Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Brukar du tala eller samtala?

Många människor anser att tala och samtala är synonymer. Men enligt diakonissan Kathy Blomqvist är det inte samma sak. Att småprata och kallprata är inte detsamma som att samtala med en annan person. Hon höll sin föreläsning i EBL-skolans lokaler i Karlstad när de hade volontärsutbildning i början av september.

Kathy inledde sin föreläsning med att ge en lexikalisk definition av att samtala respektive att prata. Till att börja med är det två personer som samtalar, är det fler är det en diskussion, ett seminarium eller en pratstund.

Under en gruppdiskussion kom det fram andra saker som behövs för ett gott samtal. En av de viktigaste punkterna är sinnesnärvaro, att verkligen lyssna vad den andra personen säger. Att ge den andra personen tid att tala klart och inte avbryta eller skynda på. Givetvis så gäller detta båda parter, så ömsesidighet är önskvärt. Att visa intresse för samtalspartnern är också väldigt viktigt. Ett vanligt ”fel” många gör är att ge råd, även om det inte efterfrågas.

Det gäller också att ha tålamod med sin samtalspartner och visa tolerans, liksom respekt för den andra personen. Det är även viktigt att ställa öppna frågor, alltså där svaret inte redan finns i frågeställningen. Ett absolut krav är att tala i förtroende, vilket ger en trygghet för båda. En avskild/ostörd och välkomnande miljö inbjuder till goda samtal, så stäng av telefonen. En annan sak många missar är att sitta bra. Att sitta dåligt kan medföra att koncentrationen minskar. Att ha en gemensam sysselsättning, skapar ett band och gör att samtalet ofta flyter lättare.

– En bra start är att vara sig själv och tala förutsättningslöst. Lyssna inåt, för om du inte lyssnar till dig själv, så gör ingen annan det heller, avslutade Kathy sin föreläsning.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Utvärdera mera

Under Erfarenhetsdagarna 2012 höll Evert Vedung, professor emeritus vid Uppsala universitet en förläsning om olika teorier och modeller för utvärdering.

Vedung hade en mycket intressant föreläsning om Örebros preventionsprogram (ÖPP). Programmet står för; en kunskapsbaserad föräldramötesmetod med syfte att förbygga tidig alkoholdebut, berusningsdrickande och normbrott.

En stor seger är om man i alla fall kan skjuta upp ungdomars alkoholdebut i ett år, då kan också andra ungdomsbrott minska. Men hur ska man komma till rätta med ungdomarnas alkoholdrickande? Inom ÖPP hoppas man göra detta genom bland annat aktivt föräldraskap (active parenting). Man vill ändra föräldrars förhållningssätt till ungdomars alkoholvanor.

Genom en aktiv alkoholpresentation på korta föräldramöten (15-20 minuter) via skolan, vill man stärka och stödja föräldrarna att vara mer aktiva och restriktiva gentemot alkoholvanorna hos deras ungdomar. Tanken är att lära föräldrarna genom alkoholpresentation för att göra dem mer aktiva i sitt föräldraskap. Man vill sätta in resurserna så tidigt som möjligt medans ungdomen fortfarande är mottaglig inför förälderns argumentation.

Olika modeller

För att få fram det som kallas för interventionsteorin, diskuterar Evert Vedung olika sorts teoretiska modeller. Där visar han vilka positiva och negativa effekter som ÖPP kan tänkas leda till.

Den första så kallade ”systemmodellen” som presenteras består av flera delar.  Nästan allt effekttänkande bygger på denna idé.  Systemet är enligt Vedung oerhört central i utvärderingen. Men man behöver ej vara expert för att använda sig av metoderna, det finns förenklade sätt att redan vid tidigt skede kunna använda sig av dem.

Vedung nämnde också ”evidensbaserade metoder”, som är en sammanvägning av brukarens erfarenheter, den professionelles expertis samt bästa tillgängliga vetenskapliga kunskapen.  Alltså en förteckning över metoder som visat sig framgångsrika och som har stöd av forskning.

– Jag tycker man kan förbättra evidensmetoden, säger Evert Vedung.  Jag tycker evidens kan ges av väldigt mycket annat och i den meningen tycker jag att förvaltningar kan bli bättre på det.

Utvärdering
”Utvärdering är systematisk bedömning och redovisning av pågående eller nyss avslutade offentliga aktiviteters resultat och genomförande”, skriver Evert Vedung på sin hemsida vid Uppsala universitet.

