Etikettarkiv: författare

40 år som poet

32432432423423423423234ASP Bladet har varit i kontakt med poeten Bengt Berg och ställt några frågor om hans skrivande och det egna bokförlaget Heidruns.

Bengt Berg är född och uppvuxen i Torsby, som ligger i den norra delen av Värmland. Hittills har Bengt skrivit och gett ut 38 böcker. Hans utgivna alster finns översatta till mer än 14 olika språk. Sedan 1990-talet driver han även ett café med samma namn som sitt bokförlag Heidruns. Bengt har även hunnit med att motta hela åtta utmärkelser.

Bengt Berg berättar att han får inspiration till sina verk genom sina många resor. Men även genom närheten till naturen och de strövtåg han företar sig i sin hembygd i Torsby. Lusten att skriva gör att han än idag är verksam och skriver nya alster. I detta nu har han en politisk bok på gång, som kommer att handla om hans erfarenheter från sina riksdagsår för Vänsterpartiet, och andra verksamheter. Dikter skrivs efter hand när tid finns, eftersom han har samarbeten med utländska poeter genom översättning av deras verk och annat.

På frågan om när skrivandet började, berättar Bengt att det var i den åldern när man fick börja åka moped. När han kom till Uppsala för att studera tog skrivandet mer fart.
– I början av 70-talet skrev jag mer och mer för att några år senare ge ut min första diktsamling; Där drömmen slutar, år 1974.

Många Favoriter
Det är svårt att plocka ut ett enskilt verk och säga att man är mest stolt över just det, menar Bengt. I hans sexhundrasidiga samlingsverk ”Dikter genom 40 år” som kom ut förra året, finns det dock några enstaka dikter som betyder lite extra för honom.

Poesin är ett koncentrerat format där man exempelvis kan uttrycka personliga känslor och tankar. Man har möjligheten att genom dikten på ett demokratiskt sätt uttrycka sig som man vill. Den friheten gör att en dikt kan se ut lite hur som helst, och att formen spelar mindre roll.

Bengt har i stort sett hela sitt vuxna liv hållit på med att skriva. Hans sista fasta tjänst var 1975, som lärare på Asplundsskolan i Hagfors. Sedan dess har han frilansarbetat med att skriva artiklar, recensioner med mera. Bengt har även varit med på olika poesifestivals-turnéer, både här hemma i Sverige och runtom i världen.

Många yngre förmågor
– Heidruns förlag ger ut nya poeter och författare, som vi tycker passar vårt förlag.
Bengt tycker att det finns många yngre talanger där ute som skriver bra, inte minst från Värmland.

Han framhåller till exempel Ismael Ataria från Hagfors, som gjorde debut på Heidruns.
– Vi har givit ut en del böcker med honom. Sedan har vi bland annat bra visdiktare som Göran Samuelsson med flera. Men det finns säkert många fler som jag inte känner till än, eftersom att de använder nätet till att sprida sina verk.

Bengts tips
Som tips till de yngre författarna tycker han att man ska läsa mycket.
– Skaffa någon eller några favoritpoeter, även författare, sedan är det bara att skriva mycket. Under processen bör man prova på olika former.

Bland hans favoritpoeter och författare hittar vi exempelvis Gustaf Fröding från Värmland, och även tre finlandssvenska poeter, Elmer Diktonius, Claes Andersson och Edith Södergran. På frågan varför de är hans favoriter, svarar han:
– För att de skriver så himla bra!

Text: Jimmy Thuresson
Foto: Stefan Ek

Glädjen är att leva

12. Photographer Johnny Törnkvist
Foto: Johnny Törnkvist

ASP Bladet var i kontakt med Lena Maria Klingvall, för att få en liten pratstund om livet och karriären som konstnär, sångerska och författare. Samt om stiftelsen ”Lena Marias vänner,” som hjälper handikappade barn ute i världen.

Trots att det är en telefonintervju, känner man av värmen och glädjen från denna kvinna. Hon älskar livet, hennes funktionshinder stoppar henne inte från att pröva på olika saker hon har intresse för eller är nyfiken på.

