40 år som poet

ASP Bladet har varit i kontakt med poeten Bengt Berg och ställt några frågor om hans skrivande och det egna bokförlaget Heidruns.

Bengt Berg är född och uppvuxen i Torsby, som ligger i den norra delen av Värmland. Hittills har Bengt skrivit och gett ut 38 böcker. Hans utgivna alster finns översatta till mer än 14 olika språk. Sedan 1990-talet driver han även ett café med samma namn som sitt bokförlag Heidruns. Bengt har även hunnit med att motta hela åtta utmärkelser.

Bengt Berg berättar att han får inspiration till sina verk genom sina många resor. Men även genom närheten till naturen och de strövtåg han företar sig i sin hembygd i Torsby. Lusten att skriva gör att han än idag är verksam och skriver nya alster. I detta nu har han en politisk bok på gång, som kommer att handla om hans erfarenheter från sina riksdagsår för Vänsterpartiet, och andra verksamheter. Dikter skrivs efter hand när tid finns, eftersom han har samarbeten med utländska poeter genom översättning av deras verk och annat.

På frågan om när skrivandet började, berättar Bengt att det var i den åldern när man fick börja åka moped. När han kom till Uppsala för att studera tog skrivandet mer fart.
– I början av 70-talet skrev jag mer och mer för att några år senare ge ut min första diktsamling; Där drömmen slutar, år 1974.

Många Favoriter
Det är svårt att plocka ut ett enskilt verk och säga att man är mest stolt över just det, menar Bengt. I hans sexhundrasidiga samlingsverk ”Dikter genom 40 år” som kom ut förra året, finns det dock några enstaka dikter som betyder lite extra för honom.

Poesin är ett koncentrerat format där man exempelvis kan uttrycka personliga känslor och tankar. Man har möjligheten att genom dikten på ett demokratiskt sätt uttrycka sig som man vill. Den friheten gör att en dikt kan se ut lite hur som helst, och att formen spelar mindre roll.

Bengt har i stort sett hela sitt vuxna liv hållit på med att skriva. Hans sista fasta tjänst var 1975, som lärare på Asplundsskolan i Hagfors. Sedan dess har han frilansarbetat med att skriva artiklar, recensioner med mera. Bengt har även varit med på olika poesifestivals-turnéer, både här hemma i Sverige och runtom i världen.

Många yngre förmågor
– Heidruns förlag ger ut nya poeter och författare, som vi tycker passar vårt förlag.
Bengt tycker att det finns många yngre talanger där ute som skriver bra, inte minst från Värmland.

Han framhåller till exempel Ismael Ataria från Hagfors, som gjorde debut på Heidruns.
– Vi har givit ut en del böcker med honom. Sedan har vi bland annat bra visdiktare som Göran Samuelsson med flera. Men det finns säkert många fler som jag inte känner till än, eftersom att de använder nätet till att sprida sina verk.

Bengts tips
Som tips till de yngre författarna tycker han att man ska läsa mycket.
– Skaffa någon eller några favoritpoeter, även författare, sedan är det bara att skriva mycket. Under processen bör man prova på olika former.

Bland hans favoritpoeter och författare hittar vi exempelvis Gustaf Fröding från Värmland, och även tre finlandssvenska poeter, Elmer Diktonius, Claes Andersson och Edith Södergran. På frågan varför de är hans favoriter, svarar han:
– För att de skriver så himla bra!

Text: Jimmy Thuresson
Foto: Stefan Ek

Glädjen är att leva

Foto: Johnny Törnkvist

ASP Bladet var i kontakt med Lena Maria Klingvall, för att få en liten pratstund om livet och karriären som konstnär, sångerska och författare. Samt om stiftelsen ”Lena Marias vänner,” som hjälper handikappade barn ute i världen.

Trots att det är en telefonintervju, känner man av värmen och glädjen från denna kvinna. Hon älskar livet, hennes funktionshinder stoppar henne inte från att pröva på olika saker hon har intresse för eller är nyfiken på.

– Allting bottnar i att man älskar sig själv, att man ser sig själv som värdefull, det i sin tur kommer sig utav att man omger sig med människor man tycker om som familj och goda vänner. Jag hade aldrig gjort det jag gör i dag om jag inte känt mig älskad, säger Lena Maria.

Lena Maria, föddes utan armar och det ena benet var kortare än det andra. Det har aldrig hindrat henne från att göra olika saker genom livet. På 80-talet simmade hon fjärilsim där hon blev uttagen till Svenska handikapplandslaget. Lena Maria blev dubbel guldmedaljör och slog dubbla världsrekord. År 1988 deltog hon även i OS i Seoul. Allt detta grundar sig i att familjen och vänner tror på det hon gör.

