som en rockopera, i tre akter, med två karaktärer vid namn Gloria och Christian.

Även om den inte lever upp till föregångarens helhetskvalitéte, så är det inte långt borta. Det är för mycket med 69 minuter, man hade kunnat skala bort några av de arton spåren då alla inte håller måttet, men det är mestadels ypperligt sköna powerpopdängor varvat med underbar punkrock. Titelspåret ”21st century breakdown” och ”Last night on earth” är oerhört vackra och välkomponerade spår, där man kan höra influenser från Beatles, vilket man kanske inte hade förväntat sig av slynglarna som för 15 år sen sjöng om paranoia i punkrökaren ”Basket case”.

Det är genomtänkt och välproducerat med bitska samhällskritiska texter, ett riktigt bra album. Rekommenderas!

MÅNADENS TIPS: Into the Wild, Insidan & From the valley to the stars

INTO THE WILD (DVD)

Into the Wild är en känslofylld dramatisering och sann historia om Christopher McCandless liv (Emile Hirsch). Filmen handlar om att våga leva livet efter sina egna villkor.
Christopher var en ung man som mer eller mindre hade allt, men som släppte allt och sökte efter frihet. En resa som tar han långt in i Alaskas vildmark.
Bakom kameran hittar vi Sean Penn som står både för Regi & Manus. Filmen var dessutom nominerad för två stycken Oscar´s 2008 (bästa klipp & bästa manliga biroll) och är prisad av både svensk såväl som internationell media.

Text: Robert Olsson

”INSIDAN/BROTTEN PENGARNA TIDEN”

av Liam Norberg (Norstedts förlag)

Liam Norberg känner väl dom flesta av oss till genom filmen ”Sökarna” som låg etta på Biotoppen ett tag när den kom på 90-talet. 1990 deltog han vid den så kallade 930-miljonerskuppen, det största värdetransportrånet i svensk historia. Liam Norberg har också varit svensk och nordisk mästare i Taekwondo.

Insidan är berättelsen om Liams väg, från hängiven kampsportskille till yrkeskriminell. Det är en berättelse som ger en bra inblick i de kriminellas värld och deras sätt att se på samhället. Men det är också en bok som visar att det finns en väg ut, en vär till något nytt. Jag hade höga förväntningar på den här boken, dokumentärer/biografier är ju annars en favoritgenre. En kille som Liam med en sådan historia trodde jag skulle leverera mycket mer. Nej tyvärr är det en besvikelse för den känns både haffsigt skriven och den saknar också både djup och karaktär. Insidan får 2 av 5 Aspblad.

Text: Patrik Andersson

EL PERRO DEL MAR

”FROM THE VALLEY TO THE STARS”

(Minimalistisk Pop)

El Perro Del Mar är den svenska singer/songwritern Sarah Assbrings spanska artistnamn [det betyder ”hunden från havet”], och ”From The Valley To The Stars” är hennes andra soloalbum. Musiken präglas av en minimalistisk, avskalad enkelhet i både sound och utförande, där Assbrings något sorgsna grundton för tankarna till både Stina Nordenstam och Sophie Zelmani. Liksom dessa två artister snarare halvviskas sångerna med spröd röst, än blir sjungna (vilket alltid irriterat mig), men faktum är att El Perro Del Mars starka melodier och emellanåt ekvilibristiska flätande med stavelsebetoning, förlåter denna (i mina öron) brist.

Låtarna är till större delen korta – hela nio av sexton spår är på under 2 ½ minut – varav två är totalt överflödiga instrumentella melodier. Ett par av albumets bästa sånger är också de som bryter mönstret. ”How did we forget?”, med sin dominerande, sköna bas-hook, får dig att se dig själv med en paraplydrink i handen på playan i Saint-Tropez. Och ”Somebody´s baby”, skivans enda upptempodänga, är en smart, rak poplåt. Sarah Assbrings talang är uppenbar och hennes bästa tid ligger ännu framför henne, så detta album belönas med tre asplöv.

Text: Christer Jansson