– Allting bottnar i att man älskar sig själv, att man ser sig själv som värdefull, det i sin tur kommer sig utav att man omger sig med människor man tycker om som familj och goda vänner. Jag hade aldrig gjort det jag gör i dag om jag inte känt mig älskad, säger Lena Maria.

Lena Maria, föddes utan armar och det ena benet var kortare än det andra. Det har aldrig hindrat henne från att göra olika saker genom livet. På 80-talet simmade hon fjärilsim där hon blev uttagen till Svenska handikapplandslaget. Lena Maria blev dubbel guldmedaljör och slog dubbla världsrekord. År 1988 deltog hon även i OS i Seoul. Allt detta grundar sig i att familjen och vänner tror på det hon gör.

15. Sewing, private
Foto: Privat

– Skulle jag bara se på det jag inte har, skulle jag inte göra nåt med mitt liv, istället ser jag alla tillgångar och möjligheter och ser alla människor, då blir det så roligt. Jag brukar säga att jag har två handikapp. Det ena är att komma ihåg namn, det andra är svårt att få tiden att räcka till för allt roligt det finns att göra, berättar Lena Maria.

Musiken
Lena Maria gick i musikhögskolan för att utbilda sig till sångerska. Hennes genre är både jazz, gospel och klassiskt. I september i år, var Lena Maria på turné i Korea. I december åker hon till Japan i två veckor för att hålla konsert. Första gången hon for till USA på turné var 1991, samma år som hon tog studenten från högskolan. Året där på for hon till Japan för att sjunga, sedan har det rullat på med flera resor. Det har blivit cirka femtio turnéer med hundratals konserter i Japan och över tjugo turnéer i andra asiatiska länder samt även en hel del turnerande till USA.

– Varje människa har ett enormt värde, hon är unik och viktig. Ofta ser man det man inte har, i stället för att se det man har. Skulle människan se alla möjligheter man har i livet skulle inte tiden räcka till att göra allt på, så mycket som det finns att göra. När vi börjar tänka på andra och inte bara ser oss själva skulle vi börja ha det så mycket bättre och få så mycket tillbaka, berättar Lena Maria.

17. Organlesson, private
Foto: Privat

Egen butik
Lena Maria äger en butik där hon säljer presentartiklar som keramik, linne, föremål i stål, järn och trä samt fair trade varor. Hon säljer även mun och fotmålarnas reproduktioner som vykort, brickor, pussel, almanackor, böcker med mera. Hon har också sina egna producerade saker i butiken som cd-skivor, böcker och tavlor. Tavlorna målar hon i egna ateljén hemma i huset. När Lena Maria befinner sig ute på turné jobbar hennes mamma i butiken.

– Vi som är handikappade i Sverige, har det bra i jämförelse med många andra länder jag rest i. Jag har rest i länder där man gömmer undan, överger och även binder handikappade hos kreaturen. När jag var ute på turné och mellanlandade i Peking vägrade mannen som körde min rullstol att prata med mig hur mycket jag än försökte få uppmärksamhet. Jag var inte värd ett ruttet öre för honom. Visst finns det saker här i Sverige som kan bli bättre men vi har kommit långt vad gäller människosyn och mänskliga rättigheter. Vi lever integrerade i det svenska samhället.
Lena Maria fortsätter:
– De finns stunder då jag också känner av motgångar. Då försöker jag spendera så mycket tid jag kan med familjen, undviker att vara för mig själv. Jag lyssnar mycket på musik, det hjälper. Jag försöker tänka på allt bra jag har och fokuserar på det. Min tro på gud stärker mig också i svåra stunder.

Lyfta
Det är inte alla praktiska saker Lena Maria klarar av, som att lyfta lådor, åka skidor eller cykla. Men det är inget som bekymrar henne, hon gör det hon klarar av och grämer sig inte över detta. Hon inriktar sig på det hon kan göra så mycket mer i stället.

– Hur man mår beror ofta på hur man fokuserar och vilken inställning man har i vardagslivet. Ser man bara det man inte kan blir man ledsen och och kanske till och med deprimerad till slut. Att kunna vara nöjd och tacksam för det man har ger glädje. Förnöjsamhet är ett ord som jag tycker om, avslutar hon.

