”Mer respekt och förståelse är önskvärt”

När Helenas dotter Maja, då 6 år, höll på med idrott kom hon i konflikt med sin tränare. Tränaren förstod inte varför Maja betedde sig som hon gjorde. Denna brist på förståelse gjorde att hon kallade Maja bortskämd.

Men Helena visste att dottern inte var bortskämd, utan bara tänkte annorlunda. Detta hade framkommit ganska tidigt, så Maja gjorde en utredning för att se om hon hade Asperger eller något annat neurologiskt funktionshinder. Strax efter incidenten fick Maja, hennes storasyster och deras föräldrar veta att Maja hade diagnosen Aspergers syndrom. Storasystern hade svårt att ta in det, men Helenas systerdotter har också samma diagnos och när de berättade att kusinen också hade Asperger, sa hon:

– Det är ju inget fel på henne!

Sen var det inga mer problem med det.
– Det var denna händelse som fick mig att börja fundera, berättar Helena, får inte tränarna någon utbildning i hur de ska hantera barn med särskilda behov? Det behöver inte bara gälla Asperger, det kan handla om DAMP, ADHD eller något annat funktionshinder.

Har din dotter bara hållit på med friidrott?
– Hon har provat på fotboll och innebandy, men det var friidrotten hon fastnade för. Kanske mest för att hennes storasyster också tränar, även om det är fotboll. Speciellt när jag kom in i klubben och började träna henne, istället för den person som varit dum mot henne.

Tror du att det är likadant för andra barn med neurologiska funktionshinder? Eller passar olika träning olika diagnoser?
– Det är viktigt för alla barn att röra på sig för att må bra, om det sedan sker individuellt i en klubb eller i grupp, till exempel ett fotbolls- eller innebandylag, är inte det viktigaste. Jag tror till exempel att barn med Asperger trivs bäst med ”ensamidrotter”, medan de med exempelvis ADHD söker sig till fotboll eller innebandy. Sysslar de med ensamidrott är det kanske karate eller boxning där de kan få utlopp för sin överskottsenergi.

Har du kontakt med andra föräldrar i samma situation?
– I dagsläget har jag kontakt med en mamma till en son med ADHD som spelar fotboll och innebandy. Hon skulle egentligen ha varit med här i dag, men fick förhinder i sista stund. Trots att våra barn har olika diagnoser, har vi föräldrar samma problematik med våra barn. Vi ska försöka starta ett projekt för att utbilda tränare hur de ska hantera barn som inte är som ”alla andra”. Det behöver inte bara vara funktionshinder, utan kanske sexualitet, annat könsuttryck och andra saker, kanske mer ett fysiskt funktionshinder. Vi hörde att det går att söka pengar via Arvsfonden till det här projektet, så det ska vi göra.

Innan din dotter fick diagnosen, hände det att barnen var dumma mot henne?
– Det var speciellt två flickor som var dumma. De skrattade åt Maja när hon hade dålig finmotorik och det gjorde henne ledsen. Det var Maja själv som berättade det för mig, jag såg det inte själv.

Hur har det blivit nu, efter diagnosen? Bättre? Sämre?
– Jag inbillar mig att det har blivit bättre. Men, jag vet inte om det beror på att de har fått en ökad respekt för Maja, eller om de tar sig i akt eftersom jag finns där och ser/hör allt.

Låter ni Maja tävla?
– I början ville hon inte det själv och då respekterade vi det givetvis. Maja blev generad och tyckte att alla stirrade på henne, bara för att hon var annorlunda. Men så kom hon en dag och sa: ”Mamma, jag vill tävla!” och då anmälde vi henne till en mindre tävling. Efter det har skamkänslorna mer eller mindre försvunnit och hon tävlar, ofta och gärna numera. Kanske föräldrarna till de andra barnen som också tittade på träningen gjorde att hon insåg att det var inte så ”farligt” att andra tittade på henne.

