Panikångest

Panikångest kan drabba vem som helst. Den kommer oftast vid långvarig stress och/eller rädsla för att bli ensam eller på annat sätt misslyckas i livet. Man tror till viss del att det är ärftligt, men även att serotoninhalten i hjärnan är för låg.

Symptomen visar sig genom hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i tinningarna, en känsla av att hjärtat stannar, overklighetskänslor eller en tro på att man håller på att bli galen, kommer att svimma eller dö.

Den som upplevt någon av ovanstående symptom vet hur jobbigt det är och att ta sig ur detta. Det krävs ofta professionell hjälp.

Det finns bra behandling att få, den kallas kognitiv beteendeterapi (KBT). Denna terapiform går ut på att förändra individens tankar, vanor och beteenden, för att man därigenom ska få ett bättre och mera normalt liv.

Jag träffade en kvinna som skulle operera bort sin livmoder. Hon hade en man som inte kunde gå. Kombinationen av detta gjorde henne stressad och inför operationen kände hon att hon inte hade något att leva för. Dessutom hade hon börjat få en känsla av att hon höll på att dö. Hon kunde inte andas på nätterna, och ju närmre tidpunkten för operationen kom, desto värre blev det.

För att få något annat att tänka på var hon tvungen att aktivera sig så mycket som möjligt. Ett tag tog hon till alkohol för att orka slappna av, men var tvungen att sluta med det då det gick ut över hennes vardagsliv.

Dessutom fick hon epilepsianfall, och det gjorde ju inte saken bättre (med tanke på hennes dödsångest).
För att hjälpa henne fick hon tid hos en kurator, där hon fick gå i samtalsterapi inför operationen.

Detta hjälpte dock inte så hon fick ta mediciner för att kunna sova på natten, men fick även ta mediciner dagtid, för att kunna koncentrera sig på arbetet. Hon hade inte provat kognitiv beteendeterapi men ska göra detta nu.

Jag kan tipsa om att det på Internet finns ett flertal hemsidor som erbjuder gratisterapi för självhjälp.

Text: Jane Alsing

Stamning – en frustrerande gåta

Det finns ännu inget botemedel mot stamning, men forskare och experter har gjort framsteg i hur detta funktionshinder fungerar. De har funnit gener som kan kopplas till stamningsrisk och har även upptäckt olikheter mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Dessa ledtrådar kastar ljus över orsakerna bakom stamningsgåtan och kan peka ut vägen mot dess medicinska lösning.

 

Cirka en procent av jordens vuxna befolkning stammar, och det är fyra gånger vanligare att mä stammar än kvinnor. När barn först lär sig tala är stamning inte helt ovanlig. Nära fem procent av barn i åldrarna tre till fem har problem med att tala flytande, men hos fyra av fem växer det bort. Varför den återstående femtedelen fortsätter att stamma är ännu inte klarlagt, men experter tror att funktionshindret är ärftligt och att det därmed har genetiska betingelser.

Runt sex av tio drabbade har släktingar som stammar, och nyligen publicerade forskningsrön har funnit att genetiska mutationer kan vara en av orsakerna bakom stamning. Hos familjer med etablerad stamningshistorik har forskare funnit förändringar i genmassan hos tre gener, men hur detta i sin tur leder till stamning är ännu höljt i dunkel.

Stammarens hjärna är olik icke-stammarens Man har även upptäckt ett flertal neurologiska skillnader mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Man har funnit att de områden i hjärnan som är ansvariga för rörelsekontroll – vilket inkluderar rörelse förknippat med tal – är överaktiva i stammares högra hjärnhalva. Det spekuleras i att högerhalvan kompenserar en aktivitetsbrist i den vänstra. Hos icke-stammare är den vänstra hjärnhalvan dominerande inom språkutövande, och man misstänker att denna halva är underutvecklad hos stammare, vilket ska förklara kompensationsfenomenet. Ju längre en person stammar desto mer kompenserar den högra hjärnhalvan, och desto större blir obalansen i hjärnan.

Forskarna tror också att de huvudsakliga skillnaderna mellan stammare och icke-stammare ligger i de centrala områden i hjärnan som kallas för de basala ganglierna. Dessa är ansvariga för att sköta synkroniseringen mellan intention till rörelse och faktisk rörelse. Man har kunnat bekräfta att stamningens svårighetsgrad korrelerar mot graden av aktivitet i de basala ganglierna och att denna aktivitet förbättras när en person genomgår talterapi mot sin stamning.