Starten
Lena Maria fick friheten att pröva på att utforska vad hon klarade av med sitt handikapp som barn. Föräldrarnas kärlek och deras tro på henne som en egen individ har stärkt henne. Hon har aldrig fått höra att hon inte klarar av att göra olika saker utan alltid fått stöd i det hon gjort och trott på. Tack vare att hon inte blivit överbeskyddad, utan fått klarat saker själv, har det stärkt hennes självförtroende och självkänsla.

– Det är många i vårt land som mår dåligt i dag, som går till doktorn för att de är deprimerade. Man har ingen lust eller ork. Jag tror vi har det för bra. Man har allt man behöver och man har inga drömmar eller mål. Man behöver inte kämpa för det man vill ha. Jag tror det bottnar i att man inte ser sig själv som tillräckligt värdefull, säger Lena Maria.

Vänner
”Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner” startade efter hon hjälpt en handikappad kille i Rumänien med pengar till en lägenhet. På sina konserter samlar hon in pengar för att hjälp människor med olika handikapp som behöver hjälp som inte samhället ställer upp med. Dessa människor möter Lena Maria under sina turnéer runt om i värden, eller genom brev som hon får. Insamlingsstiftelsen har bland annat hjälpt en pojke från Uganda med en ”Bodaboda- motorcykel” eftersom han blev för tung att bära fram och tillbaka från skolan. Nu kör hans föräldrar honom varje dag. Hjälpen kan bestå av olika saker, som hjälp till operation för två små flickor i Indien som behövde operera sina knän för att de skulle kunna gå. Stöd går också till ett barnhem i Bangkok där det bor barn med olika handikapp.

Min önskan vore att jag vann massvis med pengar. Då skulle jag vara ekonomiskt oberoende och kunna ägna mig mycket mer åt mänskliga rättigheter och att hjälpa människor.

– Om någon skulle vilja stödja det arbetet Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner gör, får ni gärna sätta in pengar på kontot som står här nedanför. Hälsar Lena Maria.

http://www.lenamaria.com
Bg. 209-8648

Text: Lotta Tammi
Foto: Privat och Johnny Törnkvist

Vi kan stoppa dödande mobbning

123Varje dag är det tusentals elever som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade, slagna. Min klasskompis var mobbad under många år. Det var inte bara elever som var med och mobbade, utan även lärare.

Tillsammans var de delaktiga till att Josefin tog sitt liv.
Jag minns det som igår, när Josefin blev mobbad utav allt och alla. Värst var nog tjejerna i klassen. Men till och med lärarna mobbade Josefin. Hennes situation på skolan utgör nog några av de värsta mobbningsminnena jag har.

Vid ett tillfälle skulle killarna ha en gemensam gymnastiklektion ihop med tjejerna, vi gick i högstadiet. Då tar läraren fram Josefin, som alla vet har noll bollkänsla. Hon gick upp inför hela klassen som satt vid ribbstolarna och stirrade. Hon missade första serven, hon missade den andra serven, när hon skulle pröva en tredje gång, då skriker läraren:

– Hur jävla svårt ska det vara och träffa en boll, för fan! Under tiden han vräker ur sig detta skrattar hela klassen åt Josefins misstag. Det här är en brutal situation tagen ur verkligheten. Jag skäms när jag tänker tillbaks på den där gången.

Jag önskar att någon hade varit tuff nog och sagt till läraren: Vad håller du på med? Gubbe.

Några år efter 9:ans slut så tog Josefin sitt liv.

Vuxna har särskilt ansvar
Christer Olsson är psykolog och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”. Han påstår att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning, i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när skolpersonalen får signaler om att något hänt.

Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Det här arbetet har blivit bättre med åren, påstår Christer Olsson.

Men trots en lag som började gälla den 1 juli 2011, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

Jag hoppas verkligen att skolor har blivit bättre gällande mobbning än hur det var när jag växte upp.