Slutligen, har du några tips eller råd till andra föräldrar i samma situation?
– Våga var öppna! Varken de eller deras barn har gjort något fel! Respektera barnens vilja och lyssna på dom! En pappa kanske vill att sonen ska bli fotbolls- eller hockeyproffs, men sonen kanske vill hålla på med något helt annat!

Tack för att du tog dig tid.
– Tack själv.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Der Baader-Meinhof komplex, Fotbollens himmel & helvete samt Kings of Leon

Der Baader-Meinhof Komplex är den hyllade tyska storfilmen som avhandlar den dramatiska historien om den västtyska vänsterterrorgruppen RAF (Röda arméfraktionen). Det är teamet bakom den likaledes hyllade Der Untergang, filmen om hitlertysklands sista dagar, som nu riktat blicken mot det tyska 70-talet.
Frustrationen över ett Tyskland som vägrat göra upp med sitt nazistiska förflutna var grundbulten till bildandet av RAF, vilka beslöt omforma samhället med hjälp av dynamit. Testuggande kompromisslösheter om ”vi mot fienden” fick ersätta legitim polemiks debatt. Med dödlig konsekvens.

Det här är en mycket välgjord produktion. Man har inte hållit igen på något. Att våld är våldsamt – och svider i skinnet – står utom allt tvivel. Filmen skriver inte åskådaren på näsan. Analysen om dynamiken mellan statligt och politiskt våld lämnas till betraktaren. Der Baader-Meinhof Komplex är en actionfylld historielektion med moraliska tankenötter. Betyg: 4/5

Den uruguayanske författaren Eduardo Galeanos bok Fotbollens himmel & helvete är en samling korta litterära texter som avslöjar honom som en välinformerad fotbollsaficionado.
Galeano rör sig från det stora till det lilla, från det sakliga till det poetiska. Boken är knökfull av klingande oneliners där författaren skickligt visar hur fotbollen är spelplats för samhällskroppens alla motsättningar och sociala rörelser. Berättelserna utgår ofta från den sydamerikanska kontinenten, med sannsagor om rännstensungar som lade världen för sina fötter, och ibland snubblade bort både äran och pengarna. Här finns också en ständigt bitande polemik riktad mot de ofta högereaktionära män som enväldigt styr och ställer i klubbar och förbund, samt mot klistriga politikers försök att utnyttja sportens popularitet och strålglans.

Boken är även en sorgesång över att ständigt ökande resultatkrav berövat sporten den spontanitet och lekfullhet den hade i sin jungfruliga ungdom. Fotbollsvänner ska göra sig själva tjänsten att läsa detta knippe underhållande texter.

Det amerikanska rockbandet Kings of Leon utgörs av brödratrion Followill (Caleb, Nathan och Jared) och kusinen Followill (Matthew). Förra hösten släppte de sitt fjärde studioalbum: Only by the Night. Och tack och lov för det. Vänner av kvalitetsmusik som missar detta alster förtjänar ingen sympati. Den här skivan körde över mig och lämpade av mitt lik i sjunde himlen. Kings of Leons sound skimrar av en vibrerande blå svärta som känns helt genuin – och är omöjligt att inte älska. Caleb Followills själfulla röstleverans skulle till och med fått Otis Redding att be om en autograf. Rytmsektionens djävulskt pumpande gung i låtar som Crawl och Be somebody injekterar endorfin rakt in i hjärtmuskeln.

Nyckelorden är Tungt, Melodiöst och Vråltight. Grattis världen! Bästa låtar? Inte samtliga, men inte långt ifrån. Åtta av de elva spåren är jordbävningar, vilket ger albumet högsta betyg på min personliga Richterskala.

Text: Christer Jansson

Håkan Jäder – SJÄLVMÅL!

Håkan Jäder’s framträdande på erfarenhetsdagarna i  dec 2008 inom Arbetsmarknads och Socialförvaltningen i Karlstad.