Den svenske stamningsforskaren Per A. Alm driver teorin att de basala ganglierna sannolikt är dysfunktionella hos stammare, och att de därför inte klarar av synkningen av talrörelse. Teorin stöds av att stammare inte brukar ha problem med talflytet när de sjunger eller talar i kör tillsammans med andra personer. Då har de ett förutsägbart mönster att hålla sig till, men utan detta ökar risken att snubbla på ord och stavelser.

Det har även framkommit att signalsubstansen dopamin, som bland annat ansvarar för att reglera de basala ganglierna, kan vara dysfunktionell hos stammare. I en kinesisk studie fann man bevis för att stammare oftare hade mutationer på gener som reglerar dopaminet.

Stamning beror inte på nervositet Vad än framtiden kommer att utvisa om de psykologiska orsakssambanden bakom stamning är experterna ense om en sak: stamning är inte en känslomässig störning.

Den vanligaste typ av missförstånd som stammare råkar ut för är att människor tror att stamningen beror på nervositet. Så är icke fallet. Men även om funktionshindret inte förorsakas av oro och nervositet så kan stamningen dock förvärras av att stammaren känner sig orolig. Bara det faktum att befinna sig i en situation där de måste använda tal kan framkalla nervositet och leda till fobiska undvikandebeteenden.

Omgivningens osäkra blickar och otålighet kan sätta djupa spår i en stammare, vilket gör att många utvecklar en svag självkänsla och känner skam inför sina talproblem. Detta påverkar deras möjligheter att nå sin fulla potential. Många blir isolerade och lever i självpåtvingad ensamhet, övertygade om att ingen skulle kunna stå ut med dem. När talpedagoger inleder en behandling av en stammare är det vanligt att de börjar med att ta itu med dessa jobbiga känslor för att ge patienten möjlighet att prata ut om detta eventuella problem.

I talterapin lär terapeuten patienten fysiska övningar för att kunna göra sitt tal mer flytande. De vanligaste metoderna som används är sådana som saktar ner på talets hastighet, eftersom stamning är hastighetskänsligt. Ju fortare man talar, desto större stamningsrisk. Träningen går bland annat ut på att förlänga ljudet på första stavelsen, att man oftare ska ta pauser i talet eller uttala ett ord genom att inleda det med ett hummande ljud. Talterapi är något som kan ta allt ifrån några sessioner till att pågå livet ut. Övningarna kan vara jobbiga att utföra, varför man rekommenderas att inte utföra dem mer än några minuter per dag.

När det kommer till att behandla stammande barn spelar föräldrarna en nyckelroll. De bör varje dag ägna en stund åt att i lugn och ro sitta ner och tala med sitt barn, och då lära det att använda modellen med långsamt tal. Det är också viktigt att föräldrarna talar öppet och avdramatiserande kring barnets stamning, detta för att undvika att det i framtiden ska utveckla fobiska besvär.

Lyssna klart och var dig själv Människor som inte stammar kan ibland känna sig osäkra på hur de ska bemöta och uppträda mot en stammare. Detta kan tyckas onödigt, för de är ju som alla andra, så var dig själv och bemöt en stammare som du själv vill bli bemött. Håll ögonkontakt och låt honom eller henne tala klart, utan att fylla i orden.

Stamningsmysteriet är alltså ännu långt ifrån löst. Annat var det förr. Då kände man inte bara till orsakerna till stamning, utan också hur det bäst skulle behandlas. Den som slår upp ordet ”stamning” i Nordisk Familjebok anno 1891 kan läsa följande visdomsord:

”Snart öfvergående stamning träffas vid tandspricknings- och pubertetsperioder, efter anstängdt själsarbete med nattvak, efter stark tobaksrökning, efter alkoholmissbruk, efter epileptiska och hysteriska anfall, efter onani och åtskilliga akuta sjukdomar, särdeles hjernsjukdomar.

Behandlingen af stamning bör i första rummet gå ut på att i tid hos barnet motverka anlaget genom noggrant öfvervakande af talet samt stärkande af hela kroppen och karakteren. Mot den utvecklade stamningen äro en mängd olika kurer försökta. Man kan i allmänhet dela dem i gymnastiska och didaktiska. De förra afse stärkandet af hela individen och särskildt hans andningsapparat genom passande diet, vattenkur, svensk gymnastik och elektrisk behandling.”

 

Tack för hjälpen doktor Frankenstein. Allt var inte bättre förr. Tack och lov.