Vedung framhåller även vikten av att skapa förståelse för varför ett program lyckas eller misslyckas. Man måste tänka på vilka effekter gjorda insatser får.

– För det första måste man tänka på vilka effekter man vill ha och vilka man inte vill ha, säger Evert Vedung.

Han fortsätter med att man måste tänka på huvudeffekter och bieffekter och att båda är viktiga att ta reda på. Han menar att bieffekterna kan vara både positiva och negativa . Det man är ute efter när man effektmäter är den så kallade ”nettoeffekten”. Det vill säga konsekvenser, eller följder, som föreligger inom ett bestämt område och som direkt eller indirekt är konsekvenser eller följder av själva ingripandet.

Vedung nämner även att det finns rakt motsatta effekter till de positiva, som lustigt nog kallas för perversa effekter.  Ett exempel på perversa effekter kan vara att några av ungdomarna, tack vare programmet, dricker ännu mer än vad de gjorde innan.

Vilket råd vill Vedung då ge till dagens besökare? Vad vill han att de ska ta med sig?
– Ja det kanske är det här bieffekttänkandet, säger han.  Hur mycket man än planerar och tänker i förväg så vet vi att när det sätts i verket så leder det ibland till bieffekter som är både positiva eller negativa. Det är viktigt är att tänka på bieffekterna.

Det var mycket intressant information som Evert Vedung hade att dela med sig. Förhoppningen är att besökarna tar med sig allt och jobbar utifrån modellerna som presenterades så att preventionsprogrammen blir mer effektiva.

                                                                                                                                        Text: Gunilla Björkegren

Evert Vedungs hemsida på Uppsala universitet:
http://www.ibf.uu.se/PERSON/evert/evert.html

Behandlingsarbete med unga som rökt cannabis eller Spice

Under konferensdagen föreläste Thomas Lundqvists bland annat om tidiga interventioner för ungdomar i riskzonen. Han uppmärksammade särskilt lärarna och skolans roll i att tidig upptäcka ungdomar som missbrukar cannabis och Spice.

Han menar att det är viktigt att identifiera riskgrupper. Den största riskgruppen är de med neurologiska och sociala problem som inte har fått adekvat hjälp i livet. Särskilt viktigt är det att det finns en förtroendeingivande person som kan kompensera för de brister som ungdomen kan ha på grund av sina problem. Denna person ska kunna fungera som stöd för ungdomen som har neuropsykiatriska och/eller sociala bekymmer.

Forskningen ger en bild av att ungdomar som tar cannabis och andra droger har en hög samsjuklighet i form av depressioner, beteendestörningar och trotssyndrom.

Lundqvist menar även att man måste arbeta med värderingar på ett aktivt sätt.

– Det är viktigt att man skapar allianser, och hur man skapar dessa, påstår Lundqvist.

Vi har ett annat kulturklimat idag, menar Lundqvist. Det kan betraktas som negativt, men i och med att kunskaperna har ökat – så har vi större förståelse för fungerande metoder och behandlingsarbete.

Goda råd

I möten med yngre cannabisrökare menar Thomas Lundqvist att man kan anamma ett antal konkreta råd för socialarbetare, vårdarbetare och andra som kommer i kontakt med dessa yngre personer.

Det är bland annat viktigt att spräcka den bubbla eller luftslott missbrukaren har byggt upp till följd av sitt användande av cannabis. Korttidsminnet blir ofta försämrat, därmed måste man vara tålmodig och upprepa den information man vill ska förmedlas. I och med att kognitiva funktioner som t ex koncentration, uppmärksamhet och minne är försämrade finns det förklaringar varför man missköter rutiner och tider.

– Ta diskussionen med den unge. Var konkret, rekommenderar Lundqvist.

Vill den unge generalisera om cannabis som medicin, bör man själv konkretisera. Att skära genom några av missförstånden men också styra över diskussionen till det som är relevant. Han exemplifierar detta med en hypotetisk diskussion med en ung cannabismissbrukare, som går igenom alla de uppfattningar som legaliseringsförespråkare använder.

– Du kan ju stå upp utan käpp. Du verkar inte sjuk, så varför ska du ha medicin? frågar Lundqvist retoriskt. Verkligheten är helt enkelt mycket mer komplicerad än vad den unge vill göra gällande.

Viktigt är också att i detta att inte hamna i argumentation men att vara konkret när diskussion uppstår.

Text: Johan Holst & Robert Halvarsson