MÅNADENS TIPS: Public Enemy no 1, Tre Sekunder & Green day

PUBLIC ENEMY No1

Public Enemy No 1 är den sanna historien om den franske gangstern Jacques Mesrines liv (1936-1979). Mesrine var en charmig, karismatisk narcissist, både förälskad i sin kriminella livsstil och inmålad i ett hörn av densamma. Att han kom från en stabil medelklassbakgrund, var välutbildad och utrustad med ett knivskarpt intellekt gör hans karriärval och öde desto mer fascinerande. Född med den oförvägnes längtan bort från trygghetens stiltje, bejakade han det de friaste andarna ofta tillåter sig mer än andra, nämligen att finna på det ena  fanstyget värre än det andra. Och trivdes förträffligt med det.
Ovillig, eller oförmögen, att finna en plats inom de ramar samhället erbjöd var hans motto att leva hårt och leva nu, för imorgon kunde det vara försent.
I huvudrollen gör Vincent Cassel stordåd. 60- och 70-talsatmosfären doftar äkta. Filmen, uppdelad i två delar, går lös på strax under fyra timmar och lämnar ingen träsmak. Våldsamt underhållande.

TRE SEKUNDER

Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.

Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.
Tre Sekunder är en intensivt spännande thriller där människor i alla positioner sätts på prov. Jag ger boken tre aspblad av fem.

GREEN DAY – 21st Century Breakdown

Green day slog igenom med succèn ”Dookie” 1994 som blev en av nittiotalets mest sålda album, 15 miljoner exemplar än så länge. Sedan följde ett par lama släpp och det blev ganska tyst om bandet, ända tills de 2004 återkom med dunder och brak med rockoperan ”American Idiot”, vilken så här långt är ett av decenniets bäst säljande i dessa kristider för skivindustrin.

Så förväntningarna är höga när de släpper en ny fullängdare, den här gången kallad ”21st century breakdown”. Även denna gång är skivan uppbyggd som en rockopera, i tre akter, med två karaktärer vid namn Gloria och Christian.

Även om den inte lever upp till föregångarens helhetskvalitéte, så är det inte långt borta. Det är för mycket med 69 minuter, man hade kunnat skala bort några av de arton spåren då alla inte håller måttet, men det är mestadels ypperligt sköna powerpopdängor varvat med underbar punkrock. Titelspåret ”21st century breakdown” och ”Last night on earth” är oerhört vackra och välkomponerade spår, där man kan höra influenser från Beatles, vilket man kanske inte hade förväntat sig av slynglarna som för 15 år sen sjöng om paranoia i punkrökaren ”Basket case”.

Det är genomtänkt och välproducerat med bitska samhällskritiska texter, ett riktigt bra album. Rekommenderas!

MÅNADENS TIPS: Into the Wild, Insidan & From the valley to the stars

INTO THE WILD (DVD)

Into the Wild är en känslofylld dramatisering och sann historia om Christopher McCandless liv (Emile Hirsch). Filmen handlar om att våga leva livet efter sina egna villkor.
Christopher var en ung man som mer eller mindre hade allt, men som släppte allt och sökte efter frihet. En resa som tar han långt in i Alaskas vildmark.
Bakom kameran hittar vi Sean Penn som står både för Regi & Manus. Filmen var dessutom nominerad för två stycken Oscar´s 2008 (bästa klipp & bästa manliga biroll) och är prisad av både svensk såväl som internationell media.

Text: Robert Olsson

”INSIDAN/BROTTEN PENGARNA TIDEN”

av Liam Norberg (Norstedts förlag)

Liam Norberg känner väl dom flesta av oss till genom filmen ”Sökarna” som låg etta på Biotoppen ett tag när den kom på 90-talet. 1990 deltog han vid den så kallade 930-miljonerskuppen, det största värdetransportrånet i svensk historia. Liam Norberg har också varit svensk och nordisk mästare i Taekwondo.

Insidan är berättelsen om Liams väg, från hängiven kampsportskille till yrkeskriminell. Det är en berättelse som ger en bra inblick i de kriminellas värld och deras sätt att se på samhället. Men det är också en bok som visar att det finns en väg ut, en vär till något nytt. Jag hade höga förväntningar på den här boken, dokumentärer/biografier är ju annars en favoritgenre. En kille som Liam med en sådan historia trodde jag skulle leverera mycket mer. Nej tyvärr är det en besvikelse för den känns både haffsigt skriven och den saknar också både djup och karaktär. Insidan får 2 av 5 Aspblad.