Josefin blev retad, hånad, slagen utav en hel klass under flera års tid. Jag kan förstå att barn inte fattar konsekvensen av att mobba någon, men jag kan inte förstå hur alla lärare blundade år efter år. De var med och mobbade Josefin.

Sånt här ska inte få hända, trots det sker det. Men alla människor har rättigheter. Det handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor. De mänskliga rättigheterna utgör en av grunderna för vårt samhälle, och det handlar också om relationer. Hur vi beter oss mot varandra. Det borde vara kärnan i alla religioner och politiska system. Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på papper.

Många känner dock inte till vilka dessa rättigheter och skyldigheter är. Att mobbning och diskriminering är ett brott mot en grundläggande medmänsklighet, även i Sverige.

Vi har alltså många brott som dagligen sker i Sverige.

Om man kollar på FN:s allmänna förklaring så står det så här:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Tyvärr så ser inte verkligheten ut så för alla. Speciellt inte för Josefin, som tog sitt liv efter många års mobbning.

Text: Bo Persson
Foto: Per Rhönnstad

OBS! Vissa händelser är ändrade för att skydda personen och familjens integritet. Josefin heter egentligen något annat.

Varje elev måste få känna sig trygg

bildMånadens debattskribent Christer Olsson anser att skolor måste bli bättre på att leva upp till sin vision om nolltolerans mot kränkande behandling och mobbing i skolvärlden. Trots fina lagtexter är verkligheten ibland allt annat än vacker.

Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna. En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerans!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.

Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i. Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

– ”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det! Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet!

Text: Christer Olsson
psykolog, kurator och författare bland annat till boken:
”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Foto: Privat

En timme med Gert Ohlsson

DSC_0016ASP Bladets reporter var på föredrag med Gert Ohlsson, psykoterapeut och författare. Föredraget handlade om att ”leva livet hela livet”.

Han gästade Anhörigcentrum, en gråmulen dag i februari. Det hade kommit ett femtiotal åhörare, den största delen av publiken var äldre, de hade kommit för att ta del av vad Gert hade att säga.

– Jag var med om en olycka och fick en whiplash-skada, hela min kropp blev sned av värk, jag kunde inte använda min vänsterhand och därmed var jag tvungen att sluta spela nyckelharpa. Till slut hittade jag en bra sjukgymnast som hjälpte mig tillbaka till livet, det tog cirka tio år för mig. I dag kan jag spela på mitt instrument, berättar Gert för den lyssnande skaran.

Efter den inledande presentationen, tog han fram nyckelharpan för att spela en trudelutt, det blev mycket uppskattat av publiken, som for ut i en rungande applåd.

Gert manar till eftertanke
– Var rädd om livet, lev det nu. I stället för att hela tiden känna efter var du har ont, känn efter var du inte har ont, du har alltid någon del av kroppen du kan röra, har du inte den ena armen, så kanske du kan använda den andra armen i stället, säger Gert.

Han pratar vidare hur man kan tänka, han tar ett exempel: när två människor möts på gatan och hälsar på varandra, så blir det en form av tävlan, över vem som har mest och längst ont. Så här kan det låta: ”Hej, hur är det med dig? Svar: det är inte så bra, jag har ont i benet, det är svårt och jobbigt att vara ute och gå. Hur är det själv? Andra personen replikerar: ja, tänk förra månaden” … och så vidare.

Gert uppmanar oss – fokusera på de bra sakerna istället.

Han berättar om en man som blev 107 år gammal. Denne hade bestämt sig för att uppnå en hög ålder, han var aktiv ända fram till sin död. Bland annat var han ledare för unga musiker på Iggesund, ungdomarna ville ha en yngre ledare men han vägrade, han ville vara kvar. Han hade även en livskamrat, hon var hälften så gammal som honom. Att vara aktiv bidrar kanske till ett längre liv, Iallafall hjälper det till att bidra till ett mycket roligare liv.

Släng sorgerna
När man lyssnar på Gerts goda råd, önskar man att det fanns möjligheter till att öppna soptunnelocket och bara skyffla ner all värk, sorger och allt lidande som finns. Men man kan även komma långt med att tänka positivt istället. Att ändra inställning bara lite, kan göra mycket för chansen till ett bättre liv. Tänk på allt som är kul, i stället för att tänka på det som är tråkigt eller det som gör ont.