Foto: Privat

– Skulle jag bara se på det jag inte har, skulle jag inte göra nåt med mitt liv, istället ser jag alla tillgångar och möjligheter och ser alla människor, då blir det så roligt. Jag brukar säga att jag har två handikapp. Det ena är att komma ihåg namn, det andra är svårt att få tiden att räcka till för allt roligt det finns att göra, berättar Lena Maria.

Musiken
Lena Maria gick i musikhögskolan för att utbilda sig till sångerska. Hennes genre är både jazz, gospel och klassiskt. I september i år, var Lena Maria på turné i Korea. I december åker hon till Japan i två veckor för att hålla konsert. Första gången hon for till USA på turné var 1991, samma år som hon tog studenten från högskolan. Året där på for hon till Japan för att sjunga, sedan har det rullat på med flera resor. Det har blivit cirka femtio turnéer med hundratals konserter i Japan och över tjugo turnéer i andra asiatiska länder samt även en hel del turnerande till USA.

– Varje människa har ett enormt värde, hon är unik och viktig. Ofta ser man det man inte har, i stället för att se det man har. Skulle människan se alla möjligheter man har i livet skulle inte tiden räcka till att göra allt på, så mycket som det finns att göra. När vi börjar tänka på andra och inte bara ser oss själva skulle vi börja ha det så mycket bättre och få så mycket tillbaka, berättar Lena Maria.

Foto: Privat

Egen butik
Lena Maria äger en butik där hon säljer presentartiklar som keramik, linne, föremål i stål, järn och trä samt fair trade varor. Hon säljer även mun och fotmålarnas reproduktioner som vykort, brickor, pussel, almanackor, böcker med mera. Hon har också sina egna producerade saker i butiken som cd-skivor, böcker och tavlor. Tavlorna målar hon i egna ateljén hemma i huset. När Lena Maria befinner sig ute på turné jobbar hennes mamma i butiken.

– Vi som är handikappade i Sverige, har det bra i jämförelse med många andra länder jag rest i. Jag har rest i länder där man gömmer undan, överger och även binder handikappade hos kreaturen. När jag var ute på turné och mellanlandade i Peking vägrade mannen som körde min rullstol att prata med mig hur mycket jag än försökte få uppmärksamhet. Jag var inte värd ett ruttet öre för honom. Visst finns det saker här i Sverige som kan bli bättre men vi har kommit långt vad gäller människosyn och mänskliga rättigheter. Vi lever integrerade i det svenska samhället.
Lena Maria fortsätter:
– De finns stunder då jag också känner av motgångar. Då försöker jag spendera så mycket tid jag kan med familjen, undviker att vara för mig själv. Jag lyssnar mycket på musik, det hjälper. Jag försöker tänka på allt bra jag har och fokuserar på det. Min tro på gud stärker mig också i svåra stunder.

Lyfta
Det är inte alla praktiska saker Lena Maria klarar av, som att lyfta lådor, åka skidor eller cykla. Men det är inget som bekymrar henne, hon gör det hon klarar av och grämer sig inte över detta. Hon inriktar sig på det hon kan göra så mycket mer i stället.

– Hur man mår beror ofta på hur man fokuserar och vilken inställning man har i vardagslivet. Ser man bara det man inte kan blir man ledsen och och kanske till och med deprimerad till slut. Att kunna vara nöjd och tacksam för det man har ger glädje. Förnöjsamhet är ett ord som jag tycker om, avslutar hon.

Starten
Lena Maria fick friheten att pröva på att utforska vad hon klarade av med sitt handikapp som barn. Föräldrarnas kärlek och deras tro på henne som en egen individ har stärkt henne. Hon har aldrig fått höra att hon inte klarar av att göra olika saker utan alltid fått stöd i det hon gjort och trott på. Tack vare att hon inte blivit överbeskyddad, utan fått klarat saker själv, har det stärkt hennes självförtroende och självkänsla.

– Det är många i vårt land som mår dåligt i dag, som går till doktorn för att de är deprimerade. Man har ingen lust eller ork. Jag tror vi har det för bra. Man har allt man behöver och man har inga drömmar eller mål. Man behöver inte kämpa för det man vill ha. Jag tror det bottnar i att man inte ser sig själv som tillräckligt värdefull, säger Lena Maria.

