När Helenas dotter Maja, då 6 år, höll på med idrott kom hon i konflikt med sin tränare. Tränaren förstod inte varför Maja betedde sig som hon gjorde. Denna brist på förståelse gjorde att hon kallade Maja bortskämd.
Men Helena visste att dottern inte var bortskämd, utan bara tänkte annorlunda. Detta hade framkommit ganska tidigt, så Maja gjorde en utredning för att se om hon hade Asperger eller något annat neurologiskt funktionshinder. Strax efter incidenten fick Maja, hennes storasyster och deras föräldrar veta att Maja hade diagnosen Aspergers syndrom. Storasystern hade svårt att ta in det, men Helenas systerdotter har också samma diagnos och när de berättade att kusinen också hade Asperger, sa hon:
– Det är ju inget fel på henne!
Sen var det inga mer problem med det.
– Det var denna händelse som fick mig att börja fundera, berättar Helena, får inte tränarna någon utbildning i hur de ska hantera barn med särskilda behov? Det behöver inte bara gälla Asperger, det kan handla om DAMP, ADHD eller något annat funktionshinder.
Har din dotter bara hållit på med friidrott?
– Hon har provat på fotboll och innebandy, men det var friidrotten hon fastnade för. Kanske mest för att hennes storasyster också tränar, även om det är fotboll. Speciellt när jag kom in i klubben och började träna henne, istället för den person som varit dum mot henne.
Tror du att det är likadant för andra barn med neurologiska funktionshinder? Eller passar olika träning olika diagnoser?
– Det är viktigt för alla barn att röra på sig för att må bra, om det sedan sker individuellt i en klubb eller i grupp, till exempel ett fotbolls- eller innebandylag, är inte det viktigaste. Jag tror till exempel att barn med Asperger trivs bäst med ”ensamidrotter”, medan de med exempelvis ADHD söker sig till fotboll eller innebandy. Sysslar de med ensamidrott är det kanske karate eller boxning där de kan få utlopp för sin överskottsenergi.
Har du kontakt med andra föräldrar i samma situation?
– I dagsläget har jag kontakt med en mamma till en son med ADHD som spelar fotboll och innebandy. Hon skulle egentligen ha varit med här i dag, men fick förhinder i sista stund. Trots att våra barn har olika diagnoser, har vi föräldrar samma problematik med våra barn. Vi ska försöka starta ett projekt för att utbilda tränare hur de ska hantera barn som inte är som ”alla andra”. Det behöver inte bara vara funktionshinder, utan kanske sexualitet, annat könsuttryck och andra saker, kanske mer ett fysiskt funktionshinder. Vi hörde att det går att söka pengar via Arvsfonden till det här projektet, så det ska vi göra.
Innan din dotter fick diagnosen, hände det att barnen var dumma mot henne?
– Det var speciellt två flickor som var dumma. De skrattade åt Maja när hon hade dålig finmotorik och det gjorde henne ledsen. Det var Maja själv som berättade det för mig, jag såg det inte själv.
Hur har det blivit nu, efter diagnosen? Bättre? Sämre?
– Jag inbillar mig att det har blivit bättre. Men, jag vet inte om det beror på att de har fått en ökad respekt för Maja, eller om de tar sig i akt eftersom jag finns där och ser/hör allt.
Låter ni Maja tävla?
– I början ville hon inte det själv och då respekterade vi det givetvis. Maja blev generad och tyckte att alla stirrade på henne, bara för att hon var annorlunda. Men så kom hon en dag och sa: ”Mamma, jag vill tävla!” och då anmälde vi henne till en mindre tävling. Efter det har skamkänslorna mer eller mindre försvunnit och hon tävlar, ofta och gärna numera. Kanske föräldrarna till de andra barnen som också tittade på träningen gjorde att hon insåg att det var inte så ”farligt” att andra tittade på henne.
Slutligen, har du några tips eller råd till andra föräldrar i samma situation?
– Våga var öppna! Varken de eller deras barn har gjort något fel! Respektera barnens vilja och lyssna på dom! En pappa kanske vill att sonen ska bli fotbolls- eller hockeyproffs, men sonen kanske vill hålla på med något helt annat!
Tack för att du tog dig tid.
– Tack själv.
Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi