ATT VARA (H)JÄRNKOLLSAMBASSADÖR

Sussie vill att psykisk ohälsa ska vara lika accepterat att tala om som ett brutet ben. Psykiatriska funktionshinder är mycket vanligt och hon vill krossa fördomarna; vi är inte farliga!

Jag har träffat Susanne Mellqvist som är attitydambassadör för Hjärnkoll, vilket är ett regeringsuppdrag vars uppgift är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Utöver sitt arbete för Hjärnkoll är hon både brukare och anhörig och även hjälpmedelsambassadör.

Uppdraget Hjärnkoll har getts till Handisam och NSPH, som gjort ett program. Visionen är att alla ska känna sig trygga trots sin psykiska ohälsa och att det ska vara lika okej att tala om detta som att till exempel tala om ett brutet ben. Människor ska kunna tala öppet utan att mötas av negativa effekter och fördomar från omgivningen.

Sussie har varit med i Hjärnkoll sedan starten i februari 2010. Hon fick information om att Hjärnkoll fanns genom Riksföreningen Attentions ordförandeseminarium i oktober 2009. Hon har varit i Sigtuna och i Karlskoga på utbildning och de har även telefonträffar, det kommer också mejlutskick där de som vill kan åta sig uppdrag. Hon har ännu inte hållit i något föredrag, hon tycker det är svårt att samla ihop vad som är relevant information att berätta om. Däremot bär hon alltid Hjärnkolls T-shirt och försöker sprida information i sin omgivning. Hon säljer också T-shirtar och pins.

De som utbildas i Hjärnkoll kallas attitydambassadörer och det finns nu 200 stycken i riket. Hela Sverige är med i projektet, men extra krut läggs på Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland.

Sussie tycker att det roligaste är när hon lyckas förändra folks attityder, när hon får människor att inse att psykisk sjukdom inte är så farligt, att få dem att acceptera att det är något naturligt. Det jobbigaste är när de inte tror på vad hon säger, när de ser ner på dig på grund av ohälsan – och nedvärderar dig när du är sjuk.

Hon tycker att alla frågor är lika viktiga, men hon talar naturligt nog mest om sina egna erfarenheter: huvudsakligen Aspergers syndrom och ADHD. Hon tycker att stödet uppifrån i projektet är både bra och dåligt, mest bra, men hon skulle vilja ha mer push och lära sig hur man presenterar saker i en föreläsning (någonting hon tror delvis kan bero på hennes egna diagnoser).

En personlig fråga hon går igång på är att neuropsykiatriska funktionshinder såsom Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom inte är sjukdomar, utan just funktionshinder. Vid Asperger är inte hjärnan felkopplad, den är bara annorlunda kopplad. De annorlunda kopplingarna kan ibland vara till fördel, till exempel kan de skapa nya lösningar andra inte tänker på.

Det viktigaste som allmänheten borde känna till är att psykiska problem är vanliga. En av fyra har någon form av psykisk ohälsa, därutöver är många indirekt berörda, exempelvis familjen till den sjuke. Det är också viktigt att veta att många återhämtar sig till ett bra liv! Det är viktigt att tala om detta – och var och en kan bidra.

Text: Maria Lundby Bohlin

Vann pris för äkta känslor

(H)järnkoll höll för en tid sedan en filmtävling, var syfte var att lägga fokus på film som tar hål på fördomar kring psykisk ohälsa. Joel Rayners drygt fyra minuter långa dokumentär: ”Det får inte finnas, det får inte synas”, vann tävlingen.

I filmen skildras Rayners barndomskamrat Erik Pedersen, som har upplevt ett flertal depressioner – vilket skildras på ett öppenhjärtigt sätt genom en intervju och nattpromenad genom uppväxtens Ängelholm.

Juryns motivering för Rayners pris var att det var en: ”klassisk och välgjord intervjufilm som genom huvudpersonen Eriks känslomässiga direkthet bränner igenom och berör. Känns i magen och i hjärtat – och ger hjärnan bränsle i den komplicerade frågan om psykisk ohälsa. Begåvat berättande i ord och bild, som effektivt tar kål på flera fördomar.”

Rayner studerar en filmlinje på Skurups folkhögskola. Det var hans lärare som tipsade om (H)järnkolls tävling och som uppmuntrade studenterna att skicka in tävlingsbidrag.
– Uppdraget, att ta död på fördomar, var jättesvårt. Men det var kul att jobba förberedande i klassen med det. Många kände inte till så mycket om psykisk ohälsa så vi bad läraren att bjuda in någon som kunde prata mer om ämnet. Sedan hade vi en heldag med skolans kurator, berättar Joel Rayners i en intervju för (H)järnkoll.

För Värmlands räkning tävlade Rikard Waxin och Mikael Bengtsson Högman, som genom filmen ”Kevin” knep en andraplacering. Rikard och Mikael studerar på Molkoms folkhögskola och gestaltar i Kevin den ensamhet som kan komma ur att uppleva sig sakna verktyg att närma sig någon man tycker om. Här förklaras denna oförmåga genom huvudkaraktärens funktionshinder. Juryn tyckte det var en: ”bra idé, talande med mycket laddade scener. Får fram den oändliga ensamheten hos den drabbade.”

Se tävlingsbidragen och vinnaren här: tinyurl.com/5uem4ch

Text: Robert Halvarsson

Det handlar om attityd

Hur ser jag på andra? Hur ser jag på mig själv? I arbetet med att motverka fördomar och att förändra attityder, så hänger dessa frågor ihop. I denna debattartikel utmanas läsaren till eftertanke.

Att förändra andras attityder börjar med att bli medveten om vilken attityd jag själv har. Ska man motverka omgivningens fördomar behöver man se sina egna. Att älska andra börjar med att älska sig själv. Det handlar i mångt och mycket om människosyn. Har jag en negativ syn på människan, ser jag ner på min nästa? Eller ser jag positivt på andra?

Ett första steg i ett förändringsarbete, är att bli medveten och att skaffa kunskap. Många fördomar bygger på okunskap, därför skingras andras oförståelse med att ge förståelse.

Länge trodde jag att dokumentärfilmer skildrade verkligheten, men när jag gick en universitetskurs fick jag förståelse för att det är dokumentärfilmarens tolkning utav verkligheten dessa filmer skildrar. Verkligheten i sig är komplex och inte sällan ologisk, och låter sig inte helt fångas i en dokumentärfilm. Det var alltså genom kunskap och nytt perspektiv som jag kunde skingra den myt jag hade. På samma sätt är det med attityder och fördomar.

Min slutsats av resonemanget är, att det stora förändringsarbetet börjar hos mig själv. Sedan kan jag påverka andra.

Text: Karl-Peter Jansson Foto: Robert Halvarsson