Gert varvar med historier
Gert är inte bara allvarlig, utan även rätt skojfrisk. Han varvar sin berättelse med roliga historier – bland annat om mannen som ska in på operation. Läkaren säger till Karl, efter operationen går du ett varv runt salen, sedan går du ett varv runt sjukhuset, varav Karl frågar, får jag åtminstone ligga ner under själva operationen. Denna berättelse lockade åhörarna till skratt.

En trudelutt
Som en del av ett avslut på föredraget, tar han upp sin nyckelharpa ännu en gång. De fina tonerna letar sig ut från instrumentet och svävar ute i rummet, fortsätter in i våra öron som len sammet. Han berättade att nyckelharpan har sin uppkomst i Uppland, det är ett mycket gammalt instrument, som förekommer i kyrkomålningar redan på 1460- talet. Gert köpte sin nyckelharpa redan 1968, på grund av kärleken till musiken, han ville lära sig att spela detta instrument.

– Folk visste inte hur det skulle låta, så jag kunde spela lite som jag vill, de tyckte det lät bra ändå, skrattar Gert.

Efter föredraget väntade kaffe med dopp, det verkade vara efterlängtat, de flesta av åhörarna ställde sig i kön som ringlar sig lång fram till köket. Efter kaffet, samlades åhörarna i små öar, för eftersnack – kanske för att begrunda det Gert berättat för publiken.

Text och foto: Lotta Tammi

Tema Familjen: När familjeförhållandena ändras

Föredrag 013I höstas höll Edna Alsterlund, journalist och författare, ett föredrag på bibliotekshuset i Karlstad. Det handlade om att vara anhörig till någon som drabbas av alzheimer. Ednas sambo var boxaren Ingmar Johansson, som insjuknade i just denna sjukdom.

Efter presentationen av sig själv, berättar Edna lite fakta om sjukdomen alzheimer för åhörarna. Det är cirka 180,000 personer som har en demenssjukdom i Sverige. Bland dessa har ungefär hälften av dem utvecklat alzheimer. Det är en sjukdom som skiftar från person till person, beroende på vilken del av hjärnan som har drabbats. Efter hand som sjukdomen framskrider, förändras personligheten.

På grund av att befolkningen uppnår en högre ålder, ökar också demenssjukdomarna. 10,000 av de drabbade är fortfarande i arbetsför ålder, alltså under sextiofem år.

Alzheimer går inte att bota, sjukdomsförloppet varierar beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Det pågår forskning hela tiden, där Sverige är ett av de ledande länderna.

Det finns bromsmedicin, den stoppar dock inte sjukdomsförloppet, men fördröjer dess framfart. Den innehåller acetylkolinesterashämmare, som visat sig vara bra för minnet enligt Carina Wattmo, som är biostatistiker och sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus. Carina har undersökt utvecklingen hos ett stort antal alzheimerpatienter, som redan efter sex månader fick positiva resultat på tankeförmåga, skriver Vetenskap & Hälsa.

Edna berättar
Under sitt föredrag talar Edna om sitt liv med Ingemar. Ett liv som innehöll många roliga händelser, men fick ett tragiskt slut. Hon berättar för en lyssnande publik, om det spännande och fantastiska liv hon fick med världsmästaren.

De träffades inledningsvis när Edna skulle göra ett reportage i USA. På den tiden jobbade hon för modetidningen Se. Tidigare hade några kollegor till henne varit över Atlanten för att intervjua Ingmar, de bad henne att ta med sig deras material, till Ingemar. Hon begav sig till hans hem, för att lämna över materialet. Där, på Ingemars motell i Florida, sa det bara klick, när de sågs för första gången. Med stolthet i rösten frågar hon om någon kommer ihåg året 1959, den 26 juni. Den natten Ingemar blev världsmästare och slog en hel värld med häpnad. Han fick många utmärkelse efter det.

Han blev Sportsman of the year. Han fick Hickok Belt Award, (ett bälte med ett spänne som är gjord av ett halvt kilo guld, med infattningar av olika ädelstenar).

