Sara kämpar mot könsapartheid i Sverige

Sara Mohammad

Sara Mohammad kom till Sverige 1993, efter att hon lämnat sitt dåvarande hemland där hon trakasserades och levde under hedersrelaterat våld. I Sverige har hon haft ett mångårigt engagemang för att opinionsbilda runt hur kvinnors frihet kringskärs av det som kallas för hederskultur.

Sara står självsäkert vid podiet på Karlstad CCC under Socialchefsdagarna. Hon har gjort en lång resa genom livet, och är idag en av Sveriges främsta föreläsare kring hedersvåld, samt är talesperson och grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Hedersvåld har debatterats flitigt de senaste åren, och GAPF har varit en av de organisationer som har varit i centrum för att driva samtalet framåt. Sara Mohammed berättar om anständighetspoliser som kväver kvinnor och flickors frihet, inte bara i länder med fundamentalistiskt styre, utan även i Sverige.

– Tro inte att jag är omedveten om mäns våld mot kvinnor i Sverige överlag. Eller hur löner och bolagsstrukturer ser ut. Men det är skillnad på det och hur hedersvåld och hederskulturer ser ut, berättar Sara Mohammad.

Sara Mohammed berättar engagerat och tydligt kring det våld hon själv sett, och väjer inte för smärtsamma ämnen som könsstympning eller rå misshandel.

– Hur många gånger har jag inte misshandlats av vattenslangar? Jag har träffat många pojkar och flickor i Sverige som vittnar om samma sak. Om personer som kontrollerar och rapporterar avvikande beteenden, säger Sara Mohammad.

Kvinnor och flickor betraktas som mindre värda, och smutsiga i hederskulturer. Brott för att upprätta denna ”heder” är dessutom sällan genomförda av enstaka individer, utan är kollektiva. De bygger på familjestrukturer eller gemensamma värderingar inom expanderade familjer, så som klaner, vilka legitimerar och organiserar övergrepp mot de flickor som går över gränsen.

– Det handlar bland annat om att bevisa att det finns blodiga lakan på bröllopsnatten. Idag har oskuldskontroller flyttat till Sverige. Det är absurt att vi ska ha det så i det här landet, berättar Sara Mohammad.

För att vända på den utvecklingen önskar Sara bland annat att Sveriges kommuner ska ta större ansvar. Bland annat att de inrättar så kallade hederssamordnare, genomför kontinuerliga utbildningar hur man bäst möter de som är drabbade av hedersvåld, liksom att man inte visar överdriven anpassning för familjers beteenden utan sätter barnet först.

Sara riktar sig direkt till socialcheferna med förhoppningen att socialtjänsterna ska bli bättre på att bejaka unga flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.

– Jag har sett det som min livs uppgift att bekämpa våldet som begränsar och mördar kvinnor. Vi kan tala om rasism och islamofobi när vi diskuterar det här våldet, men ansvaret ligger på våra axlar. Jag vill inte uppleva könsapartheid igen, säger Sara Mohammad.

Text & foto:
Robert Halvarsson

---

Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime
GAPF bildades 2001 och kom att få sitt namn till följd av de två unga kvinnorna Pela och Fadime, som mist livet till följd av hedersvåld. På GAPFs sida kan man se på Fadimes tal till Riksdagen. Se deras hemsida här: http://gapf.se/

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se