Text: Christer Jansson Foto: Per Rhönnstad

Social Fobi

Social fobi klassificeras som ångestsyndrom och är en av de allra vanligaste psykiska störningarna. Fobin innebär att den drabbade upplever en irrationell rädsla och ångest vid sociala situationer eller prestationssituationer där man utsätts, eller riskerar utsättas, för andra människors kritiska granskning. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet, en känsla som väl de allra flesta människor har erfarenhet av.

Länge sågs tillståndet som ett excentriskt personlighetsdrag (blyghet, skygghet, rampfeber), och inte förrän under 1980-talet blev social fobi en etablerad psykiatrisk diagnos. Tidigare fick de drabbade diagnoser som erytrofobi (rädslan att rodna), självosäkerhetsneuros, ångestneuros m.m. Siffran på hur stor procentandel som lider av social fobi varierar, sanningen tycks ligga i trakterna runt 10-15 %, och är något mer vanlig hos kvinnor än hos män.
Det finns två varianter av social fobi; dels isolerad/specifik social fobi, dels generaliserad social fobi.
Isolerad/specifik social fobi innebär att man känner rädsla för vissa typer av sociala situationer, vanligen att vara tvungen att tala inför en grupp eller exempelvis äta en måltid i offentlig miljö. Generaliserad social fobi innebär ångest i de allra flesta situationer som innebär kontakt med andra människor.
Olustkänslor inför framträdanden, som att hålla föredrag eller uppträda på en scen, är inget ovanligt. Diagnosen isolerad/specifik social fobi blir inte aktuell förrän en person inte längre klarar av sin uppgift och situationen rent praktiskt påverkar individens förmåga att sköta sitt arbete (eller andra specifika besvär som påverkar fobikerns liv i menlig riktning). Dock kan den som besväras i isolerade situationer ofta leva ett hyggligt liv, där man bildar familj, arbetar och har ett umgängesliv. De som lider av generaliserad social fobi har en tuffare situation. De lever ofta isolerade, utan vänner, oförmögna att etablera relationer eller på ett bra sätt kunna hantera ett yrkesliv. Cirka 3 % av socialfobikerna har den generaliserade formen av fobin.