I januari 1998 fastställdes det, vilken sort demenssjukdom han hade. Diagnosen löd frontallobsdemens, det är en sjukdom som drabbar främre delen av hjärnan, det vill säga pannloben och främre tinningloben.

Anhörigvårdare
Närstående blir anhörigvårdare, när sjukdomen framskridit, den sjuke blir mer och mer förvirrad och personförändringarna är oftast påtagliga. Personen själv är inte medveten om detta, omgivningen märker av sjukdomen genom att personen upprepar sina frågor gång på gång, för att sedan inte komma ihåg svaren eller tappa bort saker.

Hygienen blir svårare att vidhålla. Den demenssjuke ändrar hela sitt beteende till oigenkännlighet, kan bli ilsken eller maniskt börja samla på prylar. De kan visa stor oro över hur familjen mår och fråga flertalet gånger om ekonomin eller tala om försvunnen tid.

Den sjuke bör inte lämnas ensam, denne kanske har svårt att hitta hem, om han går ut på egen hand. Den demente behöver hjälp med det mesta, för att vardagen ska fungera. Som vårdare blir man lätt isolerad från livet, man blir ett med den sjuke.

Den 30 januari 2009 tog boxaren Ingmars liv slut.

Text & foto: Lotta Tammi

Hur man ser symtomen

  • Det märks om man får
    Problem med minnet, sämre tidsuppfattning, svårt att följa med i sociala sammanhang eller förstå det man läser i tidningen eller att hitta rätt ord.
  • Behandling
    När man fått diagnosen alzheimer finns det bara bromsmedicin som lindrar symtomen, man måste tänka på att läkemedlet inte utgör något botemedel. Det stoppar alltså inte sjukdomen.
  • När bör man söka vård?
    När man märker att minnet sviker, när det blir svårare att komma ihåg saker, eller någon i omgivningen kanske reagerar på att personligheten har förändrats på personen i fråga.
  • Vad händer i kroppen
    Vi har olika områden i hjärnan som har olika uppgifter. Tinningloben styr minnet och hjässloben tar även hand om all information vi får från våra sinnen. Pannloben har vi för att koncentrationsförmåga, omdöme och att talet ska fungera bra. Nackloben styr alla våra synintryck. När man får alzheimer skrumpnar nervcellerna i ett eller flera hjärnområden.

Uppgifter är hämtade från Vårdguiden.

En skapande virvelvind

Konstnärer som målare, författare och musiker använder sin kreativitet som arbetsredskap. Deras kreativitet är det som driver dem. Den föder nya tankar, ger nya perspektiv, ett tänkande utanför ramarna som testar sig själv och sin omvärld. Vissa tillstånd av psykisk ohälsa, depression eller mani, kan för en del personer vara en kreativ källa att hämta ur.

 

En kreativ person, kreerar, skapar eller frambringar saker, ibland på nya och oväntade vägar.  Ibland krävs det att man tänker lite längre för att finna nya vägar eller lösningar på problem. Detta är inte något exklusivt för psykiskt sjuka människor med konstnärliga anlag. Alla är kreativa på sitt sätt.  Det verkar ändå vara så att människor med psykisk sjukdom har förmåga att ibland associera och tänka ett steg längre. Hur kan det komma sig?

En person som har en psykos kan oftast inte få något vettigt ur den. Strukturerna och referensramarna försvinner när hallucinationer och vanföreställningar tar överhanden.
– Psykiskt sjuka personer som är inne i en psykos saknar oftast förmågan att göra något kreativt, kan man läsa på forskning.se.

Det finns dock de som kan under tider när de mår bättre utnyttja psykosen, depressionen eller manin till kreativa lösningar. I efterhand kan man bearbeta och rent utav att skapa något bra och nyskapande.

Vikten av disciplin Disciplin och kreativitet kan tyckas vara svårförenliga, men det behövs ett viss mått av fokus för att kanalisera det kreativa utloppet. I vissa fall kan ett överflöde av kreativa utbrott vara bra för stunden. Detta kan ju visa sig vara det som man behöver just det tillfället. Men för att få en röd tråd i det man gör krävs disciplin. Det låter tråkigt men att bemästra kreativiteten är nödvändigt om man ska få något varaktigt ut av den.