Text: Patrik Andersson

EL PERRO DEL MAR

”FROM THE VALLEY TO THE STARS”

(Minimalistisk Pop)

El Perro Del Mar är den svenska singer/songwritern Sarah Assbrings spanska artistnamn [det betyder ”hunden från havet”], och ”From The Valley To The Stars” är hennes andra soloalbum. Musiken präglas av en minimalistisk, avskalad enkelhet i både sound och utförande, där Assbrings något sorgsna grundton för tankarna till både Stina Nordenstam och Sophie Zelmani. Liksom dessa två artister snarare halvviskas sångerna med spröd röst, än blir sjungna (vilket alltid irriterat mig), men faktum är att El Perro Del Mars starka melodier och emellanåt ekvilibristiska flätande med stavelsebetoning, förlåter denna (i mina öron) brist.

Låtarna är till större delen korta – hela nio av sexton spår är på under 2 ½ minut – varav två är totalt överflödiga instrumentella melodier. Ett par av albumets bästa sånger är också de som bryter mönstret. ”How did we forget?”, med sin dominerande, sköna bas-hook, får dig att se dig själv med en paraplydrink i handen på playan i Saint-Tropez. Och ”Somebody´s baby”, skivans enda upptempodänga, är en smart, rak poplåt. Sarah Assbrings talang är uppenbar och hennes bästa tid ligger ännu framför henne, så detta album belönas med tre asplöv.

Text: Christer Jansson

MÅNADENS TIPS: Brända av Solen, Maffia & Glasvegas

BRÄNDA AV SOLEN

Atlanticfilms

Den ryske skådespelaren Nikita Mikhalkov har både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen ”Brända av solen”. Den utspelas under inledningen av Josef Stalins stora utrensning i Sovjetunionen under mitten av trettiotalet. Filmen visar hur revolutionshjälten överste Kotov (spelad av Mikhalkov) spenderar en ledig söndag med familjen i sin datja, lyckligt ovetande om den annalkande katastrof man som tittare känner närma sig. En oväntad gäst dyker upp och den initiala harmonin  byts mot en känsla av hot. Besökaren är fru Kotovs ungdomskärlek och jobbar för NKVD, Stalins hemliga polis, att ont blod gjutits mellan Kotov och den objudne gästen märks tydligt. Ett olustigt spel inleds.

Filmen är i mitt tycke fantastisk, vackert fotograferad, med starkt bildspråk och skådespelarinsatser på topp. Somliga kan nog anse den för långsam, men jag tycker det lugna tempot blir ett plus när regissören långsamt drar åt snaran om den godtrogne överstens hals och kastar hans och familjens liv över stupkanten.

MAFFIA

Fischer & Co

Den svenske journalisten Tomas Lappalainens bok Maffia handlar om den sicilianska maffians historia, kultur, samt dess betydelse och påverkan på dagens italienska samhälle.

Lappalainen sammanfattar maffians verksamhet som ”våldsbaserad privat beskyddarverksamhet i strid med det statliga våldsmonopolet”. Orsaken till att detta privata våld ”accepterats” av befolkningen, är rädslan för att själv bli utsatt i i kombination med en kultur där misstro mot statens institutioner är näst intill betingad i den sicilianska folksjälen. Orsaken till statens dåliga anseende på Sicilien är att folket genom tiderna ständigt invaderats och förtryckts av andra. En annan betydande faktor i maffians utveckling var öns topografi, den bergiga terrängen isolerade både byar och städer, och då statens representanter oftast verkade i de större städerna, växte en lokal rättsskipning fram där den som tog för sig kunde skapa en maktbas för att dominera den lokala ekonomin.

Boken är intressant och upplysande, även om författaren emellanåt blir något långrandig i filosoferandet runt frågan om statlig kontra privat våldsutövning.

GLASVEGAS

Sony Music Entertainment UK Ltd

Glasvegas självbetitlade debutalbum släpptes i september 2008 och har sedan dess vunnit ett flertal priser. Bandet bildades 2003 i Glasgow, Skottland, och består av fyra medlemmar; James Allan (sång, gitarr), Rab Allan (gitarr), Paul Donoghue (bas) och Caroline McKay (trummor).

Musiken är melodisk pop/rock, inspelad med distad ljudbild som ger ett både smutsigt och vackert sound, där tydligt släktskap med band som The Jesus & Mary Chain och The Smiths framträder. Textmaterialet är mycket starkt, så långt från genrens alla klichéer man komma kan. Här avhandlas kärleksförklaringar till socialsekreterare, destruktiva relationer, frånvarande fäder och en nästintill sakral ballad där en glassbil får symbolisera hoppet om en bättre värld.

Albumets absoluta höjdpunkter utgörs i mitt tycke av låtarna ”Geraldine”, ”Daddy´s  Gone” och ”Flowers & Football Tops”, men faktum är att större delen av de tio spåren håller högsta klass. För att vara ett debutalbum är skivan galet stark. Jag utfärdar hög klassikervarning.

Text: Christer Jansson