De besvär social fobi ger upphov till kan delas in i fyra olika undergrupper

1) fysiologiska

2) tankemässiga

3) känslomässiga

4) beteendemässiga

De fysiologiska reaktionerna manifesterar sig i att man rodnar, får darrningar, huvudvärk, andnöd och hjärtklappning m.m. Tankemässiga besvär är hos socialfobiker ofta överdrivna och orimliga tankar om hur omgivningen uppfattar honom/henne; ”De tycker att jag är konstig”, ”Alla skrattar åt mig”, ”Man kan se att jag är rädd”. De känslomässiga reaktionerna yttrar sig i form av panikattacker, rädsla, nervositet och känslor av pinsamhet m.m. De beteendemässiga reaktionerna visar sig i att man försöker undvika det man finner obehagligt. Man håller sig i bakgrunden, drar sig undan, är tyst.
Social fobi innebär oftast ett långvarit lidande som präglat de drabbades liv sedan ungdomsåren. Flera vetenskapliga studier visar att nästan vart tionde barn kan diagnostiseras med syndromet, vilket den vuxna omgivningen ofta är omedveten om, inte minst skollärare. Sannolikt finns ett flertal samverkande faktorer bakom problemkomplexet. Besvären debuterar ofta i 15-20-årsåldern, då man ska börja ha ett socialt liv utanför familjens värld. Vuxna med social fobi är ofta ovetande om att deras problem startade redan under tonåren.
Att omgivningen för det mesta är okunnig om att en person lider av social fobi beror på att personen lärt sig dölja problemet. För att undvika hamna i en för fobiker besvärlig situation
utvecklas en förmåga att alltid ha ursäkter och undanflykter till hands. Man söker undkomma de saker man fruktar, detta leder dock endast till ett vidmakthållande av beteendet. När socialfobikern upplevt något obehagligt ältar han/hon de jobbiga detaljerna om och om igen. Känslan av otillräcklighet dröjer sig kvar och leder till förväntan på fler misslyckanden när man åter ska konfronteras med nya sociala interaktioner.
En drabbad person planerar ofta sin tillvaro för att undkomma ångestframkallande situationer. Då fobikern hela tiden känner sig iakttagen och granskad, kan småsaker som att handla mat eller hämta in posten bli till stora projekt som uthärdas under stark press. Att känna att man inte klarar av att kontrollera sin ångest i lägen som andra tycker är vardagliga är betungande. Tankarna uppfylls av ångest och skamkänslor, och problemen leder ofta till att man avslutar eller avbryter relationer, studier och umgängesliv. Man slutar att svara i telefonen.
Eftersom socialfobikern domineras av sin ångest förmår han/hon inte göra sig själva rättvisa i det sociala spelet. När en drabbad försöker passa in i mönstret blir de oftast så fokuserade på sig själva (sina tankar och reaktioner) att de istället gör ett dåligt intryck på omgivningen. Ironiskt nog uppnår de då en rakt motsatt effekt mot den de tänkt. Exempelvis kan sociala fobiker ha svårt med att hålla ögonkontakt, vilket gör att de riskerar att blibetraktade som arroganta och ointresserade.
Social fobi är tyvärr ett svårbehandlat syndrom där behandlingsresultaten ofta är otillräckliga, oavsett metod. I Quality of Life studier där man jämfört grupper med social fobi mot kontrollgrupper, visar sig socialfobikerna på många olika sätt ha en mycket sänkt livskvalitet. De är ofta ensamstående, oftare skilda eller separerade. De har sämre yrkeskarriärer, lägre genomsnittsinkomst och har svårt att få ett arbete som motsvarar deras verkliga kompetensnivå. Runt en fjärdedel använder alkohol för att dämpa oroskänslor vilket ofta leder till missbrukssituationer. Ungefär hälften drabbas av behandlingskrävande depressioner och sociala fobiker konsumerar mer sjukvård än genomsnittsmedborgaren.
Det finns ett flertal behandlingsmetoder mot social fobi, både terapeutiska och farmakologiska. Många gånger inleds en medicinsk behandling i och med man söker vård för depressionsbesvär, då läkemedel ofta sätts in för att häva depressionen. De idag vanligaste antidepressiva läkemedlen är de så kallade SSRI-preparaten (t. ex. Seroxat, Zoloft, Cipramil), som visat sig effektiva mot ångest- och paniksyndrombesvär. Effekten hos preparaten är dock varierande, och patienten kan få pröva sig fram till det som fungerar bäst för individen. Hävandet av depressionen går oftast snabbare än att få en farmakologisk effekt mot själva fobin, patienten får vara beredd på en lång behandlingstid. Läkemedelsbehandling har dock nackdelen att besvären ofta kan återkomma efter avslutad behandling. SSRI-preparaten utvecklades för att få fram skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medicinernas ofta obehagliga bieffekter.
Många psykiska besvär tros ha sin grund i en obalans i mängden monoaminer i hjärnan. Monoaminer är en grupp substanser, både signalsubstanser (t. ex. serotonin) och hormoner, som utgörs av en molekyl med en (1) amin. SSRI verkar endast mot serotoninet i hjärnan, där det fyller en viktig funktion för individens välmående.
Vid isolerad/specifik social fobi kan man behandla med betablockerare, detta dämpar kroppsliga manifestationer av ångest. Även lugnande medel används emellanåt, men brukas med stor försiktighet då patienten riskerar bli beroende av medicinen. De irreversibla monoaminoxidashämmarna (MAO-hämmare) är ett licensierat preparat som visat sig vara det mest effektiva läkemedlet man känner till mot social fobi. Dessa får dock endast skrivas ut till pålitliga patienter av psykofarmakologiskt kompetenta psykiatriker.
Den terapeutiska behandlingsmetod som idag anses ge bäst resultat vid social fobi är kognitiv beteende terapi (KBT). Denna terapiform går ut på att försöka förändra patientens tankemönster, vanor och beteenden. Metoden går ut på att patienten i nära samarbete med terapeuten konfronterar problemet ett steg i taget. Enligt en uppgjord handlingsplan utsätts/utsätter sig patienten för jobbiga situationer där obehagsgraden eskaleras, allt för att lära honom/henne att de klarar av saker som de tidigare ansåg var oöverkomliga. KBT-terapi har visat sig ge mer bestående resultat än medicinsk behandling.
Det finns numer även en kirurgisk metod för behandling av social fobi. Genom en titthålsoperation blockeras vissa nerver intill ryggraden, detta för att minska effekten av ångestsymptomen. Åtta av tio patienter som genomgått ett sådant ingrepp märkte en förbättring.
Den som vill lära sig mer om social fobi har ett rikt utbud på nätet. Psykoterapeuten Anna Kåvers bok; ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” är rekommenderad läsning för både drabbade och anhöriga.

Text: Christer Jansson  Foto: Per Rhönnstad