Om detta ska fungera kan det behövas någon i omgivningen som hjälper till. I en grupp människor finns det kanske en överkreativ individ som har grandiosa planer och idéer.  Han eller hon får ibland ordentliga utbrott av kreativ energi. Energi som på rätt sätt kan leda till något spännande och oväntat.  Men ibland är det vulkanbrott som otyglade rinner ut i sanden och när lavan har torkat är det inte lika roligt längre.

De stora idéerna kan efter ett tag kännas obegripliga och ibland pinsamma för alla inblandade. För att det inte ska spåra ut helt behövs någon som hjälper denna överkreativa människa tillbaka på jorden igen, någon som på ett bra sätt reglera det kreativa överskottet till något koncist och fattbart. Det behövs referensramar helt enkelt, en fattlig värld att placera idéerna i.

Författaren och föreläsaren Nina Jansdotter skriver följande på sin hemsida om kreativitet och disciplin:

– I vissa fall kan det handla om regelbundenhet och disciplin som kan i vissa fall vara rätt inrutad och tråkig, säger hon. Det är ingen dans på rosor att skriva böcker, hävdar Nina Jansdotter.
Hjärnforskaren och konsertpianisten Fredrik Ullén, som är hjärnforskare på Karolinskas institutet, menar även han att det krävs disciplin för att vara kreativ.
– Jag tror en av hemligheterna med kreativitet är just att kunna växla mellan idéskapande och disciplin, säger Ullén i en intervju i Dagens Nyheter, och menar vidare att vara kreativ kräver att man hantera sina idéer på ett förnuftigt sätt.
– Är man psykotisk kan man inte arbeta över huvud taget, säger Fredrik Ullén

 

Biologiska svarKarolinska institutet i Solna har man studerat skillnader i kreativiteten hos en grupp normlafriska människor. Det man har tittat på är ett område i hjärnan som heter Thalamus som upptar en stor del av mellanhjärnan. Studien visade att de som var kreativa hade en lägre densitet av D2-receptorer, vilket kan medföra ett större informationsflöde och en ökande förmåga att associera fritt mellan olika saker. Det saknades ett filter som tar bort överflödig information. För den som vill läsa vidare om detta finns det en intervju som ASP bladet gjorde med Fredrik Ullén, verksam på Karolinska institutet.

Forskningen Ullén bedriver är intressant och viktig för förståelsen av psykiska sjukdomar som schizofreni och bipiolär sjukdom. Det är betydelsefullt för samhället att fördomar som göder felaktiga förklaringar upphör. Att negligera den biologiska aspekten är förödande som bara medför förvirring och minskad insikt. Vi måste se människokroppen som en helhet inte disparata delar. Ett benbrott ska ses lika allvarligt som en depression. Ben behöver gips likaväl som en psykisk sjukdom är i behov av exempel medicin eller psykologiskt stöd. Psykiska sjukdomar som sjukdomar i övrigt kan läka om man ger dem tid.

Alla är kreativa Man hör ibland personer säga att de inte är i kreativa. De menar oftast att de inte kan måla, sjunga, skriva eller liknande aktiviteter. Vi tenderar att förminska oss själva när vi pratar om kreativitet när resonemanget låses fast vid bara konstnärliga yrken. Alla kan inte bli en ny Michelangelo, Beethoven, Rembrandt eller Lennon. Men vi kan hitta en plats i tillvaron där vi kommer till vår rätt.

Det vi kan göra är att använda vår kreativitet, för alla är kreativa, med de egenskaper vi har. Man kan lika gärna vara en kreativ rörmokare eller sekretare som en kreativ författare. Det kreativa ligger mer underförstått i det första än i det andra exemplet där det är mer påtagligt. Likaväl handlar det om kreativa lösningar som kräver att man höjer blicken, ett tänkande utanför ramarna för att hitta lösningar på ett problem.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Relaterad läsning: www.kreativitet.biz