Vänner
”Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner” startade efter hon hjälpt en handikappad kille i Rumänien med pengar till en lägenhet. På sina konserter samlar hon in pengar för att hjälp människor med olika handikapp som behöver hjälp som inte samhället ställer upp med. Dessa människor möter Lena Maria under sina turnéer runt om i värden, eller genom brev som hon får. Insamlingsstiftelsen har bland annat hjälpt en pojke från Uganda med en ”Bodaboda- motorcykel” eftersom han blev för tung att bära fram och tillbaka från skolan. Nu kör hans föräldrar honom varje dag. Hjälpen kan bestå av olika saker, som hjälp till operation för två små flickor i Indien som behövde operera sina knän för att de skulle kunna gå. Stöd går också till ett barnhem i Bangkok där det bor barn med olika handikapp.

Min önskan vore att jag vann massvis med pengar. Då skulle jag vara ekonomiskt oberoende och kunna ägna mig mycket mer åt mänskliga rättigheter och att hjälpa människor.

– Om någon skulle vilja stödja det arbetet Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner gör, får ni gärna sätta in pengar på kontot som står här nedanför. Hälsar Lena Maria.

http://www.lenamaria.com
Bg. 209-8648

Text: Lotta Tammi
Foto: Privat och Johnny Törnkvist

Vi kan stoppa dödande mobbning

Varje dag är det tusentals elever som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade, slagna. Min klasskompis var mobbad under många år. Det var inte bara elever som var med och mobbade, utan även lärare.

Tillsammans var de delaktiga till att Josefin tog sitt liv.
Jag minns det som igår, när Josefin blev mobbad utav allt och alla. Värst var nog tjejerna i klassen. Men till och med lärarna mobbade Josefin. Hennes situation på skolan utgör nog några av de värsta mobbningsminnena jag har.

Vid ett tillfälle skulle killarna ha en gemensam gymnastiklektion ihop med tjejerna, vi gick i högstadiet. Då tar läraren fram Josefin, som alla vet har noll bollkänsla. Hon gick upp inför hela klassen som satt vid ribbstolarna och stirrade. Hon missade första serven, hon missade den andra serven, när hon skulle pröva en tredje gång, då skriker läraren:

– Hur jävla svårt ska det vara och träffa en boll, för fan! Under tiden han vräker ur sig detta skrattar hela klassen åt Josefins misstag. Det här är en brutal situation tagen ur verkligheten. Jag skäms när jag tänker tillbaks på den där gången.

Jag önskar att någon hade varit tuff nog och sagt till läraren: Vad håller du på med? Gubbe.

Några år efter 9:ans slut så tog Josefin sitt liv.

Vuxna har särskilt ansvar
Christer Olsson är psykolog och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”. Han påstår att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning, i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när skolpersonalen får signaler om att något hänt.

Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Det här arbetet har blivit bättre med åren, påstår Christer Olsson.

Men trots en lag som började gälla den 1 juli 2011, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

Jag hoppas verkligen att skolor har blivit bättre gällande mobbning än hur det var när jag växte upp.

Josefin blev retad, hånad, slagen utav en hel klass under flera års tid. Jag kan förstå att barn inte fattar konsekvensen av att mobba någon, men jag kan inte förstå hur alla lärare blundade år efter år. De var med och mobbade Josefin.

Sånt här ska inte få hända, trots det sker det. Men alla människor har rättigheter. Det handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor. De mänskliga rättigheterna utgör en av grunderna för vårt samhälle, och det handlar också om relationer. Hur vi beter oss mot varandra. Det borde vara kärnan i alla religioner och politiska system. Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på papper.

Många känner dock inte till vilka dessa rättigheter och skyldigheter är. Att mobbning och diskriminering är ett brott mot en grundläggande medmänsklighet, även i Sverige.

Vi har alltså många brott som dagligen sker i Sverige.

Om man kollar på FN:s allmänna förklaring så står det så här:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Tyvärr så ser inte verkligheten ut så för alla. Speciellt inte för Josefin, som tog sitt liv efter många års mobbning.

Text: Bo Persson
Foto: Per Rhönnstad

OBS! Vissa händelser är ändrade för att skydda personen och familjens integritet. Josefin heter egentligen något annat.

Varje elev måste få känna sig trygg

Månadens debattskribent Christer Olsson anser att skolor måste bli bättre på att leva upp till sin vision om nolltolerans mot kränkande behandling och mobbing i skolvärlden. Trots fina lagtexter är verkligheten ibland allt annat än vacker.

Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna. En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerans!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.

Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i. Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

– ”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det! Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet!

Text: Christer Olsson
psykolog, kurator och författare bland annat till boken:
”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Foto: Privat